Klimatbloggen

augusti 31, 2006

Fytoplankton, Antarktis och Kilimanjaro

Inför helgen finns det tre rykande färska och väldigt intressanta artiklar att läsa för den som har tid.

Controls on tropical Pacific Ocean productivity revealed through nutrient stress diagnostics (Nature 31/8). I de tropiska områdena i Stilla havet finns en upwelling av näringsrikt vatten, som innehåller mycket löst koldioxid. Av naturliga orsaker åker en del av den vattenlösta koldioxiden upp i atmosfären när vattnet når ytan. Av lika naturliga orsaker finns det i näringsrika områden en hel del alger vilka lever på bland annat näringsämnen och fotosyntes. I tropiska Stilla havet beräknas cirka 20% av världshavens produktion finnas, vilket betyder att 9-12 miljard ton kol per år i regionen binds via fotosyntes. Nya uppskattningar tyder dock på att fytoplankton i området lider av järnbrist och därmed inte tar upp lika mycket kol som tidigare trott. Storleksordningen ligger någonstans i intervallet 1,2 till 2,5 miljarder ton mindre per år, vilket skulle motsvara 4% av det totala kolupptaget i produktionen i världshaven. Det är av samma magnitud som skillnaden i primärproduktion mellan den största kända El Niño och efterföljande La Niña. Samtidigt skriver författarna att det är svårt att dra några slutsatser av de experiment med gödsling av järn på en större skala då provområdena vart väldigt små. Därmed kanske andra effekter gynnas, vilka inte är lika framstående på stor skala. En sådan effekt är hur mängden betare (organismer som äter fytoplankton) kan förändras. Exempelvis vet man inte om betarna blir såpass många att de väger upp nyttan med järngödning.

Antarctic temperatures over the past two centuries from ice cores (Geophysical Research Letters 30/8). Författarna har med hjälp av stabila vattenisotoper från iskärnor rekonstruerat temperaturen i Antarktis för de senaste 200 åren. Det finns stora skillnader i hur temperaturfördelningen vart enligt de mätserier vi har att tillgå. Exempelvis har antarktiska halvön upplevt den starkaste uppvärmningen på jorden under de senaste 50 åren, samtidigt som stora delar av Antarktis blivit lite kallare under samma period. Genom att försöka rekonstruera temperaturen kan vi kanske förstå hur Antarktis reagerar i olika klimatregimer, hur externa mekanismer ger utslag i temperaturen samt på vilken skala interna variabiliteten opererar. Rekonstruktionen uppvisar stora årliga och dekadala variationer under hela serien varav en del går att härleda delvis till SAM (Southern Annular Mode, ett mått på atmosfärens variabilitet). Enligt författarna kan cirka 17% av temperaturens variabilitet på månatlig, årlig och dekadal skala under de senaste 100 åren förklaras av SAM. Från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet var det en kall period i Antarktis. Från 1856 fram till 1975 steg temperaturen med 0,22 grader Celcius (felmarginal 0,26 grader Celcius) per hundra år vilket är statistiskt signifikant. Perioden 1975-1999 innebar en nedkylning på -2,2 grader Celcius (felmarginal 3,8 grader Celcius). Nedkylningsperioden är dock inte statistisk signifikant. Gör man en trendanalys på hela perioden 1856-1999 har temperaturen stigit med 0,18 grader Celcius (felmarginal 0,21 grader Celcius) per hundra år vilket är signifikant rent statistiskt. Jämförelse med södra hemisfärens temperaturutveckling visar att de två perioder med global uppvärmning (cirka 1910-1945 samt 1970-nu) även medföljs av en temperaturökning i Antarktis.

