Lästips – Onormalt normalt novemberväder i Göteborg

SMHI har publicerat en liten text som är kul att läsa. Det pratas ju alltid om att vädret avviker si och så mycket från normalen, men vad inte många tänker på är att det är ännu mer onormalt att månadsvädret faktiskt är  helt strikt normalt. För Göteborgs del har det inte hänt tidigare, förren november i år.

Notis: Uppdatering av vinterprognos 2008

Två vinterprognoser har nu uppdateras. Den första (obs: länk till aktuell säsongprognos, ej permanent vinter) kommer ifrån danska DMI, som utlovar något varmare än normala vintertemperatur. I snitt för december till februari ligger temperaturavvikelsen på 0,5-1 grader över det normala relativt normalperioden 1981-2005. Jämfört med förra vintern 2007 är det alltså betydligt kallare. Dock är det stor variation i modellensamblen som används, varför överraskningar kan inträffa.

Den uppdaterade prognosen från brittiska MetOffice visar på 60-70% sannolikhet för varmare än normal vinter i Sverige. I vissa områden är sannolikheten högre. NAO verkar enligt prognos ligga i en neutral fas i vinter, men då La Niña är etablerat i Stilla Havet kan det ge långväga kopplingar och främja en positiv NAO under senare delen av vintern (och det betyder mildväder), samtidigt ökar också chanserna för köldböljor i början av vintern. Även om en sådan koppling är existerande är den ganska svag. För nederbörd är chanserna varken högre eller lägre för mer eller mindre nederbörd.

Den intresserade kan också följa med i snödjup och isläget hos SMHI.

Uppdatering 28/11: För skojs skull beräknade jag trolig maximal isutbredning för den kommande vintern enligt min egen artikel. Data baseras på medelvintertemperaturen över Östersjön 1981-2005 samt DMIs prognos som uppskattar temperaturen avvika 0,5-1 grad för Östersjön. Isåfall kommer isen att breda ut sig någonstans mellan 120 000 till 148 000 kvadratkilometer. En normal vinter överstiger 139 000 kvadratkilometer, och förra vintern hade en maximal isutbredning på 134 000 kvadratkilometer. Korrelationen mellan använd ekvation och mätdata är stark på 0,81 (där 1 är max och 0 är minst). Skall bli intressant att se om slutvärdet i vår kommer hamna någonstans där i krokarna.

Fimbulvintern 1740

Vintern började redan i september och varade till maj månad. De tyska floderna var isbelagda redan i oktober. Mellan den 6 till den 8 januari var kylan outhärdlig. Fåglar föll ner från himlen, hönsen tappade sina kammar, människor miste öron och näsor eller frös till döds och juvren på kossorna frös till is. Rovdjur trängde in i landsbyarna och strök omrking utanför Königsbergs stadsmurar. Vargarna grävde sig in i stallarna och åt boskapen. [not: sammanfattning enligt C.I.H. Speerschneider]

Så beskriver Johann Goeze vintern 1740. Från detta förstår man ganska snabbt att vintern detta år var av mycket sträng natur, även om beskrivningen av densamma förmodligen är starkt överdriven. Christian Speerschneider sammanställde 1915 många nedskrivna källor från åren efter 1740 och det är tydligt att denna vinter satte stort avtryck på befolkningen. Inte helt oväntat var lilla Bält och Öresund tillfruset i januari och februari och fraktvagnar kördes i skytteltrafik över isen. En del fauna bytte regent; renar hjortar vandrade från Själland till Skåne och vargar från Skåne till Själland (vilket får mig att osökt tänka på reklamen med fiskbullarna som byter burk; ”Mmm, hummersås. Finns det plats för en till?”). I Sverige transporterades posten mellan Grisselholm och Åbo över isen utan problem, något som kanske inte var helt ovanligt under många vintrar (det skedde också några gånger under 1900-talet), men ändå beaktningsvärt. Runt om i Europa frös de flesta floder till (inte minst Themsen, Rhen och Seine), vilket inte hade skett i samma omfång sedan 1709. Enligt vissa samtida skribenter var vintern 1740 tillsammans med vintern 1608 den kallaste på hela årtusendet och varade från 24 oktober till 13 juni (vilket kanske är en överdrift). I delar av Storbritannien skulle det tar 223 år innan en kallare vinter inträffade 1963. Tyvärr verkar vintern 1740 inte ha bjudit på några kända spektakulära isvandringar (danskarna verkade inte vara revanschsugna), om vilket jag skrivit om tidigare och även skrivit en krönika om i Berlingske Tidende.

Även om vintern 1740 var otroligt kall i Europa bör man ha i minnet tidspunkten för dess inträffande. Det var inte så att vintern var ovanligt kall i en annars ganska ”normal” tid med våra moderna ögon sett. Nej. Sedan 1720-talet hade temperaturerna stigit och 1730-talet var varmare än omkringliggande årtionder i Väst- och delar av Nordeuropa. På många platser skulle det inte bli varmare förren 200 år senare under 1930-talet. Människan anpassar sig ganska snabbt till de mildare vintertemperaturerna och en rejäl skillnad från ett år till ett annat gör en mycket kännbar skillnad i medvetandet hos folk – inte minst med de faror en sådan kall vinter kunde medföra i form av svält och andra otrevligheter. För en tids sedan satte en artikel den avvikande vintern 1740 i kontext med omkringliggande och nuvarande år. I England, Holland och Tyskland var medeltemperaturen flera grader under det normala, och jämfört med årtiondet innan var vintern ner till 3 grader kallare. I Sverige har vi för den här tiden endast en tidsserie med temperatur och den härstammar från Uppsala vilket påbörjades 1722 av Anders Celcius själv. Vintertemperaturerna i Uppsala fram till slutet av 1730-talet är liknande dem under 1930- och 1990-talet, även om det kan diskuteras en hel del hur pålitliga dessa tidiga mätningar är – trots intensiv kvalitetssäkring (samma mönster upprepas, med mindre variationer, i både Central Englands, DeBilts och Berlins temperaturserier). Under den första tiden mättes temperaturen i Uppsala inomhus i ett välventilerat rum, vilket såklart ger en del frågor rörande kvalitén, men korrigeringar har gjorts med närliggande stationer och ger bra överensstämmelser. Trots osäkerheter i början av 1720- och 1730-talet var dekaderna förmodligen varmare än efterföljande årtionder. Skillnaden mellan Uppsala och Västeuropa är att vintern 1740 inte står ut som osedvanligt kall. Detta trots att det i delar av Svealand, Götaland, våra grannländer och längs Östersjöns sydkust finns rikligt med kvarlämningar i form av skrifter som dokumenterar den extremt kalla vintern. I Göteborg kunde exempelvis tre av Ostindiska kompaniets fartyg inte lämna landet förren i april eftersom de var infrusna i isen. Östersjöns is var denna vinter enligt uppskattningarna utbredd till sitt maximum, vilket indikerar en mycket kall vinter åtminstone söder om Åland. Omkring och norr om Åland fryser det nästan alltid helt utan problem vid normala vintrar och där ger isutbredningen mindre hjälp. Tallins vintertemperataturserie, sträckandes från 1500 till idag, rekonstruerad från frys- och uppbrytsdatum i Tallins hamn, indikerar att första halvan av 1700-talet var ovanligt mild, men också att vintern 1740 var mycket kall. I Riga bröt isen upp mycket sent under våren och det tyder på en rejält kall vinter.

