Klimatbloggen

november 6, 2007

Notis: Kallt på Grönland

Filed under: Arktis/Antarktis,Notiser,Temperaturer — by Daniel @ 11:30

Nog för jag är tveksam till att framhäva rekord så fort det händer, men det här kanske är värt att ta fram. Det är inte bara stark uppvärmning i Arktis, nu har även stationen Summit (3000 m.ö.h.) på Grönland slagit köldrekord enligt danska DMI.

oktober 31, 2007

Lästips – Vindar i Arktis och Atlanten

Filed under: Arktis/Antarktis,Havet,Lästips,Oceancirkulation — by Daniel @ 22:25

I senaste Nature kan vi i en (kort) insändare läsa en viktig punkt angående att inte bara fokusera på ökade temperaturer när vi diskuterar minskande is i Arktis. Vindar är en minst lika viktig komponent, men dessvärre mindre diskuterad i medierapporteringen.

Changing wind patterns are an important influence on the distribution of sea ice. Throughout summer 2007, exceptional pressure and wind patterns persisted over the Arctic Ocean. The observed migration of ice cover, from the Siberian and Beaufort seas northwards and eastwards into the Arctic Basin, was in line with the expected response to the anomalous winds. These Arctic wind anomalies were part of a global-scale pattern of highly unusual circulation this summer, the causes of which are as yet unclear.

Och för den mer teknikintresserade föreslår jag att läsa senaste artikeln från Oceanus angående de utplacerade riggarna i Atlanten, som mäter förändringar i flödet. Varför skall man mäta strömmarna utanför USAs östkust och what’s in it for me?

september 10, 2007

Is i Arktis år 2050?

Filed under: Arktis/Antarktis,Glaciärer/Is,Modeller,Växthusgaser — by Daniel @ 22:00

Kommer det finnas sommaris kvar i Arktis år 2050? Räknat utifrån isexperterna och deltagarna i IPYs sommarskola för havsis, som jag deltog i under sommaren, var det ganska jämnt skägg  mellan dem som trodde isen vara borta år 2050 och dem som trodde den skulle överleva minst till år 2100. En minoritet trodde att isen skulle vara borta innan år 2050. Vem som har rätt återstår ju att se, men tydligt är att åsikterna är många och diversifierade vilket också stimulerar till en livlig och givfull diskussion.

Det finns i forskarsamhället en uppsjö av modeller, där vissa mer framgånsrikt än andra lyckas modellera delar av klimatsystemet. Isarnas framtida utbredning i Arktis är en sådan aspekt, som dessutom är en av de viktigare att få någorlunda korrekt uppskattning för. En stor del av jordklotets albedo beror på isarna på polerna, och mindre krympande arealer kan ge en positiv feedback till systemet. Så hur bra är modellerna när de modellerar Arktis isar? En ny artikel i Geophysical Research Letters har utvärderat tillförlitligheten bland de modeller som användes för framtida isutbredningens uppskattning i IPCC 2007. Genom en screening mot observerad data (1979-1999) sollades de modeller, som inte gjorde ett bra resultat för Arktis som helhet och dess delhav, bort. Av 20 modeller fick nästan hälften kasseras då endast 11 kunde ge tillräckligt bra resultat för Arktis som helhet. För de olika delhaven är det annorlunda; centrala Arktis anses vara godkänt för 15 modeller, för Karahavet/Laptevhavet, Chukchihavet och Beauforthavet kunde 4, 8 respektive 11 modeller användas med tillräcklig tillförlitlighet, 7, 12 och 5 modeller kan användas för att få ordning på isen i Berings hav, Okhotskhavet och Barents hav. Modellerna kördes med SRES A1B-scenariet, vilket bör vara tillräckligt eftersom 2050 ligger nära i tiden och i kombination att de närmsta årens utsläpp kommer vara den primära drivningen eftersom CO2 inte agerar momentat på systemet. Extrapolering av nutiden är alltså mer realistisk än några djupdykningar i socio-ekonomiska gissningar för vår utveckling fram till 2050.

Av modellerna tyder 7 av 11 på en minskning med mer än 40% av sommarisen (augusti-september) i Arktis som helhet fram till år 2050. Likadant visar en majoritet av de godkända modellerna för respektive delhav i Arktis (se ovan för antalet modeller per region). Den enda delbassäng, som inte uppvisar större tecken på förändring, är Labradorhavet och Baffin bay väster om Grönland. Detta område är dock sedan tidigare känt att förmodligen inte uppleva någon signifikant värmning den kommande tiden varför heller inte isutbredningen påverkas nämnvärt. I centrala Arktis ger modellerna lustigt nog två olika lösningar; en med realtivt liten minskning av isutbredningen och en med nästan ingen is. På sina håll sker också vissa ändringar i isutbredningen under vinterhalvåret. Framförallt är det haven längst ifrån centrala Arktis där sommarisen normalt inte är särskilt utbredd eller inte ens finns; Okhotskhavet, Berings hav och Barents hav.

En 40%-ig minskning av isarna till 2050 var budet. Med det är nog inte sista ordet sagt i denna fråga.

september 6, 2007

Notis: Positivt överraskad

Filed under: Arktis/Antarktis,Ekologi,Notiser,Politik/Media — by Daniel @ 17:24

För första gången på RIKTIGT länge kunde jag idag läsa en någorlunda mediakritisk nyhet från – hör och häpna – Sveriges Radio. Mer sådant och mindre undergång!

april 10, 2007

Inbjudan till arktisseminarie i Göteborg den 17:e april

Filed under: Arktis/Antarktis — by Daniel @ 21:04

För den som är intresserad kommer James E Overland från NOAA/Pacific Marine Environmental Laboratory i Seattle till Göteborg den 17:e april och håller ett seminarie om Arktis och klimatförändringar. Jag har tidigare skrivit om en av hans senaste artiklar i inlägget Vad har hänt i Arktis och Antarktis?. James kommer hålla två seminarier, varav det ena äger rum på Institutionen för Geovetenskaper vid Göteborgs Universitet och är mer fackmässigt inriktat (seminariet är öppet för alla). Det andra är mer populärvetenskapligt, vänt till allmänheten och kommer att hållas vid Studieförbundet Vuxenskolan på Redbergsteatern (Örngatan 6) klockan 1900. Alla är inbjudna. Nedan följer seminariesammanfattningen:

Atmospheric climate, represented primarily by temperatures, precipitation, and winds, undergoes externally forced changes as well as natural (internal) variations.  Examples of external forcing are increases in dust from volcanic eruptions, increases in greenhouse gases, and changes in the amount of solar radiation reaching the atmosphere. The “natural, random, or chaotic” character to climate results in large differences from year to year, decade to decade, and place to place. The 20th century was about 1°C warmer than previous centuries, as shown by Swedish records of temperature and ice. The 20th century had a warm period in the 1920-1940s due to natural variability, but the warmer temperatures at the end of the century have a greenhouse gas contribution. These recent increases in temperature are confirmed by changes in other features: loss of sea ice, shift of tundra to shrub vegetation, and migration of marine and terrestrial ecosystems to higher latitudes. The largest change in external forcing for Arctic climate in the next 30-100 years will be the increase in greenhouse gases. The IPCC 4th Assessment Report notes that it is highly likely (90 % confidence) that humans have contributed to a rise in global temperatures due to an increase in greenhouse gas forcing.   When the climate trend from future greenhouse gas forcing is added to the natural range of climate variability in the 21st century, the
Arctic will experience warmer high and low temperature extremes. This will lead to a loss of sea ice, earlier snow melt in spring, and a rise in the freezing level in mountainous regions, shifting more precipitation from snow to rain. An earlier snow melt will have a negative impact on species whose life cycles are timed with snow melt, such as caribou migration on land and ring seal pup and polar bear survival on sea ice. But certain fisheries may benefit. 

Välkommen!

Och för att pusha lite extra kan jag nämna att alla seminarier vid Institutionen för Geovetenskaper är öppna för allmänheten, det gäller bara att titta i kalendariet och hitta något som verkar intressant.

mars 12, 2007

Lästips – Från Arktis till stendöda koraller

Filed under: Arktis/Antarktis,Klimatdata,Lästips — by Daniel @ 13:23

Medan jag väntar på att min feber skall lägga sig får ni nöja er med vidarelänkning till två läsvärda texter.

SR: Omfattande klimatforskning i Arktis

WHOI/Oceanus: Dead corals do tell tales

februari 25, 2007

Vad har hänt i Arktis och Antarktis?

En artikel av John Turner (BAS), James E. Overland (NOAA/PMEL) och John E. Walsh (IARC) dök i dagarna upp i International Journal of Climatology. Pappret är en sammanfattning av en workshop (2004) om höglatituda klimatförändringar. Artikeln är ett nytt grepp där man vill sätta de pågående klimatförändringarna i polarområdena i ett perspektiv – inte minst eftersom de flesta studier fokuserar på bara det ena polområdet, istället för att jämföra de båda områdena; hur stor är variabiliteten, vad ger haven för effekt och vad ger atmosfärscirkulationen och hur bra är datamängderna? Det sistnämnda är vad som nästan alltid är den begränsande faktorn för att svara på de andra undringarna. För Arktis finns det i runda slängar 100 år av bra data medan det för Antarktis endast finns cirka 50 år. Dessa två tidsskalor jämförs i vardera område av författarna. Vi vet sedan tidigare att båda polarområdena har upplevt vissa förändringar under de senaste åren. Även om förändringarna är ojämnt fördelade i rummet kan man peka på några saker som skett nyligen. I Arktis är det temperaturökningar i östra Sibirien och nordvästra Nordamerika, avsmältning av is från Grönland, minskad sommarisutbredning i Arktis, viss upptinande av permafrost. I Antarktis är det framförallt den Antarktiska halvön som påverkats av högre temperatur och smältande isar, medan övriga kontinenten är relativt oförändrad.

Arktis

Temperatur och tryck

  • Uppvärmningen var störst i Nordvästra Nordamerika och centrala Sibirien, även om uppvärmningen var ganska ojämn över Arktis (Prova gärna och gör en egen yttemperaturanalyskarta hos NASA-GISS).
  • Temperaturtrenderna är störst i landregioner än i havsangränsande regioner.
  • Mätstationer visar på generellt varma temperaturer i vinter- och vårsäsongen under 1990-talet samt under 1930-1950-talen.
  • Från svenska mätstationer var 1800-talet under vintern cirka 1 grad kallare än under 1900-talet första hälft. Skiftet skedde kring år 1900 (eller 1877 enligt svenska studier). Slutet av 1700-talet var lite varmare än 1800-talet.
  • Ökade varma lufttemperaturer kan främst härledas till att mildre luft advekteras från sydliga till nordligare latituder. Uppvärmningen under vintern och våren i Nordeuropa och Sibirien under 1980- och 1990-talet är en effekt delvis härledd till ökade västerliga vindar med en positivt fas av Arktiska oscillationen (AO). Av samma anledning och under samma tidpunkt sjönk temperaturerna i östra Kanada och södra Grönland.
  • En stor del av uppvärmningen i Alaska inträffade under PDO-regimskiftet 1976/77. Även om PDO under senare år åter har börjat inta en mer neutral form är det tämligen säkert att generellt säga att Arktis fortsatt värmas upp.
  • Tryckgradienten har ökat över delar av Arktis.
  • AO var ofta i en positiv fas från 1960-talet fram till mitten av 1990-talet. Senare år har sett en mer neutralisering av oscillationen. Osäkert om växthusgaser påverkar AO-frekvensen positivt.

Nederbörd, snö och färskvatten

  • Indikationer finns att nederbörden har ökat i Arktis, men det är svårt att avgöra med säkerhet då mätarna är glest uppsatta, samt att nederbörd varierar mycket lokalt på grund av exempelvis jordytans beskaffenhet (temperatur är inte lika beroende av denna faktor då det snarare är den storskaliga cirkulationen som spelar roll, vilket också är sant till viss del för nederbörd).
  • Snötäcket varierar stort från år till år. En minskande tendens finns mellan 1973 till 2003 då snöytan minskade med ungefär 10% (motsvarande cirka 3,5 x106 km2). Bakomliggande mekanismer är inte helt karlagda, ty snöutbredningen är inte en direkt funktion av exempelvis temperatur (mildare vintrar med hög luftfuktighet kan ger mer snö än kalla och torra vintrar).
  • I Barrow, Alaska, börjar snön smälta cirka 10 dagar tidigare under mitten av 1990-talet än under 1970-talet. Detta är förmodligen en effekt av förändrat flödesmönster mellan norra Stilla Havet och Artkis.
  • Generellt har färskvattenutflödet från de ryska floderna i Sibirien ökat mellan 1950- och 1990-talet. Vad som bidrar mest (varmare temperaturer, förändrad nederbörd, tinande permafrost och mänskliga aktiviteter i form av omledning och dammbygge) är under utredning.

Permafrost

  • Jordtemperaturen i stora delar av Alaska och Sibirien närmar sig 0 grader Celcius.
  • Ytvegetationen på tundran förändras mot fler buskar och våtmark då sommartemperaturerna oftare når 10 grader Celcius.
  • Enligt satellitmätningar har tundraområdet minskat med 17% under de senaste 25 åren.

Havsis

  • Från satellitmätningar har isutbredningsarealn i september minskat med 17% under de senaste 25 åren.
  • Isens tjocklek har förmodligen förändrats negativt.  En del av denna utveckling kan möjligen ha att göra med förändrat vindfält och positiv fas av AO. Ytterligare minskning kan härledas till regionalt ökande temperaturer. Ytterligare avsmältning blottlägger med havsyta, vilket kan fungera som ytterligare en positiv feedback som absorberar med solenergi.

Glaciärer

  • Massbalansen hos glaciärer i Nordamerika har vart negativ sedan 1970-talet, medan den vart positivt för skandinaviska glaciärer under samma period. Det finns dock indikationer på att dessa glaciärer uppnåt en negativ massbalans sedan slutet av 1990-talet.
  • Grönlands glaciärer smälter vid kanterna samtidigt som det finns indikationer som visar på förtjockning av Grönalands inre. Författarna drar ingen slutsats vilken effekt som är störst utan hänvisar till den pågående debatten i ämnet (förtjockningen i Grönlands inre är okänd då data saknas).