Kilimanjaro Glaciers: Recent areal extent from satellite data and new interpretation of observed 20th century retreat rates (Geophysical Research Letters 31/8). Glaciärerna på Kilimanjaro undersöks i perspektivet av 1900-talets klimatförändringar i östra Afrika. Artikeln föreslår att glaciärernas försvinnande beror på en obalans uppkommen av en snabb klimatförändring under 1800-talet, för vilket glaciärerna fortfarande försöker kompensera, snarare än 1900-talets klimatförändringar i sig. När de första observationerna av glaciärerna på Kilimanjaro påbörjades under 1880-talet hade avsmältningen redan startat. Då uppskattades arean vara 20 kvadratkilometer, idag återstår drygt 10%. I artikeln delas glaciärerna upp i två delar; platåglaciärer är dem som befinner sig på eller över 5700 meters höjd och därmed har plan mark under sig, sluttningsglaciärer är dem som befinner sig under 5700 meters höjd vilket betyder att de inte har plan mark under sig (utgör cirka 52% av hela ismassan på berget). Platåglaciärerna har haft en linjär tillbakagång sedan början av 1900-talet medan sluttningsglaciärerna haft en skarp avsmältningsfas mellan 1912-1953 vilken därefter minskat i avsmältningshastighet. Jämförelse med lufttemperatur gjordes, vilket visade att temperaturen vid 1000 hPa (ungefär marknivå) stigit mellan 0,14 till 0,16 grader Celcius per dekad under perioden 1948-2005. Vid 500 hPa (ungefär i höjd med glaciärernas belägenhet) finns dock ingen ökning i temperatur under samma tidsperiod. Däremot har luftfuktigheten minskat en aning under perioden. Ingen minskning kan skönjas vid marknivå, även om det finns en kraftig minskning av luftfuktigheten från 1979 och framåt. Då luften vid glaciärernas höjd blivit torrare men inte förändrats i temperatur under perioden 1948-2005 anser författarna att reträtten av glaciärerna inte uppvisar indikationer på att ha påverkats av förändringar i klimatet under 1900-talet. Istället är det mer troligt att formen på glaciärerna, och solinstrålningen, är av större betydelse. Själva skriver de i abstraktet:

Vertical wall retreat that governs the retreat of plateau glaciers is irreversible, and changes in 20th century climate have not altered their continuous demise. Rapid retreat of slope glaciers at the beginning of the 20th century implies a strong departure from steady state conditions during this time. This strong imbalance can only be explained by a sudden shift in climate, which is not observed in the early 20th century. Results suggest glaciers on Kilimanjaro are merely remnants of a past climate rather than sensitive indicators of 20th century climate change.

3 kommentarer

  1. Det konstiga med de påståendena om Kilimanjaro är att glaciärerna alls finns där. Om de rent naturligt är relikter som inte hör hemma i vårt klimat så varför försvann de inte för tusentals år sedan? Om 90% kan försvinna på ett sekel kan det inte bara vara frågan om att de långsamt smält av sedan senaste istiden upphörde.

    Jag har inte läst detta senaste papper men tycker diskussionen på RealClimate verkar mer plausibel:
    dvs att nuvarande avsmältning må ha inletts av en naturlig fluktuation men att denna borde ha reverserats sedan länge om det inte varit för den mänskliga påverkan.

    Kommentar av Thomas Palm — september 1, 2006 @ 19:24

  2. Thomas: Ja, det kan man fundera kring. Men samtidigt borde rimligtvis glaciärer bildas där de kan bildas då förutsättningarna finns… om det så är idag, igår eller imorgon spelar ingen roll. Klimatet idag är ju också, vilket du vet, annorlunda jämfört med under 1800-talet. Jag tror du skall läsa pappret innan du ger dig in i vilken aspekt som verkar mest plausibel eller ej. Thomas Mölg, som är en av författarna till kilimanjaroartikeln, har själv skrivit en kommentar till ett tidigare inlägg på RealClimate (vilket i övrigt länkas i den länken som du bifogade). Hans förtydligande är minst lika plausibla. Deras senaste artikel, som kom i veckan, är ju ytterligare ett steg framåt att förstå mekanismerna. Enligt dem är det snarare form än temperatur som spelar roll. Det betyder inte att de på något sätt motsäger något om global uppvärmning (det har det aldrig vart frågan om när det gäller Kilimanjaro eller andra glaciärer), snarare hålle de fast vid, med rätta, att reträtten beror på klimatförändringar. Men hade du läst artikeln hade du sett att den inte motsäger det du skrev.

    Kommentar av Daniel — september 2, 2006 @ 18:46

  3. Det är ganska märkligt att klimataktivisterna hyllar Al Gore för hans användning av de krympande glaciärerna på Kilimanjaro som ett exempel på växthuseffekten, när det i själva verket bygger på en missupfattning. Jag tror att om man vill ”sälja in” klimatförändringar hos allmänheten får man vara lite försiktig med vilka grepp man väljer. Sådan propaganda riskerar alltid att slå tillbaka.

    Kommentar av Jesper — februari 8, 2007 @ 16:22


RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: