Grönland revisited

Jag rapporterade i juni om en artikel från Chylek et al där de undersöker temperaturserier från Grönlands väst- och östkust. Syftet var att jämföra hur perioderna 1920-1930 och 1995-2005 förhåller sig till varandra. Jag missade en annan relevant artikel i samband med detta, varför jag tar upp den nu istället (bättre sent än aldrig). I Journal of Geophysical Research publicerade våra danska vänner, och några välkända britter, en temperaturserie, som sträcker sig till sena 1700-talet, för Grönland. Resultaten från deras artikel och dem från Chylek et al är inte direkt jämförbara eftersom antalet temperaturserier och spatial utbredning är olika (Chylek et al använder en serie från vardera kust medan Vinther et al rör sig med flertalet serier från endast västkusten).

För att konstruera en temperaturserie som sträcker sig 200 år bakåt i tiden för Grönland fick författarna leta i arkiven hos CRU (Climate Research Unit vid University of East Anglia) där Hubert Lamb under 1970-talet gömde undan fotokopior av temperaturserier från danska DMI (kan i övrigt rekommendera Lambs klassiska bok Climate, History and the Modern World). Samtidigt fick man homogenisera temperaturserierna eftersom misslyckande att göra så kan ge upphov till en artificiell ökning/minskning i temperatur. För sommartemperaturerna på Grönland är det speciellt viktigt att bli av med inhomogeniteter eftersom sommartemperturerna är mycket mer invariabla än vad övriga årstider är. Inhomogeniteter uppkommer exempelvis när man byter mätmetod (varför man alltid skall köra överlappande mätningar med gamal och ny mätmetod), flyttar en station, kraftigt ändrar omgivningen (exempelvis bygger byggnader eller fäller ned en skog), ändrar avmätningstiden och så vidare. I denna artikel uppkom även en inhomogenitet när en ny person fick uppdraget som temperaturavläsare, vilket var fallet för stationen vid Ilulissat mellan 1936-1946 när den omflyttades och fick en ny observatör. Alla inhomogeniteter åtgärdades (antingen genom homogenisering eller att förkasta inhomogena data) innan serierna sammanviktades till en gemensam temperaturserie.

Författarna jämför temperaturserien med proxydata (syreisotoper) för temperatur från iskärnor och då mot vintertemperaturen eftersom data saknas från iskärnor för sommartemperatur. Korrellationen är hög mellan de två serierna och ligger alltid över en 99%-ig signifikansnivå, vilket är mycket bra och verifierar att datering på iskärnan bör stämma.

Slutsatserna i artikeln är att 1941 var det varmaste året i mätserien medan 1930- och 1940-talet var de varmaste årtiondena (data finns fram till år 2005, men endast fulla årtionden återfinns i beräkningara). Det är intressant eftersom vintern 1941/42 var exceptionellt kall i åtminstone västra Europa och Östersjön frös till nästan helt och hållet. Ett typiskt fall där NAO förmodligen styrt temperaturfördelningen mycket kraftigt. Ett positivt NAO-index ger milda vintrar i Europa men kalla på Grönland. Ett negativt NAO-index ger den omvända situationen. Kom dock ihåg att ett årsvärde på Grönland, som det rör sig om här, kanske inte är direkt översättbart till ett vintervärde i västeuropa. Det kan dock ge vissa indikationer.

Författarna hittar också två kalla perioder: Åren direkt följande 1809 (okänt vulkanutbrott) och åren efter 1815 (Tambora; 1816 är känt som året utan sommar), vilket gör att 1810-talet är det kallaste årtiondet i serien. Det är tidigare känt att vulkanutbrott har stor negativ temperaturpåverkan på västra Grönland. I övrigt är 1863 det kallaste året i grönlands temperaturserie.

Jag tog mig friheten att plotta upp temperaturen för de fyra säsongerna samt årlig temperatur. Klicka på respektive säsong för bild; Vinter, vår, sommar, höst, årlig (svart linje är årlig mätning, röd är 10-årigt glidande medelvärde. Notera att glidande medelvärde före år 1850 i de flesta säsonger ej är tillförlitligt pga få datapunkter). Samtidigt vet vi att isen på Grönland smälter, se bild. Vi kan bara svara för västkusten av Grönland eftersom artikelns temperaturer är baserad på mätdata från västkuststationer. Det är ganska lätt att tankarna vandrar iväg i funderingar över hur situationen för isen var under tidigare dekader, om man nu skall gå direkt efter temperaturserierna (avsmältning är dock mer komplicerad än att bara vara beroende av temperatur). Om vi kunde luska ut hur isen förändrats genom tid, speciellt under det senaste århundradet, mot bakgrund av våra temperaturserier, skulle det förmodligen kunna bidra med en stor pusselbit i förståelsen av Grönlandsisarnas dynamik och respons till olika klimatologiska drivningar.

Artikeln och data finns att hämta här.

Som avslutning skall jag bara nämna en annan intressant ny artikel, som publicerades precis innan jag for iväg. För denna artikeln skall vi vandra längre norrut, till den arktiska isen för att känna oss tillrätta. Depletion of perennial sea ice in the East Arctic Ocean är titeln på artikeln, och den finner att den mångåriga isen i Arktis reducerats kraftigt. Under senare tid har mellan 6,4-7,8% av isen försvunnit per årtionde men förra året hände något väldigt abrupt. Helt plötsligt försvann 48% av den mångåriga isen i östra Arktis under isutbredningens minima på sommaren 2005. Det är ett mysterium eftersom takten var mycket mindre tidigare. Det är okänt vilka faktorer som påverkade denna händelse varför författarna understryker att långtidsprognoser baserat på denna händelse har mycket stora osäkerheter och att man bör koncentrera insatser på att förstå mekanismerna i Artkis (nästa år är internationella polaråret och flera expeditioner kommer äga rum till våra polarområden). Samtidigt uppvisar Arktis en viss assymetri då den västra delen inte förlorar is, utan snarare får mer is, dock inte av samma storleksordning som minskningen i östra Arktis. Författarna föreslår att migration av is från öst till väst kan vara en del av förklaringen.

Vill man veta hur isutbredningen i Arktis (och Antarktis) ser ut just nu och har Google Earth installerat kan man besöka Galatheas (den stora danska expeditionen) Google Earth-tillbehör. Där kan man förutom isutbredning också se vattentemperaturer, vindar, moln och annat skoj.