Hav

  • Ytvattentempepraturer visar samma lågfrekventa beteende som lufttemperaturen.
  • De Grönländska, Isländska och Norska haven färskas upp, vilket kan ge svagare konvektion.
  • Under 1990-talets början försvann det kalla haloklina lagret från vissa av bassängerna i Norra Ishavet, samtidigt som AO kom i en än mer positiv fas. Sedan 1998 har lagret återigen börjat återetablera sig. Detta lager har stor betydelse för värmebalansen och därmed isbildningen. Frånvaro av lagret ger förmodad mer avsmältning på grund av ökat vertikalt värmeflöde.

Antarktis

Temperatur och tryck

  • Förändrinar i temperatur varierar stort över kontinenten, med Antarktiska halvön som en utstickare med kraftigt uppvärmning sedan 1950-talet. Stationen vid Faraday/Vernadsky visar en årlig uppvämning på 0,56 grader Celcius per dekad, eller 1,09 grader Celcius per dekad under vintern. Temperaturen har vart näst intill konstant stigande sedan stationen upprättades 1947 med endast ett fåtal kallare år. Temperaturen vid denna station är nära relaterad till isutbredningen. Mycket (lite) is ger låg (hög) temperatur.
  • Temperaturökningen på Antarktiska halvön är begränsad till ett mindre område med minskade uppvärmning i nordlig riktning.
  • Utanför den Antarktiska halvön är antalet statistiskt signifikanta temperturförändrinar låg, ofta som ett led i stora årliga variationer. Av totalt 19 stationer visade 11 en värmande och 7 en kylande trend (den sista stationen har för lite data för att fastslå en årlig trend).
  • Det finns bara en station med genomgående kylande trend i alla säsonger; Amundsen-Scott-stationen vid Sydpolen. Dock är endast den årliga trenden på -0,17 grader Celcius per årtionde signifikant (denna station är i princip den enda som finns för Antarktis inland, övriga stationer är belägna nära eller vid kusten – Vostok-stationen undantagen).
  • Southern Hemisphere Annular Mode (en oscillation för Antarktis liknande AO för Arktis) gick in i en positiv fas 1957 och har ökat mest under sommarhalvåret, vilket förmodligen bidragit till de ökande temperturerna vid Antarktiska halvön.

Nederbörd, snö och färskvatten

  • Nederbörd, vilken nästan helt uteslutande (bortsett från Antarktiska halvön) kommer som snö, är mycket svårt att mäta i Antarktis på grund av vind som advekterar snön.
  • Visuella observationer från stationer på Antarktiska halvön visade att det förekommer 50% mer nederbördshändelser nu än under 1950-talet.
  • Från studier av nya data för hela Antarktis mellan åren 1979-1993 fann man ingen förändring av nederbörden i Antarktis, även om 15 år är lite för kort tid att dra slutsatser ifrån.
  • Klimatmodeller föreslår ökad nederbörd i Antarktis, vilket dock ännu inte hittas stöd för i observationer (det är dock ingen hemlighet att klimatmodeller på dessa latituder inte uppvisar sin starkaste sida).

Permafrost

  • Permafrost fins framförallt längs vissa kuststräckor och på den Antarktiska halvön. En viss upptining har skett enligt mätningar runt stationer, men det finns ingen uppskattning på hur stor denna upptining är.

Havsis

  • Tillförlitliga havsisdata finns sedan 1970-talet med införandet av satellitmätningar. Under perioden 1973-1977 minskade havsisen markant med över 15%, men har sedan dess återhämtat sig fram till 2002. Minskningen under 1970-talet tros bero på en stor positiv avvikelse i havsisutbredningen under 1960-talet.
  • Isutvecklingen är olika i olika havsområden. I Wedellhavet, Stilla Havssektorn och Rosshavet var isutvecklingen positiv mellan 1979-1998. I Indiska oceansektorn var trenden något negativ medan den i Amundsenhavet var starkt negativ, vilket kan kopplas till uppvärmningen kring den Antarktiska halvön.

Glaciärer

  • På den Antarktiska halvön har 87% av de 244 studerade galciärerna smält tillbaka och att denna reträtt har ökat i hastighet.
  • I övriga Antarktisk är det svårt att dra en generell slutsats om isen smält eller blivit tjockare. På regional skala finns dock indikationer på att vissa isområden har blivit tunnare under 1990-talet.

Sammanfattningsvis drar författarna slutsatsen att de klimatförändringar Arktis upplevt under det senaste århundradet beror på en kombination av förändringar i den storskaliga atmosfärscirkulationen (förmodligen förstärkt av växthusgaser) och lokala feedback-mekanismer. Däremot finner inte författarna stöd för att AOs mer frekventa läggning i en positiv fas skulle vara rent växthusgasdriven, vilket några modellstudier tidigare föreslagit. Därför anser författarna att ACIA-rapporten till viss mån överdriver växthusgasernas roll i de närliggande förändringarna bakåt och framåt i tiden. De lägger också till att på grund av de stora positiva feedback-mekaniserm som nu verkar i området blir det svårt för en framtida intern variabilitet att motverka fortsatt positiv feedback-respons (exempelvis att isutbredningen fortsätter vara tillbakadragen trots att AO numera är i en mer neutral fas). Social och ekonomisk anpassning till ett förändrerligt klimat är därför något som krävs för området (samma sak torde gälla globalt också).

För Antarktis del ser författarna det som mindre troligt att den snabba uppvärmningen på Antarktiska halvön kommer att fortsätta i samma takt. Detta eftersom temperaturen där är nära kopplad till isutbredningen. När isen smält undan bör därför temperaturen stabiliseras någorlunda, om än på en högre nivå.

Det finns uppenbarligen en hel del kvar att fokusera på vad gäller klimatförändringar på höga latituder, inte minst fördjupad förståelse av feedback-mekanismer. I och med att International Polar Year startar den 1:a mars kanske vi får svar på flera av våra funderingar och frågor.

februari 9, 2007

Balanserande komplexitet hos smältande isar

Filed under: Arktis/Antarktis,Glaciärer/Is,Klimatdata — by Daniel @ 18:17

Alltid öppnar vetenskapen upp för två nya frågeställningar när en annan fråga blivit besvarad. Och hur var det nu med trender? Tillförlitliga, nja, skulle inte tro det. Science Express har idag en förpublicering angående nya analyser av satellitdata kring Grönlands glaciärers massbalans. Som bekant har det vart mycket prat om att Grönlands glaciärer ökat avsmältningen de senaste åren (så länge det inte råder nyhetstorka och man istället rapporterar det man redan insett). Men, den nya artikeln på ännu mer detaljerad satellitdata visar att den ökade avsmältningen under 2004 och 2005 inte var en, än så länge, ihållande trend. Det visar på att isdynamiken förmodligen är ännu mer komplex än vad vi hittills anat, samtidigt som andra studier kan ha överskattat avsmält is på grund av grövre uppskattningsmetoder. Det hela bör också sättas lite i perspektiv speciellt med tanke på vad som skedde under första hälften av 1900-talet då temperaturen steg upp och över dagens nivåer på många håll runt i Arktis. Den intresserade finner ytterligare lite ytlig förklaring hos DN.