Frågan blir varför mellersta Sverige inte upplevde en ovanligt kall vinter när resten av Europa gjorde det, och trots att hela Väst- och Nordeuropa precis avslutat en ovanligt mild vinterperiod. Inte heller närliggande uppbrytningsdatum från Mälaren indikerar en speciellt kall vinter i historiskt perspektiv, även om uppbrytningsdatumet under perioden 1712-1740 var den senaste. Går vi längre upp i regionen, till Tornio älv, finner vi att den rekonstruerade vårtemperaturer (april-maj) var något kall, men ändå inte anmärkningsvärd på grund av en ganska högfrekvent förekomst av sådana kalla vårar (isuppbrytningen skedde cirka 20 dagar senare än normalt jämfört med 1961-1990). Det är lite orättvist att jämföra vår med vintertemperaturer, men förmodligen finns det ett ”minne” i isuppbrytningen som kan påvisa mycket milda/stränga vintrar. 

Författarna till ovannämnda artikel föreslår att temperaturgradienten över Nordeuropa, och speciellt Sverige, under vintern 1740 var försvagade hög/lågtryck över Azorerna/Island och ett starkt högtryck över Nordeuropa. Beroende på positionen på högtrycket blev inflödet av kall luft i området reglerat. Vad som är anmärkningsvärd är den snabba uppvärmningen under 1720-1730-talen och det snabba skiftet under vintern 1740 – från mycket milt till extremt kallt på ett år. En liknande situation inträffade under milda 1930-talet och de tre mycket kalla påföljande krigsvintrarna. Detta ger en fingervisning över vilka variationer man kan förvänta sig i vårt område i normalfall, ty det är fortfarande så att vi inte riktigt förstått hur stor den interna variationen är i regionen. Även om tendensen med stor sannolikhet är stigande temperaturer framöver kommer det med någorlunda säkerhet att bli några vintrar som slår till och ge riktigt vargakyla. Kanske inte såpass kallt som vintern 1740, men vem vet. I takt med att fler gamla dataserier och dokument ser dagens ljus kan studier fortsätta den kartläggningen. Ju mer vi vet om det, ju bättre bli våra klimatmodeller och våra framtidsscenarier.

Regn igår, idag och imorgon

Ytterligare en sommar är snart slut. De flesta kommer nog minnas sommaren 2007 som ganska kall och regnig, alltså ganska dålig för de flesta. Men kall var den egentligen inte, den var faktiskt ganska normal. Juni var något över normal, juli var normal eller under det normala och augusti ser ut att sluta på över normal temperatur. Vi var ju faktiskt bortskämda under förra årets sommar med höga temperaturer (längre än så brukar vi inte komma ihåg vädret om det inte är extremt). Regnigt var det däremot iår, framförallt i juli. Det regnade mer än normalt i södra och norra Sverige, men under normala mängder kom i mellersta Sverige. I samband med att regnet vräkte ner publicerades också en artikel  i Nature, som fick stort genomslag i media. Artikelförfattarna föreslog en viss koppling mellan ökad nederbörd och stigande temperaturer. Deras resultat indikerade att den mänskliga faktorn bakom ökad global och årlig nederbörd låg på 50-85% med en säkerhet på 5-95% under perioden 1925-1999 mellan latituderna 40S och 70N (på låga latituder på norra hemisfären var dock trenden negativ). Genom att köra 4-10 klimatmodeller med olika drivning (endast antropogen drivning, endast naturlig drivning samt en kombination av båda) fick man för varje latitud ett spann av modellerad förändring i nederbörd. Den observerade trenden befann sig i de flesta fall inom spannet. Varje enskild modell återgav dock inte trenderna korrekt över alla latituder, men genom att göra ett medelvärde med skalning av modellkörningarna kunde man få något som kunde se ut att vara okej (det är en teknik som används ofta i dessa sammanhang). Bästa korrellation mellan observationer och modellresultat erhölls då både antropogen och naturlig drivning togs med, vilket inte borde vara någon världsomskakande nyhet. De modellerade trenderna var dock alltid mindre än den observerade. Att nederbörden generellt ökar (på vissa ställen minskar den) om temperaturen ökar borde vara tämligen troligt redan från början. Det är också något som en artikel i Science slog fast redan två veckor tidigare. Och om temperaturen ökar på grund av bland annat antropogena effekter så bör det vara mycket troligt att nederbördsmönstret påverkas något globalt. Regn är också den parameter som förmodligen är viktigast för framtida anpassning av samhället, eftersom vi har lättare att klara temperaturförändringar än rubbningar av tillgång till vatten alternativt kraftiga översvämningar.

