Klimatbloggen

november 3, 2007

Reflektion om orkanen Noel

Filed under: Atmosfären,Historia,Samhälle — by Daniel @ 10:08

Just nu är orkanen Noel (kat 1) aktiv i Atlanten. Den har under de senaste dagarna härjat omrking i Västindien, men är nu påväg norrut längs USAs östkust, för att senare i helgen dra in över Nova Scotia (och senare i nästa vecka kanske även över Grönland, se exvis DMI). Att så sker är inget ovanligt, men heller inte alldagligt. Min reflektion berör om en orkan skulle dra in över nordöstra USA och påverka exempelvis New York eller Boston. Vi såg ju vad som hände när Katrina drog in över New Orleans. Om så sker bör man ta sitt förnuft till fånga och inte tro det är något som aldrig hänt förut. Orkaner har dragit in i området många gånger tidigare och det kommer det att göra igen. Det kan vara värt att att besöka amerikanska NOAA för statistik över hur ofta orkaner dragit in över de olika amerikanska delstaterna (FAQ19, FAQ20, FAQ24).

oktober 28, 2007

Norska glaciärer i tillväxt under mild period

Vad får vi om vi kombinerar inläggen om hur konst kan hjälpa till kartlägga glaciärers dynamik samt det om som visar en varm period i Östersjöregionen under 1700-talet? Resultatet skulle inte komma allt för långt bort från en av våra norska grannar ny artikel som kommer publiceras i Climate Dynamics.

Under 1700-talets första hälft växte många av de norska glaciärerna med några hundra meter. Det är kanske inte så anmärkningsvärt eftersom vi då befinner oss mitt i den lilla istiden. Som jag pekade på i min artikel verkar det som om den lilla istiden inte alls var särskilt homogent kall, och absolut inte under första hälften av 1700-talet. Milda vintrar (och ganska normala somrar) låter inte som det bästa receptet på tillväxt i norska glaicärer, men det kanske är just det är.

Författarna till glaciärartikeln fann att tillväxten främst berodde på en ihållande period av milda vintrar och ökad nederbörd, vilket förmodligen är ett resultat av ihållande positiv fas av NAO – mycket av som det var under 1990-talet (och en del glaciärer i Skandinavien hade tillväxt då – Storglaciären är ett svenskt exempel). För att sätta det i perspektiv till mina egna resultat kan jag bara hålla med om att första hälften av 1700-talet var ovanligt mild (se figur) och att det verkar som att färskvattentillförseln till Östersjön var något högre än normalt.

Alla dessa resultat tyder på att det är av stor vikt att vidare undersöka det Skandinaviska regionala klimatet, och dess variabilitet, eftersom det så tydligt visar att det långt ifrån är förstått. Kan vi förstå variabiliteten och vilka gränser vårt klimate naturligt har kan vi också förbättra framtidsscenarierna för regionen, något alla vinner på. Klimatsystemet är långt ifrån linjärt och stora luckor finns fortfarande på många ställen. Återigen ger det anledning att önska mer grävande i arkiv och andra gamla källor för att ge en bättre bild av hur klimatet har varierat över tid i vår region. I historien ligger nyckeln till framtiden.

oktober 16, 2007

Konst i glaciärdynamikens tjänst

Under 1800-talet kunde man nog knappast ana att dåtidens konstverk i form av målade vyer skulle komma i till vetenskapligt bruk över 150 år senare. I en ny artikel i Global and Planetary Change har tavlor och fotografier av glaciärer i Alperna har avslöjat hur dessa har växt till och smält över en längre period. Tack vare detta har dynamiken för glaciärerna blivit lite bättre kartlagd. De två glaciärerna (Lower Grindelwald Glacier i Schweiz & Mer de Glace i Frankrike) är varit föremål för en serie tavlor under 1820-talet, och fotografier under 1850-talet. Genom att koppla dessa momentana bilder av glaciärer med rekonstruerade temperaturer för regionen, går det att fördjupa förståelsen kring hur glaciärer (iallafall dessa två) beter sig i ett föränderligt klimat.