Samtidigt skriver Roger Pielke Sr. om mer detaljer vad gäller Antarktiska glaciärers fram- och tillbakafart på den Antarktiska halvön.

Återigen väcks nya frågor, även om vår förståelse kanske ökat ett litet snäpp. Mer data ger större förståelse för massbalansen, dynamiken och komplexiteten hos isarna, men samtidigt öppnar det för andra frågeställningar att knapra på.

januari 7, 2007

Ilulissat i DN

DN har idag publicerat ett intressant reportage om hur förändring av isförekomst påverkar de grönländska fiskarna i staden/byn Ilulissat på Grönlands västkust. Med anledning av detta fick jag ett mail förfrågandes efter temperturdata för området. För allas trevnad kan jag nämna att jag skrev om ämnet i höstas, med anledning av en ny artikel där långa temperaturserier för Sydvästgrönland sammanställts.

För den som är intresserad av en visualisering av temperaturerna i Sydvästgrönland från cirka år 1800 till 2005 finns följande: Vinter, vår, sommar, höst, årlig. Svart linje är säsongens/årliga medelvärdet, röd linje är flytande medelvärde över 10 år.

Temperaturen endast från Ilulissat, 1807-2005, är följande tillgängligt: Vinter, vår, sommar, höst, årlig. Svart linje är säsongens/årliga medelvärdet, röd linje är flytande medelvärde över 10 år.

Källa: Vinther BM, Andersen KK, Jones PD, Briffa KR, Cappelen J (2006) Extending Greenland temperature records into the late 18th century. Journal of Geophysical Research 111, D11105. DOI:10.1029/2005JD006810. Data finns hos CRU.

november 15, 2006

Sovjetisk snödata ger upphov till paradox

Filed under: Arktis/Antarktis,Klimatdata,Regionalt — by Daniel @ 22:20

En av de förmodade bästa indikatorerna på att en ny klimatregim fattat greppet är hur snö och is reagerar. En varmare klimatregim bör göra det svårare för is och snö att finnas en längre tid, medan en kallare klimatregim ger motsatt respons. Tidigare har jag uppmärksammat hur känslig isutbredningen i Östersjön är mot förändringar i lufttemperatur; en vintermedeltemperatur (vinter är definierat som december, januari och februari) i över Östersjön understigande -6 grader skulle generera ett helt istäckt innanhav medan +2 grader skulle se till att ingen is bildades (storskaligt) – ett spann på 8 grader där vi i dagsläget ligger på cirka -2 grader (långtidsmedeltemperatur under de senaste 50 åren). Men hur reagerar snö på temperaturförändringar?

Nya dataset kommer fram hela tiden, vilket ger mer kunskap om klimatets variabilitet och dess mekanismer. Ett av de senaste dataseten (nyligen publicerad i Journal of Climate) om snö och markförhållanden (frusen/ofrusen etc) kommer från cirka 2100 stationer inom gränserna av forna Sovjetunionen och täcker en tidsperiod av 69 år (1936-2004). Stationerna är fördelade över hela landmassan med tyngdpunkten i västra och södra forna Sovjet, men det finns också flertalet stationer i Sibirien och Kamtjatkahalvön. Även den tidsmässiga fördelningen av stationer är variabel, med tyngdpunkten av mätstationer aktiva mellan 1956 och 1991.

Några av slutsatserna i artikeln är som följer:

  • Under perioden 1956-2004 har antalet dagar med ofryst mark ökat med mellan 4 till 9 dagar, eller i snitt 6 dagar för hela forna Sovjetunionen (5 dagar om endast Ryssland räknas). Trenden är statistiskt signifikant men beror på en minskning av frost, is och snörester snarare än en minskning av snötäcket i sig. Under 1990-talet upphörde trenden att gälla.
  • Perioden 1936-2004 gav en ökning av antalet dagar med snötäcke i Ryssland och norr om ryska polcirkeln (5 respektive 12 dagar).  Detta trots en ökning av temperaturen med 1,2 grader mellan 1956-2004 (och statistisk signifikant). Temperaturökningen mellan 1936-2004 är däremot 0,1 grader och inte statistisk signifikant.

Paradoxen uppkommer av att temperaturen gått upp samtidigt som trenden påvisar fler dagar med snötäcke i ryska Arktis, något som vi normalt inte förutsätter. En förklaring skulle kunnat vara att en ökad temperatur ger upphov till högre luftfuktighet, som i sin tur ger mer nederbörd i form av snö. Detta stödjs dock inte av meteorologiska mätningar i området enligt artikelförfattarna. Istället presenteras en alternativ hypotes. Under det varma 1930- och 1940-talen var värmen koncentrerad till den atlantiska delen av Ryssland snarare än i djupa Sibirien. Högtryck över norra Europa gav vintertid (och under våren) mindre nederbörd och torrare luft över hela ryska Arktis. Under andra hälften av 1900-talet var däremot uppvärmningen koncentrerad till den arktiska snarare än den atlantiska regionen, vilket enligt författarna ”might outweigh dynamic factors and cause the increase in the number of days with unfrozen soil on the expense of the cold land conditions” (det vill säga snötäcke och fryst mark med snörester enligt standardklassificering). Författarna vidhåller dock att de inte gjort några djupare studier av den storskaliga atmosfärscirkulationen i detta sammanhang.

Det är intressant med dessa nya dataset som kommer upp till ytan lite då och då. Oftast har man känt till dem en längre tid, men ingen har haft tid att digitalisera dem eller på andra sätt sammanställa data. Men mer projekt börjar nu se över all tillgänglig data då alla pusselbitar behövs för att få en fullständig bild. Inte minst gäller det övergången mellan manuella mätningar till automatiska mätningar för vidare övergång till satellitmätningar. Allt måste kalibreras mot varandra för att försäkra att datakvalitén hålls uppe. Det skall nämnas att författarna till den aktuella artikeln har kvalitetskontrollerat det nya datasetet mot satelliter och funnit att överensstämmelsen är god (efter kalibration). Nu återstår att se vad för mer information som går att plocka fram ur datasetet.

september 30, 2006

Grönland revisited

Filed under: Arktis/Antarktis,Glaciärer/Is,Rekonstruktioner,Temperaturer — by Daniel @ 13:23

Jag rapporterade i juni om en artikel från Chylek et al där de undersöker temperaturserier från Grönlands väst- och östkust. Syftet var att jämföra hur perioderna 1920-1930 och 1995-2005 förhåller sig till varandra. Jag missade en annan relevant artikel i samband med detta, varför jag tar upp den nu istället (bättre sent än aldrig). I Journal of Geophysical Research publicerade våra danska vänner, och några välkända britter, en temperaturserie, som sträcker sig till sena 1700-talet, för Grönland. Resultaten från deras artikel och dem från Chylek et al är inte direkt jämförbara eftersom antalet temperaturserier och spatial utbredning är olika (Chylek et al använder en serie från vardera kust medan Vinther et al rör sig med flertalet serier från endast västkusten).