Lästips – Doug Macdougall "Frozen Earth"

Efter en resa, om än bara 12 dagar lång, tar det alltid lite tid innan man är fullt uppdaterad på allt som hänt runt omkring i världen och klimatfronten (speciellt när man inte haft tillgång till något medie what-so-ever). Jag tänker därför börja med att rekommendera en bok. Det är en bok som jag hade med mig under resan (vissa föredrar skönlitteratur, andra föredrar facklitteratur) och jag läste ut den väldigt snabbt. Inte för att den är väldans kort utan för att den är väldans intressant, fascinerande och inte gick att lägga ifrån sig. Ämnet är istider och titeln på boken är Frozen Earth – The once and future story of ice ages skriven av Doug Macdougall prof-emeritus vid Scripps oceanografiska institution i Kalifornien.

Frozen Earth är väldigt lättskriven på ett underhållande och tydligt sätt samtidigt som det är en bra seriös sammanställning av istidsteorins framväxt genom historien och hur den utvecklas än idag. Boken ger ett tydligt exempel på hur vetenskapen slingrar sig fram genom historien; hur teorier uppkommer och går för att sedan komma in i rampljuset igen och utvecklas åt olika håll (exempelvis Milkanovitch-cykler); hur supportrar och kritiker alltid grälar med varandra (istidsteorin var allt annat än accepterad under mycket lång tid); hur något som är utskrattat i början blir omfamnat för att sedan skåpas ut (innan istidsteorin trodde många att stenbumlingarna i landskapet förflyttats med stora vattenmassor/vågor); hur svårt det är att se sådant som är uppenbart innan någon pekar ut det (stenar i terräng och rispor på stenhällar). I boken får man en ordentlig redovisning om hur Louis Agassiz under 1800-talet utvecklade den första grova teorin om istidernas existens, en teori som sedan förfinades av efterkommande teoretiker. Vi får också läsa om hur alla teorier kring orsakerna till istidernas existens utvecklas med tyngdpunkt på James Croll (den första astronomiska teorin) och Milutin Milankovitch (förfinade Crolls teorier till dem vi känner idag). Historien om J. Harland Bretz upptäckt av massiva utflöden från glaciärsjöar ges också. Massiva utflöden kan ge upphov till minskad termohalin cirkulation, vilket anses ha skett ett flertal gånger under den senaste istidens reträtt (utflöden anses kunna nå proporotioner som många gånger överstiger flödet i alla världens floder).

Det är inte bara berättelser om gamla gubbar som kan läsas om i boken. Vi får också läsa om hur forskning pågår idag (notera att boken utgavs under 2004 och kan därför sakna den allra senaste informationen) och få en titt på hur olika ämnen identifieras i iskärnor och hur de har varierat över tid (exempelvis CO2, damm, temperatur etc). En viss genomgång av olika teorier där koppling görs mellan evolution och istider/värmeperioder kan vi också läsa om, exempelvis hur primater utvecklats över tid i förhållande till köldperioder. Bokens författare är noga med att ge ett brett spektrum av de flesta synpunkter inom det området (som vanligt inom vetenskap – vissa ser kopplingar, andra gör det inte). Doug Macdougall ger också en redogörelse för konflikten om snowball earth (en istid för 6-700 miljoner år sedan, innan landlevande djurs uppkomst, då stora delar av planeten belades med is), som vart ganska het under några år. Vi får också en historielektion över vad som skett under det senaste millenniet, vilket dock är mycket likt Brian Fagans bok ”The Little Ice Age”, vilken jag också rekommenderar att du läser. Sist i Frozen Earth ges en lite filosoferande diskussion kring kommande istider, om de kommer.

Jag gillar upplägget i Macdougalls bok eftersom man får följa med i en storts ”multipla arbetshypoteser” genom tiden. Det är inte bara den dominerande, för tiden, teorin som ges utrymme för. Det är speciellt intressant under 1800-talet då istidsteorin var som mest kontroversiell, och man får exempelvis läsa om dåtidens invändningar mot Agassizs, Crolls och Bretzs förslag. Men det är också ett intressant arbetssätt som jag förordar; att inte låsa fast sig i en sak utan att vara öppen för fler intryck och därefter kunna jobba vidare med ett nyslipat par glasögon (som man kan läsa i boken är prestige ofta viktigare än att tillåta sig ändra åsikt utan större konstigheter – så var det under 1800-talet, så var det under 1900-talet så är det med säkerhet även under resten av det nuvarande 2000-talet). Jag rekommenderar boken starkt för dem som vill ha en mindre teknisk med ändå heltäckande förståelse av istider på vår jord med tyngdpunkt på och rötter i vetenskapshistoria.

Fluffiga djur i vetenskapens tjänst

Nej, det här inlägget handlar inte om djurförsök. Åtminstone inte djurförsök av den traditionella ordningen. Istället handlar det om utplacering av sändare och mätinstrument på frisimmande djur runt om i våra oceaner. En av dagens NewsFocus i Science tar upp just de storskaliga experiment, som just nu pågår, där diverse djurarter samlar in en gigantisk mängd information från våra hav där människor sällan kommer själva för att mäta.

Det hela började med att biologen Dan Costa från University of California i Santa Cruz satte sändare på nio sjöelefanter (tillhör de öronlösa sälarna) för att studera hur sälarnas rörelser påverkades av El Niño. Sändarna sattes på vid Año Nuevo, en ö längs den kaliforniska kusten, och därefter lät man sälarna simma fritt. Förutom att ge ifrån positionen fanns även en mätare som registrerade tryck (djup) och temperatur. När sälarna återvände till Año Nuevo innehåll datamängden information från 75 000 nerdykningar i vattenmassan i norra Stilla havet. Förutom att man lärde sig att sälarna dyker betydligt mer frekvent och djupare än vad man tidigare trodde (uppåt 60 gånger per dag och utan problem till 600 meters djup, ibland även 2000 meter) fick man även ut information om att El Niño endast påverkar sälarnas rörelsemönster i mindre utsträckning, vilket kom som en ganska stor överraskning.

De första datasamlarna kunde bara mäta temperatur och tryck, men de nyare är betydligt bättre och mäter även salthalt. Det är ett stort framsteg eftersom man utifrån temperatur och salthalt kan bestämma vart vattnet kommer ifrån. Varje vattenmassa har sitt eget ”fingeravtryck” beroende på sammansättningen av temperatur och salthalt. I kombination med att använda fler djur utrustade med sändare och mätare kan man komma åt sällan övervakade vatten. Mängden data är enorm och kan närmsta bara konkurrea med de tusentals mätningar från båtar, vetenskapliga bojar och fritt omkringflytande mätinstrument (exempelvis finns 2 500 ARGO-bojar på cirka 1000 meters djup) som finns runt om i världshaven. Det ”lilla” försöket med nio sälar gav 75 000 mätprofiler, ARGO-bojarna ger årligen 100 000 mätprofiler tillsammans och övriga mätningar (fastliggande bojar, forskningsfartyg och ubåtar) ger cirka 140 000 mätprofiler årligen. Då kanske man förstår potentialen i försöket.