I vart fall fick artikel i Nature, inte helt oväntat, de flesta medier att gå helt i taket och dra pralleller till årets regnrika sommar och hävda att morgondagen redan var kommen… precis som de gjorde förra sommaren med den tryckande värmen och brist på regn. Nå, fint så, det får stå för dem (de måste ju ha något att skriva om) – jag tar en annorlunda approach. Att det ibland regnar mycket under sommaren bör inte vara några konstigheter. Ibland fullkomligt vräker det ner, och ibland är det långa perioder utan en enda droppe regn. Sådan är sommaren. Jag skulle bli mer förvånad om en sommar var normal, än inte. För vädret är onormal mer normalt än normal – både igår, idag och imorgon.

Vad kan vi säga om förändringar i regnmönster hittills i vår region? Från BACC (BALTEX assesment of climate change for the Baltic Sea basin) får vi reda på att nederbörden ökat i Östersjöregionen under 1900-talet, men att det inte är jämnt fördelat över området. Den största förändringen har skett under vinter och vår, medan höstarna under senare delen av 1900-talet blivit torrare. Sommrarna har fått något mer nederbörd i norra regionen, men blivit torrare i söder. Väster har också fått mer nederbörd än öster. Framtiden, enligt modellresultat, bjuder på mer regn på årsbasis i regionen, speciellt vintertid (vilket skulle kunna ge mer snö om vi har tur), men det blir torrare somrar i söder (alltså motsats till iår). Dock är det inte helt glasklart hur det kommer bli eftersom den naturliga variationen i nederbörd varit tämligen stor på längre tidsskalor. Men, visst kan det komma att bli väldigt regnigt även på sommaren i södra Sverige ibland (och väldigt kallt på vintrarna då och då). Därför bör det vara frekvensförändring av extrem nederbörd som bör studeras närmre. För det är förmodligen inte mer regn under sommaren som sådan vi kan förvänta isåfall, utan att det oftare inträffar ett skyfall enligt definitionen på extrem nederbörd. Jag har vet inte hur sommaren 2007 platsar in på den listan. Skulle här också vilja återkoppla till ett tidigare inlägg. I Östersjöregionen sker relativt stora förändringar under ett sekel, och har så skett hela tiden; iallafall sedan år 1500. Kan vi klargöra denna variation bör det bli lättare att göra bättre modellscenarier för framtidens nederbörd; vilket som bör vara normal variation jämfört med ett tydligt påverkat system.

GöteborgsPosten hade för övrigt en bra artikel häromdagen om sommaren, och eftersom jag befann mig hos särbon i Danmark under semestern kan jag också rekommendera DMIs sammanställning.

Uppdatering 29/8: DMI har nu ytterligare en ny sammanställning. Sommaren är den tredje våtaste. Toppåren är 1980 och 1879.

I-landsproblem: Hur går det med jordgubbarna?

Jag är väldigt trött på den oseriösa journalistik som präglat mycket av de väderrelaterade nyheterna under senaste tiden. Det gagnar tyvärr inte medborgarna att de får en ganska starkt förvriden bild av endast extremer, snarare än vad som är mest realistiskt, sansat och balanserat. Är det inte golfströmmar som kommer till ett abrupt stopp så är det världshaven som skall höjas tiotals meter. Idag vad det dock SvD som stod för eländet: Jordgubbarna slut till midsommar.

Jösses, alltid dessa jordgubbar till midsommar. Det är ett elände varje år, och varje gång är det katastrof. Okej, den senaste tolvmånadersperioden har vart mycket varm, men att dra för stora växlar på den ganska begränsade tiden är lite att göra sig en otjänst. Visst har vi en klimatförändring i bakgrunden, men som vanligt är klimat ett statistiskt mått på väder över längre tidsskalor, och då pratar vi alltså 10, 30, 50, 100 år… minst.

Åter till jordgubbarna. Hur har det sett ut övriga år? Ja, jag googlade lite lätt och fann följande för de närmsta åren:

2003:

• Ont om svenska jordgubbar (Dagens Nyheter, 17 juni) Kall vinter och regnig vår gav mindre skörd än normalt.

2004:

• Brist på jordgubbar till midsommar (Sveriges Radio, 19 juni). Kallt och regnigt väder gjorde att jordgubbarna inte mognade i tid. 

2005:

• Ont om jordgubbar till midsommar (Sydsvenskan 10 juni). Sommaren började kallt och regnigt, vilket riskerade att ge mindre skörd än vanligt om inte värmen infann sig.
• Gott om gubbar till midsommar (Sydsvenskan 23 juni) Ja, värmen kom tydligen…. men det hjälpte bara jordgubbsproduktionen i Skåne. Övriga landet led av försenad jordgubbssäsong.

2006:

• Värme ger jordgubbar till midsommar (Sveriges Television, 17 juni) Våren var väldigt kall i stora delar av landet, vilket försenade växtsäsongen en hel del. Jordgubbarna riskerade att inte hinna mogna i tid.
• Värmen rädder sena svenska jordgubbar (Sveriges Radio, 17 juni). Precis som ovan om den försenade växtsäsongen på grund av en kall vår.

Ser man bara till de senaste åren verkar det snarare ha vart kyla och regn som vart problemet för jordgubbarna (nästan så man skulle kunna skönja en senareläggning av säsongen paradoxalt nog). För omväxlings skull har vi iår en tämligen ihållande värme som ligger och riskerar vår midsommarspis. Och då är det dunderkatastrof. Jag skulle nog isåfall spara mig några år, tills jag har bättre statistik på det där. Tills dess nöjer jag mig med att skylla på vädret, inte klimatet.

Stort, skoj och svulstigt i Wien

En vecka i Wien är intensiv, inte bara på grund av alla mozartkulor och sachertårtor. Ännu mer intensivt blir det när tusentals och ännu mer tusentals geovetare träffas i en och samma konferensbyggnad. Det var första gången jag deltog på en EGU-konferens, och det var nog större än vad jag hade förväntat mig. Att ta in all information är inte varken praktiskt eller teoretiskt möjligt. Tur nog fick jag antecknat en hel del av vad som sades där nere, och jag fick också träffat några av dem jag läst artiklar av (och ibland även skrivit om här på bloggen).

Så vad fick jag reda på? Jag tänker inte redovisa person efter person vad de sa (det blir allt för stort) eller gå in på något i detalj (det mesta av det nedanför sysslar jag ju inte med själv utan bara finner intressant), istället tar jag det i stora drag varför många föredrag och postrar inte kommer att omnämnas även om de var se- och hörvärda.

Solforskarna verkade inte riktigt nöjda med senaste IPCC-rapporten då de anser den underskatta solens roll i systemet. Att varje ny satellit, som skjuts upp för att mäta solstrålningen, ger olika resultat är lite problematiskt och ett stort pusslande. Från proxyfolket är det problem med att datumsätta proxyserierna eftersom den metod man hittills använt är ganska oexakt. Vi fick också veta att Dansgaard Oeschger-händelserna inte är periodiska och att de inte drivs av externa faktorer såsom solstrålning.

Mycket pratades det om värmetransporterna i haven och deras betydelse för klimatet. Som vi vet varierar det ganska mycket på en sub-årlig skala hur mycket värme som transporteras norrut (och söderut) i systemet. Det kan ju få som följd att vissa skriker vargen när det egentligen är en liten guldfisk. Det krävs betydligt längre mätningar än 1 år för att förstå hur variabiliteten är i haven. Med den transektmetod som användes, och som sedan blev en vargen kommer-nyhet, krävs det en tidsskala på århundraden för att kunna konstatera förändringar i MOC. En ny mätmetod, bestånde av flera fasta kontinuerligt mätande bojar tvärs Atlanten, kan istället vara bättre. Använder man den metoden behöver vi bara vänta någonstans i storleksordningen 50-60 år innan vi kan se någon förändringar i MOC. Används istället både transekter och bojar samtidigt förkortas tidsskalan ytterligare till ett antal årtionden. Det går alltså inte med dagens mätningar att skilja på variationer och/eller trender i data gällande MOC. I övrigt noterade jag att den händelse, som inträffade i november 2004 och som fick stor skrämselgenomslag i världsmedia snarare betecknas som lite kuriosa hos forskarna och inte som särskilt katastrofal eller ens direkt märkvärdig i sig. Det enda man kan säga är att instrumenten blev fler och bättre i början av 2000-talet och att man helt plötsligt bara fick bättre upplösning. I övrigt fick vi också lära oss om att minnet i haven är olika – från Atlanten som har ett ganska långt minne till Stilla Havet som snarare verkar lida av alzheimers.

Värmeinnehållet i haven är en ganska het fråga. Beroende på vem man frågar kan man få helt olika resultat, dessutom har man nyligen upptäckt ganska stora felkalibreringar hos instrumenten, varför vissa föredrar att utesluta instrument. Jag har anledning att återkomma till detta ganska snart i och med en just sådan rättelse till ett tidigare inlägg. Enligt Levitus, som höll ett föredrag i Wien, rasar för tillfället en ganska hetsig debatt om hur man skall korrigera alla data som visat sig vara fel, och det är inte världens lättaste uppgift. Dessutom har man bara under de senaste åren börjat täcka in även södra halvklotets hav i värmemätningarna, och det påverkar också data i viss utsträckning.

Högupplösta tidsserier av temperatur eller nederbörd i olika områden upptog också en del av veckan. En serie från Island visade bland annat på höga ytvattentemperaturer under medeltida värmeperioden, och att temperaturen sedan dess minskat. Mycket snabba förändringar på uppåt 1 grad skedde när värmeperiden började och avslutades. För Atlantens djupvatten, och ventilationen av djupvatten är kalla perioder goda nyheter då ventilationen sker oftare trots att transporten upp i Atlanten via flordiaströmmen är svagare. Som kompensation får istället vattnet en högre densitet, vilket ger mer djupvattenventilation. I Medelhavet var det under den medeltida värmeperioden också högre produktion då det nuvarande sydeuropeiska klimatet förflyttades längre söderut. Gränsen, som idag går i nordafrika, har flera gånger förskjutits fram och tillbaka över Medelhavet. I västafrika var det under den romerska värmeperioden mycket blötare än idag. Nordafrika fungerade ju som Roms kornbod, men sedan blev det helt plötsligt torrare, vilket gav mindre mat till rikets invånare, vilket i sig skulle kunna vara en bidragande orsak till rikets kollaps. Jag gillar dessa teorier, även om man inte kan förklara samhällens kollaps med en enda faktor – det är alltid många som samverkar. Iallafall verkar nederbördsmönstret i nordafrika variera i cykler på 500 år och att det efter medeltida värmeperioden har blivit betydligt torrare än vad det varit tidigare i området.

Stormar (inte orkaner) är ett ämne som många pratar om, speciellt nu efter vi har haft flera i vårt område – inte minst Gudrun och Per, och allt annat vad de nu heter. Även om många redan vet det har inte stormarna i Europa ökat nämnvärt på senare tid. På längre sikt, sedan slutet av 1800-talet, har de istället minskat, förutsatt att man har tilltro till data. En viss ökning skedde 1960-1990, men därefter minskade stormigheten igen. Och det är liknande resultat som BACC fann för Östersjöområdet, att stormigheten inte har en trend alls. Vi skall dock hålla oss kvar i atmosfären lite och vända blicken mot NAO, detta fenomen som ofta styr vintrarna hos oss. Normalt brukar man se det som tryckgradienten mellan Azorerna och Island, men en ny tolkning ger en annorlunda bild. Man skall tänka sig NAO som brytande vågor i stratosfären över Grönland, vilket föranleder blockeringar över Europa. Blir NAO positiv betyder det att färre vågbrytningar sker, och ett negativt NAO följdaktligen att fler vågor bryts.

Känslorna svallade ibland ganska mycket på föredragen. Jag var med om iallafall två sådana tillfällen. Dels var det en fransk professor inom solmagnetism som retade gallfeber på en kvinnlig modellör genom att säga att solens magnetfält är direkt ansvarigt för intensiva orkansäsonger, smältande isar och förändrade ekosystem. Ganska kontroversiellt må jag säga, och tyvärr var jag inte med under hela föredraget så jag missade på vilka data han underbyggde sina teorier. Men nog var det väldigt underhållande gräl de hade, lite på catfight-stadiet. Den andra händelsen var när Fred Singer höll låda. Han pratade om CCSP-rapporten (vilken ingen europeisk forskare verkar ha läst eftersom nästan ingen räckte upp handen när Singer frågade vilka som läst den – jag har inte läst den) och hur själva rapporten skiljer sig från sammanfattningen. Han tyckte det var den fullständiga rapporten man skulle läsa och inte sammanfattningen eftersom sammanfattningens slutsatser inte har stöd i rapporten. Singer uppmuntrade därför alla att läsa den fullständiga rapporten snarare än sammanfattningen (han hänvisade bland annat till skillnader i modellresultat kontra mätningar de olika lagrens temperaturvariationer i atmosfären). Givetvis fick detta mothugg från en annan amerikan som ansåg att Singer inte höll sig till sanningen. Denna person, vem det nu var, tyckte istället man skall läsa sammanfattningen, eftersom den är lättare att förstå (jag antar också han anser att sammanfattningen och rapporten ge samma stöd till vad som än står däri). Men, det man kunde dra som slutsats var att Singer ansåg man skulle läsa en fullständig rapport och hans kommentator att man skulle läsa sammanfattningen. Det gav inte så mycket klarhet, men det var inte oväntat.

En liten kuriosa är att dagarna, på grund av växthusgaserna, kommer bli längre i framtiden, hela 0,65 millisekunder längre till år 2100. Dessutom kommer vikten att öka hos en människa som väger 80 kg idag; år 2100 kommer han eller hon att väga 0,001 milligram mer.

Och för dig som brukar illustrera solen med hjälp av en apelsin – byt till en citron istället eftersom det är mer likt formen på solen.

I övrigt hade jag två postrar där nere och det var väldigt givande. Fick träffat många människor som var intressanta och genuint intresserade av vad man sysslade med. Sånt gillar jag, speciellt eftersom det var första gången på en sådan konferens och man inte känner många folk ännu. Men även om det kan se så ut är det inte alltid lätt att stå med ett stort brett leende i två timmar. Dags att ta den här vitamininjektionen och använda den till något vettigt i arbetet…

Notis: Mars var varm

Efter en kall avslutning av vintern fick vi en ny varm månad. Årets marsmånad blir därför lika varm eller varmare sedan 1990 (sammanräkning är ännu inte klar ty månaden avslutas om cirka 6 timmar i skrivandets stund). Sedan pålitliga mätningar började i Sverige  under andra hälften av 1800-talet är detta också förmodligen den varmaste (eller delad 1:a plats). DN hade en liten bra sammanställning över några stationer och hur mycket temperaturen överstigit detta år. För Göteborg och Stockholm ligger medeltemperaturen cirka 4,5 grader över normalt. Förra året, för samma månad var det istället ett kraftigt temperaturunderskott på 3 grader (för Göteborg innebar det kallaste mars sedan 1969). Den årliga variationen i vår region är stor på grund av de två angränsande luftmassorna, som tävlar om att få grepp om oss. Att det var en mild vinter och varm marsmånad beror alltså på trycket, vilket driver den storskaliga atmosfärscirkulationen. I detta fall var det lågtryck under vintern, som pressade in mildluft i området följt av ett högtryck i Sydosteuropa med varm luft i mars.

De som är intresserade över avvikelser i månaden kan spana in SMHIs avvikelsekartor. För danskarnas rapportering rekommenderas DMI.

Notis: Varmt här, kallt där

Idag är vi halvvägs genom vintersäsongen. I Europa har vi för tillfället en av de mildaste vintrarna hittills (förmodligen den mildaste sedan mätningarna började, om inte kylan sätter in snart) och endast norra Norrland har under de senaste dagarna fått under normala temperaturer (SMHIs dagliga avvikelsekartor). Samtidigt som vi ”vältrar” oss i för årstiden mycket milda temperaturer kommer det rapporter om att USAs västkust under dagarna upplevt ovanligt kalla temperaturer. Los Angeles Times rapporterar mer. I centrala USA har en isstorm dragit fram med många dödsfall som följd. Hos WMO (World Meteorological Organization) kan man läsa:

Cold winter weather from Canada has gripped California with freezing temperatures, threatening vulnerable populations and the citrus crop.

Millions of dollars of crops have already been ruined over the past few weeks and officials fear for others. The cold snap is expected to last for the next two days.

A new record of –3°C was set on 12 January night for Monterey, 1°C below the previous mark in 1963. Sacramento equalled its record low (-6°C) from 1949.

Det ovanligt kalla vädret över Kalifornien är dock inget ihållande likt vår hittills milda vinter.

Notis: Sista uppdateringen av vinterprognosen

Drygt en tredjedel av vintern 2007 har nu passerat och hittills har det vart milt i vårt land. Brittiska MetOffice släppte tidigare i vinter en uppdaterad prognos, som visade på lika chanser för kallare och mildare vinter än normalt för Sverige. Undantag var sydöstra delen av landet där chansen var högre för mildare än normal vinter. Hittills har vintern vart mildare än normalt i hela landet. Idag uppdaterade MetOffice sin vinterprognos en sista gång. Även om uppdateringen enbart gäller de brittiska öarna kan de vara intressant för oss. Vårt väder är i ganska hög utsträckning korrellerat med det brittiska, åtminstone i framförallt Götaland och större delen av Svealand. MetOffice håller kvar att vintern för de brittiska öarna kan sluta som nära  normal eller varmare än normalt jämfört med referensperioden 1971-2000. De hänvisar också att kallare förhållanden kan komma senare under vintersäsongen (slutet av januari och februari) med kyla och snö. De har tidigare nämnt att El Niño-år, vilket 2007 är, kan föra med sig kalluft över Nordeuropa, speciellt i Skandinavien, under den senare delen av vintersäsongen. Det är detta som är brasklappen i sammanhanget.

Vad gäller nederbörd är det tidigare förutspått lika stor chans för normalt med nederbörd som för mer än normalt med nederbörd. Hittills har dock nederbörden vart mer än normalt. Hur nederbörden kommer att fördelas i form av regn respektive snö går inte att säga.

Ett år har avslutats, ett nytt har påbörjats

Det nya året 2007 har börjat, och det har börjat milt. Förra året 2006 däremot bjöd på en del överraskningar, såväl i kyla som i värme (i den ordningen). Låt oss summera hur året utvecklade sig i Sverige och världen.

Sverige

Man skulle kunna säga att 2006 var ett kontrasternas år i Nordeuropa, inte minst för Sverige. Vintern fick kopplat ett stadigt grepp om landet med en hel del kyla och en lång snösäsong. Generellt kallare än normala temperaturer varade långt in i april, även om vissa regioner hade varmare än normalt stundtals. I maj kom en värmebölja med höga temperaturer, men ersattes snart med under normala temperaturer, för att sedan växla fram och tillbaka. Våren slutade på nära normal temperatur. Sommaren började kallt, med temperaturer under det normala i stora delar av landet under den första veckan. Juni var överlag omväxlande med stundvis temperaturer över det normala och stundvis temperaturer under det normala. Sedan började sommaren på allvar. Juli var en varm månad med varmare än normala temperaturer, undantaget Norrland som hade en köldbölja i mitten av månaden. Juli slutade ändock som varmare än normalt för Norrlands del tack vare en värmebölja tidigare under månaden. Sedan följde några månader med nästan uteslutande varmare än normala temperaturer för hela landet (mindre lokala avvikelser förekom dock). Samtidigt regnade det, och regnade och regnade. Bönderna, som under sommaren var rädda att få för lite vatten, fick nu se sina skördar delvis ruttna bort i vattenmängderna. I mitten av oktober kom kyla, som höll i sig för norra halvan av Sverige resten av månaden. November bjöd på årets kanske mest omtalade köldbölja (eller ‘köldchock’, som vissa skulle beskriva det). Tre dagar bjöd på stark kyla långt under det normala i hela landet, med tillhörande stora mängder snö. I mitten av månaden vände det rejält och blev varmare än normalt resten av månaden. När december väl började fortsatte det milda vädret hela månaden ut, med endast enstaka dagar med normala temperaturer på vissa platser i landet. 

I helhet är 2006 ett av de varmaste åren hittills i landet då andra halvåret var mycket milt. SMHI skriver

Efter en otroligt varm andra årshalva kom årsmedeltemperaturen för 2006 så gott som i kapp de fem åren i topp (1934, 1938, 1989, 1990, 2000). Det fattas bara ett par tiondelar till toppnoteringen på 5.0 grader (medel för 37 utvalda stationer).

För den intresserade finns fria tillgänglia data (årliga, månatliga, säsong och ibland också dagliga mätningar) för temperaturen på några svenska orter under 2006. Observera att årliga medelvärdet för 2006 definieras med start 1:a december 2005 och slut sista november 2006 (detta för att täcka HELA säsonger). Vidare är all data blended, vilket innebär att dagar med saknade värden kompletteras med värden från omgivande stationer max 50 km bort och max 50 meter i höjdskillnad. Följande platser finns (via nederländska KNMI och amerikanska NASA): Falun, Göteborg (Säve), Haparanda, Holmögadd, Jönköping (flygplats), Karesuando, Karlstad (flygplats), Kvikkjokk/Årrenjarka, Linköping, Malung, Stockholm, Visby (flygplats), Växjö, Östersund,

Snöiga jul(!?)

På många ställen var det barmark under julafton, även på platser som oftast har snö under julhelgen. SMHI hade strax innan jul en överblick om hur vanligt det är med vita juldagsmorgnar i vårt land (varför jag tar mig friheten att göra denna lilla utvikning från 2006 års återblick). En tabell finns också för åskådliggörandet av exakta uppmätta snödjup. Baserat på detta kan vi ta en titta på hur snösituationen på juldagarna utvecklat sig sedan år 1900. I Karesuando, Haparanda och Stensele kan man notera en positivt trend i snödjupet sedan 1914 (Karesuando) och 1904 (Haparanda & Stensele). I Karesuando beror denna trend i stor utsträckning på åren 1966 och 1993, vilka hade ovanligt mycket snö. Tas dessa år bort visar snödjupet svag positiv trend. Enligt snödjupskartan hade Karesuando under juldagen 2006 uppskattningsvis mellan 30-50 cm snö (Haparanda hade 1-10 cm snö och Stensele någonstans mellan 10-50 cm snö). I Haparanda var juldagen 1966 också rekordsnörik, men påverkar inte nämnvärt trenden. I Stensele påverkar inte heller rekordsnörika juldagar trenden. Situationen efter mitten av 1990-talet lite mindre snö än tidigare, men i jämförbara mängder med 1930- och 1950-tal.

Från Östersund och Härnösand och söderut är trenderna i snötäcket negativa (p≤0,5, 50% eller mindre chans att trenden är ett utslag av slump; Östersund, Härnösand, Stockholm) eller svaga/odefinierbara (p>0,50, mer än 50% chans att trenden är påverkad av slumpen; Falun, Karlstad, Linköping, Göteborg, Växjö och Lund). I Visby är trenden däremot positivt, vilket helt och hållet beror på 1996, som var kraftigt avvikande. Utan detta år är även Visbys trend negativ, men svag/odefinierbar. Stockholms trend förändras kraftigt och blir odefinierbar om rekordet från juldagen 1915 tas bort. Juldagen 2006 bjöd på barmark söder om Östersund och längs den norrländska kusten (lite klurigt är det att utläsa ur snödjupskartan).

Även om det inte är av större värde kan det noteras att ingen av ovanstående nämnda trender är statistiskt signifikanta på 95%-nivån (dvs p≤0,05). Endast Stensele uppvisar statistiskt signifikant trend på 90%-nivån.

Världen

År 2005 slutade antingen som det näst varmaste, eller det varmaste, året beroende på vem man frågar. Det gågna året, 2006, var däremot inte lika varmt, även om det tog plast i top-10 av de varmaste åren sedan 1850. Preliminära siffror ger 2006 en placering som det sjätte varmaste året med en global temperaturavvikelse på +0,42 grader Celcius (plats 5 är 2004 och plats 7 är 2001 enligt CRU). Till det kan läggas att alla de tio varmaste åren hittills inträffat under de senaste tolv åren. Hemisfärsmässigt var den norra hemisfären varmare än den södra. År 2006 var det femte varmaste året i norra hemisfären och det sjunde varmaste i södra hemisfären.