För att konstruera en temperaturserie som sträcker sig 200 år bakåt i tiden för Grönland fick författarna leta i arkiven hos CRU (Climate Research Unit vid University of East Anglia) där Hubert Lamb under 1970-talet gömde undan fotokopior av temperaturserier från danska DMI (kan i övrigt rekommendera Lambs klassiska bok Climate, History and the Modern World). Samtidigt fick man homogenisera temperaturserierna eftersom misslyckande att göra så kan ge upphov till en artificiell ökning/minskning i temperatur. För sommartemperaturerna på Grönland är det speciellt viktigt att bli av med inhomogeniteter eftersom sommartemperturerna är mycket mer invariabla än vad övriga årstider är. Inhomogeniteter uppkommer exempelvis när man byter mätmetod (varför man alltid skall köra överlappande mätningar med gamal och ny mätmetod), flyttar en station, kraftigt ändrar omgivningen (exempelvis bygger byggnader eller fäller ned en skog), ändrar avmätningstiden och så vidare. I denna artikel uppkom även en inhomogenitet när en ny person fick uppdraget som temperaturavläsare, vilket var fallet för stationen vid Ilulissat mellan 1936-1946 när den omflyttades och fick en ny observatör. Alla inhomogeniteter åtgärdades (antingen genom homogenisering eller att förkasta inhomogena data) innan serierna sammanviktades till en gemensam temperaturserie.

Författarna jämför temperaturserien med proxydata (syreisotoper) för temperatur från iskärnor och då mot vintertemperaturen eftersom data saknas från iskärnor för sommartemperatur. Korrellationen är hög mellan de två serierna och ligger alltid över en 99%-ig signifikansnivå, vilket är mycket bra och verifierar att datering på iskärnan bör stämma.

Slutsatserna i artikeln är att 1941 var det varmaste året i mätserien medan 1930- och 1940-talet var de varmaste årtiondena (data finns fram till år 2005, men endast fulla årtionden återfinns i beräkningara). Det är intressant eftersom vintern 1941/42 var exceptionellt kall i åtminstone västra Europa och Östersjön frös till nästan helt och hållet. Ett typiskt fall där NAO förmodligen styrt temperaturfördelningen mycket kraftigt. Ett positivt NAO-index ger milda vintrar i Europa men kalla på Grönland. Ett negativt NAO-index ger den omvända situationen. Kom dock ihåg att ett årsvärde på Grönland, som det rör sig om här, kanske inte är direkt översättbart till ett vintervärde i västeuropa. Det kan dock ge vissa indikationer.

Författarna hittar också två kalla perioder: Åren direkt följande 1809 (okänt vulkanutbrott) och åren efter 1815 (Tambora; 1816 är känt som året utan sommar), vilket gör att 1810-talet är det kallaste årtiondet i serien. Det är tidigare känt att vulkanutbrott har stor negativ temperaturpåverkan på västra Grönland. I övrigt är 1863 det kallaste året i grönlands temperaturserie.

Jag tog mig friheten att plotta upp temperaturen för de fyra säsongerna samt årlig temperatur. Klicka på respektive säsong för bild; Vinter, vår, sommar, höst, årlig (svart linje är årlig mätning, röd är 10-årigt glidande medelvärde. Notera att glidande medelvärde före år 1850 i de flesta säsonger ej är tillförlitligt pga få datapunkter). Samtidigt vet vi att isen på Grönland smälter, se bild. Vi kan bara svara för västkusten av Grönland eftersom artikelns temperaturer är baserad på mätdata från västkuststationer. Det är ganska lätt att tankarna vandrar iväg i funderingar över hur situationen för isen var under tidigare dekader, om man nu skall gå direkt efter temperaturserierna (avsmältning är dock mer komplicerad än att bara vara beroende av temperatur). Om vi kunde luska ut hur isen förändrats genom tid, speciellt under det senaste århundradet, mot bakgrund av våra temperaturserier, skulle det förmodligen kunna bidra med en stor pusselbit i förståelsen av Grönlandsisarnas dynamik och respons till olika klimatologiska drivningar.

Artikeln och data finns att hämta här.

Som avslutning skall jag bara nämna en annan intressant ny artikel, som publicerades precis innan jag for iväg. För denna artikeln skall vi vandra längre norrut, till den arktiska isen för att känna oss tillrätta. Depletion of perennial sea ice in the East Arctic Ocean är titeln på artikeln, och den finner att den mångåriga isen i Arktis reducerats kraftigt. Under senare tid har mellan 6,4-7,8% av isen försvunnit per årtionde men förra året hände något väldigt abrupt. Helt plötsligt försvann 48% av den mångåriga isen i östra Arktis under isutbredningens minima på sommaren 2005. Det är ett mysterium eftersom takten var mycket mindre tidigare. Det är okänt vilka faktorer som påverkade denna händelse varför författarna understryker att långtidsprognoser baserat på denna händelse har mycket stora osäkerheter och att man bör koncentrera insatser på att förstå mekanismerna i Artkis (nästa år är internationella polaråret och flera expeditioner kommer äga rum till våra polarområden). Samtidigt uppvisar Arktis en viss assymetri då den västra delen inte förlorar is, utan snarare får mer is, dock inte av samma storleksordning som minskningen i östra Arktis. Författarna föreslår att migration av is från öst till väst kan vara en del av förklaringen.

Vill man veta hur isutbredningen i Arktis (och Antarktis) ser ut just nu och har Google Earth installerat kan man besöka Galatheas (den stora danska expeditionen) Google Earth-tillbehör. Där kan man förutom isutbredning också se vattentemperaturer, vindar, moln och annat skoj.

september 12, 2006

Isar smälter, haven strömmar

Filed under: Arktis/Antarktis,Havet,Modeller,Oceancirkulation,Prognoser — by Daniel @ 20:45

De flesta känner till att IPCC under 2007 kommer med en ny och uppdaterad version av sin rapport. Utkast har cirkulerat en längre tid bland forskare och många ger sina synpunkter. Till arbetet har flera forskare undersökt olika aspekter kopplat till diverse klimatfaktorer runt om i vår värld. En av dessa aspekter är hur den termohalina cirkulationen (THC), där bland annat Golfströmmen ingår, skulle kunna påverkas av extra tillskott av sötvatten i nordatlanten. Will Greenland melting halt the thermohaline circulation? är en nypublicerad artikel, som försöker bidra med sin del genom att använda en kopplad atmosfär-is-och-havsmodell på samma sätt som gjorts för IPCC.

Författarna (Jungclaus et al) börjar med att konstatera att färskvattnets uppskattade påverkan till stor del är en artifakt från vilken modell som använts snarare än en robust siffra. Detta kommer från en rad olika modeller, som gjort samma typ av experiment, och hittat olika förändringsgrad i cirkulationen; allt från oförändrad cirkulation till kraftiga och abrupta minskningar. Modellernas känslighet för sötvatten är alltså en stor förklaring och en anledning till det är, enligt artikelförfattarna, upplösningen som modellerna använder sig av samt hur väl de kan modellera nuvarande klimat. Det ligger dock lite andra mekanismer bakom, exempelvis hur modellerna hanterar istäcket i Arktis. Förändringar i istäcket har vi ännu inte riktigt kunnat modellera ordentligt, varför man istället ofta får använda sig av andra lösningar. Ett sätt är att hålla istäcket konstant, för att konservera salthalten i haven, men lägga på en konstgjord sötvattenskälla. Mekanismer i form av nerkylning vid avtagande cirkulation är ett annat exempel som sällan tillämpas. På grund av detta skriver författarna att ett modellresultat skall ses som en övre gräns för varje modelluppsättning.