I början då försöken inleddes var biologerna betydligt mer övertygade om kvalitén på mätdata från djurens rörelser än vad oceanograferna var. Efter att ha validerat data mot befintliga mätningar från satelliter och forskningsfartyg, och därmed visat att kvalitén var väldigt hög, blev oceanograferna mer exhalterade över denna nya metod att samla data på. Data insamlade med hjälp av djur blev därmed officiellt accepterad och inlagd i de stora databaserna. Idag har man satt sändare och mätare på 23 olika djurarter i Stilla havet. Sju av dem är beroende av att andas luft och måste därmed gå upp till ytan. Endast dessa sju arter genererar cirka en miljon djup- och temperaturserier årligen. Däremot saknas det fortfarande pengar att processa data, något som beror på långsam responstid gentemot myndigheter. Förhoppningen är dock att få in datamängden i World Ocean Database inom ett år.

Som jag skrev tidigare kan djur användas med fördel i områden där forskningsfartyg, bojar och satelliter inte kan mäta. Speciellt är det då polarregionerna och under isarna som pekas ut. Sedan två år tillbaka har Dan Costa försett 70 sydliga sjöelefanter med sändare och mätare. Dessa sjöelefanter spenderar större delen av sin tid under isen där de simmar omkring och äter. Cirka 100 000 mätprofiler årligen kommer från dessa sjöelefanter. Denna data är viktig eftersom vi behöver förstå hur den termohalina cirkulationen fungerar. I polartrakterna kyls ytvatten av, vilket får det att sjunka flera kilometer till botten, vilket i sin tur får nytt varmare ytvatten att flöda in i polarområdena. Detta upprätthåller den termohalina cirkulationen, som är en viktig process för att lagra in exempelvis koldioxid från atmosfären samt värmebalansen. En störning i systemet skulle möjligen kunna leda till en störning i klimatet. En del klimatmodeller, som ger att varmare klimat, indikerar att den termohalina cirkulationen skulle kunna minska och på så sätt förstärka en pågående uppvärmning. Problemet är dock att det inte finns några direkt stora mängder mätningar som kan validera om detta är sant eller inte, vilket gör att vi än så länge famlar lite i mörkret på den punkt. Och här kommer sälarna in. Vi väntar på spänning på hur detta projekt utvecklar sig.

Återblick; Östersjön under 200 år

Östersjön är kanske världens mest övervakade hav (eller innanhav eller fjordliknande system om man så vill). Det finns långa tidsserier, som sträcker sig långt tillbaka i historien. Bland annat har det i Uppsala mäts lufttemperaturer sedan 1722, vilket är bland de längsta i världen (den längsta är Central England Temperature, som påbörjades 1659). I Stockholm finns en lång vattenståndsserie, som påbörjades 1774. Det finns även hyffsade bra uppgifter om isläggning från 1720, men även enstaka uppgifter ännu tidigare, exempelvis 1658 då svenska armén gick över Bälten eller 1236 då Kattegat frös och människor gick över isen mellan Jylland och Norge (antagligen nuvarande Bohuslän, som på den tiden stod under norskt styre). Så vad vet vi om hur Östersjön förändrats under de senaste 200 åren, speciellt med tanke på lilla istidens slut? Jag tänkte göra en mycket kort återblick på några publicerade, men mycket intressanta, resultat i detta syfte.

Vi spanar lite närmre på artikeln Baltic Sea climate: 200 yr of data on air temperature, sea level variation, ice cover, and atmospheric circulation (Climate Research, januari 2004). En jämförelse mellan 1800-talet och 1900-talet gör skillnaderna dem emellan tydliga. Medeltemperaturen ligger under 1800-talet på 6,3 grader Celcius men stiger något under 1900-talet till 6,7 grader Celcius. Under 1800-talet minskade temperaturen med 0,1 grader Celcius per århundrade medan trenden reverserats till en ökning under 1900-talet till 0,7 grader per århundrade. Detta har självklart påverkat isutbredningen en del. Under 1800-talet hade Östersjön varje vinter en isutbredning på i snitt 235 200 km² (av 420 000 km²) medan den under 1900-talet hade sjunkt till i snitt 187 100 km² (här rekommenderar jag också att läsa en känslighetsstudie av Östersjön). Andra variabler, relaterade till klimat och Östersjön, visar på en positivt trend. I den kategorin kan vi, förutom temperatur, placera vattenståndet (påverkas både av atmosfärisk cirkulation och det globala vattenståndet) samt mer västliga vindar (vilket innebär högre temperatur).

Östersjön är placerad mitt mellan två dominerade typer av atmosfärscirkulation. Dels har vi den fuktiga och mildare luften i väster (nordatlantiskt), dels den kalla och torra luften i sydöst (kontinentalt). Båda typerna influerar starkt i Östersjöregionen. Under den lilla istiden var förmodligen den torra och kalla luften ovanligt mycket förekommande och dominerande. Detta bröts i slutet av 1800-talet (1877 för att precisera ett regimskifte). Sedan dess har den mildare luften fått mer spelrum, vilket get något högre temperaturer och påverkat isläggningen. Klimatförändringarna i Östersjön kan delvis förklaras med förändringar i atmosfärsik cirkulation. Slutsats från artikeln:

The study suggests that the increased frequency of anti-cyclonic circulation and westerly wind types have resulted in a slightly warmer climate with reduced seasonal amplitude and reduced ice cover. The increased sea level variation in the Baltic Sea can partly be explained by global rise in sea levels and partly by change in atmospheric circulation. Thereby, we support the hypothesis that the long-term climate change in the Baltic Sea region is at least partly related to changes in the atmospheric circulation.

Artikelförfattarna finner också att 90% av variansen inträffar under en tidsperiod av 15 år. På så sätt kan man därmed får bättre klarhet i mer lågfrekventa variationer genom att filtrera bort bruset som varje individuellt år ger upphov. Då kan man också fråga sig varför man inte istället skall använda 50 år. Helt enkelt därför att de största förändringarna i reducering av variansen sker mellan 1 och 15 år, därefter är det faktiskt ingen större skillnad på om man filtrerar över 15, 30 eller 50 år (50 år ger en reducering på cirka 95% av variansen, vilket inte är så stor skillnad jämfört med 90%).