De två undersökta glaciärerna nådde sitt absoluta maximum under 1600-talet och har därefter inte uppnått samma storlek igen. Under 1820-talet nådde glaciärerna ett nytt maximum i sin utbredning om än några hundratal meter mindre än tidigare. Lite senare, under 1850-talet, växte de åter till sig och nådde ytterligare ett maximum, innan de ganska kraftigt började smälta av. Den snabbaste avsmältningen skedde under 1800-talets senare del då glaciärerna under en 20-årsperiod retirerade över 1 kilometer innan mer stabila förhållanden erhölls (Grindelwald-glaciären retirerade 1 kilometer mellan 1860 och 1880 medan Mer de Glace smalt av 900 meter mellan 1867 till 1878). Ytterligare 1 kilometer retirerade glaciärerna under hela 1900-talet – framförallt mellan 1940- och 1970-talen.

Snabba förändringar i glaciärernas massbalans är inte något konstigt. Den Lilla Istiden tog slut och ersattes av en mildare klimatregim under slutet av 1800-talet. Om glaciärerna då hade en större massa än vad den nya klimatregimen kunde upprätthålla behövde alltså en ny balans uppnås. Sådana anpassningar går relativt snabbt och är ofta dramatiska. Den nya mildare klimatregimen tog plats nästan synkront i hela Europa och Nordamerika, och vi ser förändringen tydligt även i dataserier från Östersjöregionen, som exempelvis den maximala isutbredningen. Åter till glaciärerna. Vilka mekanismer var det som gjorde att glaciärerna växte och retirerade under 1800-talet? Tillväxten under 1820-talet berodde främst på något lägre sommartemperaturer och högre nederbördsmängd under hösten medan smältperioden under 1800-talets senare del snarare var dominerad av de högre vårtemperaturer som kom i och med den nya klimatregimen fick fotfäste, men även mindre nederbörd spelar såklart en viktig roll. I motsats till 1820-talets tillväxtperiod, då lägre sommartemperaturer spelade en stor roll, är sommarens temperatur under smältperioden av mycket liten vikt. Det kan sättas lite i perspektiv till att det faktiskt är vårtemperaturerna som är dem som ökar snabbast för tillfället, med vintern strax efter följt av sommaren och sist hösten (hos oss i Östersjöregionen har dock inte höstarna riktigt bestämt sig om de vill bli varmare eller inte).

Gamla målningar är inte bara vackra att titta på, de är också viktiga för att förstå klimatsystemet. I övrigt vill jag upplysa om att det är mycket att göra just nu och att frekvensen på inläggen tenderar att bli något lägre än förut.

oktober 1, 2007

Kaskelotvalar gillar inte värme?

Filed under: Ekologi,Havet,Historia,Modeller,Temperaturer — by Daniel @ 21:04

Med jämna mellanrum hör vi om valar som går på grund. Ibland ensamma och ibland i grupp. Under slutet av 1990-talet gick ovanligt många kaskelotvalar på grund runt de angränsande stränderna till Nordsjön. Många teorier har figurerat om varför de strandade, och bland dem kan nämnas störningar på grund av oljeriggar, måncykeln, fler valar på grund av valfiskningsförbud, samt felnavigering på grund av störningar i jordens magnetfält genom förändrad solaktivitet (alla dessa har kunnat visas på ett eller annat sätt – men om det är rätt förtäljer inte historien). Under senare tid har också frågan om temperaturen kan ha något finger med i spelet. I en ny artikel försöker en grupp forskare reda ut hur sannolikt det är att högre temperaturer leder till fler strandade kaskelotvalar.