I artikeln har man använt sig av en modell från tyska Max Planck-institutet för meteorologi; ECHAM5/MPI-OM där ECHAM5 är den atmosfäriska delen med upplösningen 1,875 x 1,875 grader och 31 vertikala lager. MPI-OM är havs- och ismodellen, kopplad till ECHAM5. Dess upplösning är något bättre med 1,5 x 1,5 grader och 40 vertikala lager. Samma modell och inställningar har använts i de modelljämförelser som gjorts inför IPCC AR4. Även scenarier med olika mängd växthusgaser och isavsmältning är samma. Resultaten varierar lite beroende på vilket scenarier som används (deras uppskattningar av försvagningen ligger i intervallet 30-42%), men generellt minskar vattentransporten i Atlanten under de kommande 100 åren för att sedan återhämta sig igen under första hälften av 2100-talet. Det förklarar författarna enligt följande:

The recovery of the AMOC1 in the 22nd century is due to the salt advection feedback described by Latif et al. [2002]. In the warmer climate, there is more evaporation in the subtropical Atlantic and more low-latitude water vapor export into the Pacific. The resulting positive salinity anomalies are finally advected into the deep water formation regions in the North Atlantic and decrease the upper ocean stability there.

Nu skulle man kunna tro att värmetransporten minskar i lika stor utsträckning, vilket i sådant fall skulle kunna ha nedkylande effekter på det nordeuropeiska klimatet. Det visar dock inte modellen, eller rättare sagt, inte visar så tydligt. Själva vattentransporten är inte så viktig i förhållande till värmetransporten för oss och med en svagare strömning av vatten visar modellen att minskningen av värme ligger i intervallet 24-36%, alltså procentuellt lägre än minskningen för vattentransporten. Kompensationen kommer från att varmare vatten i syd letar sig upp i nordatlanten, trots långsammare strömmar.

Så vad drar artikelförfattarna för slutsatser? Jo, även om isen smälter och det i sig påverkar vattentransporten så förändras inte själva mekanismen i sig, ty cirkulationen återhämtar sig efter cirka 100 år och kan därför betraktas som relativt stabil. Vidare kan det konstateras att responsen på isavsmältning i en modell är mer fråga om en känslighet i modellen än någon exakt fastslagen siffra. Därför behövs större insatser för att utröna hur denna mekanism verkligen fungerar. Modellupplösning och parameterisering av mekanismer på mindre skalor än modellupplösningen behöver förbättras för att få ett mer realistiskt system för hur djupvatten bildas i en varmare värld. Dessutom kan man återigen säga att någon abrupt förändring i transporterns hastighet inte verkar ske och inte finns några större stöd för (några enstaka modellstudier visar på det) och att det är ett orealistiskt scenario under vårt århundrade (se även här och här).


1 AMOC = Atlantic Meridional Overturning Circulation.

september 8, 2006

Fluffiga djur i vetenskapens tjänst

Nej, det här inlägget handlar inte om djurförsök. Åtminstone inte djurförsök av den traditionella ordningen. Istället handlar det om utplacering av sändare och mätinstrument på frisimmande djur runt om i våra oceaner. En av dagens NewsFocus i Science tar upp just de storskaliga experiment, som just nu pågår, där diverse djurarter samlar in en gigantisk mängd information från våra hav där människor sällan kommer själva för att mäta.

Det hela började med att biologen Dan Costa från University of California i Santa Cruz satte sändare på nio sjöelefanter (tillhör de öronlösa sälarna) för att studera hur sälarnas rörelser påverkades av El Niño. Sändarna sattes på vid Año Nuevo, en ö längs den kaliforniska kusten, och därefter lät man sälarna simma fritt. Förutom att ge ifrån positionen fanns även en mätare som registrerade tryck (djup) och temperatur. När sälarna återvände till Año Nuevo innehåll datamängden information från 75 000 nerdykningar i vattenmassan i norra Stilla havet. Förutom att man lärde sig att sälarna dyker betydligt mer frekvent och djupare än vad man tidigare trodde (uppåt 60 gånger per dag och utan problem till 600 meters djup, ibland även 2000 meter) fick man även ut information om att El Niño endast påverkar sälarnas rörelsemönster i mindre utsträckning, vilket kom som en ganska stor överraskning.

De första datasamlarna kunde bara mäta temperatur och tryck, men de nyare är betydligt bättre och mäter även salthalt. Det är ett stort framsteg eftersom man utifrån temperatur och salthalt kan bestämma vart vattnet kommer ifrån. Varje vattenmassa har sitt eget ”fingeravtryck” beroende på sammansättningen av temperatur och salthalt. I kombination med att använda fler djur utrustade med sändare och mätare kan man komma åt sällan övervakade vatten. Mängden data är enorm och kan närmsta bara konkurrea med de tusentals mätningar från båtar, vetenskapliga bojar och fritt omkringflytande mätinstrument (exempelvis finns 2 500 ARGO-bojar på cirka 1000 meters djup) som finns runt om i världshaven. Det ”lilla” försöket med nio sälar gav 75 000 mätprofiler, ARGO-bojarna ger årligen 100 000 mätprofiler tillsammans och övriga mätningar (fastliggande bojar, forskningsfartyg och ubåtar) ger cirka 140 000 mätprofiler årligen. Då kanske man förstår potentialen i försöket.

I början då försöken inleddes var biologerna betydligt mer övertygade om kvalitén på mätdata från djurens rörelser än vad oceanograferna var. Efter att ha validerat data mot befintliga mätningar från satelliter och forskningsfartyg, och därmed visat att kvalitén var väldigt hög, blev oceanograferna mer exhalterade över denna nya metod att samla data på. Data insamlade med hjälp av djur blev därmed officiellt accepterad och inlagd i de stora databaserna. Idag har man satt sändare och mätare på 23 olika djurarter i Stilla havet. Sju av dem är beroende av att andas luft och måste därmed gå upp till ytan. Endast dessa sju arter genererar cirka en miljon djup- och temperaturserier årligen. Däremot saknas det fortfarande pengar att processa data, något som beror på långsam responstid gentemot myndigheter. Förhoppningen är dock att få in datamängden i World Ocean Database inom ett år.

