Stormar i ett kallare klimat

Att stormar fascinerar oss människor är inget nytt, det har länge vart så. I och med att mer fokus har kommit på orkaner i Atlanten har frågan om framtiden innebär fler stormar hos oss kommit på tapeten (något som det inte finns ett svar på, men hittills har man inte märkt någon förändring). Ett sätt att försöka förstå problematiken är att studera en utvald tidsperiod, som var speciell. Det har gjorts i en nypublicerad artikel i Climate Dynamics. Den period känd som Maunder Minimum (år 1640-1715), kännetecknad av låg solaktivitet och flertalet vulkanutbrott, var en mycket kall period, till och med för Lilla Istiden. För de enskilda människorna var det väldigt besvärligt med missväxt och svält/sjukdomar som följd. Men inte nog med det, studier har indikerat att Lilla Istiden kan ha vart stormigare (eller kanske snarare mer extremt) än vad det är idag, vilket uppenbarligen måste ha vart tämligen jobbigt. Ett exempel är julöversvämningen år 1717, som dränkte nästan 15 000 människor längs Nordsjökusten.

Författarna till artikeln har studerat extremer i cyklonbildning (dvs stormar), dess antal och intensitet med hjälp av en GCM (general circulation model) vid namn CCSM2 (de medger dock att det är en svaghet att endast använda en modell snarare än en ensamble av modeller). Man ville veta om det var stormigare under Lilla Istiden, speciellt under Maunder Minimum, och om det därmed skulle skilja sig mot idag. Jag skall inte gå in i några detaljer hur modellen sattes upp och drevs, men kan nämna att det totalt gjordes sex körningar och en kontrollkörning.

Resultaten tyder på att antalet stormar under Maunder Minimum märkbart sjönk i polarområdena (dvs från Arktis ner till Sub-arktis, där Skandinavien ligger), men att antalet stormar istället ökade söder om 50N, allra mest i medelhavsområdet, gällandes för alla säsonger på året. På samma sätt minskar nederbördextremer i norr men ökar i söder. Samtidigt som antalet stormar minskade, ökade intensiteten av de kvarvarande stormarna över hela Nordatlanten jämfört med idag, och allra mest skedde det under vintertid. Mekanismen bakom detta slår författarna fast borde bero på den ökade temperaturgradienten mellan pol och ekvator samt nedre troposfärens baroklinitet (skiktning). Resultaten indikerar alltså att Lilla Istiden, under åtminstine sina kallare perioder, kan vart stormigare än idag för Europas del samtidigt som det var blötare i Medelhavsområdet och torrare hos oss. De stormar som väl drog in över Skandinavien var också mer intensiva än idag, samtidigt drabbades sydskandinavien och Central- och Sydeuropa oftare av extrema stormar. Förmodligen hade NAO med ett finger i spelet. Genom att vara oftare i negativ fas blockerades lågtrycken ganska effektivt från att nå in över Skandinavien, vilket är i motsats till denna vinter, med mestadels positiv fas (många lågtryck vilka därmed bidragit till en hittills mildare vinter).

Lästips – Da svenskerne gik over isen til Danmark

Jag har idag en krönika i den danska tidningen Berlingske Tidende. Mycket läsnöje!

Trendiga temperaturer i Östersjön… igen

Med anledning av ett tidigare inlägg om Östersjönytvattentemperaturens trend tänkte jag illustrera varför man inte skall dra för höga växlar på en trend. Under perioden 1990-2004 togs en del sattelitmätningar, och ur dem kunde man urskilja en trend, som under julimånaderna var ganska stor. I den klimatmodell jag använder har jag extraherat ytvattentemperaturen i Bottenhavet mellan 1990-2003. För att se så att modellen inte ligger utanför tolerabla gränser jämförde jag modellen mot temperaturmätningar vid en av SMHIs mätstationer i Bottenhavet (sista mätpunkten är under 2003 varför inte 2004 togs med). Dessa mätningar och modellutkast är alltså helt oberoende mätningar av dem som presenterades i förgående inlägg. För en jämförande bild av mätningar och modellresultat skall du klicka här. Som synes passar mätningar och modellresultat bra ihop över i stort sett hela den årliga cykeln. Vintervärdena är dock missledande eftersom antalet mätningar i förhållande till procuderade modellresultat är få (dessutom ger ju modellen resultat även om det ligger is där, vilket inte mätningarna gör då inga mätningar utförs vid isläggning).