För den som är intresserad att veta hur den rumsliga fördelningen av värmen på vår jord varierade från månad till månad kan jag tipsa om att spana in GHCN Data Maps. För det globala årliga medlet (upplösning: 250 km eller 1200 km) syns det tydligt hur Europa haft ett milt andra halvår. Även Arktis har haft ett milt år med stora temperaturöverskott. Landområden, som haft ett kallt eller normalt år, är bland annat Sibirien, västra Australien och delar av Antarktis. Världshavens yttemperaturer varierar med temperaturöverskott dominerande i Atlanten och Indiska oceanen, medan västra Atlanten, södra Indiska oceanen och delar av Stilla Havet haft ett normalt eller kallare än normalt år i ytvattnet.

Dags för vinter – först en höstsummering

Idag, den 1:a december, inleds vintersäsongen (december till och med februari) 2007. Vi börjar säsongen med ganska milda temperaturer för årstiden. Tydligen var det varmaste 1:a decembernatten sedan 1953 runt om i Sverige, enligt SMHI. Göteborg slog även rekordet med 0,1 grader. Vad gäller hösten i övrigt har lågtrycksbanorna legat förmånligt för mildluften, som lätt har tagit sig upp över Nordeuropa (vi hade dock en ganska kylig start i november med 5-10 grader under det normala för stora delar av landet), vilket också innebar ökad nederbörd. Hösten blev därför den varmaste sedan pålitliga mätningar började 1860, iallafall i Götaland (också enligt SMHI). I Stockholm är antingen denna hösten, eller hösten 2000 den varmaste (den sammanställningen verkar ännu inte vara klar). För Norrlands del var dock hösten 2000 den varmaste.

Korsar vi sundet till våra syskon i Danmark finner vi att även där var hösten rekordvarm (inte så konstigt eftersom vindarna upp till oss passerar över Danmark). I Köpenhamn rapporteras det om den varmaste hösten sedan 1768, då mätningarna startade. Och det handlar inte om tiondelars grader, istället handlar det om 1,2 grader mer än den näst varmaste hösten, vilken inträffade 1938.

November var som bekant en underlig månad, inte bara för oss i Sverige, utan även för Danmark – och Grönland. Hos oss (och i Danmark) inleddes månaden med mycket under det normala temperaturer för att sedan övergå till över normala temperaturer. För Grönlands del brukar det ofta förhålla sig tvärtom med temperaturerna. I Nuuk på Grönland inleddes november månad med mycket över normala temperaturer, för att sedan övergå till under normala temperaturer. Detta rapporterar DMI. För övriga områden i Grönland var situationen liknande eller mer normal. Vissa avvikelser från detta förekom dock. För fler stationer kan man bege sig till arkivet hos DMI.

Avslutningen av november betyder att orkansäsongen i Atlanten officiellt är slut (säsongen 2005 avslutades dock inte förren i januari 2006 då Zeta slutligen gav upp). Årets säsong, som var prognosticerad för att med stor sannolikhet bli mer aktiv än normalt slutade på nära normal. För att vara petig var den lite under normalt aktiv (9 stormar uppkom varav 5 orkaner och 2 övergick till ‘major hurricane’. En normal säsong bjuder på 11 stormar varav 6 orkaner och 2 ‘major hurricanes’). En oväntad och snabb uppkomst av El Niño gjorde att vindmönstren över Atlanten förändrades och kraftigt reducerade chansen för nya orkaner att bildas. Mer om detta finns att läsa hos amerikanska NOAA. I samband med detta kan jag för den intresserade meddela att WMO (World Meteorological Organization, ett FN-organ) antagit ett ‘concensus statement’ angående tropiska cykloner. Mer att läsa om det finns via Prometheus.

Så, då är det kanske dags att blicka framåt mot den kommande vintern. Vad har den att erbjuda? Från brittiska MetOffice har vi tidigare fått reda på att vintern 2007 har något större sannolikhet att bli varmare än normalt. En uppdatering av prognosen väntas tisdagen den 5:e december. Samtidigt har danska DMI presenterat sin vinterprognos. Den visar att vintern i hela Nordeuropa kommer att bli mildare än normalt (referensperiod 1987-2001). DMIs prognos bygger på såväl dynamiska som på statistiska modeller, och båda modellerna visar en mild kommande vinter. Trots detta kanske den snöälskande personen inte behöver deppa ihop. Enligt DMI är det varmare än normalt i haven utanför Danmark, vilket ger högre avdunstning och högre luftfuktighet, vilket kan ge goda chanser för snö (eller regn om man har otur – nederbörd blir det iallafall).

Världstemperaturen i september

I ett tidigare inlägg uppmärksammade jag att september iår i Sverige på många platser i framförallt Sydsverige slog rekord som varmaste septembermånaderna sedan regelbundna och kontinuerliga mätningar påbörjades under andra hälften av 1800-talet. På samma sätt som för julitemperaturen tänkte jag att det kunde vara intressant att grafiskt redovisa hur temperaturutvecklingen under månaden vart under de senaste åren. Från GISSTemp har jag hämtat värden från år 1980 fram till iår. På en global skala med enbart meteorologiska stationer var september 2006 den tredje varmaste sedan 1880. Samma placering fås om även med SST medräknas. För norra hemisfären var placeringen dock som näst varmast. I södra hemisfären var september inte ‘dundervarm’, även om temperaturen var över det normala. Årets september var där den nionde varmaste. Visualisering av septembertemperaturerna finns här. Notera skillnaden av temperaturutvecklingen mellan juli och september. Från 1995 har september en betydligt mer utpräglad ökning jämfört med juli. Notera också hur tydligt de förmodade kylande effekterna från Pinatubos utbrott juni 1991 syns i temperaturen året efter.

Tre nyheter om vind, septembervärme och vågor

Lite tidspressad skall jag ändå försöka ge några upplysningar över tre av senaste tidens händelser som fångat mina ögon.