Sedan 1563 finns det anteckningar om antalet strandade kaskeloter längs Nordsjöns stränder. Det skedde då och då, men ofta koncentrerat till vissa tidsperioder. Början av och mitten av 1700-talet verkar vara relativt ”aktiva” perioder med många valar på stränderna, men också sedan mitten av 1900-talet har aktiviteten vart någorlunda hög, med tyngdpunkten under den senare delen av förra århundradet. Det går förmodligen inte att garantera att dataserien är komplett, eftersom ilandspolade valar under alla tider rönt mycket stor uppmärksamhet. Kusttrakterna har runt Nordsjön under mycket lång tid vart tätbefolkad, så risken att väldigt många valar strandat ”osett” är förmodligen ganska begränsad, även om man måste ha det i bakhuvudet.

En modell användes för att utröna orsaken till strandningarna. Modellen undersökte varje parameter och dess signifikans i förhållande till den observerade serien. Endast de parametrar som förbättrade modellen togs med, varför modellen kan ses som den bästa möjliga. Parametrarna som undersöktes var NAO-index för de fyra säsongerna, temperaturen på årlig skala samt på säsongskala samt antalet solfläckar (eftersom det finns tidigare studier som pekar på att det är en korrelation däremellan även om processen är okänd).

Resultaten pekade på att den modell som passade bäst för perioden 1563 och framåt endast inkluderade den årliga temperaturavvikelsen och kunde förklara 8% av variansen. Solfläckar har enligt den modellen ingen signifikant påverkan utan kunde endast förklara 1,5% av variansen. Från år 1702 till 2000 finns solcykellängden tillgänglig. Denna matas in i modellen. Resultatet visar att det för denna något kortare period fortfarande endast är den årliga temperaturavvikelsen som spelar störst roll (8,8% av variansen) följt av vårtemperaturen (5,2% av variansen) och därefter solcykellängden (4,9% av variansen). Kombineras den årliga temperaturavvikelsen med solcykellängden får man en modell som kan beskriva 11,1% av variansen, alltså något högre än enbart med en variabel. Det skall dock tilläggas att solcykellängden i denna modell inte var statistiskt signifikant (95%-nivån) och erhåller därför inte lika starkt förtroende som modellen med enbart årlig temperaturavvikelse.

Summan av det hela är alltså att positiva temperaturavvikelser förmodligen har någon inverkan på kaskeloters tendens att stranda runt om Nordsjöns kuster. Dessutom kan solaktivitet ha någon mindre roll i sammanhanget, även om modellen inte pekade ut det som en förbättrande parameter i form av signifikans. En sådan mekanism är isåfall dåligt förstådd eftersom vi inte vet på vilket sätt detta skulle påverka valarna. Det mest troliga skulle vara någon form av störning i magnetfältet, som då försvårade navigationen för valarna. Men, temperatur verkar vara den klart ledande variabeln i sammanhanget, även om den bara förklarar 8% av serien.

En parameter, som inte studerades i sammanhanget, var om tillgången på föda spelar roll. Kaskeloter lever på bläckfisk, som de får i de kallare nordliga vattnen. Denna bläckfisk (Gonatus fabricii) är dåligt undersökt och det är inte helt klargjort hur stor dess utbredningsområde är, eller om kaskeloter kan få tag på den inne i Nordsjön (eftersom många strandade valar haft denna bläckfisk i magen). Om förekomsten av bläckfisken ökat i  Nordsjön kan det ha attraherat kaskeloter, vilket är kända att navigera dåligt i grundare vatten. En koppling kan finnas där, men den är högst osäker och spekulativ då ingen information finns att tillgå.