Som jag skrev tidigare kan djur användas med fördel i områden där forskningsfartyg, bojar och satelliter inte kan mäta. Speciellt är det då polarregionerna och under isarna som pekas ut. Sedan två år tillbaka har Dan Costa försett 70 sydliga sjöelefanter med sändare och mätare. Dessa sjöelefanter spenderar större delen av sin tid under isen där de simmar omkring och äter. Cirka 100 000 mätprofiler årligen kommer från dessa sjöelefanter. Denna data är viktig eftersom vi behöver förstå hur den termohalina cirkulationen fungerar. I polartrakterna kyls ytvatten av, vilket får det att sjunka flera kilometer till botten, vilket i sin tur får nytt varmare ytvatten att flöda in i polarområdena. Detta upprätthåller den termohalina cirkulationen, som är en viktig process för att lagra in exempelvis koldioxid från atmosfären samt värmebalansen. En störning i systemet skulle möjligen kunna leda till en störning i klimatet. En del klimatmodeller, som ger att varmare klimat, indikerar att den termohalina cirkulationen skulle kunna minska och på så sätt förstärka en pågående uppvärmning. Problemet är dock att det inte finns några direkt stora mängder mätningar som kan validera om detta är sant eller inte, vilket gör att vi än så länge famlar lite i mörkret på den punkt. Och här kommer sälarna in. Vi väntar på spänning på hur detta projekt utvecklar sig.

augusti 31, 2006

Fytoplankton, Antarktis och Kilimanjaro

Inför helgen finns det tre rykande färska och väldigt intressanta artiklar att läsa för den som har tid.

Controls on tropical Pacific Ocean productivity revealed through nutrient stress diagnostics (Nature 31/8). I de tropiska områdena i Stilla havet finns en upwelling av näringsrikt vatten, som innehåller mycket löst koldioxid. Av naturliga orsaker åker en del av den vattenlösta koldioxiden upp i atmosfären när vattnet når ytan. Av lika naturliga orsaker finns det i näringsrika områden en hel del alger vilka lever på bland annat näringsämnen och fotosyntes. I tropiska Stilla havet beräknas cirka 20% av världshavens produktion finnas, vilket betyder att 9-12 miljard ton kol per år i regionen binds via fotosyntes. Nya uppskattningar tyder dock på att fytoplankton i området lider av järnbrist och därmed inte tar upp lika mycket kol som tidigare trott. Storleksordningen ligger någonstans i intervallet 1,2 till 2,5 miljarder ton mindre per år, vilket skulle motsvara 4% av det totala kolupptaget i produktionen i världshaven. Det är av samma magnitud som skillnaden i primärproduktion mellan den största kända El Niño och efterföljande La Niña. Samtidigt skriver författarna att det är svårt att dra några slutsatser av de experiment med gödsling av järn på en större skala då provområdena vart väldigt små. Därmed kanske andra effekter gynnas, vilka inte är lika framstående på stor skala. En sådan effekt är hur mängden betare (organismer som äter fytoplankton) kan förändras. Exempelvis vet man inte om betarna blir såpass många att de väger upp nyttan med järngödning.

Antarctic temperatures over the past two centuries from ice cores (Geophysical Research Letters 30/8). Författarna har med hjälp av stabila vattenisotoper från iskärnor rekonstruerat temperaturen i Antarktis för de senaste 200 åren. Det finns stora skillnader i hur temperaturfördelningen vart enligt de mätserier vi har att tillgå. Exempelvis har antarktiska halvön upplevt den starkaste uppvärmningen på jorden under de senaste 50 åren, samtidigt som stora delar av Antarktis blivit lite kallare under samma period. Genom att försöka rekonstruera temperaturen kan vi kanske förstå hur Antarktis reagerar i olika klimatregimer, hur externa mekanismer ger utslag i temperaturen samt på vilken skala interna variabiliteten opererar. Rekonstruktionen uppvisar stora årliga och dekadala variationer under hela serien varav en del går att härleda delvis till SAM (Southern Annular Mode, ett mått på atmosfärens variabilitet). Enligt författarna kan cirka 17% av temperaturens variabilitet på månatlig, årlig och dekadal skala under de senaste 100 åren förklaras av SAM. Från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet var det en kall period i Antarktis. Från 1856 fram till 1975 steg temperaturen med 0,22 grader Celcius (felmarginal 0,26 grader Celcius) per hundra år vilket är statistiskt signifikant. Perioden 1975-1999 innebar en nedkylning på -2,2 grader Celcius (felmarginal 3,8 grader Celcius). Nedkylningsperioden är dock inte statistisk signifikant. Gör man en trendanalys på hela perioden 1856-1999 har temperaturen stigit med 0,18 grader Celcius (felmarginal 0,21 grader Celcius) per hundra år vilket är signifikant rent statistiskt. Jämförelse med södra hemisfärens temperaturutveckling visar att de två perioder med global uppvärmning (cirka 1910-1945 samt 1970-nu) även medföljs av en temperaturökning i Antarktis.

Kilimanjaro Glaciers: Recent areal extent from satellite data and new interpretation of observed 20th century retreat rates (Geophysical Research Letters 31/8). Glaciärerna på Kilimanjaro undersöks i perspektivet av 1900-talets klimatförändringar i östra Afrika. Artikeln föreslår att glaciärernas försvinnande beror på en obalans uppkommen av en snabb klimatförändring under 1800-talet, för vilket glaciärerna fortfarande försöker kompensera, snarare än 1900-talets klimatförändringar i sig. När de första observationerna av glaciärerna på Kilimanjaro påbörjades under 1880-talet hade avsmältningen redan startat. Då uppskattades arean vara 20 kvadratkilometer, idag återstår drygt 10%. I artikeln delas glaciärerna upp i två delar; platåglaciärer är dem som befinner sig på eller över 5700 meters höjd och därmed har plan mark under sig, sluttningsglaciärer är dem som befinner sig under 5700 meters höjd vilket betyder att de inte har plan mark under sig (utgör cirka 52% av hela ismassan på berget). Platåglaciärerna har haft en linjär tillbakagång sedan början av 1900-talet medan sluttningsglaciärerna haft en skarp avsmältningsfas mellan 1912-1953 vilken därefter minskat i avsmältningshastighet. Jämförelse med lufttemperatur gjordes, vilket visade att temperaturen vid 1000 hPa (ungefär marknivå) stigit mellan 0,14 till 0,16 grader Celcius per dekad under perioden 1948-2005. Vid 500 hPa (ungefär i höjd med glaciärernas belägenhet) finns dock ingen ökning i temperatur under samma tidsperiod. Däremot har luftfuktigheten minskat en aning under perioden. Ingen minskning kan skönjas vid marknivå, även om det finns en kraftig minskning av luftfuktigheten från 1979 och framåt. Då luften vid glaciärernas höjd blivit torrare men inte förändrats i temperatur under perioden 1948-2005 anser författarna att reträtten av glaciärerna inte uppvisar indikationer på att ha påverkats av förändringar i klimatet under 1900-talet. Istället är det mer troligt att formen på glaciärerna, och solinstrålningen, är av större betydelse. Själva skriver de i abstraktet:

Vertical wall retreat that governs the retreat of plateau glaciers is irreversible, and changes in 20th century climate have not altered their continuous demise. Rapid retreat of slope glaciers at the beginning of the 20th century implies a strong departure from steady state conditions during this time. This strong imbalance can only be explained by a sudden shift in climate, which is not observed in the early 20th century. Results suggest glaciers on Kilimanjaro are merely remnants of a past climate rather than sensitive indicators of 20th century climate change.

augusti 15, 2006

Torsk – både handelsvara och klimatindikator

Torskbestånden är idag ett ämne som engagerar många och det väcker många känslor till liv. På grund av utbrett fiske verkar det som om torsken är starkt reducerad vid våra kuster. Vi kan ofta höra på nyheterna om olika fiskekvoter och hur Fiskeriverket ligger i fejd med yrkesfiskarna. Utanför Newfoundland har det sedan ett antal år funnits ett fiskestopp av torsk eftersom beståndet där vart såpass reducerat och svagt att det inte kunnat reproducera sig i närheten av sådan takt som torsken fiskats upp. Trots förbud är återhämtningen ännu, vad jag vet, tämligen blygsam.