Under juli månad var det en stor och tydlig temperaturökning i Bottenhavets ytvatten under perioden 1990-2004 enligt satellitmätningar. För att kontrollera räknade jag ut ett medelvärde från mina modellresultat för varje juli under den aktuella period och drog en enkel trendlinje. Och visst finns det en tydlig och stor trend i Bottenhavet under denna period. Men, för att sätta det lite i perspektiv extraherade jag julimedeltemperaturen för alla år från 1958 till 2004. Se den bilden här (röd är perioden 1990-2004, svart är hela perioden från 1958). Helt plötsligt framstår inte den trenden som något ovanligt längre. Och det är här problemet ligger i just trendanalyser under korta tidsskalor; man måste sätta det i längre tidsperspektiv. Det är alltså korrekt att säga att det vart en stark uppvärmande trend i Bottenhavet sedan 1990, men det är samtidigt också korrekt att säga att det inte är en ovanlig trend i sig. Skall man till och med vara petig och dra linjer (trender är ju trendigt nuförtiden) är temperaturtrenden i Bottenhavet under juli negativ från 1958-2004. Men inte heller det skulle jag fästa särskilt mycket vikt vid.

Syret uteblev…

Vintern har hittills vart ganska blåsig och ett antal stormar har passerat förbi över landet. Att det blåser kraftigt är kanske inte så kul för husägare eller skogsägare. Ganska stora skador kan uppkomma med de kraftiga vindar som vart. Men samtidigt tänds en gnista av hopp för Östersjöns väl. Blåsiga perioder är vad som behövs för att salt syresatt vatten skall tryckas in i Kattegat och genom Öresund och Bälten. Som du säkert vet lider Östersjön av syrebrist på botten, och på bottnarna runt Gotland är det som värst med svavelvätebildning. Om det kom in nytt syresatt vatten skulle svavelvätet, som bildas vid syrebrist, kunna sköljas bort och bottnarna bli syresatta igen. Det har vart långa stagnationsperioder på senare tid utan stora inflöden av nytt vatten. De senaste stora inflödena skedde 2003, 1993 och under 1970-talet. Inte alls tillräckligt ofta för att kunna upprätthålla en syresatt botten.

SMHI gör en månatlig vattenundersökning då de mäter bland annat temperatur och syrehalter längs den svenska kusten. Den senaste kryssning, som kom iland 21a januari visar att det förvisso har skett ett visst inflöde av nytt vatten till Östersjön, men att det inte förde med sig särskilt mycket syre. Anledningen var bland annat att vattnet var ovanligt varmt för årstiden, vilket får som effekt att syre in löser sig i lika stor utsträckning (kallt vatten kan lösa mer syre än varmt vatten). Dessutom var vattenståndet inne i Östersjön ganska högt redan från början, vilket gör att nytt vatten får svårt att ta sig in. Endast direkt efter tröskelområdet i södra Östersjön (Arkonabassängen) var vattnet väl syresatt. Längre in avtog syrehalterna ganska omgående och runt hela Gotland var det svavelväte på bottnarna. Om det lilla syresatta vatten som ändå kom in i Östersjön fortsätter in i sjön återstår att se vid nästa expedition i februari.

SMHI har mer information. För den som tror att syrebrist på Östersjöns bottnar är något nytt påhitt kan man lugna sig lite genom att bland annat läsa en lite äldre rapport i ämnet (från år 2000) eller en intressant artikel i UNT. Däremot skall man väl också ha i minnet att problemet kan ha förstärkts en del med ökad tillförsel av näringsämnen.

Uppdaterat 25/1: Kan också notera att DMI mätte ett mycket ovanligt vattenståndvärde den 19:e januari. Vattenståndet i Köpenhamn stod 143 cm över normalt, vilket endast sker en gång var 70e år. Händelsen inträffade i en kombination av ett redan högt vattenstånd och den kraftiga stormen som passerade över centraleuropa, och därmed pressade upp vatten från Nordsjön och Atlanten in i Östersjön.

Trendiga temperaturer i Östersjön

I juni 2005 deltog jag i konferensen Baltic Sea Science Congress (BSSC) i Sopot, Polen, där jag också fick äran att presentera några av mina resultat. Som vanligt vid konferenser av denna typ vigs ett specialnummer av en tidsskrift åt artiklar, och i detta fall var det Oceanologia som stod för specialnumret. En av artiklarna behandlar trender i ytvattentemperaturen i Östersjön. Artikeln Sea surface temperature development of the Baltic Sea in the period 1990-2004 kombinerar både ”riktiga” mätningar (in situ) och satellitbaserade mätningar (fjärranalys). Att förstå utvecklingen av ytvattentemperaturerna är viktiga eftersom ytan är kontaktytan mellan vattnet och atmosfären. Där sker utbytet i strålningsbalansen och flertal processer äger rum. För att genomföra studiet av ytvattentemperaturerna använde sig författarna av högupplösta satellitbilder (upplösningen var 1×1 km) från amerikanska NOAAs vädersatelliter, vilka flyger över området 2-7 gånger per dag. Varje pixel i bilderna översattes till temperatur, men såklart fick pixlar, där ytan skyms av moln och is, utgå. Samtidigt gjorde man mätningar från båt i en transekt genom hela Östersjön, från Arkona i söder till Bottenviken i norr, varje månad. Dessa mätningar visade sig stämma bra överens.