Under de senaste 200 åren har alltså en övergång från kallare till varmare klimat skett i regionen. En del av detta kan förklaras av förändringar i atmosfärscirkulationen (jag rekommenderar att läsa artikeln för att få detaljerna). Som ett led i detta ökade lufttemperaturen med följden att isutbredningen minskade i Östersjön då lilla istiden avslutades 1877. Studier som denna är viktiga för att förstå på vilka tidsskalor klimatet verkar och vilka naturliga gränser. Förståelsen för den interna variabiliteten är inte så bra förstådd ännu och det är svårt att uppskatta. Utanför Östersjöregionen är det ännu svårare eftersom det där ofta begränsas av korta tidsserier eller diskontinuerliga mätningar (ibland även inhomogena). Vår region ger ett utmärkt tillfälle att försöka komma till rätta med problemet. Men det räcker inte bara med 200 år, vi måste gå ännu längre bakåt i tiden (500, 1000, 2000 år eller mer) eftersom vi har diffus bild av på vilka tidsskalor klimatsystemet verkar. Någonstans måste vi dock börja. Att förstå hur en klimatregim ersätts av en ny (vilket inträffade i slutet av 1800-talet) och hur det ger utslag i de olika klimatologiska variablerna är en väldigt bra start. Från här bygger vi vidare – både framåt och bakåt i tid. Och vi är på god väg.

Fytoplankton, Antarktis och Kilimanjaro

Inför helgen finns det tre rykande färska och väldigt intressanta artiklar att läsa för den som har tid.

Controls on tropical Pacific Ocean productivity revealed through nutrient stress diagnostics (Nature 31/8). I de tropiska områdena i Stilla havet finns en upwelling av näringsrikt vatten, som innehåller mycket löst koldioxid. Av naturliga orsaker åker en del av den vattenlösta koldioxiden upp i atmosfären när vattnet når ytan. Av lika naturliga orsaker finns det i näringsrika områden en hel del alger vilka lever på bland annat näringsämnen och fotosyntes. I tropiska Stilla havet beräknas cirka 20% av världshavens produktion finnas, vilket betyder att 9-12 miljard ton kol per år i regionen binds via fotosyntes. Nya uppskattningar tyder dock på att fytoplankton i området lider av järnbrist och därmed inte tar upp lika mycket kol som tidigare trott. Storleksordningen ligger någonstans i intervallet 1,2 till 2,5 miljarder ton mindre per år, vilket skulle motsvara 4% av det totala kolupptaget i produktionen i världshaven. Det är av samma magnitud som skillnaden i primärproduktion mellan den största kända El Niño och efterföljande La Niña. Samtidigt skriver författarna att det är svårt att dra några slutsatser av de experiment med gödsling av järn på en större skala då provområdena vart väldigt små. Därmed kanske andra effekter gynnas, vilka inte är lika framstående på stor skala. En sådan effekt är hur mängden betare (organismer som äter fytoplankton) kan förändras. Exempelvis vet man inte om betarna blir såpass många att de väger upp nyttan med järngödning.

Antarctic temperatures over the past two centuries from ice cores (Geophysical Research Letters 30/8). Författarna har med hjälp av stabila vattenisotoper från iskärnor rekonstruerat temperaturen i Antarktis för de senaste 200 åren. Det finns stora skillnader i hur temperaturfördelningen vart enligt de mätserier vi har att tillgå. Exempelvis har antarktiska halvön upplevt den starkaste uppvärmningen på jorden under de senaste 50 åren, samtidigt som stora delar av Antarktis blivit lite kallare under samma period. Genom att försöka rekonstruera temperaturen kan vi kanske förstå hur Antarktis reagerar i olika klimatregimer, hur externa mekanismer ger utslag i temperaturen samt på vilken skala interna variabiliteten opererar. Rekonstruktionen uppvisar stora årliga och dekadala variationer under hela serien varav en del går att härleda delvis till SAM (Southern Annular Mode, ett mått på atmosfärens variabilitet). Enligt författarna kan cirka 17% av temperaturens variabilitet på månatlig, årlig och dekadal skala under de senaste 100 åren förklaras av SAM. Från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet var det en kall period i Antarktis. Från 1856 fram till 1975 steg temperaturen med 0,22 grader Celcius (felmarginal 0,26 grader Celcius) per hundra år vilket är statistiskt signifikant. Perioden 1975-1999 innebar en nedkylning på -2,2 grader Celcius (felmarginal 3,8 grader Celcius). Nedkylningsperioden är dock inte statistisk signifikant. Gör man en trendanalys på hela perioden 1856-1999 har temperaturen stigit med 0,18 grader Celcius (felmarginal 0,21 grader Celcius) per hundra år vilket är signifikant rent statistiskt. Jämförelse med södra hemisfärens temperaturutveckling visar att de två perioder med global uppvärmning (cirka 1910-1945 samt 1970-nu) även medföljs av en temperaturökning i Antarktis.

Kilimanjaro Glaciers: Recent areal extent from satellite data and new interpretation of observed 20th century retreat rates (Geophysical Research Letters 31/8). Glaciärerna på Kilimanjaro undersöks i perspektivet av 1900-talets klimatförändringar i östra Afrika. Artikeln föreslår att glaciärernas försvinnande beror på en obalans uppkommen av en snabb klimatförändring under 1800-talet, för vilket glaciärerna fortfarande försöker kompensera, snarare än 1900-talets klimatförändringar i sig. När de första observationerna av glaciärerna på Kilimanjaro påbörjades under 1880-talet hade avsmältningen redan startat. Då uppskattades arean vara 20 kvadratkilometer, idag återstår drygt 10%. I artikeln delas glaciärerna upp i två delar; platåglaciärer är dem som befinner sig på eller över 5700 meters höjd och därmed har plan mark under sig, sluttningsglaciärer är dem som befinner sig under 5700 meters höjd vilket betyder att de inte har plan mark under sig (utgör cirka 52% av hela ismassan på berget). Platåglaciärerna har haft en linjär tillbakagång sedan början av 1900-talet medan sluttningsglaciärerna haft en skarp avsmältningsfas mellan 1912-1953 vilken därefter minskat i avsmältningshastighet. Jämförelse med lufttemperatur gjordes, vilket visade att temperaturen vid 1000 hPa (ungefär marknivå) stigit mellan 0,14 till 0,16 grader Celcius per dekad under perioden 1948-2005. Vid 500 hPa (ungefär i höjd med glaciärernas belägenhet) finns dock ingen ökning i temperatur under samma tidsperiod. Däremot har luftfuktigheten minskat en aning under perioden. Ingen minskning kan skönjas vid marknivå, även om det finns en kraftig minskning av luftfuktigheten från 1979 och framåt. Då luften vid glaciärernas höjd blivit torrare men inte förändrats i temperatur under perioden 1948-2005 anser författarna att reträtten av glaciärerna inte uppvisar indikationer på att ha påverkats av förändringar i klimatet under 1900-talet. Istället är det mer troligt att formen på glaciärerna, och solinstrålningen, är av större betydelse. Själva skriver de i abstraktet:

Vertical wall retreat that governs the retreat of plateau glaciers is irreversible, and changes in 20th century climate have not altered their continuous demise. Rapid retreat of slope glaciers at the beginning of the 20th century implies a strong departure from steady state conditions during this time. This strong imbalance can only be explained by a sudden shift in climate, which is not observed in the early 20th century. Results suggest glaciers on Kilimanjaro are merely remnants of a past climate rather than sensitive indicators of 20th century climate change.

Växande glaciärer i Himalaya

Utan tvekan kan man säga att klimat är ett ämne med ‘twist’. När vi tror vi förstått en sak visar det sig att allt är mycket mer komplext än så. Olinjäriteten är stor och ju fler frågor vi tror oss ha löst, destu fler frågor återstår att besvara (vilket för övrigt gäller alla vetenskaper). En sådan sak är hur glaciärer reagerar på temperatur. Glaciärers uttunning är något som ofta härleds direkt till global uppvärmning. Och visst är det så, det är ganska logiskt. Ökad temperatur bör ge ökad avsmältning. Samtidigt som glaciärer smälter vet vi också att flera växer båda på höjd och bredd. De skandinaviska glaciärerna verkar vara sådana som mestadels växer (hittade en ganska grov, men bra, bild på det här). Det intressanta i det är att två glaciärer precis bredvid varandra kan uppvisa två helt olika beteenden. Den ena kan smälta och den andra kan växa. Det är intressant och visar hur komplext bara den mekanismen är, samtidigt som den tydligt visar att temperatur inte är allt för en glaciärs existens. Hela värmebalansen bör beaktas, men glöms tyvärr ofta bort. Små lokala skillnader i förutsättningarna kan ge en enorm skillnad på den regionala skalan och i sig påverkan den globala bilden.

Från Newcastle University kom det idag ett pressmeddelande om just glaciärer i Himalaya. Det är ett område där vi har ganska låg kunskap om hur glaciärerna beter sig (även om de på den hänvisade bilden ovan verkar smälta). I Hindu Kush har man upptäckt att flera glaciärer växer. Det beror på att sommartemperaturen fallit med en grad celcius sedan 1961 samtidigt som vintertemperaturen ökat. Detta har genererat ökad nederbörd i form av snö och regn vilket fått den konsekvensen att glaciärerna, som är högt placerade, växer. Runt 50 miljoner människor är beroende av smältvatten från detta område, och när man börjar förstå hur glaciärerna där reagerar blir det lättare att hushålla med vattenresurserna. Av smältvattnet kommer en tredjedel från de högt belägna glaciärerna medan två tredjedelar kommer från avsmältningen av snö. Ökad nederbörd under vintern ger mer vatten när snötäcket smälter och därmed större vattentillgång framåt sommarhalvåret. Samtidigt har avsmältningsvattnet från glaciärer till bergsfloder minskat med 20% sedan 1961 i takt med att sommartemperaturen sjunkt och glaciärerna växt. Detta i sig avslöjar det mycket komplexa spel som finns när det kommer till glaciärers dynamik. Vidare ger det betoning på hur viktigt värmebalansen är. Samtidigt ger det oss en tydlig fingervisning för hur viktigt det är att öka vår förståelse av det regionala klimatet.

Artikel, som pressmeddelandet ligger till grund för, utkommer i septembernumret av Journal of Climate och har titeln Conflicting signal of climatic change in the Upper Indus Basin.

Vad gör man med smältvatten?

Jo, om man bor på Grönland startar man ett bryggeri och tar tillvara smältvatten från glaciärerna. Av vattnet brygger man sedan öl. Kapaciteten är dock endast 400 000 liter per år, så skall man ta till vara all smältvatten från Grönland får man allt bygga ut lite. Men kapaciteten till trots; det är riktigt intressant, riktigt kreativt och riktigt off-topic för Klimatbloggen.

Att hålla tungan rätt i mun…

SR Vetenskapsradion rapporterar idag hur ”Antarktis hotas av invaderade arter”. Från artikeln kan vi läsa:

Men bakterieinvasioner är svårare att hålla efter, visade en rapport från förra året – avloppsvattnet har man inte alltid varit lika noga med. Men besökarna blir fler och fler, 26 000 förra året, och med dem följer även större organismer än bakterier – fröer av Poa-gräs, tex, och spindelkrabbor från nordatlanten.De tycks klara sig där som en effekt av ett långsamt varmare klimat på sydpolen. Inflyttning av nya arter kan under de här förhållandena spridas okontrollerat, med ett havererat ekosystem som följd.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta att nya arter anländer till Antarktis när fler och fler människor kommer dit på besök. Vi har alltid haft med oss en massa organismer då vi begett oss ut på resor… ibland med ganska så katastrofala följder. Däremot kan man ifrågasätta om Vetenskapsradion verkligen haft rungan rätt i min när de skrivit om varmare klimat på sydpolen. Det kan tyckas petigt, men Sydpolen och Antarktis är inte synonymt. Sydpolen råkar ligga i Antarktis, men det är inte mer än en plats på samma sätt som Vostok är. Enligt British Antarctic Survey har Sydpolen under senare år kylts ner en aning men inte värmts upp, som Vetenskapsradion skriver. Däremot har Antarktiska halvön upplevt en ganska kraftig uppvärmning. Halvön utgör en mindre del av hela kontinenten. Det är också på denna plats som isarna retirerat under sommarhalvåret. Så här skriver British Antarctic Survey själva om det hela:

Year-to-year temperature variations at Antarctic stations are larger than those experienced in mid-latitudes or the tropics. This, together with the shortness of Antarctic temperature records (few stations have been in operation for longer than 40 years) makes it difficult to determine whether or not there have been long-term changes in temperature. Most Antarctic temperature records indicate a small warming trend that is not statistically significant given the high degree of interannual variability. At the South Pole, however, there has been a slight cooling in recent years. One region where there has been significant warming is the west coast of the Antarctic Peninsula. Temperature records from Faraday/Vernadsky and Rothera show that the annual mean temperature in this region has increased by about 2.5°C over 50 years.

Som jag skrev, det kan tyckas petigt, men det är viktigt att hålla tungan rätt i mun för att inte få en ganska missvisande bild. Jag är medveten om att man gör förenklingar och jag själv använder mig av dem ganska ofta. Men i detta fallet behövdes det ett förtydligande. Det är inte hela Antarktis som blivit varmare, speciellt inte Sydpolen. Däremot har vissa delar upplevt en uppvärmning, speciellt då den Antarktiska halvön. Och det är också här som de nyanlända organismerna av naturliga skäl kan slå sig ner och fortleva.

UPPDATERING: Verkar som SR Vetenskapsradion fick sitt uppslag via BCC (det händer väldigt ofta att SR härmar BBC har jag märkt). Se följande artikel.

Ett ögonvittnes iakttagelse i Arktis

Hur är tillståndet i Arktis egentligen? Enligt dem som vart där verkar det inte vara så enkelt som det ofta framställs, istället är situationen lite annorlunda. Jag fick idag en intressant och bra kommentar på mitt inlägg Dagens snyfthistoria från Bertil Larsson (tack!). Bertils kommentar är mycket läsvärd och jag lägger den därför som ett eget inlägg här.

Det är bara under sommaren som isutbredningen har minskat. Däremot har vinterutbredningen inte ändrat sig – det framgår nästan aldrig i debatten. Ryssarna, som trafikerar Arktis årligen, säger att den västra delen har fått mer is. Ett annat uttryck som de ofta använder: ‘Isen är alltid någonstans’.Jag har varit på Nordpolen 4 gånger (första gången 1996 och senast 2005). Den uppfattning jag har är att isen blivit tätare och grövre i den centrala delen av arktiska bassängen under dessa tio år. Koncentrationen beror till stor del på tryckfördelningen – långvariga högtryck över polen leder till mer koncentration mot mitten och därmed färre råkar. (Isen tas då naturligtvis från ‘kanterna’.) I fjol när vi korsade bassängen från Alaska till Svalbard via polen var vi under stor del av resan två isbrytare (USCGC Healy och svenska Oden). Visserligen var vi några dagar senare på polen än vanligt men allting var fruset och svårframkomligt – värre än tidigare gånger. Dessutom gick isen längre ner mot Alaska och Svalbard än som är normalt. I östsibiriska sjön var det något mindre utbredning än normalt.

Temperaturen som i aug/sep (början) normalt är mellan -5 och +2 gr var i fjol mycket lägre och låg mellan -8 och -16 gr.

Vi hade stora svårigheter att komma fram. När vi var däruppe 2004 (ACEX 2004) hade vi en stor rysk atomisbrytare (75.000 hp, Oden har 25.000) till hjälp. Tom med då ‘gick det trögt’. Atomisbrytarna kör turister till Nordpolen varje år och de har i senare tid tom suttit fast vid några tillfällen – mindre skickliga styrmän?

Så om man skulle tala om trend under de senaste 10 åren så inte blir det avsmältning i alla fall.

Hur mycket nu ett ‘ögonvittnes’ iakttagelser kan vara värda.

Klimat: En sammanfattning

Jag tänkte summera mina intryck, som jag tycker i huvudsak är viktigast, från de tre föreläsningar som Richard S Lindzen gav i Göteborg under sin vistelse då han mottog sitt pris.

• Klimatet är föränderligt, har alltid varit och kommer alltid förbli. Om klimatet inte ändrade sig är det snarare ett större orosmoment.
• Vi har haft varmare perioder än nu tidigare.
• Upphetsningen kring den globala uppvärmningen handlar om tiondelar grader. Detta är litet i förhållande till de ihopviktade tidsseriernas naturliga temperaturspann. I dessa kan det mellan åren ofta skilja sig flera grader och erbjuda stor variation.
• Teorin är att polerna blir varmare medan tropikerna inte förändras nämvärt. Därför bör alltså temperaturskillnaderna på klotet utjämnas.
• Om temperaturskillnaderna utjämnas mellan ekvator och pol måste vindarna avta i styrka och extrema väderhändelser bli mer sällsynta eftersom mindre energi i form av gradienter kommer att tillskjutas systemet.
• Trender är farligt att dra. De senaste sju åren har temperaturen inte förändrats alls globalt enligt trendanalys. Beroende på när man börjar dra trender får man olika resultat. Vilket skall man lita på?
• Modeller är dåliga på att reproducera dagens klimat och ofta måste modellerna justeras med ofysikaliska knep eller anpassning av inputdata för att få ut något som liknar dagens klimat. Det finns en stark övertro på att modeller kan ge oss svaret.
• En fördubbling av koldioxid ger idealiskt ytterligare 3,7 Watt per kvadratmeter, vilket skulle motsvara en ökning med 2% av jordens energibalans.
• De globala klimatmodellernas felmarginaler ligger omkring 10 Watt per kvadratmeter. Hur kan de då upptäcka förändringar som är mindre än felmarginalerna?
• Polarregionerna i modeller är mycket dåligt upplösta och det går i princip inte att säga något om dessa områden. Varken upplösningen i modellerna är tillfredsställande och instrumentella data saknas.
• Under 1970-talet var oron stor för global nedkylning. Idag är det istället global uppvärmning.
• Istället för att förklara fenomen vi ser tillskriver vi dem oproblematiskt global uppvärmning.
• Media predikar hysteriskt om global uppvärmning och gör allt för att skrämma upp folk.
• Kyotoprotokollet kom till bara för att göra något, trots att alla vet att det inte kommer att hjälpa. Inte ens de mest alarmistiska förespråkarna för Kyoto tror att det kommer ha någon märkbar effekt på temperaturen.

UPPDATERING: Ytterligare en punkt som Lindzen tryckte på ett antal gånger var att han anser IPCCs fullständiga rapport (TAR) från 2001 är en bra utgångspunkt. Däremot är sammanfattningen för beslutsfattare (SPM) inkorrekt och vinklar arbetet, osäkerheterna och slutsatserna felaktigt. Eftersom det är SPM som de flesta läser får de en felaktig bild av var forskarsamhället står i de olika frågorna.

Jesus gick på is

Journal of Paleolimnology har i sitt senaste nummer en artikel från Doron Nof, Ian McKeague och Nathan Paldor där det diskuteras om Jesus, förutsatt att han har funnits, gick på vatten eller is. Enligt författarna är det högst troligt att Jesus faktiskt gick på is, och inte gjorde någon form av mirakel, som det beskrivs i Bibeln.

Där det hela sägs ha ägt rum är den lilla sjön Kinneret (eller Galileeiska sjön) i nuvarande norra Israel. Under nuvarande klimatförhållanden har det aldrig bildats is på sjön och chansen att det skall bildas räknas i artikeln till en gång på 10 000 år. För 1500 till 2500 år sedan var temperaturen i regionen dock 3 grader lägre än idag, vilket sammanfaller med tidspunkten för historiska personen Jesus sagda existens. Eftersom temperaturen var lägre var chansen att is skulle bildas på sjön ett på 160 år (det kan jämföras med bildandet av is på Bälten, som resulterade i Karl Xs vandring över isen år 1658, skedde för första gången på över hundra år). Isåfall skulle det kunna vara så att Jesus faktiskt gick på en frusen sjö snarare än vatten. Det som krävs för att sjön skall frysa till är två dagar med temperaturer på -4 grader. Detta skapar ett tio centimeter tjockt islager som är nog tjockt för att bära en vuxen människa.

