Klimatbloggen

december 4, 2007

Orkansäsongen är förbi

Filed under: Atmosfären,Havet,Regionalt,Samhälle — by Daniel @ 20:04

Den 30:e november avslutades officiellt den nordatlantiska orkansäsongen. Trots att man förutspådde hög aktivitet avslutades säsongen med normala siffror. Totalt bildades 14 stormar, 6 orkaner varav 2 större än kategori 3.

För att bredda vårt perspektiv visar jag här figurer över utvecklingen i nordatlanten över perioden 1851 till 2007 (svart linje visar årsvis data, röd linje visar 10-årigt glidande medelvärde).

Observera att årtal tidigt i serien inte är direkt jämförbara med senare år på grund av olika metoder för observation. Satellitmätningar infördes under 1960/70-talen och det är först därefter vi kan vara säkra på att inte ha missat någon cyklon (jmfr med endast land- och fartygsobsevationer och senare även flygspaning).

Det är ganska intressant att ett område, som egentligen bara motsvarar drygt 10% av världens tropiska cykloner, får så stort utrymme i vårt vardagliga liv (till och med hos oss som inte ens berörs direkt av det), speciellt med tanke på att nordatlanten är mindre än hälften så aktiv som nordvästra stilla havet (och ytterligare två områden).

Annonser

oktober 29, 2007

Notis: 19 månader av värme bruten

Filed under: Notiser,Regionalt,Temperaturer — by Daniel @ 20:45

Våra danska vänner på DMI rapporterar att månadsavslutet för första gången på 19 månader medför en medeltemperatur under det normala – iallafall enligt preliminära siffror.

”Vi kan endnu ikke helt sige, hvad middeltemperaturen bliver for oktober 2007, men jeg har kigget på tallene i dag. Middeltemperaturen for oktober til og med den 28. er på 8,7°C og med udsigterne for månedens sidste dage, så er det svært at forestille sig, at vi når over normalen på 9,1°C,” siger leder af DMI’s kundeservice, meteorolog Kim Sarup.

En period med 19 månader av över normal temperatur är faktiskt ett rekord (se, ytterligare en parameter som kan slå rekord). Det hela som började i juli förra året berodde på att haven under förra årets sommar blev mycket varmare än normalt… och det tar drygt ett år innan en sådan övervikt är borta. Nu är haven mer normala igen, vilket gör att vi får mer normala temperaturer. För Sveriges del har det dock inte vart lika märkbart eftersom vi inte omges av hav på samma sätt som Danmark. Vi hade väldigt mycket värme under vintern och våren, men efter midsommar har det var lite så och så med det. Det har också vart stora kontraster mellan norra och södra Sverige. I sin helhet ligger i skrivandets stund medeltemperaturen 1-2 grader över det normala för hela landet. För oktober däremot är det (också i skrivandets stund) normalt eller kallare än normalt söder om Sundsvall, men varmare än normalt norr därom. Regnmässigt ser det ut att vara lite torka för tillfället, men bättre på året sett.

Två dagar återstår av månaden.

oktober 28, 2007

Norska glaciärer i tillväxt under mild period

Vad får vi om vi kombinerar inläggen om hur konst kan hjälpa till kartlägga glaciärers dynamik samt det om som visar en varm period i Östersjöregionen under 1700-talet? Resultatet skulle inte komma allt för långt bort från en av våra norska grannar ny artikel som kommer publiceras i Climate Dynamics.

Under 1700-talets första hälft växte många av de norska glaciärerna med några hundra meter. Det är kanske inte så anmärkningsvärt eftersom vi då befinner oss mitt i den lilla istiden. Som jag pekade på i min artikel verkar det som om den lilla istiden inte alls var särskilt homogent kall, och absolut inte under första hälften av 1700-talet. Milda vintrar (och ganska normala somrar) låter inte som det bästa receptet på tillväxt i norska glaicärer, men det kanske är just det är.

Författarna till glaciärartikeln fann att tillväxten främst berodde på en ihållande period av milda vintrar och ökad nederbörd, vilket förmodligen är ett resultat av ihållande positiv fas av NAO – mycket av som det var under 1990-talet (och en del glaciärer i Skandinavien hade tillväxt då – Storglaciären är ett svenskt exempel). För att sätta det i perspektiv till mina egna resultat kan jag bara hålla med om att första hälften av 1700-talet var ovanligt mild (se figur) och att det verkar som att färskvattentillförseln till Östersjön var något högre än normalt.

Alla dessa resultat tyder på att det är av stor vikt att vidare undersöka det Skandinaviska regionala klimatet, och dess variabilitet, eftersom det så tydligt visar att det långt ifrån är förstått. Kan vi förstå variabiliteten och vilka gränser vårt klimate naturligt har kan vi också förbättra framtidsscenarierna för regionen, något alla vinner på. Klimatsystemet är långt ifrån linjärt och stora luckor finns fortfarande på många ställen. Återigen ger det anledning att önska mer grävande i arkiv och andra gamla källor för att ge en bättre bild av hur klimatet har varierat över tid i vår region. I historien ligger nyckeln till framtiden.

oktober 22, 2007

Östersjöns havsklimat varierar mer än tidigare trott

Östersjön är som bekant vårt innanhav, omfamnat av de baltiska staterna, Ryssland, Finland, Polen, Tyskland, Danmark samt Sverige. Det är inte bara klimatet som påverkar systemet. I runda slängar bor det 85 miljoner människor i innanhavets avrinningsarea, vilket självklart också sätter sina spår; förändrad landanvändning, ökad tillförsel av närsalter och överfiskning, för att bara nämna några effekter. Dessa effekter kan ibland förväxlas med klimatförändringar, även om de inte har med varandra att göra. Då denna region är ”vår” region har vi stor önskan om att förstå hur klimatet i framtiden kommer variera. Men för att underlätta den sortens studier måste vi först förstå hur klimatet har varierat över tid. Vi vet att den Lilla Istiden generellt varade från cirka 1400-talet och tog slut runt mitten av 1870-talet. Därefter har vi haft en värmande tendens lufttemperaturmässigt, och en vintertid för det mesta reducerad isutbredning. Men hur har klimatet varierat i mer detalj? När var det varmt och när var det kallt? Och framförallt, hur stor kan vi anta att den interna variationen över tid?

I en ny artikel i Climate Dynamics, författad av mig (Daniel) och Anders Omstedt vid Göteborgs Universitet, har vi försökt få fram mer information om Östersjöns vattentemperatur [vertikal- och horizontalintegrerad för att ta hänsyn till hela värmebalansen] och isutbredning över de senaste 500 åren, vilket är första gången något sådant görs. Vi använde oss av en havsklimatmodell, och drev den med meteorologiska data från multiproxyrekonstruktioner av temperatur- och tryck (mellan 1500 och 1658 användes dokument och naturliga arkiv för att härleda temperatur och tryck, medan uppmätta temperaturserier införlivades allt eftersom de påbörjades). Det häftiga med en sådan metod är att vi ur meteorologiska rekonstruktioner kan extrahera helt andra typer av data som vi tidigare inte haft tillgång till. På så sätt kan vi förlänga vår kunskap bakåt i tiden, förbi den tidpunkt då instrumentella dataserier inte existerar. Exempelvis har vi en relativt bra uppfattning om isutbredningen i Östersjön från 1720 och framåt. Vad gäller vattentemperatur finns det mätningar från början av 1900-talet, men riktigt bra heltäckande data började komma först under 1970-talet i och med övervakning och användandet av CTD. Med vår metod kunde vi förlänga denna kunskap tillbaka till år 1500, vilket självklart är en stor landvinning.

