Ny rapport om våra havsområdens miljötillstånd

Så blev den idag offentliggjord, den nya årliga rapporten om miljötillståndet i våra havsområden. Den ges ut tillsammans av de tre svenska marina forskningscentra (GMF, SMF & UMF) samt Naturvårdsverket. Ett av kapitlen har jag tillsammans med mina kollegor skrivit, och behandlar de senaste 500 åren av klimatförändringar i Östersjön. Kapitlet är baserat på nya rön jag tidigare presenterat här på bloggen (artikel 1, artikel 2).

Hela rapporten finns tillgänglig via Havet.nu. Är du intresserad av ”mitt” alster skall du titta här.

Trevlig läsning!

Finns också på: DN

Notis: Positivt överraskad

För första gången på RIKTIGT länge kunde jag idag läsa en någorlunda mediakritisk nyhet från – hör och häpna – Sveriges Radio. Mer sådant och mindre undergång!

Snabbt om stormar

Både TV4 och E24 har idag rapporterat om Swiss Res bedömning om höjda premier i försäkringar som ett led i fler våldsamma vinterstormar i framtiden. Bilden man får är ganska dyster för framtiden. Men, var står vi med dagens kunskap? Återigen skall vi ta upp BACC-rapporten och vad de kommer fram till (såg att en kommentator redan uppmärksammat den på E24). Först och främst finns det ingen långtgående trend i stormigheten i vår region över de senaste århundradet, även om en viss tendens finns för smått ökad vind på vissa håll sedan 1980-talet. Dock ger det ingen enhetlig bild över området. SMHI har också en liten sammanfattning av vinddata från Sverige från 1881 och framåt. För framtiden är det lite mer troligt än inte att vindstyrkorna kan komma att öka, även om osäkerheten i det är mycket stort på grund av starkt olika modellresultat. Slutsatsen därifrån är alltså att det inte finns någon klar signal för den framtida vindsituationen i Östersjöregionen. Det är vad vi vet idag.

Det var på tiden…

Ibland känns det skoj att vara alert och snappa upp nyheter långt innan mainstreammedia gör det, men att det skulle ta dem 4 månader trodde jag inte. Kanske har de vart så upptagna av jordgubbsdramat istället (del 1, del 2, del 3).

Så vad är det då som jag uppmärksammade redan i april? Jo, helt enkelt det lilla faktum att det inte verkar vara någon fnurr på tråden för ”Golfströmmens” välbefinnande, vilket vi fick klara besked om på EGU-konferensen i Wien (och som dessutom avhandlades för över ett år sedan i en annan notis). Det hela kokar ner till två nypublicerade artiklar (#1, #2) i Science om variationer i atlantens strömsystem längs 26,5N och ett nytt system av bojar i Atlanten. Använder vi data endast från det nya bojsystemet lär det ta minst ett halvsekel innan vi överhuvudtaget kan urskilja fakta från fiktion (alltså variabilitet kontra havererande/förändrade strömmar), såvida vi inte kombinerar det med mätexpeditioner till havs varenda år. Isåfall bör det ta i storleksordningen 20-40 år. Kanske lär sig media till nästa gång att inte dra för snabba slutsatser över bättre data, men det tror jag knappast de gör.

Läs det ”senaste” hos DN och SR. Eller, så kan du alltid komma hit först och få det senaste ännu snabbare. ;)

Lästips – Intervju i Göteborgs Fria Tidning

Strax innan jag for till Svalbard blev jag intervjuad för Göteborgs Fria Tidning. Intervjun gick i tryck i mitten av juli, men finns också att läsa på tidningens hemsida. Som vanligt är det ju platsbrist i tidningar, och hela intervjun (som var många gånger större än i tidningen – tack Charlotte för de mycket roliga och givande timmarna!) har fått kortats ned, vilket gjorde att fördjupning i många frågor fick stryka på foten.

Lästips – Semesterslut och badankor…

Semestern är över och det är dags att gå igenom sommarens publikationer. Tänkte därför mjukstarta ”höstterminen” med ett litet lästips, som har några år på nacken och skrivits om otaliga gånger i såväl svensk som internationell press.