Vi börjar med en ny vindrapport från SMHI. Jag har inte läst den men enligt texten på SMHIs hemsida redovisar rapporten att vindarna minskat med 3% i Sverige under perioden 1991-2004 jämfört med perioden 1961-1990 (den mest spridda och använda normalperioden). Under januari till mars i samma period har däremot vindarna generellt ökat. Det är lite intressant om man jämför med slutsatserna från BACC. Där fann man att man inte kunde se någon tendens alls för vindarnas utveckling, vare sig tidigare eller i framtidsscenarier. Dock skall man komma ihåg att BACC har med vindstationer för hela Östersjöområdet, medan SMHI (tror jag) endast använder sig av svenska stationer. Där emellan kan det finnas en skillnad. Samtidigt är vindanalysen i BACC för en längre period jämfört med 14 år i SMHIs rapport. En kort reflektion över framtidens vindar i samband med detta. Enligt klimatmodeller, som används i BACC, finns det en viss tendens att vindarna skall öka då temperaturen ökar i östersjöområdet, även om den signalen är klart för diffus för att egentligen konstatera med säkerhet. Vi vet också att vi fått lite varmare de senaste årtiondena hos oss vilket i så fall skulle ha synts i vindutvecklingen, men några sådana tendenser verkar alltså inte synas. Scenarierna är dock inte helt jämförbara och det återstår en del arbete med att utreda hur vindarna kommer förändras i framtiden. Än så länge kan vi nöja oss med att väldigt små förändringar skett och att några tendenser på längre sikt inte är urskönjbara ännu.

September, som ni nog har hört och läst, slog värmerekord (de exakta värdena är i skrivandes stund ännu inte klara, men det verkar som både septembervärmen från 1999 och 1949 kommer att slås). Göteborg är den station som slog sitt rekord med största marginal; ca 0,8 grader över rekordet från 1999. Även andra länder fick rekordvärme varav Storbritannien är ett av dem. Den 29:e september låg septembermedlet 3,1 grader över normaltemperaturen för september. Det är 0,7 grader varmare än tidigare rekordet. Vad de slutgiltliga siffrorna för Sveriges och Storbritanniens del slutar på får vi reda på senare i veckan när dessa publiceras av respektive lands vädertjänst. Danmark, som ändå ligger direkt i anslutning till Sverige, slog inte rekord för september. Det var tätt på och istället blir nu årets september på delad förstaplats med 1999. Återstår att se om kylan i norr kan besegra de stabila vädersystemen i söder och därmed sprida lite mer höstlikt väder i vårt avlånga land. Snön har ju redan börjat falla längst i norr.

Något mer storskaligt är den nya artikel (endast läst pressmeddelandet ännu) som visar hur en storm i Alaska fick ett isberg i Antarktis att brytas sönder. Ovädret gav upphov till vågor, som begav sig rakt söderut. Under sex dagar färdades de genom hela Stilla Havet för att sedan gunga ett isberg, som gått på grund, så att det sprack upp i flera bitar. Det får lite av karaktären från myten om en fjäril på Röda torget ger upphov till en storm i Kina med skillnaden att stormen och isberget är sant (om vi antar ‘bevisningen’ i artikeln är det). Tillvägagångssättet, som vågorna bröt sönder isberget, är ganska enkelt. Eftersom isberget gått på grund kunde de små vågorna lyfta upp isberget från grundet, för att direkt efter vågen passerat, släppa ner isberget rakt på grundet igen. Krafterna blir ganska stora och om detta upprepas flera gånger kan även små rörelser få stora saker att krossas. Detta ger lite annat perspektiv på hur stormar kring vår jord kan hjälpa till att bryta ner isberg i polarområden (eller ge upphov till andra möjliga tänkbara effekter på relativt stormen avlägsna platser). Frågan återstår hur vanligt detta fenomen är och om det kan komma att öka ifall antalet stormar skulle bli fler i framtiden. Pressmeddelandet avslutas med att nästa steg i projektet är att undersöka hur vågorna från tsunamin annandagen 2004 påverkade isberget.

Uppdatering 4/10: Från Metoffice finns nu tillgängliga septembervärden för de olika delarna av Storbritannien.

Prognos för vintern 2006/07

För lite drygt en månad sedan skrev jag om brittiska MetOffices preliminära vinterprognos, som visade på normal eller mildare än normal vinter. Sedan dess har britterna nu publicerat den fullständiga rapporten för Europa och de brittiska öarna.

Den nya prognosen filar ner den förra prognosen en aning. I större delen av Europa förväntas normala vintertemperaturer, det vill säga lika stor sannolikhet att vintern blir kallare än normalt som varmare än normalt. I norra Skandinavien till Svalbard och sydösteuropa ökar dock chansen för varmare än normal vinter. Endast öster om Island ger prognosen något högre sannolikhet för kallare än normal vinter. För nederbörd är risken större än normalt för mer nederbörd i ett band från norra Spanien, Frankrike bort till Centraleuropa, likaså i Ishavet. Sverige, Finland och Danmark verkar dock vara prognosticerad för en normal vinter med hänsyn till nederbörd. Norge, Färöarna, Island och Grönland kan möjligen förvänta sig lite torrare vinter än normalt. För de brittiska öarna finns det signaler att vintern blir kallare än normalt under den senare delen av säsongen.

MetOffice noterar också följande:

The current forecast has moved away from our early signal for a mild winter, and there are signs that the trend towards a colder winter outlook may continue as emerging signals become established. Further developments in the situation are therefore expected, as evolution of ocean temperatures in the North Atlantic takes place.

Titta in lite då och då på MetOffices vinterprognos för att få de senaste uppdateringarna i takt med att vintern kommer närmre och mer data samlas in.

Notis: Kall augusti i Centraleuropa

Juli iår var en mycket varm månad i större delen av Europa. Augusti blev däremot ovanligt kall i Centraleuropa, vilket både SMHI och Meteorologisk Institutt i Norge rapporterar (ser ut som en översatt kopia av SMHIs text). Temperaturen i Alperna sjönk på sina håll till -10 grader Celcius och 2-3 decimeter med nysnö föll. Det föll också väldigt mycket regn i vissa områden. Temperaturöverskott hittar vi däremot i Nordeuropa och i östra medelhavsområdet. Spännande, vädret visar prov på sin dynamik och kontraster.