Nu bryter jag sommartystnaden en kort sekund för att ge dem där hemma några småhälsningar. Är nu inne på min andra vecka här i Longyearbyen, Svalbard (eller Spetsbergen om man hellre vill), Norge. Måste säga att det är ett häftigt ställe, om än ganska annorlunda än hemma. Trots att alla bär på gevär känner man sig väldigt säker, men det kan bero på att man utan gevär kan råka ut för inte allt för trevliga isbjörnar (vilket jag dock inte sett skymten av ännu) om man beger sig ut från byn. Isbjörnarna är dessutom mer farliga på sommaren då sälarna är svårfångade… och björnarna ger sig inte på renarna, vilka i sin tur inte bryr sig det minsta om människorna (de betar mellan husen). Renarna är snabba och björnarna blir överhettade i sommarvärmen (runt +6 grader), vilket alltså gör det till en mindre lyckad jakt. Har också hunnit med en hel del turer upp på fjällen omkring, försökt balansera på bergskammarna och spatserat över glaciärer. Det lär blir några fler, benen börjar vänja sig nu. Däremot är det svårt att vänja sig med sol dygnet runt.
När man tänker efter är det ganska intressant vilken paradox samhället här uppe är. Turistnäringen är stark och de vill gärna bevara naturen som den är, men samtidigt utvinner de kol i gruvorna (i Longyearbyen finns två gruvor; en för internt bruk och en för export) och eldar på med ett kolkraftverk. Har man dessutom sett den ryska bosättningen, Barentsburg (notera det svarta molnet från deras kolverk), kan man börja undra hur de tänkte. Men jag måste säga att standarden i Longyearbyen är hög, även om det känns som en stor byggplats eftersom markvegetationen är mycket sparsam (mest lite torkat gräs och några blommor och mossor – inga träd eller större buskar) och sten finns i överflöd. Och butiken har ju allt man behöver – även om färskvarorna är en smula dyra (å andra sidan är det tax free på det mesta – vart annars i Norge kan man köpa en Irish Coffe eller gladdrinkar för knappt 50 NOK stycket?). Barentsburg däremot är mindre charmerande med väldigt smutsig omgivning, en hyllningsstaty till Lenin, extremt slitna och nedgångna hus samt en befolkning som inte verkar bry sig om något.
För att prata lite om kursen jag deltar i också. Det är långa. Aldrig har jag tänkt på att is är såpass komplext. Tänk att kunna ägna två hela, fullspäckade, veckor åt enbart is i ALLA dess former. Det har därmed blivit mycket klimatsnack, vilket självklart är intressant, och det stående svaret på alla frågor hittills har vart ”we don’t know”. Sett ur det perspektivet kanske man är mer förvirrad nu än innan kursen. Självklart har ett av ämnena vart om Arktis isar skall smälta bort helt innan år 2050 eller 2100… eller aldrig. Låt oss säga så här, det finns lika många svar som det finns experter här uppe (det betyder INTE att de är sura på varandra. Istället uppskattar de varandras oenighet och har en mycket konstruktiv dialog utefter det). Och vi har dessutom lärt oss att salt faktiskt inte smälter is. Salt löser upp is. Det var lite av en tankeställare, och alla föreläsare har ändrat sina anteckningar därefter. Helt klart har det vart inspirerande och de sista dagarna kommer att bli minst lika spännande.
Fram tills vi hörs igen i augusti kan ni fundera på hur man upptäcker en ”tipping point”, vilket är mycket populärt att prata om, även här uppe… men finns dessa händelser rent statistiskt med det underlag man ofta har? Och isåfall, relativt till vad? En bra nöt att knäcka.
På återskrivande!
Klimatbloggen 