Så hur har ytvattentemperaturen utvecklat sig under den studerade 15-årsperioden mellan 1990 till 2004? Det är ganska stora årliga variationer på uppåt en grad, men det finns ändå en underliggande positiv trend. Den uppgår till cirka 0,8°C för de 15 åren. Medeltemperaturen under studieperioden är 7,37°C. Av åren är 1996 det kallaste  med 6,55°C och 2002 varmast med 8,05°C. Det finns också regionala skillnader, vilket inte är så konstigt. Trots allt, Östersjön domineras ju av två olika vädersystem i sydväst-nordöstlig riktning. Söderöver är det mer maritimt och milt nordatlantiskt vädermönster, medan det norrut är destu mer kontinentalt med kalla torra vindar. Därför inträffade det kallaste året i syd 1996 medan det inträffade 2001 i norr. Räknar man korrellation på temperaturerna mellan stationerna i transekten går det tydligt fram att olika regimer dominerar atmosfärcirkulationen. Det är hög korrellation med medeltemperaturen i alla regioner av Östersjön, förutom Bottenviken (Finska viken är inte med i mätningarna).

Eftersom den kallaste temperaturen på året infinner sig i februari och den varmaste i augusti är det intressant att jämföra dessa temperaturpoler under året. I februari är alltid Bottenviken tillagd med is och därmed är ytvattentemperaturen under 0°C. I söder är februaritemperaturen normalt 2°C men kan under milda år (som 1990) bli både 3°C och 4°C varmt. I augusti däremot har sommaren brännt på ordentligt och havet värmts upp tillräckligt. Då ligger normaltemperaturen i söder 19°C och i norr på 15-16°C (kom ihåg nu att detta är ytvattentemperaturen, inte hela vattenkolumnens medeltemperatur!). Författarna kan urskönja en tendens till lite högre frekvens av varmare somrar under de senaste 15 åren i norra Östersjön, men vissa år är det ändå extremt kallt (exempelvis kröp vattentemperaturerna i augusti 1992 neråt 10°C).

Men, för att få en fullständig bild av läget under den 15-åriga studieperioden spanade författarna in trenderna i vardera månad på tre platser i Östersjön; Arkona, Gotlandshavet och Bottenhavet. På alla tre platser är det en positivt trend från juli till november. Som mest är det i juli i Bottenhavet med en årlig trend på över 0,3°C (vilket skulle resultera i en ökning på mer än 4°C under 15 år). Maj, juni och december däremot visar olika trender i olika delar av Östersjön. För Bottenhavets del är det negativa trender hela första halvåret, och positiva trender hela andra halvåret. I hela Östersjön är det en negativ temperaturutveckling under januari till och med april.

Trendanalyser är intressanta att genomföra under en viss studieperiod när man har bra med data. Det kan fungera som en bra utvärderingsmetod. Däremot skall man inte dra för mycket växlar framåt i tiden eftersom en trend inte i allmänhet går att extrapolera. Den ger dock viss indikation åt vilket håll saker går. Och det gäller att komma ihåg att det skall mycket till för att en trend inte skall uppstå. Det är ändå mest troligt att konkludera att ytvattentemperaturerna i norra Östersjön värmts upp mer än i södra Östersjön under perioden 1990-2004. Uppvärmningen domineras av sommaren och hösten (att jämföra med lufttemperaturen som värmts upp mest under våren) samtidigt som det finns en något negativ tendens i temperaturen under vinter och vårkanten. Att lösa fallet mer i detalj kräver nog en övergång till värmebalansen istället.

Stora marginaler i havens värmeinnehåll

Atmosfären självt är endast en del i det globala systemet som ger oss vårt klimat. Havet är en stor utjämnare i det globala klimatsystemet och har en minst lika viktig del i klimatsystemet, om inte viktigare i form av stabilisator. Stora delar av jordens värmeinnehåll ligger inlagrat i vattenmassorna och det är av hög vikt att veta vart vi har dem i olika energibudgetberäkningar. Lyman et al gjorde ett försök att räkna ut värmeinnehållet i världshaven, ett resultat som fått stor uppmärksamhet i vetenskapliga kretsar och nu diskuteras ingående. Ofta kan det räcka att veta det globala värmeinnehållet i världshaven, men lika viktigt är det också att veta den rumsliga fördelningen, något som Ivchenko et al försökte ta reda på för Nordatlanten. Den senaste i raden av artiklar avhandlande havens värmeinnehåll publicerades i Geophysical Research Letters i mitten av januari och är skriven av Viktor Gouretski (Alfred-Wegener-institutet i Bremerhaven) och Klaus Peter Koltermann (IOC-UNESCO, Paris).