Vi kan börja konstatera att Östersjöns vattentemperatur under 1900-talet i medeltal uppgick till cirka 4,6 grader. Variationen över dekader är ganska stor och det kommer nog inte som någon överraskning att både 1930- och 1990-talet, tätt följt av 1950-talet, står ut som varma perioder under denna tid. Även om 1990-talet är det varmaste årtiondet i vattentemperatur, så är det svårt att avgöra om den är den ensamt varmaste perioden sedan 1500-talet. Under 1720- och 1730-talen inträffade också en betydande varm period, och den matchar 1990-talet i magnitud. Rent siffermässigt är 1990-talet något varmare än 1730-talet, men statistiskt sett går det inte att skilja dem åt. Uppvärmningstakten är också densamma. Under de tjugo år som 1700-talets värmeperioden varade var trenden en halv grad per årtionde. Under slutet av 1900-talet var uppvärmningstakten 0,4 grader per årtionde. Inte heller här är det statistiskt sett inte någon skillnad. Om vi istället undersöker århundraden så är det tjugonde århundradet (1900-talet) det varmaste sedan 1500-talet. Lika snabbt som 1700-talets värmeperiod uppstod, lika snabbt försvann den igen, då avkylningstakten mellan 1740 till 1759 uppgick till hela 0,4 grader per årtionde.

Innan någon rusar iväg och övertolkar det resultatet bör det i bakhuvudet hållas att mängden data bakåt i tiden minskar ju längre bakåt man går. Dessutom infaller 1700-talets värmeperiod samtidigt som Uppsalas lufttemperatur introduceras i den rekonstruerade lufttemperaturen, som bland annat används för att driva vår klimatmodell. Uppsala är den första, och längsta, temperaturserie från Östersjöregionen och påbörjades av Anders Celcius år 1722. Det man bör veta är att lufttemperaturen under den första tiden mättes i ett välventilerat rum – alltså inte i en fristående termometer utomhus. För att undkomma detta problem har Uppsalaserien genomgått homogenisering och betraktas för tillfället vara det bästa tillgängliga som går att få. Idag vet vi inte om temperaturen i Uppsala fram till 1750 är för hög eller inte – statistiska tester ger inget entydigt svar. Men, för att göra lite rättvisa kan man studera den maximala isutbredningen i Östersjön vilken, som ovan beskrevs, finns tillgänglig sedan 1720. Denna serie är inte beroende av någon lufttemperatursmätning (men är mycket starkt korellerad med Uppsalas lufttemperatur), men visar ändock på en varm period med liknande isförhållande som idag. I samtida mätserier från Västeuropa var 1720- och 1730-talen ovanligt milda, varför man kan anta att det faktiskt var en värmeperiod då. Trots det bör man vara lite försiktig då data från denna tid är starkt begränsad och något osäker.

Nog om värmeperioder, vad med köldperioder? Har det inträffat några sådana under de senaste 500 åren? Javisst! De starkaste inträffade både innan och efter 1700-talets värmeperiod; 1694-1697 och 1782-1789. Kylan var kanske kortvarig, men desto mer intensiv (jämför de kalla perioderna under 1940- och 1980-talen). Köldperioden i slutet av 1600-talet inföll samtidigt som Late Maunder Minimum, vilken är sammankopplad med ovanligt låg solaktivitet. Om just den ovannämnda köldperioden har något med solaktiviteten att göra går inte utifrån våra data att avgöra, men det har vi å andra sidan inte heller undersökt. Samtidigt var det under just denna köldperiod som det kallaste året i både vattnet och luften inträffade; 1695. Det var också det kallaste året i Europa sedan 1500-talet fram till våra dagar (det varmaste året för vattentemperaturen var 1975 medan det var 1989 för lufttemperaturen).

Det är tydligt hur en uppvärmningsperiod tar till vid den Lilla Istidens slut, 1875. En långsiktlig uppvärmande trend höll i sig fram till 1935, vilket visar att en ny mildare regim (alltså mer maritim regim, mer påverkad av Nordatlanten än de ryska högtrycken) tog vid. Därefter blev det sakta kyligare igen, fram till 1980-talet då en ny uppvärmning tog fart. Några egentliga trendanalyser över den tiden är alltså meningslöst och säger inte så mycket.

Vi har nu diskuterat vattentemperaturen ganska ingående, så vad med isen? Som de flesta vet är is och temperatur ganska tätt sammanknutet. Framförallt är isformationen i Östersjön beroende av medeltemperaturen över månaderna december, januari och februari. Milda vintrar har alltså mindre is (jag skämtar inte). Sedan 1500-talet har flertalet milda vinterperioder inträffat, och de med minst is (egentligen lägst maximal isutbredning) var 1730-, 1740-, 1930- och 1990-talen (i den ordningen). Att isutbredningen var mindre under dessa perioder hänger förmodligen samman med en ökad lågtrycksaktivitet, vilket gör att mildre luft pumpas in i regionen. De år med minst is är 1989 och 1961, och dessa rekord har inte slagits. I kontrast till detta har vi 1780-, 1810- och 1690-talen, som är de årtionden med mest is. Detta uppkommer alltså istället av att det kontinentala högtrycket under vintersäsongen får starkare fotfäste, vilket pumpar in kall luft från öst och blockerar lågtryck att ta sig in i området. På en årlig basis är det mycket stor variation i isutbredning, och så även mellan årtionden och århundraden.

Vår modell spottar ut resultat för hela perioden mellan år 1500 och 2001. Men hur kan vi lita på våra resultat egentligen? Vattentemperaturen för Östersjön går att sätta samman med hjälp av instrumentella data från 1970 och framåt. Modelldata jämfört med dessa uppmätta data visar mycket bra överensstämmelse, vilket gör att vi kan lita på våra resultat. Dessvärre önskar man att temperatur fanns tillgängligt längre bak i tiden, men då det inte finns får man helt enkelt vara lycklig över de korta 30 år som finns, och vara medveten om osäkerheten. Det finns självklart massor av data från enstaka punkter runt om i Östersjön innan dess, och kontinuerliga serier för flera av Östersjöns bassänger (exempelvis Arkona, Bornholm eller Östra Gotlandsbassängen) finns att tillgå. Dessa går dock inte att sätta samman till ett gemensamt medel för hela innanhavet. Ytvattentemperaturer har mätts under mycket längre tid (runt början av 1900-talet), och när dessa mätningar jämförs med vår modellerade data är överenskommelsen överväldigande.

Information om isutbredning har vi sedan 1720, varför det inte är så svårt att validera modellerad isutbredning mellan 1720 och 2001. Men hur skall man göra med de 219 åren innan 1720? Det finns en hel del information om isförhållandena runt om i Östersjön nedtecknade i journaler och andra dokument sedan lång tid tillbaka. Tyngdpunkten på dessa anteckningar ligger på södra och sydvästra Östersjön (Danmark, Tyskland och i viss mån Polen), där fartygstrafiken var som intensivast. Flera rekonstruktioner i form av vintersvårighetsgrad samt sammanställande av nedtecknade vinterförhållanden har tidigare gjorts (dock inga rekonstruktioner av Östersjöns maximala isutbredning) och dessa skulle egentligen enkelt kunna användas för att validera modellens resultat. Riktigt så enkelt är det inte, eftersom flera av dessa sammanställningar använts för att rekonstruera lufttemperaturen, som vi använder för att driva vår modell. Skulle vi försöka validera våra resultat mot dessa sammanställningar skulle vi helt enkelt jämföra samma data med varandra, även om det manglats igenom en klimatmodell. Oberoenda data måste alltså användas. Efter en del läsande hade jag och min kollega samlat in tillräckligt med material för att kunna validera vår modellerade isutbredning. För att ett år med modellerad isutbredning skall anses vara validerad skall den modellerade isutbredningen vara över eller under långtidsmedlet för den observerade isutbredningen (1720-2001) så länge som det finns dokument som stödjer modellresultaten. En vinter som visar på under normal ismängd, samtidigt som det finns indikationer på att vintern var kall eller isrik är alltså inte validerad. Totalt fann vi 100 år, spridda jämnt över den 219 år långa perioden, med bevis för milda eller stränga vintrar och av dessa var 68% validerade, vilket är ett mycket bra resultat. Av dessa var 57% av de milda och 71% av de kalla vintrarna validerade. Delar vi istället upp perioden 1500 till 1719 i två 110 år långa perioder och validerar ser man att det blir bättre över tid. Mellan åren 1500 till 1609 var 64% av vintrarna validerade (63% av de kalla och 64% av de milda) med det mellan 1610 och 1719 var 73% av vintrarna som var validerade (81% för de kalla och 44% för de milda). Att de milda vintrarna lyckas mindre bra i valideringen beror bland annat på att antalet nertecknade milda vintar var väsentligt färre än nedtecknade kalla vintrar (i de källor vi letade). Kanske var det viktigast att hålla kolla på de kalla vintrarna, eftersom de förde störst risk med sig. Dessutom är våra modellresultat något för kalla jämfört med den observerade isutbredningsserien. Det medför att milda vintrar blir svårare att validera, eftersom långtidsmedlet för den observerade serien är lägre än för den modellerade. Flera av de milda vintrarna ligger dessutom på vippen att bli validerade (hade isarean bara varit nästan försumbart mindre hade valideringsgraden istället varit 89% för milda vintrar). Så vad gäller trovärdigheten till våra modellersultat anser jag den vara hög. Dessutom kan vi notera att Östersjön sedan 1500-talet aldrig varit isfri, vilket jag betvivlar att den någonsin kommer bli.

Rent allmänt kan man notera att det trots andra mekanismer, som påverkar klimatet idag jämfört med förindustriell tid, inte är helt klart och tydligt att värmeperioden under 1990-talet och framåt är något som går utanför den interna variabilitetens gränser för området under de senaste 500 åren. Det betyder att den interna variabiliteten är större än vad vi tidigare trott, att förändringarna över tid gått snabbare än vi tidigare trott och att vi kanske ännu inte är helt utanför det område som är naturligt förkommande över århundranden hos oss – oavsett vad det är som ligger bakom den nuvarande värmeperidoen. Det är också en slutsats som ligger i linje med BACC-rapporten. Med detta i bagaget blir det enklare att göra scenarier för framtiden.

För att avsluta kan jag också nämna att vi försökte oss på att använda utdata från en global klimatmodell, nämligen den tyska kopplade ”EcHo-G”-modellen (ECHAM för generell atmosfärcirkulation kopplas med oceanmodellen HOPE-G). Vi nöjde oss med att jämföra dess lufttemperatur för Östersjöregionen med de rekonstruerade lufttemperaturen vi använt för vår 500 år långa modellkörning, samt de uppmätta vid riktiga stationer runt om i regionen. Det visade sig tyvärr att global klimatmodelldata ännu har allt för låg kvalité för att kunna användas på detta sätt. Den säsongsmässiga variationen var mycket snäv; allt för kalla somrar och orealistiskt varma vintrar. Dessutom fanns det en stark värmande trend från 1750-talet i EcHo-Gs simulerade lufttemperatur, något som inte går att finna i varken rekonstruerade lufttemperaturer eller i uppmätta data. Hur kvalitén från andra vida använda klimatmodeller är har vi tyvärr ännu inte analyserat. Jag kan bara hoppas att de är bättre.

Dags för en mycket kort sammanfattning. Vad har vi lärt oss?

  • Proxyrekonstruktioner av temperatur och tryck går utmärkt att använda som bas för att driva en klimatmodell över de senaste 500 åren. De nödvändiga drivningarna (vattenstånd, färskvattentillförsel etc) går att härleda ur dessa.
  • Flera värmeperioder har inträffat mellan 1500 och 2001; 1730-, 1930- och 1990-talen, vilka var ungefär likbördiga i magnitud
  • Förändringar mellan normaltillståndet i regionens klimat, mot värme- och köldperioder har gått snabbare än vi tidigare trott, samtidigt som de varit större än vi tidigare trott.
  • Köldperioder inträffade i slutet av 1600-talet och i mitten av 1700-talet, men också flertalet korta sådana, så som tidiga 1940-talet och mitten av 1980-talet
  • Vattentemperaturen var som kallast år 1695 och som varmaste år 1975, samtidigt var 1900-talet det varmaste århundradet sedan 1500-talet
  • Isen har under fler gånger reducerats på grund av milda vinterperioder. Det skedde under 1730-, 1740-, 1930- och 1990-talen då likvärdiga isförhållanden rådde i Östersjön.
  • År 1989 var isen den minsta uppmätta, medan 1961 var den näst minsta uppmätta. Arean då uppgick till cirka 52 000 kvadratkilometer (jämförbart med Bottenhavets yta). Isfri har Östersjön aldrig varit sedan 1500-talet, och kommer troligen inte bli i framtiden.

För den som är intresserad att läsa hela artikeln är det bara att maila och be mig snällt om en pdf-version. Det finns mycket mer att upptäcka.

Uppdatering 28/10: Jag har skapat en figur över vattentemperaturen och isutbredningen i Östersjön. Se här. Gråa linjer och staplar är individuella år, röda linjer är 11-årigt glidande medelvärde.

oktober 16, 2007

Konst i glaciärdynamikens tjänst

Under 1800-talet kunde man nog knappast ana att dåtidens konstverk i form av målade vyer skulle komma i till vetenskapligt bruk över 150 år senare. I en ny artikel i Global and Planetary Change har tavlor och fotografier av glaciärer i Alperna har avslöjat hur dessa har växt till och smält över en längre period. Tack vare detta har dynamiken för glaciärerna blivit lite bättre kartlagd. De två glaciärerna (Lower Grindelwald Glacier i Schweiz & Mer de Glace i Frankrike) är varit föremål för en serie tavlor under 1820-talet, och fotografier under 1850-talet. Genom att koppla dessa momentana bilder av glaciärer med rekonstruerade temperaturer för regionen, går det att fördjupa förståelsen kring hur glaciärer (iallafall dessa två) beter sig i ett föränderligt klimat.

De två undersökta glaciärerna nådde sitt absoluta maximum under 1600-talet och har därefter inte uppnått samma storlek igen. Under 1820-talet nådde glaciärerna ett nytt maximum i sin utbredning om än några hundratal meter mindre än tidigare. Lite senare, under 1850-talet, växte de åter till sig och nådde ytterligare ett maximum, innan de ganska kraftigt började smälta av. Den snabbaste avsmältningen skedde under 1800-talets senare del då glaciärerna under en 20-årsperiod retirerade över 1 kilometer innan mer stabila förhållanden erhölls (Grindelwald-glaciären retirerade 1 kilometer mellan 1860 och 1880 medan Mer de Glace smalt av 900 meter mellan 1867 till 1878). Ytterligare 1 kilometer retirerade glaciärerna under hela 1900-talet – framförallt mellan 1940- och 1970-talen.