Eftersom det inte finns något årtal då Jesus skulle ha gått på sjön kan inte författarna rekonstruera själva årtalet, istället kan de konstatera att sjön faktiskt har fryst till ett flertal gånger under de senaste 12 000 åren. Att kyrkan är starkt skeptisk mot denna nya teori är kanske inte så märkligt. Däremot är det onekligen intressant med nya teorier som kan förkla folksägner och andra mysterier.

Ta tillfället i akt och skräm!

Karin Bojs från DNs vetenskapsredaktion brukar skriva intressanta och välinsatta artiklar (beroende av ämne). Men inte alla gånger lyckas journalister lika bra, oavsett hur duktiga de är. I onsdagens DN (5/4-06) kunde man läsa (ej online) om de svåra översvämningarna i centraleuropa. Bredvid fanns en text där Bojs på en helt outgrundlig anledning råkar koppla ihop dessa översvämningar med klimatförändringar. Förvisso gör hon det inte direkt eftersom hon de facto skriver:

Därmed inte sagt att just den här översvämningen tvärsäkert kan knytas till människans utsläpp av växthusgaser. Även det mest normala och opåverkade klimat rymmer stora variationer.

Även om jag och Karin Bojs därmed tycker samma sak i den frågan får det hon skrev olyckliga konsekvenser eftersom det omedvetet förstärker en skrämmande bild av förändrat klimat. Jag tror att Bojs inte är någon som skulle skrika klimatförändringar direkt det regnar och jag hoppas heller inte syftet med artikeln var att skrämma folk i onödan.

Översvämningarna som drabbar Europa för tillfället beror på en ovanligt lång snösäsong där omslaget till vår kom snabbt och plötsligt. Den långsamma övergången då tjälen går ur marken kom inte som vanligt. Smälter då de stora snömängderna ovanpå marken har jorden ingen chans att ta emot allt vatten, ty jorden är ju fortfarande frusen. Vattnet rinner istället ner i floder, åar och bäckar, som därmed svämmas över. Det är inget konstigt och har alltid vart så. Är vintersäsongen lång (därmed inte sagt att den är ovanligt kall) ackumuleras mer snö, som sedan måste smälta bort. Och smälter all snö på samma gång betyder det att månader av nederbörd släpps lös på mycket kort tid.

Det görs en liten logisk kullerbytta i texten. Bojs skriver att IPCC kommit fram till att Europa kommer bli varmare och få mer nederbörd med ökade växthusgaser. Nederbörden skall inte komma i form av ökad snö, utan mindre snö och mer regn. Eftersom nuvarande översvämningen är ett resultat av smältande snö blir resonemanget lite konstigt. Visst har det regnat samtidigt i de översvämningsdrabbade områdena också, men det är inte det som gjorde översvämningen.

Sist, men inte minst, kommer Karin Bojs in på havsytans nivå, vilket är helt frikopplat från översvämningar orsakade av nederbörd. Kopplingen görs istället av att det blir varmare. Via termisk expansion tar vattnet större plats och havsytan stiger. Det är helt korrekt. Att glaciärer och polarområden också smälter av stigande temperaturer är korrekt (även om det debatteras flitigt vad normalstatusen för glaciärer och is i polartrakter är). Visst är det jobbigt med en stigande havsyta, men ofta diskuteras orsaken utifrån fel perspektiv. Visst är mycket av katastrofala ekonomiska och humanitära kustnära översvämningar en direkt orsak av stigande havsyta som följd av ökade temperaturer. Men, samtidigt bosätter sig allt fler i kustområden vilket i sig ökar risken att folk drabbas av översvämningar. Översvämningar som tidigare kanske inte var katastrofala i och med att det bodde få människor i området ger nu betydligt större konsekvenser, även om det kanske i sig inte är direkt relaterat till klimatförändringar. Den aspekten förefaller ofta glömmas bort i dessa sammanhang.

I vart fall gillar jag att läsa Karin Bojs artiklar och ser fram emot många fler. Hon är en ypperlig journalist för att vara svensk vetenskapsjournalist, men även den bäste kan emellanåt tappa bort sig i skrivandets hetta.

Gammal skåpmat om isen

Science hade i sitt senaste nummer en specialsektion ägnad åt hur isarna i Arktis och Antarktis påverkades av den pågående uppvärmningen på jorden. Tre av artiklarna som presenterades (artikel 1, artikel 2, artikel 3) handlade om smältande isar och vattenstånd, medan en fjärde snarare handlade om jordbävningar som ett lev av smältande glaciärer. En av dessa, artikel 3, har jag skrivit om tidigare här, varför jag inte ägnar mer uppmärksamhet åt den nu. Vad som är intressant är det som presenteras i Artikel 1 och Artikel 2, vilka också fick huvudrubriker i många tidningar under slutet av förra veckan.

Det som presenteras i dessa två artiklar är egentligen inga nyheter i sig, bara en sorts ”reminder” att havsytan stiger om isen smälter. Man tar i artiklarna fasta på förra interglaciära perioden (LIG = last interglaciation period) då havsytan stod 4 till över 6 meter över nuvarande nivå. Detta var för cirka 127-130 000 år sedan. Att havsytan stod så högt över nuvarande berodde bland annat på att solens strålar hade extra stark intensitet vid Arktis under denna period. Av detta kan forskarna dra slutsatsen att det var Grönlandsisen som smalt först, och inte Antarktis. Man säger också att den nutida ökningen av havsytan är klart mycket lägre än vad den var under slutet av förra istiden (cirka 2,6 mm per år idag jämfört med 11 mm per år för 7- 13 800 år sedan). Räknar man med att växthusgaserna ökar med 1% per år (det har man räknat med i artiklarna) får man att omständigheter i temperaturer och vattenstånd skulle vara likadana som dem under LIG. Nu är en ökning av 1% per år rätt så orealistiskt eftersom det förutsätter att någon form av energieffektivisering eller CO2-utsläppsreducering i form av nya energislag inte sker. Säkerhetmarginal kan tyckas, men ändå rätt så stor överskattning, speciellt med tanke på att CO2-utsläppen snarare ökar med en halv procent per år, det vill säga hälften av det som använts i beräkningarna! Det är denna punkt som de flesta vänder sig emot. WCR rapporterar gör detta stor skillnad på när temperaturerna uppnår LIG-liknande nivåer:

But it does produce a dramatic result, tripling the concentration of atmospheric CO2 concentration by 2100 and a quadrupling (!) it by 2130. With current trends, that would happen in year 2269. By then, energy-production technology probably will probably have turned over two or three times and this will never have become an issue.