Artikeln utgår från en annan artikel, skriven av Levitus et al (2005), vilken använder sig av ett stort dataset mellan åren 1955-2003. De uppskattade att världshaven värmts upp med 14,5×10²² J i de övre 3000 metrarna mellan 1957-1997. Gouretski & Koltermann använder i stor utsträckning samma dataset och gör en kvalitétskontroll för att se om det finns eventuellt fel i mätmetoderna som därmed gör värmeinnehållsuppskattningen opålitlig. Detta eftersom flera olika mätmetoder använts (MBT, XBT, CTD, Floats, flaskor), och de har alla utvecklats över tid för att kompensera för systematiska mätfel. Man måste ju komma ihåg att temperaturmätningar av haven är långt mer sparsamma än mätningar på torra land. Förvisso är mätningar vid havsytan ganska vanliga idag (många containerfartyg och färjor har idag mätstationer monterade – inte minst mäter satelliter skintemperaturen på haven dagligen), men mätningar i djupet är mycket mer sparsamma. Detta medför självklart att beräkna värmeinnehållet i havet blir en ganska svår uppgift och en hel del antaganden måste göras.

Spridningen av mätfelen är stor. Bland annat var XBT-sonderna notoriskt kända för att råka ut för instrumentfel. Det uppskattas att 15% av alla XBT-sonder får ett instrumentellt fel innan de når 250 meters djup. Systematiska fel hittades då dessa typer av sonder använts, men felen var också mycket beroende på datasystem, sondtyp och kryssning/båt. XBT är en vidareutveckling av MBT, vilken, enligt författarna, har bättre överensstämmande med moderna CTD-sonder och vattenflaskor. Dock var felen innan 1957 stor, men systematiska mätfel uppåt och över 0,5^oC i djuplagren mellan 30-50 meter och nedanför 150 meters djup. I slutet av 1950-talet rättades felet till och mätfelet bestod nu av mindre än 0,3^oC mellan 50-100 meters djup. Under olika tidsperioder är mätfelen olika stora enligt en sammanställning från flera litteraturkällor, varierande mellan ganska liten (mindre än 0,05^oC till uppåt 1^oC). Gouretski & Koltermann kan dock konstatera att avvikelser uppåt 0,1^oC är att likställa med brus och anses därmed inte vara felaktiga, även om de har viss betydelse för det totala värmeinnehållet.

I data är fördelningen mellan olika mätsonder sådan att XBT-sonderna dominerar. XBT-mätningarna utgör 20-60% av mätningarna mellan 0-10 meter samt 40-70% i intervallet 300-400  meter. Författarna noterar att en sådan fördelning kommer ge ett positivt mätfel i värmeuppskattningen efter 1960-talet. Av den anledningen försöker man korrigera detta med en överlappande jämförelse mellan XBT och CTD/flask-mätningar i 2^ox4^o stora boxar. Denna korrigering gör att temperaturökningen efter 1960-talet minskar. Enligt deras egna uppgifter minskar skillnaden i värmeinnehåll mellan perioderna 1957-1966 och 1987-1996 med en faktor 0,68 i intervallet 0-400 meter och en faktor 0,60 i intervallet 0-1000 meter.

Tidigare studier, bland annat Levitus et al (2005), har funnit ett temperaturmaxima mellan åren 1972-1983 och härlett det till verkliga data på grund av hög dataupplösning i denna period. Även Gouretski och Koltermann kan observera att denna period har ett maxima i värmeinnehåll, men drar snarare slutsatsen att mätfel i XBT-sonder är ansvarig för större delen av den positiva anomalin. Det verkar ganska rimligt eftersom ett liknande maxima inte är så tydligt i andra sonders data. Genom att räkan ut värmeinnehållet i världshaven drar författarna slutsatsen att haven mellan 1957-1966 och 1987-1996 värmdes upp med 12,8 ± 8,0 x 10²² J om korrigerade XBT-sonder används (detta kan alltså jämföras med tidigare studier som fick 14,5×10²² J). Men, om man skippar XBT-sonderna och endast räknar värmeinnehållet med hjälp av CTD-mätningar får man istället ett ökat värmeinnehåll på 4,3 ± 8,0 x 10²² J (felmarginalen är i detta fall dubbel så stor som själva uppskattade värmeökningen).