Snabba förändringar i glaciärernas massbalans är inte något konstigt. Den Lilla Istiden tog slut och ersattes av en mildare klimatregim under slutet av 1800-talet. Om glaciärerna då hade en större massa än vad den nya klimatregimen kunde upprätthålla behövde alltså en ny balans uppnås. Sådana anpassningar går relativt snabbt och är ofta dramatiska. Den nya mildare klimatregimen tog plats nästan synkront i hela Europa och Nordamerika, och vi ser förändringen tydligt även i dataserier från Östersjöregionen, som exempelvis den maximala isutbredningen. Åter till glaciärerna. Vilka mekanismer var det som gjorde att glaciärerna växte och retirerade under 1800-talet? Tillväxten under 1820-talet berodde främst på något lägre sommartemperaturer och högre nederbördsmängd under hösten medan smältperioden under 1800-talets senare del snarare var dominerad av de högre vårtemperaturer som kom i och med den nya klimatregimen fick fotfäste, men även mindre nederbörd spelar såklart en viktig roll. I motsats till 1820-talets tillväxtperiod, då lägre sommartemperaturer spelade en stor roll, är sommarens temperatur under smältperioden av mycket liten vikt. Det kan sättas lite i perspektiv till att det faktiskt är vårtemperaturerna som är dem som ökar snabbast för tillfället, med vintern strax efter följt av sommaren och sist hösten (hos oss i Östersjöregionen har dock inte höstarna riktigt bestämt sig om de vill bli varmare eller inte).

Gamla målningar är inte bara vackra att titta på, de är också viktiga för att förstå klimatsystemet. I övrigt vill jag upplysa om att det är mycket att göra just nu och att frekvensen på inläggen tenderar att bli något lägre än förut.

september 25, 2007

Torsk i tid och otid

Jag tänkte i detta inlägg koppla ihop det förgående inlägget med ett inlägg jag publicerade för över ett år sedan. Det kommer nu således att handla om torskens existens i våra farvatten. Hur har torskbestånden varierat över tid i Östersjön och varför samt hur stort har uttaget varit över tid? Det är något en ny artikel (accepterad, i press) i Fisheries Research försökt reda ut genom att gå igenom mängder av inrapporterade landningsanteckningar från de berörda ländernas myndigheter mellan åren 1550 till 1860. Lite problematiskt är det dock eftersom den politiska geografin förändrats ganska dramatiskt under denna tid. Tänk själv på hur Sveriges landyta expanderade och föll isär under den berörda perioden, och liknande öde skedde med de flesta länder i Östersjöregionen. Ett ständigt återkommande exempel är hur Blekinge, Skåne och Halland blev permanent svenska vid Roskildefreden 1658. Innan dess var det de danska myndigheterna som var ansvariga för bokförandet av det danska fiskefångsterna, och efter erövringen föll lotten självklart på den svenska motsvarigheten. Det är därför ett pusselspel att hitta alla dokument och få dem att passa in snyggt (förutsatt att arkiven skötts ordentligt och/eller inte skadats/förstörts av brand eller dylikt).

När väl det geografiska är utsorterad uppstår ett nytt problem. Enheter är inte desamma över tid och tungan måste hållas rätt i mun för att en korrekt uppskattning av fiskfångsterna skall kunna göras. Således måste alla gamla enheter gås igenom och fås rätt. Visste du exempelvis att en tunna var 126,6 liter stor i Sverige 1754-1888 men att den blev 120 liter från 1889, eller att den danska tunnan bara rymde 108,2 liter? Må hända är det i sig inget stort eller svårt problem, men rätt skall vara rätt.

Något som författarna upptäckte genom sin genomgång av de svenska handlingarna från 1500-talets mitt för Stockholmsområdet var att det årliga intaget förvisso varierade ganska mycket från år till år, men att det åtminstone var jämförbart med det som plockade upp under åren 1998-2005 i likvärdiga områden enligt modern bokföring (14 ton/år). Fisket var alltså relativt omfattande och mycket riktigt tog Gustav Vasa också ut torskskatt vid Gillöga 1558. Det tyder på att torsken var en viktig ekonomisk faktor. Dessutom är det högst rimligt att anta att 1500-talets siffror är underskattade. Från den finska sydvästkusten exporterades mängder med torsk till Sverige mellan 1556 till 1635. Under sin högtid exporterades 10 ton varje år (varierande mellan 5 till 20 ton/år) för att successivt mattas av. I sammanhanget kan man jämföra det med det moderna fisket som tog upp 1 till 2 ton/år under slutet av 1970-talet, och att det inte överskridit 3 ton sedan 1996.

Under senare hälften av 1700-talet tillkom en ny gren av torskfiske i södra Östersjön. Då började danska fiskare att transportera levande trosk från området kring Bornholm till fiskemarknaden i Köpenhamn. Maximum av denna transport nåddes under 1830-talet, och fortsatte hålla liknande nivåer fram till slutet av århundradet. En uppskattning för 1836 tyder på att 105 ton torsk på detta sätt transporterades till fastlandet – men mer generellt kan man uppskatta den minsta gränsen för transport av levande torskar under 1830-talet till 24-30 ton per år.

Författarna skriver att fiskeriet från 1500- till 1800-talet kan sättas i ett ekologiskt perspektiv. Under den berörda perioden verkar Östersjön ha haft en relativt stark stam av torsk, eftersom stor möda lades ner på beskattning och infrastrktur för torskfisket. Det kan i våra dagar verka en aningen motsägelsefullt då Östersjön under denna tid var mindre övergödd, och mindre produktiv, varför systemet skulle kunna ha varit aningens mindre lämplig för torskens fortplantning och överlevnad. Dessutom var förekomsten av rovdjur, som åt torsk, under den aktuella tidsramen mer påtaglig i form av fler sälar och tumlare, något som förändrades senare. Att Östersjön ändå kunde upprätthålla ett signifikant torskbestånd beror förmodligen på att torskarna överlevde längre. I slutet av 1800-talet förändrades fångstmetoderna ganska radikalt då båtar fick bättre redskap i form av större och bättre båtar och nät, motorkraft och hydrauliska vinschar började användas samtidigt som fisket flyttades längre ut från kusten.

Att torsken förekom i större mängder ändå upp till Stockholm och Finland under slutet av 1500- och början av 1600-talet visar på ett stort bestånd, eftersom det bara är då de brukar komma så långt norrut – såvida inte Östersjön var saltare än nu, och på så sätt gynnade torskens spridning norrut. Tidigare rekonstruktioner av Östersjöns salthalt, baserat på proxydata har indikerat att 1500- och 1600-talets salthalt i Östersjön var lite sötare än 1900-talet var. Vad har jag då att säga om det? Av mina och mina kollegors resultat av den rekonstruerade flodtillförseln för de senaste 500 åren verkar det som om tillrinningen av färskvatten var i den högre änden av spektrat under 1500- och 1600-talen. Detta höll i sig över en längre period (cirka 75 år), varför Östersjön med största sannoliket fick lägre salthalt under denna period. Vi vet ju att salthalten har en responstid på cirka 33 år, och perioden med den höga färskvattentillförseln översteg denna längd. Dock skall jag be om att få återkomma lite mer specifikt i denna fråga längre fram när jag tittat närmre på andra aspekter också. Att salthalten skulle vara den primärt gynnande effekten för torsk att breda ut sig så långt norrut som Stockholm och Finland är förmodligen mindre troligt.

Även om det inte kommer som en överraskning är det intressant att läsa om hur stor betydelse torsken ändå har haft för ekonomin i Sverige och de andra Östersjöländerna. Att fisket var såpass intensivt som det ändå var är för mig en överraskning. Hur det kommer bli i framtiden är svårt att sia om, eftersom torsken idag verkar vara starkt begränsad, vilket förmodligen till största del har med ett tidigare överuttag att göra. En starkt decimerad population behöver tid för att återhämta sig.

september 23, 2007

Det glömda tonfisket

Filed under: Östersjön,Ekologi,Havet,Historia,Regionalt,Temperaturer — by Daniel @ 19:52

Att sillen haft blomstrande perioder, som vart enormt viktiga för västkusten (min hemkommun Lysekil är delvis ett resultat av sillperioden under 1700-talets andra hälft, även om bebyggelse fanns där redan under 1500-talets sillperiod), är väl känt för de flesta. Men hur är det med andra fiskeperioder? Torskfisket har ju vart betydande under lång tid, även om det numera är ganska begränsat på grund av upptagskvoter. Det finns ytterligare en fiskperiod, som blomstrade för endast 50 år sedan, men som idag nästan är bortglömd av gemene man; tonfisket under slutet av 1800-talet fram till 1960-talet. Vad som skedde med tonfisken under den här perioden har vart relativt ovisst under lång tid, eftersom några sammanställningar av tillgängliga fiskelandningar inte har gjorts. Varför tonfisken helt plötsligt försvann från Västerhavet och Öresund under 1960-talet har förhöjts i dunkel. Var det temperaturförändringar, naturliga variationer i fiskebeståndet, utfiskning eller något helt annat? Dessa frågor har nu några danska fiskeriforskare nu försökt kartlägg i en ny artikel i Fisheries Research.

Tonfisken dök upp i vårt närhav under sommaren, typiskt juni eller juli, och försvann igen under hösten. Under sin närvaro i Kattegat och Öresund åt den sig mätt på sill och makrill. Till en början var yrkesfiskarna inte jätteintresserade av att fånga tonfisken eftersom de bland annat inte visste hur de skulle bära sig åt eller hade rätt utrustning (trålning fungerar inte värst bra –  fällor eller spö fungerade bäst). De gånger de lyckades skapade det däremot relativt stor uppståndelse i fiskelägren. Successivt lärde sig yrkesfiskarna hur de skulle tackla tonfisken, och började fånga den i allt större omfång. Först under 1930-talet öppnades tonfiskfabriker i Danmark. 

Anteckningar om fångsternas storlek finns under lång tid tillbaka, men de gör dessvärre inte rättvisa vad gäller varken mängden fångad tonfisk, precis som med all annan fisk, eller den potentiella biomassan i havet. Allt som fångas rapporteras inte in till de berörda myndigheterna i respektive land, vissa gånger bokförs fisken som en annan art än tonfisk och förändringar i ansträngning från yrkesfiskarna avspeglar inte antalet tonfiskar under respektive år. De tillgängliga data är alltså till största sannolikhet underskattade och inte en enkel avspegling av den egentliga mängden tonfisk i Västerhavet. De slutsatser som går att dra av tillgänglia bokföringar är alltså (1) huruvida tonfisken var tillgänglig under det aktuella året, (2) att antalet fiskar i havet vida överstiger det inrapporterade uppfiskade antalet och att (3) data som pekar på inga uppfiskade tonfiskar inte är enstydigt med att tonfiskar inte fanns i Västerhavet under berörda tidsramen. Som mest fångade Sverige, Danmark och Norge cirka 1000 ton tonfisk vardera per år under 1940-talet i Öresund, Kattegat, Skagerak och Nordsjön.

Att tonfisken förekom under sommarhalvåret, främst juni till oktober, i våra hav indikerar att den förmodligen var något temperaturkänslig. Det faller sig därför naturligt att undersöka om förändringar i vattentemperaturen på något sätt påverkat fiskbeståndets utbredning. Fanns det lika mycket tonfisk oavsett om det var varma eller kalla år? Baserat på mätningar av temperatur från Nordsjön och Norska havet i jämförelse med första och sista dag med tonfisksobservationer samt antalet dagar per år fiskarna kunde beskådas finner man omgående att temperatur inte verkar ha någon större betydelse för tonfiskens mängd eller dess försvinnande under 1960/1970-talen.

Vad var det då som ledde till att tonfisken försvann? Vi vet inte riktigt om det var av naturliga orsaker (planktonstruktursförändringar, Nordatlantiska oscillationen, lufttrycksförändringar etc) eller om överfiskning skulle kunna ha något med det att göra. Det ger fog för att studera ubredningsmönstren ur andra perspektiv också eftersom det kan ge bäring på hur vi skall förvalta de fiskebestånd vi har i våra hav inför framtiden. Vad vi kan säga är att temperaturförändringar under denna period förmodligen hade mycket lite med saken att göra. Med andra ord, tonfisk i våra närhav är inte en bra temperaturindikator.

september 5, 2007

Fimbulvintern 1740

Filed under: Historia,Klimatdata,Regionalt,Rekonstruktioner,Temperaturer,Väder — by Daniel @ 20:26

Vintern började redan i september och varade till maj månad. De tyska floderna var isbelagda redan i oktober. Mellan den 6 till den 8 januari var kylan outhärdlig. Fåglar föll ner från himlen, hönsen tappade sina kammar, människor miste öron och näsor eller frös till döds och juvren på kossorna frös till is. Rovdjur trängde in i landsbyarna och strök omrking utanför Königsbergs stadsmurar. Vargarna grävde sig in i stallarna och åt boskapen. [not: sammanfattning enligt C.I.H. Speerschneider]

Så beskriver Johann Goeze vintern 1740. Från detta förstår man ganska snabbt att vintern detta år var av mycket sträng natur, även om beskrivningen av densamma förmodligen är starkt överdriven. Christian Speerschneider sammanställde 1915 många nedskrivna källor från åren efter 1740 och det är tydligt att denna vinter satte stort avtryck på befolkningen. Inte helt oväntat var lilla Bält och Öresund tillfruset i januari och februari och fraktvagnar kördes i skytteltrafik över isen. En del fauna bytte regent; renar hjortar vandrade från Själland till Skåne och vargar från Skåne till Själland (vilket får mig att osökt tänka på reklamen med fiskbullarna som byter burk; ”Mmm, hummersås. Finns det plats för en till?”). I Sverige transporterades posten mellan Grisselholm och Åbo över isen utan problem, något som kanske inte var helt ovanligt under många vintrar (det skedde också några gånger under 1900-talet), men ändå beaktningsvärt. Runt om i Europa frös de flesta floder till (inte minst Themsen, Rhen och Seine), vilket inte hade skett i samma omfång sedan 1709. Enligt vissa samtida skribenter var vintern 1740 tillsammans med vintern 1608 den kallaste på hela årtusendet och varade från 24 oktober till 13 juni (vilket kanske är en överdrift). I delar av Storbritannien skulle det tar 223 år innan en kallare vinter inträffade 1963. Tyvärr verkar vintern 1740 inte ha bjudit på några kända spektakulära isvandringar (danskarna verkade inte vara revanschsugna), om vilket jag skrivit om tidigare och även skrivit en krönika om i Berlingske Tidende.

Även om vintern 1740 var otroligt kall i Europa bör man ha i minnet tidspunkten för dess inträffande. Det var inte så att vintern var ovanligt kall i en annars ganska ”normal” tid med våra moderna ögon sett. Nej. Sedan 1720-talet hade temperaturerna stigit och 1730-talet var varmare än omkringliggande årtionder i Väst- och delar av Nordeuropa. På många platser skulle det inte bli varmare förren 200 år senare under 1930-talet. Människan anpassar sig ganska snabbt till de mildare vintertemperaturerna och en rejäl skillnad från ett år till ett annat gör en mycket kännbar skillnad i medvetandet hos folk – inte minst med de faror en sådan kall vinter kunde medföra i form av svält och andra otrevligheter. För en tids sedan satte en artikel den avvikande vintern 1740 i kontext med omkringliggande och nuvarande år. I England, Holland och Tyskland var medeltemperaturen flera grader under det normala, och jämfört med årtiondet innan var vintern ner till 3 grader kallare. I Sverige har vi för den här tiden endast en tidsserie med temperatur och den härstammar från Uppsala vilket påbörjades 1722 av Anders Celcius själv. Vintertemperaturerna i Uppsala fram till slutet av 1730-talet är liknande dem under 1930- och 1990-talet, även om det kan diskuteras en hel del hur pålitliga dessa tidiga mätningar är – trots intensiv kvalitetssäkring (samma mönster upprepas, med mindre variationer, i både Central Englands, DeBilts och Berlins temperaturserier). Under den första tiden mättes temperaturen i Uppsala inomhus i ett välventilerat rum, vilket såklart ger en del frågor rörande kvalitén, men korrigeringar har gjorts med närliggande stationer och ger bra överensstämmelser. Trots osäkerheter i början av 1720- och 1730-talet var dekaderna förmodligen varmare än efterföljande årtionder. Skillnaden mellan Uppsala och Västeuropa är att vintern 1740 inte står ut som osedvanligt kall. Detta trots att det i delar av Svealand, Götaland, våra grannländer och längs Östersjöns sydkust finns rikligt med kvarlämningar i form av skrifter som dokumenterar den extremt kalla vintern. I Göteborg kunde exempelvis tre av Ostindiska kompaniets fartyg inte lämna landet förren i april eftersom de var infrusna i isen. Östersjöns is var denna vinter enligt uppskattningarna utbredd till sitt maximum, vilket indikerar en mycket kall vinter åtminstone söder om Åland. Omkring och norr om Åland fryser det nästan alltid helt utan problem vid normala vintrar och där ger isutbredningen mindre hjälp. Tallins vintertemperataturserie, sträckandes från 1500 till idag, rekonstruerad från frys- och uppbrytsdatum i Tallins hamn, indikerar att första halvan av 1700-talet var ovanligt mild, men också att vintern 1740 var mycket kall. I Riga bröt isen upp mycket sent under våren och det tyder på en rejält kall vinter.

Frågan blir varför mellersta Sverige inte upplevde en ovanligt kall vinter när resten av Europa gjorde det, och trots att hela Väst- och Nordeuropa precis avslutat en ovanligt mild vinterperiod. Inte heller närliggande uppbrytningsdatum från Mälaren indikerar en speciellt kall vinter i historiskt perspektiv, även om uppbrytningsdatumet under perioden 1712-1740 var den senaste. Går vi längre upp i regionen, till Tornio älv, finner vi att den rekonstruerade vårtemperaturer (april-maj) var något kall, men ändå inte anmärkningsvärd på grund av en ganska högfrekvent förekomst av sådana kalla vårar (isuppbrytningen skedde cirka 20 dagar senare än normalt jämfört med 1961-1990). Det är lite orättvist att jämföra vår med vintertemperaturer, men förmodligen finns det ett ”minne” i isuppbrytningen som kan påvisa mycket milda/stränga vintrar. 

Författarna till ovannämnda artikel föreslår att temperaturgradienten över Nordeuropa, och speciellt Sverige, under vintern 1740 var försvagade hög/lågtryck över Azorerna/Island och ett starkt högtryck över Nordeuropa. Beroende på positionen på högtrycket blev inflödet av kall luft i området reglerat. Vad som är anmärkningsvärd är den snabba uppvärmningen under 1720-1730-talen och det snabba skiftet under vintern 1740 – från mycket milt till extremt kallt på ett år. En liknande situation inträffade under milda 1930-talet och de tre mycket kalla påföljande krigsvintrarna. Detta ger en fingervisning över vilka variationer man kan förvänta sig i vårt område i normalfall, ty det är fortfarande så att vi inte riktigt förstått hur stor den interna variationen är i regionen. Även om tendensen med stor sannolikhet är stigande temperaturer framöver kommer det med någorlunda säkerhet att bli några vintrar som slår till och ge riktigt vargakyla. Kanske inte såpass kallt som vintern 1740, men vem vet. I takt med att fler gamla dataserier och dokument ser dagens ljus kan studier fortsätta den kartläggningen. Ju mer vi vet om det, ju bättre bli våra klimatmodeller och våra framtidsscenarier.

augusti 28, 2007

Snabbt om stormar

Både TV4 och E24 har idag rapporterat om Swiss Res bedömning om höjda premier i försäkringar som ett led i fler våldsamma vinterstormar i framtiden. Bilden man får är ganska dyster för framtiden. Men, var står vi med dagens kunskap? Återigen skall vi ta upp BACC-rapporten och vad de kommer fram till (såg att en kommentator redan uppmärksammat den på E24). Först och främst finns det ingen långtgående trend i stormigheten i vår region över de senaste århundradet, även om en viss tendens finns för smått ökad vind på vissa håll sedan 1980-talet. Dock ger det ingen enhetlig bild över området. SMHI har också en liten sammanfattning av vinddata från Sverige från 1881 och framåt. För framtiden är det lite mer troligt än inte att vindstyrkorna kan komma att öka, även om osäkerheten i det är mycket stort på grund av starkt olika modellresultat. Slutsatsen därifrån är alltså att det inte finns någon klar signal för den framtida vindsituationen i Östersjöregionen. Det är vad vi vet idag.

augusti 22, 2007

Regn igår, idag och imorgon

Filed under: Atmosfären,Östersjön,Modeller,Regionalt,Väder,Växthusgaser — by Daniel @ 22:49

Ytterligare en sommar är snart slut. De flesta kommer nog minnas sommaren 2007 som ganska kall och regnig, alltså ganska dålig för de flesta. Men kall var den egentligen inte, den var faktiskt ganska normal. Juni var något över normal, juli var normal eller under det normala och augusti ser ut att sluta på över normal temperatur. Vi var ju faktiskt bortskämda under förra årets sommar med höga temperaturer (längre än så brukar vi inte komma ihåg vädret om det inte är extremt). Regnigt var det däremot iår, framförallt i juli. Det regnade mer än normalt i södra och norra Sverige, men under normala mängder kom i mellersta Sverige. I samband med att regnet vräkte ner publicerades också en artikel  i Nature, som fick stort genomslag i media. Artikelförfattarna föreslog en viss koppling mellan ökad nederbörd och stigande temperaturer. Deras resultat indikerade att den mänskliga faktorn bakom ökad global och årlig nederbörd låg på 50-85% med en säkerhet på 5-95% under perioden 1925-1999 mellan latituderna 40S och 70N (på låga latituder på norra hemisfären var dock trenden negativ). Genom att köra 4-10 klimatmodeller med olika drivning (endast antropogen drivning, endast naturlig drivning samt en kombination av båda) fick man för varje latitud ett spann av modellerad förändring i nederbörd. Den observerade trenden befann sig i de flesta fall inom spannet. Varje enskild modell återgav dock inte trenderna korrekt över alla latituder, men genom att göra ett medelvärde med skalning av modellkörningarna kunde man få något som kunde se ut att vara okej (det är en teknik som används ofta i dessa sammanhang). Bästa korrellation mellan observationer och modellresultat erhölls då både antropogen och naturlig drivning togs med, vilket inte borde vara någon världsomskakande nyhet. De modellerade trenderna var dock alltid mindre än den observerade. Att nederbörden generellt ökar (på vissa ställen minskar den) om temperaturen ökar borde vara tämligen troligt redan från början. Det är också något som en artikelScience slog fast redan två veckor tidigare. Och om temperaturen ökar på grund av bland annat antropogena effekter så bör det vara mycket troligt att nederbördsmönstret påverkas något globalt. Regn är också den parameter som förmodligen är viktigast för framtida anpassning av samhället, eftersom vi har lättare att klara temperaturförändringar än rubbningar av tillgång till vatten alternativt kraftiga översvämningar.

I vart fall fick artikel i Nature, inte helt oväntat, de flesta medier att gå helt i taket och dra pralleller till årets regnrika sommar och hävda att morgondagen redan var kommen… precis som de gjorde förra sommaren med den tryckande värmen och brist på regn. Nå, fint så, det får stå för dem (de måste ju ha något att skriva om) – jag tar en annorlunda approach. Att det ibland regnar mycket under sommaren bör inte vara några konstigheter. Ibland fullkomligt vräker det ner, och ibland är det långa perioder utan en enda droppe regn. Sådan är sommaren. Jag skulle bli mer förvånad om en sommar var normal, än inte. För vädret är onormal mer normalt än normal – både igår, idag och imorgon.

Vad kan vi säga om förändringar i regnmönster hittills i vår region? Från BACC (BALTEX assesment of climate change for the Baltic Sea basin) får vi reda på att nederbörden ökat i Östersjöregionen under 1900-talet, men att det inte är jämnt fördelat över området. Den största förändringen har skett under vinter och vår, medan höstarna under senare delen av 1900-talet blivit torrare. Sommrarna har fått något mer nederbörd i norra regionen, men blivit torrare i söder. Väster har också fått mer nederbörd än öster. Framtiden, enligt modellresultat, bjuder på mer regn på årsbasis i regionen, speciellt vintertid (vilket skulle kunna ge mer snö om vi har tur), men det blir torrare somrar i söder (alltså motsats till iår). Dock är det inte helt glasklart hur det kommer bli eftersom den naturliga variationen i nederbörd varit tämligen stor på längre tidsskalor. Men, visst kan det komma att bli väldigt regnigt även på sommaren i södra Sverige ibland (och väldigt kallt på vintrarna då och då). Därför bör det vara frekvensförändring av extrem nederbörd som bör studeras närmre. För det är förmodligen inte mer regn under sommaren som sådan vi kan förvänta isåfall, utan att det oftare inträffar ett skyfall enligt definitionen på extrem nederbörd. Jag har vet inte hur sommaren 2007 platsar in på den listan. Skulle här också vilja återkoppla till ett tidigare inlägg. I Östersjöregionen sker relativt stora förändringar under ett sekel, och har så skett hela tiden; iallafall sedan år 1500. Kan vi klargöra denna variation bör det bli lättare att göra bättre modellscenarier för framtidens nederbörd; vilket som bör vara normal variation jämfört med ett tydligt påverkat system.

GöteborgsPosten hade för övrigt en bra artikel häromdagen om sommaren, och eftersom jag befann mig hos särbon i Danmark under semestern kan jag också rekommendera DMIs sammanställning.

Uppdatering 29/8: DMI har nu ytterligare en ny sammanställning. Sommaren är den tredje våtaste. Toppåren är 1980 och 1879.

augusti 9, 2007

Lästips – Intervju i Göteborgs Fria Tidning

Filed under: Östersjön,Lästips,Politik/Media,Regionalt — by Daniel @ 10:24

Strax innan jag for till Svalbard blev jag intervjuad för Göteborgs Fria Tidning. Intervjun gick i tryck i mitten av juli, men finns också att läsa på tidningens hemsida. Som vanligt är det ju platsbrist i tidningar, och hela intervjun (som var många gånger större än i tidningen – tack Charlotte för de mycket roliga och givande timmarna!) har fått kortats ned, vilket gjorde att fördjupning i många frågor fick stryka på foten.

juni 9, 2007

Klimat hos Västnytt

Västsveriges nyhetsprogram hos SVT – Västnytt – har under veckan sänt fyra inslag med intervjuer av lärare, elever och forskare rörande klimatförändringar. Se del 1, del 2 (med Anders Omstedt), del 3 (med Tore Påsse), del 4.

maj 31, 2007

Snabbt, men saktare…

Filed under: Glaciärer/Is,Politik/Media,Regionalt — by Daniel @ 19:58

Klimatet hotar Mount Everest skriver SvD, men reflekterar inte över att Everest är ett berg och lär finnas kvar ganska länge ännu. Det tar lång tid för regn och vindar att nöta bort världens högsta berg. Trots det syftas det på Rongbukglaciären på Mount Everest nordsida. Jag blev intresserad av att de skriver att glaciären ”nu smälter i snabb takt”. Det är sant och visst är det riskabelt för framtida vattenresurser i området. De siffror jag finner tyder på en reträtt på cirka 20 meter per år [wiki & nichols]. Men jag finner också andra siffror som kanske bör nämnas i sammanhanget. Det finns ett papper från 1988 i GeoJournal som sammanställer avsmältningshastigheterna för glaciären sedan 1921 till 1984. Mellan åren 1921 till 1966 retirerade glaciären med en hastighet av 53,3 meter per år. Åren 1966 till 1974 ökade hastigheten till 68,8 meter per år för att mellan 1974 till 1985 minska till 45 meter per år. I ett correspondence i Journal of Glaciology finner jag dessutom följande:

By comparing the maps surveyed in 1959 and 1966, Zheng and Shi (1975) concluded that during the period 1959-66 the terminus of East Rongbuk Glacier had retreated 550 m, at 78 m a-‘. In 1997, the termini of the Rongbuk glaciers and their seracs were resurveyed using a global positioning system (Ren and others, 1998). The survey indicated that during the period 966-97 Far East Rongbuk Glacier had retreated about 230 m, at 7.4 m/a, and the lower boundaries of the seracs for the nearby Middle Rongbuk Glacier and East Rongbuk Glacier had retreated 170 and 270 m, at 5.5 and 8.7 m/a , respectively. In the Khumbu Himalaya, the glaciers had also retreated considerably since the 1960s (Mayewski andjeschke, 1979; Higuchi and others, 1980). One glacier there had retreated about 60m, at 4.6m/a, from September 1976 to November 1989 (Yamada and others, 1992).

Så även om glaciären smälter av snabbt idag så verkar den smälta lite långsammare än förr. Bra eller dåligt? Det beror på hur utveckligen går framöver.

Jag funderar på om den snabbare avsmältningstakten i början av seklet har att göra med en massobalans från Lilla Istiden. Den hade avslutas knappt 50 år tidigare, och det tar ett tag för iskroppar att nå sin nya massbalans. Om det då fanns för mycket is i glaciären skulle det ta många dekader innan en ny massbalans uppnåddes då en ny klimatregim etablerats. Hur lång tid det tar för jämvikt att uppnås vet jag inte, men det verkar iallafall vara så att glaciären smält under större delen av 1900-talet och (det är förmodligen inte en allt för magstark gissning att anta att avsmältningen skett sedan slutet av 1800-talet även om observationer för perioden saknas) med högre hastighet direkt efter lilla istiden än idag. Dagens avsmältning skulle alltså antingen vara en fortsatt massobalans från lilla istiden utöver förstärkt växthuseffekt eller så är massbalansen från lilla istiden nådd och det vi ser idag är endast beroende av nuvarande klimatförändringar. Hur stor del som beror på temperatur och hur stor del som beror på förändrade nederbördsmönster skulle vara en utmaning att ta reda på.

maj 22, 2007

Dansk sommarprognos

Filed under: Prognoser,Regionalt,Temperaturer — by Daniel @ 16:12

Den danska vädertjänsten, DMI, har presenterat sin sommarprognos för juni till och med augusti. Enligt deras utsago kommer sommaren vara lite varmare än normalt. För Danmarks del kommer temperaturen vara 0,5-1 grad varmare än normalt medan den för Sydsveriges del kommer vara mellan 0-0,5 grader varmare än normalt. Normalt i detta avseende är perioden 1987-2001. Förra året blev den danska sommaren 2,1 grader varmare än normalt, men direkt jämförbart med årets prognos är det inte då förra årets sommar istället jämförs med normalperioden 1961-1990. För Sverige var förra årets sommar också mycket varm, men endast rekordvarm i de absolut sydligaste delarna av landet samt Öland.

Den brittiska vädertjänsten, MetOffice, har tidigare släppt sin sommarprognos, vilken också pekar på en varmare än normal sommar. För Storbritannien och stora delar av Västeuropa är chansen 70% för varmare än normalt, jämfört med normalperioden 1971-2000 (det gäller att hålla tungan rätt i mun med alla dessa olika definierade normalperioder). I det Förenade kungadömet är risken för ovanligt varm sommar, likt den förra året, uppskattad till 12,5%. Inga direkta signifikanta utslag kan ses för kommande nederbörd ännu. Chansen är alltså lika att det blir torrare, som blötare än normalt (även om det finns en mycket svag tendens till en smått torrare sommar iår).

Snart vet vi… sommaren, som den är fast definierad, är bara 10 dagar bort. 

maj 12, 2007

Perspektiv på vintern 2007

Filed under: Atmosfären,Östersjön,Glaciärer/Is,Havet,Klimatdata,Regionalt — by Daniel @ 14:44

Säkert är de flesta glada att det äntligen är sommaren som ringer på dörren om dryga halvmånaden. Jag tror inte många längre sitter och funderar över hur vintern, som vi precis haft, var och lägger olika perspektiv på sakerna. Det tänkte jag däremot göra.

Vintern 2007 var mild och det var en del prat om Östersjöns isar. I skrivandets stund håller de sista isarna på att försvinna i norra delen av Östersjön, vilket är ganska normalt för denna årstid (har det var riktigt kallt ligger de kvar in i juni). Men det tog ett bra tag innan isbildningen tog fart på grund av milda lufttemperaturer.

Isbildningen är ganska känslig för förändringar i lufttemperatur. Det räcker med mycket små förändringar i medellufttemperaturen över december till och med februari för att det skall få stora konsekvenser för isbildningen. I en artikel visade jag och min handledare att vintertemperaturen inte får överstiga +2 grader över Östersjön eftersom det då inte kommer bildas någon havsis. Faller temperaturen däremot under -6 grader är hela Östersjön islagd, vilket vore ganska jobbigt för sjöfarten. Temperaturspannet mellan fullkomligt istäckt och isfritt är endast 8 grader, och då skall man betänka att vi i medeltemperatur normalt sett befinner oss vid -2 eller -1 grader vintertid – alltså rakt i mitten av temperaturspannet. Att temperaturen iår låg i övre delen av detta spann under vintern kanske inte förvånar någon. Men vad är det som kan ha bidragit till att höja temperaturen?

Vi vet att den nordatlantiska oscillationen (NAO) i stor utsträckning påverkar vårt vinterklimat (de övriga säsongerna är relativt fria från större påverkan av oscillationen). Är NAO i en negativ fas är det mestadels förknippat med kyla och lite nederbörd i vår region. En positivt fas är istället förknippad med milda temperaturer och mycket nederbörd, vilket är ganska likt vad vi upplevde i vintras. Och mycket riktigt så var årets vinter förmodligen ganska påverkat av den positiva fas som NAO befann sig i. Indexet, som oscillationen redovisas med, visade på +1,8. Senast ett högre index än det nåddes var vintern 2000. NAO i december 2006 var ovanligt starkt positivt med värde på +3,1, vilket inte inträffat sedan december 1986 (alternativt februari 2000 om vi ser till andra månader). En ganska stark positiv fas av NAO underlättar för fuktig, och framförallt mild, luft från Atlanten att svepa upp över Östersjöregionen. Under de hittills mildaste vintrarna, 1989 och 1961, visade indexet +3 respektive +2 (se figur).

För vintern 2007 var även sommaren och hösten 2006 mycket gynnsam för att bädda för en mild vinter. Både sommaren och vintern var varmare än normalt och gav ett betydligt tillskott i högre än normala vattentemperaturer i Nordatlanten, vilket i sin tur delvis kan ha gynnat en positiv fas av NAO. Exakt vad NAO är har man ännu inte kunnat klargöra, även om det är ganska populärt att ta tryckskillnaden mellan Azorerna och Island. En förklaring som kom på EGU i Wien var istället atmosfärisk vågbrytning över Grönland, som orsakade blockering över Europa.

Under 1990-talet var NAO nästan uteslutande i en positiv fas. Endast 1996 var i en stark negativ fas (också det enda år under 1990-talet med under normal temperatur i vår region) och 1997 var svagt negativ. Det verkar som 1990-talet var en kulmen på en trend från början av 1960-talet. Från 1920-talet fram till 1960-talet istället trenden den motsatta (se figur). De år med svaga eller moderata NAO-index, vare sig negativa eller positiva, är inte lika lätta att placera in på en skala hur de påverkat utgången av vintern i vår region. De år med starka negativa/positiva index är däremot betydligt lättare att se ett samband för, vilket inte är så konstigt.

Att vintern 2007 blev mild är troligen till ganska stor del en förklaring med ett positivt NAO-index, som pumpade in mildluft över regionen. Det är däremot svårare att veta om den inpumpade luften skulle vara varmare än sig bör, det finns det ingen som kan säga. Tyvärr användes den milda vintern en aningen felaktigt hos vissa tv-personligheter (ingen nämnd, ingen glömd) som ett ”bevis” på antropogen uppvärmning. Det kan vi dock inte uttala oss något om, eftersom de årliga variationerna är såpass stora. En underliggande trend finns det, men att den skulle slå igenom på ett år är inte troligt.

Vad den kommande vintern 2008 kommer bjuda på är för tidigt att säga. Men om sommaren blir mycket varm kan det bidra till varma vatten, och därmed dämpa kylan – förutsatt att hösten också blir varm, vilket ju inte är en självklarhet. Avkylningsperioden över hösten är en mycket viktig faktor för vintertemperaturen i området. Hösten 2006 var som bekant ganska mycket mildare än normalt, vilket förhindrade en annars vanlig avkylning av havsvattnen i området. Det vi med säkerhet kan uttala oss om redan nu är att vintern 2008 kommer, den kommer att vara kallare än sommaren och att is kommer att läggas i Östersjön återigen, precis som varje år. Tills dess skall vi ut i sommarvärmen och njuta… och kanske även bada i havet.

Data över NAO-indexet för den intresserade finns att hämta bland annat hos ClimateExplorer.

Nästa sida »

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.