Så frågan är vad vi lärt av de nya artiklarna. Tja, egentligen ingenting eftersom de bara repeterade gamal skåpmat. Det är fascinerande hur ofta man kan rapportera samma sak om och om igen. Om det är NÅGOT vi borde lära så är det väl snarare att anpassa oss till klimatförändringar oavsett, de kommer vare sig vi vill det eller ej. Att temperaturerna ofta vart högre än idag under interglacialperioder (en sådan period vi lever i nu) och att vattenytan också stått flera meter över nuvarande nivå visar tydligt på hur variabelt klimatsystemet egentligen är.

Ny iskärna från Antarktis

Senaste numret av Nature har en artikel med titeln Southern Ocean sea-ice extent, productivity and iron flux over the past eight glacial cycles. Det är ett gäng europeiska isforskare inom projektet EPICA (European Project for Ice Coring in Antarctica), som står bakom artikeln. Från Dome C i Antarktis har man borrat upp en över 3 000 meter lång iskärna, som spänner klimatologiska data för de senaste 740 000 åren.

Av resultaten hittills, som presenteras i artikeln, kan man bland annat läsa att det antarktiska istäcket förmodligen vart mycket mindre än nuvarande storlek under de senaste mellanistiderna och att istäcket förmodligen var dubbelt så stort under senaste LGM (last glacial maximum). Intressant är också att forskarna hittar att förhållandet mellan temperatur och Antarktis isutbredning inte är så uppenbart på korta tidsskalor, men att det under några tusen år är en nära relation. Från artikeln:

[A]t multimillennial timescales, winter ice extent in this sector is very closely tied to Antarctic temperature. The relationship is stable throughout the last 740 kyr, implying that the change in climatic pattern at around 440 kyr is not due to any change in the climate-sea-ice feedback. Winter ice extent has probably been considerably below present value in recent interglacials. Sea-ice extent was intermediate between recent glacial and interglacial values during most of the weak interglacials vefore 440 kyr BP. The linkage between Antarctic temperature and sea-ice extent is less strong at shorter timescales[.]

Det är intressant att korta temperaturvariationer inte är så viktiga för Antarktis isutbredning än vad de långskaliga är, eller rättare sagt att de inte är synkrona. Det för tankarna till hur stor påverkan blir för Antarktis vid ett nu uppvärmande klimat, på kort sikt. Något sådant svar har varken jag eller artikeln. Däremot föreslår artikeln att klimatförändringar förr har vart stora. Det i sig är inget nytt, att stora omtumlande klimatförändringar inträffat på mycket kort tid förr är välkänt.

Forskarna skriver också om att partiklar i atmosfären kan vara viktiga för feedbacks i klimatsystemet, alltså ha större effekt än vad vid tidigare trott. Detta är något som SR Vetenskapsradion också skrev om. Vi vet att aerosoler kan kyla av jordytan genom att reflektera tillbaka en del av solstrålningen till rymden. Exakt hur mycket aerosolerna bidrar med vet vi inte. Det som dock är besynnerligt är Vetenskapsradions följande påstående:

Det här skulle kunna göra att de just nu maskerar effekten av dom växthusgaser vi släpper ut, och att uppvärmningen framöver alltså kan bli ännu större än beräknat.

Exakt varför uppvärmningen kan bli större i framtiden förklaras inte. Vilken mekanism skulle helt plötsligt stoppa undan massa aerosoler så att det blev varmare? Partiklarna har alltid funnits där, och det är inte troligt att de helt plötsligt försvinner. Det är inte heller så att människans aktivitet reducerar antalet partiklar i atmosfären, tvärtom, och dessa är förmodligen inte väldigt starkt kopplade till förbränningen av fossibla bränseln. Däremot delar jag uppfattningen att de bör utvecklas bättre i klimatmodellerna eftersom aerosolerna där är väldigt dåligt parameteriserade.

”Smältande” östersjöis?

Jag har skrivit några inlägg om de arktiska och antarktiska isarna och ”larmrapporter” om hur de smälter. Oron kan då smitta av sig på hur Östersjöns isbeläggning påverkas. Den har spelat en stor roll för regionens utveckling, både som hinder (Hansan hade stora problem att transportera varor vid svåra vintrar) och transportväg (exvis. Karl Xs strapats 1658). I en ny artikel av Anders Omstedt och Daniel Hansson (lilla jag alltså) på Geovetarcentrum, Oceanografi, vid Göteborgs universitet utreds bland annat hur olika klimatsituationer skulle påverka östersjöns maximala isutbredning.

Det skall till en början slås fast att vintersäsongstemperaturen mellan 1958 och 2003 var -2 grader. Någon påtaglig värmande trend syns inte till i regionen under vinterhalvåret enligt tillgänglig data. Detta trots att det är vinterhalvåret som är borde vara mest känsligt i ett föränderligt klimat. Men här gäller det också att skilja på regionalt respektive globalt klimat, vilka har helt skiljda egenskaper.

Typisk area, som isen breder ut sig på i Östersjön, är runt 200 000 kvadratkilometer, alltså nästan hälften av östersjöns totala area. Det man skall komma ihåg är att isen aldrig någonsin understigit 55 000 kvadratkilometer, vilket motsvarar hela bottenviken från Haparanda i norr till norra kvarken. Skulle vintrarna bli kallare i framtiden (inte otroligt om vi skall lita på detta) kommer detta självklart leda till mer och tjockare is på Östersjön. Skulle kylan bli så ”extrem” (inte bokstavligt talat) som i bottenviken kommer Östersjön nästan varje vinter att täckas till 90% av is i normalfall. Att traska mellan Umeå och Vasaa blir alltså vanligare, och svenska armén kanske återigen kan fundera på att gå över Bälten i en överraskningsattack mot Danmark (yeah, right). Istäcket är relativt känsligt om temperaturerna går mot det kalla hållet, men inte alls lika känsligt mot det mildare hållet. Skulle vintrarna bli lika mild som i Kattegat kan vi förvänta oss att cirka hälften av vintrarna blir helt isfria (nu handlar det om isbelagna öppna havsområden, inte om is längs stränderna).

Nu kanske det låter som en stor drastisk effekt om vi går åt ena eller andra hållet (speciellt om vi går mot varmare tider). Så så, ingen fara på taket. Som jag inledde med är vintermedeltemperaturen ungefär -2 grader. För att Östersjön skall bli helt isbelagd (iallafall upp till 95% vilket verkar vara en naturlig övre gräns) måste det bli -6 grader i snittemperatur på vintern, och om vi skall röra oss åt andra hållet och göra Östersjön helt isfri en vinter måste vintertemperaturen uppnå +2 grader. Ett spann på 8 grader och vi befinner oss mitt i det just nu. En ”buffert” på fyra grader alltså att rör sig på, och det krävs mycket för dessa att inträffa.

Så hur kommer Östersjön att utveklas i framtiden? Det kan man bara sia om, men det finns en bra text på oceanklimatgruppens hemsida för den intresserade.