Det man kan ta med sig från detta är att mätmetoden spelar mycket stor roll för resultatet, speciellt när vi undersöker haven. Vi har mycket kvar att lära om havet och bör utveckla bättre mätmetoder helt enkelt. Än så länge har vi bara börjat skrapa på havens yta.

Lästips – Väderkaos behöver inte vara "onaturligt"

På dagens GP Debatt skriver Lennart Bengtsson ett klart läsvärt inlägg. Han tar upp medias jakt på att sensationalisera väderhändelser (exempelvis de senaste stormarna), vilket får konsekvenser för bland annat forskare. Han ger också en känga åt såväl oljebolag (and affiliates) som Greenpeace och kända tv-personligheter. Förhoppningsvis kanske media snart börjar lyssna. Läs gärna.

Notis: Varmt här, kallt där

Idag är vi halvvägs genom vintersäsongen. I Europa har vi för tillfället en av de mildaste vintrarna hittills (förmodligen den mildaste sedan mätningarna började, om inte kylan sätter in snart) och endast norra Norrland har under de senaste dagarna fått under normala temperaturer (SMHIs dagliga avvikelsekartor). Samtidigt som vi ”vältrar” oss i för årstiden mycket milda temperaturer kommer det rapporter om att USAs västkust under dagarna upplevt ovanligt kalla temperaturer. Los Angeles Times rapporterar mer. I centrala USA har en isstorm dragit fram med många dödsfall som följd. Hos WMO (World Meteorological Organization) kan man läsa:

Cold winter weather from Canada has gripped California with freezing temperatures, threatening vulnerable populations and the citrus crop.

Millions of dollars of crops have already been ruined over the past few weeks and officials fear for others. The cold snap is expected to last for the next two days.

A new record of –3°C was set on 12 January night for Monterey, 1°C below the previous mark in 1963. Sacramento equalled its record low (-6°C) from 1949.

Det ovanligt kalla vädret över Kalifornien är dock inget ihållande likt vår hittills milda vinter.

Icke-atlantiska tropiska vatten ger bränsle åt orkaner?

Mellan juni och november är det orkansäsong i Atlanten. På senare år har en del stora orkaner fått mycket uppmärksamhet, inte minst när det gäller Katrina, som råkade gå i land vid New Orleans och förstöra stadens översvämningsskydd. Efter denna katastrof blossade orkandebatten upp på allvar; alla ville ha svar på om orkaner blivit vanligare och starkare på senare tid, och om det beror på naturliga orsaker eller om människan har del i det hela. En mängd olika bud har givits på orsaker och verkan. Men, det enda man hittills kommit överens om verkar snarare vara att man inte vet så mycket… ännu.

En nypublicerad artikel i Geophysical Research Letters tillför ytterligare lite kunskap i det stora pusslet. I artikeln föreslås att skillnaden i temperatur mellan Atlanten och tropiska Indiska oceanen och Stilla havet (det vill säga Indo-Pacific på engelska, men jag vet inte om vi har ett liknande ord på svenska) är en viktig detalj, som styr den vertikala vindshear – en drivande mekanism för orkaner. Det är sedan tidigare välkänt att El Niño har en lugnande verkan på atlantisk orkanaktivitet och att temperaturskillnaden haven emellan spelar stor roll. Från början var säsongen 2006 prognosticerad till att vara nästan lika aktiv som säsongen 2005 (som slog alla hittills kända rekord), men fick en helt normal utveckling då El Niño under hösten 2006 etablerades. Om tropiska Atlanten värms upp minskar vindshear, medan en uppvärmning av tropiska Indiska oceanen och Stilla havet ökar vindshear. Är vindshear svag är det grogrund för tropiska stormar, medan en starkare shear är hämmande.