Badankor kan vara ett mycket pedagogiskt instrument när det gäller att lära känna världshavens strömmar. Släpper man ut tillräckligt många på en plats får man också över tid en fin illustration över hur haven hänger ihop, att de inte är separerade ”pölar”. Det är vad som skedde 1992 när ett containerfartyg förliste under en storm i Stilla  havet. Cirka 30 000 badankor släpptes då lös och har sedan dess drivit omkring och även fastnat i Arktis is och exporterats in till Atlanten. Läs mer om det hos Curtis Ebbesmeyers hemsida, AGU (1994), Times Online (2007) Ekstra Bladet (2007),  USA Today (2003), Wiki eller Aftonbladet (2003).

Liknande experiment, fast i mindre skala och med vatten eller kemikalier som tracer, användes (och används fortfarande) flitigt inom oceanografin för att kartlägga strömförhållanden och andra egenskaper av vattnet i exempelvis fjordar.

Klimat hos Västnytt

Västsveriges nyhetsprogram hos SVT – Västnytt – har under veckan sänt fyra inslag med intervjuer av lärare, elever och forskare rörande klimatförändringar. Se del 1, del 2 (med Anders Omstedt), del 3 (med Tore Påsse), del 4.

Snabbt, men saktare…

Klimatet hotar Mount Everest skriver SvD, men reflekterar inte över att Everest är ett berg och lär finnas kvar ganska länge ännu. Det tar lång tid för regn och vindar att nöta bort världens högsta berg. Trots det syftas det på Rongbukglaciären på Mount Everest nordsida. Jag blev intresserad av att de skriver att glaciären ”nu smälter i snabb takt”. Det är sant och visst är det riskabelt för framtida vattenresurser i området. De siffror jag finner tyder på en reträtt på cirka 20 meter per år [wiki & nichols]. Men jag finner också andra siffror som kanske bör nämnas i sammanhanget. Det finns ett papper från 1988 i GeoJournal som sammanställer avsmältningshastigheterna för glaciären sedan 1921 till 1984. Mellan åren 1921 till 1966 retirerade glaciären med en hastighet av 53,3 meter per år. Åren 1966 till 1974 ökade hastigheten till 68,8 meter per år för att mellan 1974 till 1985 minska till 45 meter per år. I ett correspondence i Journal of Glaciology finner jag dessutom följande:

By comparing the maps surveyed in 1959 and 1966, Zheng and Shi (1975) concluded that during the period 1959-66 the terminus of East Rongbuk Glacier had retreated 550 m, at 78 m a-‘. In 1997, the termini of the Rongbuk glaciers and their seracs were resurveyed using a global positioning system (Ren and others, 1998). The survey indicated that during the period 966-97 Far East Rongbuk Glacier had retreated about 230 m, at 7.4 m/a, and the lower boundaries of the seracs for the nearby Middle Rongbuk Glacier and East Rongbuk Glacier had retreated 170 and 270 m, at 5.5 and 8.7 m/a , respectively. In the Khumbu Himalaya, the glaciers had also retreated considerably since the 1960s (Mayewski andjeschke, 1979; Higuchi and others, 1980). One glacier there had retreated about 60m, at 4.6m/a, from September 1976 to November 1989 (Yamada and others, 1992).

Så även om glaciären smälter av snabbt idag så verkar den smälta lite långsammare än förr. Bra eller dåligt? Det beror på hur utveckligen går framöver.

Jag funderar på om den snabbare avsmältningstakten i början av seklet har att göra med en massobalans från Lilla Istiden. Den hade avslutas knappt 50 år tidigare, och det tar ett tag för iskroppar att nå sin nya massbalans. Om det då fanns för mycket is i glaciären skulle det ta många dekader innan en ny massbalans uppnåddes då en ny klimatregim etablerats. Hur lång tid det tar för jämvikt att uppnås vet jag inte, men det verkar iallafall vara så att glaciären smält under större delen av 1900-talet och (det är förmodligen inte en allt för magstark gissning att anta att avsmältningen skett sedan slutet av 1800-talet även om observationer för perioden saknas) med högre hastighet direkt efter lilla istiden än idag. Dagens avsmältning skulle alltså antingen vara en fortsatt massobalans från lilla istiden utöver förstärkt växthuseffekt eller så är massbalansen från lilla istiden nådd och det vi ser idag är endast beroende av nuvarande klimatförändringar. Hur stor del som beror på temperatur och hur stor del som beror på förändrade nederbördsmönster skulle vara en utmaning att ta reda på.