Brist på torsk har det inte alltid vart, tvärtom. Torsken är till och med, om man skall vara lite djärv, en av anledningarna till att vår civilisation överlevt och kunnat utforska planeten under flera hundra år. Samtidigt var den en av de saker som tragisk nog underlättade slavhandeln. Insaltad och torkad torsk har fungerat som en sorts stapelvara hos såväl sjöfarare, upptäcksresande och arméer som hos vanligt folk. Ja, till och med hela länders ekonomi och välmående har byggts upp av torskfisket genom tiderna. Island är ett sådant exempel där torskfisket efter andra världskriget i stor utsträckning hjälpt till att dra upp landet från ett hyffsat bakstående land till en modern europeisk stat. Eller som Mark Kurlansky i boken ”Torsk” uttrycker det:

Tack vare torskfisket hade landet på en generation förvandlats från en 1400-talskoloni till en modern efterkrigsnation.

Hur kom det sig att torsk blev så populär och framförallt, vad har torsk med klimatförändringar att göra?

Torsk har alltid funnits i människans diet, där fiskarten vart tillgänglig. Men själva hysterin började på 700-talet då den katolska kyrkan förklarade det möjligt för människor att äta ”kall” föda under fastan, kyrkliga helgdagar och fredagar, då man normalt inte fick äta något alls. ”Kall” föda avser sådant som kommer från havet, medan ”varm” föda, vilket fortfarande var förbjudet under de ovan uppräknade dagarna, består av rött kött (typ nötkött). Ganska snart blev det uppenbart att torsk, framför sill och val, blev folkets favorit bland den ”kalla” födan. Mycket tack vare att torkad och saltad torsk håller sig bättre i längre tid än både sill och valkött. Baskerna från Spaniens nordvästra hörn seglade upp som det dominerande torskhandelsfolket. Genom att kopiera vikingarnas båtkonstruktion samt använda sina gigantiska tillgångar av salt (något som de flesta länder i nordeuropa saknade) begav de sig långt ut på havet; upp till Island och förmodligen också hela vägen bort till Grand Banks utanför Newfoundland där havet var praktiskt taget sprängfyllt med torsk. Baskerna var alltså förmodligen före Columbus att hitta den nya världen (men förmodligen var de inte tidigare än Vikingarna). Det kan för kuriosans skull nämnas att två britter vid namn Thomas Croft och John Jay från Bristol under åren 1480-1481 skickade iväg fartyg till det så kallade Hy-Brasil, vilket var en mytomspunnen ö ute i Atlanten långt väster om Storbritannien. Deras fartyg återvände laddade till bristningsgränsen med torkad torsk. Någonstans hade de fiskat och torkat fisken eftersom de bestämt hävdade att den inte var köpt (det var förbjudet på den tiden att idka handel med icke brittiska handelsmän), och de går inte att torka fisk ombord på däck. Senare har man upptäckt ett brev där Croft och Jay anklagar Columbus för att vara medveten om att han inte var den förste europé att besöka Amerika. Huruvida det stämmer eller ej lär vi aldrig få reda på. I vart fall fortsatte kommersen med torsk ändra fram till våra dagar och den la grunden för kolonisering och expansion, militära kampanjer och upptäcksresor, välmående befolkning och ekonomi. Den historien är allt för lång att dra här dock och jag hänvisar därför för de intresserade till Kurlanskys bok.

En intressant aspekt med torsken är att den är väldigt temperaturkänslig. Dess optimala vattentemperatur är mellan 2-13 grader och för fortplantning vill fisken helst ha mellan 4-7 grader varmt vatten. Under vikingatiden var vattnen kring Grönland tillräckligt varma för att torsken skulle trivas där och man vet att fisken var en viktig del av de nyanlända grönländarnas kost. Efter en tid började dock fisket bli sämre, vilket kunde kopplas till att vattnet blev kallare. Samtidigt började isarna växa och isberg blev allt vanligare kring Grönlands sydspets. Torskbeståndet förflyttade sig söderut allt eftersom temperaturen sjönk. Under 1400-talet var det riktigt illa för den lilla kolonin på Grönland, såpass illa att den utraderades. Mycket på grund av den ökande kylan men också den alltjämt ökande bristen på föda, däribland torsk. Vattnet förblev kallt kring Grönland och det var inte förren 1930-talet som varmare vatten återigen började strömma in i området. Med den ökade temperaturen kom torsken tillbaka. Under 1933 fanns torskbeståndet hela vägen upp till 72 grader nord, och så bestod det fram till 1950-talet. Därefter blev vattnen kallare igen och torsken försvann. Nu har det kanske inte påverkat fiskeriindustrin i särskilt stor utsträckning eftersom de flesta fiskeriverksamheterna bedrevs en bra bit söder om Grönland. Men även söderut (och österut mot Island) kom problem.

Färöarna var en viktig utpost för torskfisket. Kring öarna fanns det rikligt med fisk. Men när lilla istiden blev allt mer påtagligt försämrades villkoren även här. Vissa år, exempelvis 1625 och 1629, var totala katastrofår för fisket. Under den allra värsta tiden av Maunderminimat (cirka 1645-1715) försvann torsken under långa tidsperioder. Så skedde exempelvis efter 1675. Shetlandsöarna, som ligger söder om Färöarna, drabbades också påtagligt av kraftigt minskade torskbestånd. Läget i området skulle inte förbättras förren under första hälften av 1800-talet. Grovt kan man säga att torsken nästan försvann helt och hållet mellan åren 1600-1830 i området, vilket sammanfaller med den period då lilla istiden var som allra kallast. För Islands del kollapsade torskfisket nästan helt under denna period. Så sent som 1756 omgavs Island av is i trettio veckor, vilket pekar på att torsken förmodligen hade flytt området. Vänder vi blickarna mot Norge var torskfisket väldigt begränsat under 1600-talet då vattentemperaturen understeg 2 grader i perioder av 20-30 år.

Uppenbarligen visar torskbeståndens spridning genom tiderna att temperaturen förändrats kraftigt (vilket inte är någon nyhet). Det finns nedtecknat en hel del om fångster i journaler lite här och var. En ordentlig genomgång av dem skulle kanske kunna ge ytterligare värdefull information beträffande klimatets variabilitet under lilla istiden, och om inte annat om torsken i sig. Precis som trädringar och nermalda bisontänder visar klimatförändringar kan också protokoll över torskfångst göra det. Dock får man hålla i minnet att det inte är en bra källa att använda sig av för dagens klimat då beståndet är såpass kraftigt påverkat av utfiskning. Men det är inte heller det viktiga! Det viktiga är att förstå hur klimatet har varierat och i vilken utsträckning det har gjort det. För om vi förstår historien kan vi också försöka förstå oss på framtiden.

Nästa sida »

Blogga med WordPress.com.