Hypotesen med vindshear testades med en generell atmosfärcirkulationsmodell (ECHAM5) och drevs med observerade ytvattentemperaturer mellan åren 1870 och 2003. Författarna fann att vindshear kunde modelleras ganska väl i jämförelse med andra dataset, baserade på observationer. De fann det ganska lustigt dock att varken modellerad vindshear eller Accumulated Cyclone Energy (ACE, ett mått på en orkansäsongs aktivitet) inte på ett enkelt sätt återspeglade den tydliga uppåtgående trenden sedan 1960-talet i det tropiska Atlantens ytvatten. En stor del av förklaringen, som modellen gav, var att tropiska Indiska oceanen och Stilla havet spelade en stor roll för ACE i Atlanten. Inför framtiden bör man alltså ta med även de tropiska ytvattentemperaturerna på andra sidan jordklotet när orkanaktiviteten i Atlanten skall prognosticeras. Mindre temperaturskillnader haven emellan ger troligen mindre orkanaktivitet. Så skedde 2006 då El Niño klev in och avbröt orkansäsongen. Men riktigt så enkelt är det inte att vi kan nöja oss med dessa svaren. För bättre förståelse bör man veta också hur termohalina circulationen och havens värmeinnehåll kommer att förändras över tid. Ökar eller minskar värmeinnehållet, och hur ser det mönstret ut (se tidigare inlägg här och här)? Hur framtida frekvensen av ENSO (El Niño – Southern Oscillation) utvecklas är också viktigt för Altantens orkanaktivitet. Om ENSO, som några har föreslagit, i en varmare värld oftare fastnar i ett El Niño-stadie kan det medföra att orkanaktiviteten i Atlanten inte blir fullt så intensiv, då temperaturskillnaderna haven emellan minskar. Helt i linje med vad studien indikerade alltså.

ENSO och NAO i harmoni?

Från år till år manifesteras i Stilla Havet utanför Sydamerika ett fenomen med högre ytvattentemperaturer. Ett sådant fenomen började byggas upp under slutet av 2006, och fortsätter så även nu. Fenomenet är såklart El Niño, vilket är en del av ENSO (El Niño Southern Oscillation). Det har länge vart förstått att fenomenet har störst betydelse för klimatutvecklingen i Nord- och Sydamerika samt delar av Stilla Havet och Australien. Om ENSO, framförallt El Niño, har betydelse för det Europeiska klimatet har dock vart omdiskuterat. För vår del är det intressant att veta om ENSO kan påverka hög- och lågtrycken över Nordatlanten, i det vi kallar för NAO (Nordatlantiska Oscillationen). Om NAO kommer i en positiv fas, vilket betyder att högtrycket över Azorerna och lågtrycket över Island är starkare än vanligt, får vi in mer västliga vindar i vårt område, vilket på vintern leder till milda och regnigt väder. En negativ fas av NAO, då istället hög- och lågtrycken är försvagade, ger istället kalla och torra vintrar i Nordeuropa.

I Geophysical Research Letters publicerades det i december en artikel, som åter behandlar ämnet om en fjärrkoppling mellan ENSO och NAO. Är det så att El Niño påverkar NAO? Om det påverkar, ger det utslag som ett positivt eller negativt NAO? Hur starkt är sambandet? Tidigare studier har föreslagit en viss koppling mellan ENSO och NAO, men den har inte vart stark. Kan man styrka eller avstyrka en koppling mellan de båda fenomenen skulle det underlätta för dem vid alla vädertjänster, som sitter och knåpar ihop säsongsprognoser. Speciellt vinterprognoserna är känsliga för NAOs utveckling.

Artikelförfattarna har undersökt 20 El Niño, vilka inträffat mellan 1878 och 1998. Av dessa är 14 moderata El Niño och resten starka El Niño. Författarna finner, inte helt överraskande, att förhållandet mellan ENSO och NAO är olinjärt. Vid moderata El Niño, det vill säga en sådan som är just nu, kan man finna en uppbyggnad av lågtryck i Nordatlanten och en tendens för NAO att hamna i en negativ fas. Även om kopplingen inte är dunderstark är den iallafall närvarande och robust enligt författarna. Vid starka El Niño tenderar istället ett högtryck byggas upp över Nordatlanten.

Om förhållandet kommer hålla i sig även i framtiden är dock svårt att säga. Det är inte kartlagt om fjärrkopplingen är stationär över tiden, och vi vet också att NAOs påverkan ej är stationär strikt talat. Men med rådande regimer kan man förvänta sig att en moderat El Niño i många fall ger utslag i form av negativ NAO, det vill säga kalla och torra vintrar, i Nordeuropa. Om så kommer ske senare i vinter (vi är snart halvvägs genom den) får vi se.

Ilulissat i DN

DN har idag publicerat ett intressant reportage om hur förändring av isförekomst påverkar de grönländska fiskarna i staden/byn Ilulissat på Grönlands västkust. Med anledning av detta fick jag ett mail förfrågandes efter temperturdata för området. För allas trevnad kan jag nämna att jag skrev om ämnet i höstas, med anledning av en ny artikel där långa temperaturserier för Sydvästgrönland sammanställts.

För den som är intresserad av en visualisering av temperaturerna i Sydvästgrönland från cirka år 1800 till 2005 finns följande: Vinter, vår, sommar, höst, årlig. Svart linje är säsongens/årliga medelvärdet, röd linje är flytande medelvärde över 10 år.