Notis: Västkustbor badar säkert

Okej, lite sådär semi-off topic inlägg. Med anledning av SvD:s artikel om framtida potentiella infektioner vid bad i sött eller bräckt vatten när man har öppna sår och har åldern emot sig och/eller har nedsatt immunförsvar kan jag bara konstatera att jag bor på rätt sida Sverige. Inte för att det kanske går att dra några större slutsatser gällande klimatpåverkan från det, men jag letade upp statistik från Smittkyddsinstitutet gällande de sjukdomar som SvD skriver om, så den intresserade kan förkovra sig lite:

• Badsårsfeber (vibroinfektion). Rapporteringsskyldig sedan 1:a juli 2004, vartefter statistik endast via webben finns tillgänglig från det datumet. Antalet fall har ökat sedan dess, men är ganska få (endast 24 inhemska fall konstaterades förra året – och hur många av dem som är badrelaterade går inte att avgöra från tabellen). Smittskyddsinstitutet skriver själva att reservoarer för bakterien ”är salta, relativt varma havsvatten i många delar av världen, särskilt i Japan, sydöstra Asien och USA. Bakterien kan förekomma i svenska vatten, men det är tveksamt om detta medför någon nämnvärd smittrisk”. SVT skriver att det ”förra året insjuknade åtta personer i badsårsfeber, varav tre dog”. Inte så stort statistiskt underlag dessvärre för att dra långtgående slutsatser om det är sant.
• Vinterkräksjuka (norovirus). Har ökat i antal för varje år, vintertid (vilket inte temperaturen har gjort). Sommartid kan man möjligen se en viss ökning under sommarveckorna med kulmen i mitten eller slutet av augusti.
• TBE. Okej, inte badrelaterat, men finns med på SvD:s lista. Har ökat över åren, men finns till största delen längs ostkusten. Exakt orsak till ökningen kan vara svår att slå fast ur rent klimatologiskt perspektiv, speciellt eftersom vintrarna brukar vara ett effektivt sätt att stoppa fästingar. Bortsett från iår har de senaste vintrarna dock inte vart särskilt mycket utanför det normala. Förra årets mycket kalla vår rådde heller inte bot på fästingarna, då de istället blev en 67%-ig ökning jämfört med 2005.

Oavsett är det alltid trevligare att bada i saltvatten. Vidare är det fler arter att spana in när man snorklar. Dessutom har jag svårt att se några starka klimatindikatorer i statistiken. Uppmaningen är alltså att bada som vanligt – åtta insjuknade är ingenting jämfört med hur många som insjuknar av andra sjukdomar i vårt land (exempelvis ”mördarbakterier” som smittar 2-300 personer per år eller influensa som varje år tar kål på mängder av människor). Risken att dö i någon olycka på vägen till badplatsen är dessutom mångfaldigt högre än att få en infektion väl i vattnet. Men, vad gör inte tidningar i jakten på sensationer.

Jordgubbar – Del III

Efter att ha återuppspelat Del 1 och Del 2 i årets thriller – en jordgubbssåpa i tre delar, baserad på en verklig historia – kommer här upplösningen i Del 3 :

1. Jordgubbarna serveras lagom till helgen (smaskens).
2. Det är förvisso ovanligt att gubbarna börjar plockas två veckor för tidigt, men det är inte första gången (och jordgubbslandet gick inte under då heller).
3. Tidigare plockning ger längre säsong (okej, blir den för varm är det inte så bra, men då spanar vi in sommarprognoserna, som ser ”bättre” ut än förra året).
4. Ingen risk för jordgubbsbrist vid midsommar (sådana goda nyheter brukar oftast komma tidigaste veckan innan midsommar i vanliga fall).

Därmed är serien över för denna gång. Välkommen igen nästa år. Över till klimatet…

Uppdatering 29/5: Även Västnytt slår sig in på spåret att det är hemskt med tidiga jordgubbar… även om det mest verkar vara ett desperat försök i brist på andra nyheter.