Temperaturen endast från Ilulissat, 1807-2005, är följande tillgängligt: Vinter, vår, sommar, höst, årlig. Svart linje är säsongens/årliga medelvärdet, röd linje är flytande medelvärde över 10 år.

Källa: Vinther BM, Andersen KK, Jones PD, Briffa KR, Cappelen J (2006) Extending Greenland temperature records into the late 18th century. Journal of Geophysical Research 111, D11105. DOI:10.1029/2005JD006810. Data finns hos CRU.

Notis: Sista uppdateringen av vinterprognosen

Drygt en tredjedel av vintern 2007 har nu passerat och hittills har det vart milt i vårt land. Brittiska MetOffice släppte tidigare i vinter en uppdaterad prognos, som visade på lika chanser för kallare och mildare vinter än normalt för Sverige. Undantag var sydöstra delen av landet där chansen var högre för mildare än normal vinter. Hittills har vintern vart mildare än normalt i hela landet. Idag uppdaterade MetOffice sin vinterprognos en sista gång. Även om uppdateringen enbart gäller de brittiska öarna kan de vara intressant för oss. Vårt väder är i ganska hög utsträckning korrellerat med det brittiska, åtminstone i framförallt Götaland och större delen av Svealand. MetOffice håller kvar att vintern för de brittiska öarna kan sluta som nära  normal eller varmare än normalt jämfört med referensperioden 1971-2000. De hänvisar också att kallare förhållanden kan komma senare under vintersäsongen (slutet av januari och februari) med kyla och snö. De har tidigare nämnt att El Niño-år, vilket 2007 är, kan föra med sig kalluft över Nordeuropa, speciellt i Skandinavien, under den senare delen av vintersäsongen. Det är detta som är brasklappen i sammanhanget.

Vad gäller nederbörd är det tidigare förutspått lika stor chans för normalt med nederbörd som för mer än normalt med nederbörd. Hittills har dock nederbörden vart mer än normalt. Hur nederbörden kommer att fördelas i form av regn respektive snö går inte att säga.

Ett år har avslutats, ett nytt har påbörjats

Det nya året 2007 har börjat, och det har börjat milt. Förra året 2006 däremot bjöd på en del överraskningar, såväl i kyla som i värme (i den ordningen). Låt oss summera hur året utvecklade sig i Sverige och världen.

Sverige

Man skulle kunna säga att 2006 var ett kontrasternas år i Nordeuropa, inte minst för Sverige. Vintern fick kopplat ett stadigt grepp om landet med en hel del kyla och en lång snösäsong. Generellt kallare än normala temperaturer varade långt in i april, även om vissa regioner hade varmare än normalt stundtals. I maj kom en värmebölja med höga temperaturer, men ersattes snart med under normala temperaturer, för att sedan växla fram och tillbaka. Våren slutade på nära normal temperatur. Sommaren började kallt, med temperaturer under det normala i stora delar av landet under den första veckan. Juni var överlag omväxlande med stundvis temperaturer över det normala och stundvis temperaturer under det normala. Sedan började sommaren på allvar. Juli var en varm månad med varmare än normala temperaturer, undantaget Norrland som hade en köldbölja i mitten av månaden. Juli slutade ändock som varmare än normalt för Norrlands del tack vare en värmebölja tidigare under månaden. Sedan följde några månader med nästan uteslutande varmare än normala temperaturer för hela landet (mindre lokala avvikelser förekom dock). Samtidigt regnade det, och regnade och regnade. Bönderna, som under sommaren var rädda att få för lite vatten, fick nu se sina skördar delvis ruttna bort i vattenmängderna. I mitten av oktober kom kyla, som höll i sig för norra halvan av Sverige resten av månaden. November bjöd på årets kanske mest omtalade köldbölja (eller ‘köldchock’, som vissa skulle beskriva det). Tre dagar bjöd på stark kyla långt under det normala i hela landet, med tillhörande stora mängder snö. I mitten av månaden vände det rejält och blev varmare än normalt resten av månaden. När december väl började fortsatte det milda vädret hela månaden ut, med endast enstaka dagar med normala temperaturer på vissa platser i landet. 

I helhet är 2006 ett av de varmaste åren hittills i landet då andra halvåret var mycket milt. SMHI skriver

Efter en otroligt varm andra årshalva kom årsmedeltemperaturen för 2006 så gott som i kapp de fem åren i topp (1934, 1938, 1989, 1990, 2000). Det fattas bara ett par tiondelar till toppnoteringen på 5.0 grader (medel för 37 utvalda stationer).

För den intresserade finns fria tillgänglia data (årliga, månatliga, säsong och ibland också dagliga mätningar) för temperaturen på några svenska orter under 2006. Observera att årliga medelvärdet för 2006 definieras med start 1:a december 2005 och slut sista november 2006 (detta för att täcka HELA säsonger). Vidare är all data blended, vilket innebär att dagar med saknade värden kompletteras med värden från omgivande stationer max 50 km bort och max 50 meter i höjdskillnad. Följande platser finns (via nederländska KNMI och amerikanska NASA): Falun, Göteborg (Säve), Haparanda, Holmögadd, Jönköping (flygplats), Karesuando, Karlstad (flygplats), Kvikkjokk/Årrenjarka, Linköping, Malung, Stockholm, Visby (flygplats), Växjö, Östersund,

Snöiga jul(!?)

På många ställen var det barmark under julafton, även på platser som oftast har snö under julhelgen. SMHI hade strax innan jul en överblick om hur vanligt det är med vita juldagsmorgnar i vårt land (varför jag tar mig friheten att göra denna lilla utvikning från 2006 års återblick). En tabell finns också för åskådliggörandet av exakta uppmätta snödjup. Baserat på detta kan vi ta en titta på hur snösituationen på juldagarna utvecklat sig sedan år 1900. I Karesuando, Haparanda och Stensele kan man notera en positivt trend i snödjupet sedan 1914 (Karesuando) och 1904 (Haparanda & Stensele). I Karesuando beror denna trend i stor utsträckning på åren 1966 och 1993, vilka hade ovanligt mycket snö. Tas dessa år bort visar snödjupet svag positiv trend. Enligt snödjupskartan hade Karesuando under juldagen 2006 uppskattningsvis mellan 30-50 cm snö (Haparanda hade 1-10 cm snö och Stensele någonstans mellan 10-50 cm snö). I Haparanda var juldagen 1966 också rekordsnörik, men påverkar inte nämnvärt trenden. I Stensele påverkar inte heller rekordsnörika juldagar trenden. Situationen efter mitten av 1990-talet lite mindre snö än tidigare, men i jämförbara mängder med 1930- och 1950-tal.

Från Östersund och Härnösand och söderut är trenderna i snötäcket negativa (p≤0,5, 50% eller mindre chans att trenden är ett utslag av slump; Östersund, Härnösand, Stockholm) eller svaga/odefinierbara (p>0,50, mer än 50% chans att trenden är påverkad av slumpen; Falun, Karlstad, Linköping, Göteborg, Växjö och Lund). I Visby är trenden däremot positivt, vilket helt och hållet beror på 1996, som var kraftigt avvikande. Utan detta år är även Visbys trend negativ, men svag/odefinierbar. Stockholms trend förändras kraftigt och blir odefinierbar om rekordet från juldagen 1915 tas bort. Juldagen 2006 bjöd på barmark söder om Östersund och längs den norrländska kusten (lite klurigt är det att utläsa ur snödjupskartan).

Även om det inte är av större värde kan det noteras att ingen av ovanstående nämnda trender är statistiskt signifikanta på 95%-nivån (dvs p≤0,05). Endast Stensele uppvisar statistiskt signifikant trend på 90%-nivån.

Världen

År 2005 slutade antingen som det näst varmaste, eller det varmaste, året beroende på vem man frågar. Det gågna året, 2006, var däremot inte lika varmt, även om det tog plast i top-10 av de varmaste åren sedan 1850. Preliminära siffror ger 2006 en placering som det sjätte varmaste året med en global temperaturavvikelse på +0,42 grader Celcius (plats 5 är 2004 och plats 7 är 2001 enligt CRU). Till det kan läggas att alla de tio varmaste åren hittills inträffat under de senaste tolv åren. Hemisfärsmässigt var den norra hemisfären varmare än den södra. År 2006 var det femte varmaste året i norra hemisfären och det sjunde varmaste i södra hemisfären.

För den som är intresserad att veta hur den rumsliga fördelningen av värmen på vår jord varierade från månad till månad kan jag tipsa om att spana in GHCN Data Maps. För det globala årliga medlet (upplösning: 250 km eller 1200 km) syns det tydligt hur Europa haft ett milt andra halvår. Även Arktis har haft ett milt år med stora temperaturöverskott. Landområden, som haft ett kallt eller normalt år, är bland annat Sibirien, västra Australien och delar av Antarktis. Världshavens yttemperaturer varierar med temperaturöverskott dominerande i Atlanten och Indiska oceanen, medan västra Atlanten, södra Indiska oceanen och delar av Stilla Havet haft ett normalt eller kallare än normalt år i ytvattnet.