Jordgubbar – Del II

Vissa har ju för sig att jordgubbslandet går mot sin undergång, vilket jag skrev om tidigare. För att göra lite upprättelse kan vi spana in en annan nyhet om jordgubbar gällande årets säsong, Tidig vår ger lång jordgubbsässong. I motsats till vad SvD skriver anser andra att det inte alls blir problem med att få jordgubbar till midsommar och att den tidiga våren istället ger en lång bärsäsong. Helt okej för mig. Därför återigen; skyll inte på klimatet att jordgubbarna är tidiga iår, skyll på vädret. Om man nu kan skylla på något när man skall vara glad för att jordgubbarna inte riskerar att bli försenade iår, som de vart nästan alla andra år.

I-landsproblem: Hur går det med jordgubbarna?

Jag är väldigt trött på den oseriösa journalistik som präglat mycket av de väderrelaterade nyheterna under senaste tiden. Det gagnar tyvärr inte medborgarna att de får en ganska starkt förvriden bild av endast extremer, snarare än vad som är mest realistiskt, sansat och balanserat. Är det inte golfströmmar som kommer till ett abrupt stopp så är det världshaven som skall höjas tiotals meter. Idag vad det dock SvD som stod för eländet: Jordgubbarna slut till midsommar.

Jösses, alltid dessa jordgubbar till midsommar. Det är ett elände varje år, och varje gång är det katastrof. Okej, den senaste tolvmånadersperioden har vart mycket varm, men att dra för stora växlar på den ganska begränsade tiden är lite att göra sig en otjänst. Visst har vi en klimatförändring i bakgrunden, men som vanligt är klimat ett statistiskt mått på väder över längre tidsskalor, och då pratar vi alltså 10, 30, 50, 100 år… minst.

Åter till jordgubbarna. Hur har det sett ut övriga år? Ja, jag googlade lite lätt och fann följande för de närmsta åren:

2003:

• Ont om svenska jordgubbar (Dagens Nyheter, 17 juni) Kall vinter och regnig vår gav mindre skörd än normalt.

2004:

• Brist på jordgubbar till midsommar (Sveriges Radio, 19 juni). Kallt och regnigt väder gjorde att jordgubbarna inte mognade i tid. 

2005:

• Ont om jordgubbar till midsommar (Sydsvenskan 10 juni). Sommaren började kallt och regnigt, vilket riskerade att ge mindre skörd än vanligt om inte värmen infann sig.
• Gott om gubbar till midsommar (Sydsvenskan 23 juni) Ja, värmen kom tydligen…. men det hjälpte bara jordgubbsproduktionen i Skåne. Övriga landet led av försenad jordgubbssäsong.

2006:

• Värme ger jordgubbar till midsommar (Sveriges Television, 17 juni) Våren var väldigt kall i stora delar av landet, vilket försenade växtsäsongen en hel del. Jordgubbarna riskerade att inte hinna mogna i tid.
• Värmen rädder sena svenska jordgubbar (Sveriges Radio, 17 juni). Precis som ovan om den försenade växtsäsongen på grund av en kall vår.

Ser man bara till de senaste åren verkar det snarare ha vart kyla och regn som vart problemet för jordgubbarna (nästan så man skulle kunna skönja en senareläggning av säsongen paradoxalt nog). För omväxlings skull har vi iår en tämligen ihållande värme som ligger och riskerar vår midsommarspis. Och då är det dunderkatastrof. Jag skulle nog isåfall spara mig några år, tills jag har bättre statistik på det där. Tills dess nöjer jag mig med att skylla på vädret, inte klimatet.

Lästips – Troligen ett varmare hav

IPPC är en välkänd organisation för de flesta. Den motsvarande organisationen, som kartlagt litteraturen och var vetenskapen står idag rörande klimatförändringar i Östersjöregionen, BACC, är destu mindre känd. Något konstigt kanske eftersom det klimat vi har i vår region borde vara av stort intresse för oss att känna till hur det förändras, förändrats och kan förändras. I senaste Kemivärlden finns det en artikel i vilken min handledare, Anders Omstedt, intervjuas om projektet som i sommar kommer ut med en sammanställning i bokform. Artikeln finns att läsa som pdf här:

BACC har sammanställt och värderat tillgängliga data om historiska, nuvarande och förväntade klimatförändringar. Genom att använda mätdata tillbaka till cirka 1800 har man sett att den uppvärmning som skett de senaste hundra åren är drygt 0,7 °C. Observationer som kortare issäsong och minskad istjocklek på sjöar och floder är statistiskt signifikanta men ligger ändå inte utanför vad man kan förvänta inom den naturliga variationen. Lägger man däremot in dessa data i regionala klimatscenarier för hundra år framåt slår ökningen igenom och ger en tydlig temperaturstegring på 3 – 4 °C.

För som vill veta mer om BACC kan man klicka sig vidare till deras hemsida.

Utreda eller agera?

Dagens rubrik ”Miljöpengar har lagts på fel åtgärder” är intressant ur många aspekter och inte bara för att jag surrar ihop ett inlägg lite på ett sidospår mot det vanliga. I grunden handlar rubriken på både ett filosofiskt och politiskt plan om hur vi skall agera för eventuella problem vi finner i vår omvärld. Jag tänker inte specifikt på diverse klimatförändringar här, utan alla olika sorters problem som finns. Det mest kända rörande Östersjön är övergödning och algblomningar, vilket ställer till stora problem för kreti och pleti. Trots många miljarders investering i att rena kväve från våra utsläpp till innanhavet har ingenting skett. Fortfarande mår havet ganska dåligt och algblomningarna finns kvar (jag har nämnt det några gånger tidigare). ”Problemet” har också vart en oenig forskarkår då en aspekt av problemet har gynnats betydligt mer än en annan, varför exempelvis forskningen kring kväve vart mycket mer framträdande än kunskapen om fosfor och dess roll i systemet. Det är först på senare år som fosfor simmat upp som en ny viktig kandidat till problemen i Östersjön. Det krävdes, lite grovt förenklat, en oberoende internationell panel för att ens kunna få myndigheter att förstå vad fosfor är – även om den panelen också inte var direkt enig om kväve och fosfor. Och här kommer då det filosofiska i det hela; om man har begränsad kunskap, hur skall man agera? Skall man bygga upp en miljöpolitik på det lilla man har och satsa många miljarder pengar för att förhoppningsvis det skall leda till en förbättring? Risken är ju att ‘förbättringen’ faktiskt inte leder till någon som helst förbättring, och i värsta fall till en försämring (vem vill berätta det för sina väljare?). Och OM det nu skulle leda till en förbättring, vilket inte ens är säkert, kommer det ändå ta tiotals år innan en skillnad märks. Skall man istället sondera forskarkåren och ge mer stöd till dem som har förslag på andra mekanismer som spelar roll, det vill säga att vänta med att agera tills andra aspekter är utredda? Risken med det blir istället att problemen kan fortsätta och kan eventuellt förvärras, om man inte vet vad som är fel till kretis och pletis förtvivlan. Självklart kan man också tänka sig ett alternativ där man slår ihop både aktion och stöd till nya idéer… men riktigt så verkar det inte ha fungerat hittills.

Det är bra att sådana här frågor kommer upp och får diskuteras ordentligt för det är viktiga för både mig och dig. Att diskutera dem är det enda sättet att utveckla den dialog som forskare bör ha med beslutsförfattare. Samtidigt ställer det ansvarstagande på sin spets. Beslutsfattare sitter som regel i fyra år, problemen tar inte fyra år att rätta till då förändringar – till det bättre eller sämre – först syns tiotals år senare. Vem kan då stå till svars om effekten blev totalt motsatt den man ville ha? Och vad gör man i en situation där man vet att något behövs göras men diagnosen inte går att fastställa: agerar man eller fortsätter man utreda saken? Ger de båda samma resultat i slutänden eller är det ena värre än det andra? Svaren på det finns tyvärr inte.

Namnchocken!

Att Aftonbladet startat en klimatblogg är kanske skoj för dem, men att de kallar den för Klimatbloggen är lite väl att ta i. Varför ge den samma namn som min blogg? Ett snällt mail till redaktionen har fortfarande inte gett några svar.

De kunde kallat den för vad som helst (variationerna är ändlösa), men valde exakt samma namn som jag använt i över ett år redan, vilket orsakar en del förvirring. Lite mer kreativitet kunde de lagt ner på bloggnamnet och åtminstone gjort lite research i form av en enkel googling ifall det fanns en existerande blogg med samma namn. Men som ni vet är det här ni hittar originalet med fokus enbart på klimatvetenskapen. You can’t beat the real thing!

I övrigt kan man fundera på varför Socialdemokratiska Partistyrelsen har registrerat domännamnet klimatbloggen.se.