Tills vidare får vi anta att valarna till största delen strandar på grund av andra ännu okända orsaker, men att en positiv temperaturavvikelse visst har ett mindre finger med i spelet.

september 25, 2007

Torsk i tid och otid

Jag tänkte i detta inlägg koppla ihop det förgående inlägget med ett inlägg jag publicerade för över ett år sedan. Det kommer nu således att handla om torskens existens i våra farvatten. Hur har torskbestånden varierat över tid i Östersjön och varför samt hur stort har uttaget varit över tid? Det är något en ny artikel (accepterad, i press) i Fisheries Research försökt reda ut genom att gå igenom mängder av inrapporterade landningsanteckningar från de berörda ländernas myndigheter mellan åren 1550 till 1860. Lite problematiskt är det dock eftersom den politiska geografin förändrats ganska dramatiskt under denna tid. Tänk själv på hur Sveriges landyta expanderade och föll isär under den berörda perioden, och liknande öde skedde med de flesta länder i Östersjöregionen. Ett ständigt återkommande exempel är hur Blekinge, Skåne och Halland blev permanent svenska vid Roskildefreden 1658. Innan dess var det de danska myndigheterna som var ansvariga för bokförandet av det danska fiskefångsterna, och efter erövringen föll lotten självklart på den svenska motsvarigheten. Det är därför ett pusselspel att hitta alla dokument och få dem att passa in snyggt (förutsatt att arkiven skötts ordentligt och/eller inte skadats/förstörts av brand eller dylikt).

När väl det geografiska är utsorterad uppstår ett nytt problem. Enheter är inte desamma över tid och tungan måste hållas rätt i mun för att en korrekt uppskattning av fiskfångsterna skall kunna göras. Således måste alla gamla enheter gås igenom och fås rätt. Visste du exempelvis att en tunna var 126,6 liter stor i Sverige 1754-1888 men att den blev 120 liter från 1889, eller att den danska tunnan bara rymde 108,2 liter? Må hända är det i sig inget stort eller svårt problem, men rätt skall vara rätt.

Något som författarna upptäckte genom sin genomgång av de svenska handlingarna från 1500-talets mitt för Stockholmsområdet var att det årliga intaget förvisso varierade ganska mycket från år till år, men att det åtminstone var jämförbart med det som plockade upp under åren 1998-2005 i likvärdiga områden enligt modern bokföring (14 ton/år). Fisket var alltså relativt omfattande och mycket riktigt tog Gustav Vasa också ut torskskatt vid Gillöga 1558. Det tyder på att torsken var en viktig ekonomisk faktor. Dessutom är det högst rimligt att anta att 1500-talets siffror är underskattade. Från den finska sydvästkusten exporterades mängder med torsk till Sverige mellan 1556 till 1635. Under sin högtid exporterades 10 ton varje år (varierande mellan 5 till 20 ton/år) för att successivt mattas av. I sammanhanget kan man jämföra det med det moderna fisket som tog upp 1 till 2 ton/år under slutet av 1970-talet, och att det inte överskridit 3 ton sedan 1996.

Under senare hälften av 1700-talet tillkom en ny gren av torskfiske i södra Östersjön. Då började danska fiskare att transportera levande trosk från området kring Bornholm till fiskemarknaden i Köpenhamn. Maximum av denna transport nåddes under 1830-talet, och fortsatte hålla liknande nivåer fram till slutet av århundradet. En uppskattning för 1836 tyder på att 105 ton torsk på detta sätt transporterades till fastlandet – men mer generellt kan man uppskatta den minsta gränsen för transport av levande torskar under 1830-talet till 24-30 ton per år.

Författarna skriver att fiskeriet från 1500- till 1800-talet kan sättas i ett ekologiskt perspektiv. Under den berörda perioden verkar Östersjön ha haft en relativt stark stam av torsk, eftersom stor möda lades ner på beskattning och infrastrktur för torskfisket. Det kan i våra dagar verka en aningen motsägelsefullt då Östersjön under denna tid var mindre övergödd, och mindre produktiv, varför systemet skulle kunna ha varit aningens mindre lämplig för torskens fortplantning och överlevnad. Dessutom var förekomsten av rovdjur, som åt torsk, under den aktuella tidsramen mer påtaglig i form av fler sälar och tumlare, något som förändrades senare. Att Östersjön ändå kunde upprätthålla ett signifikant torskbestånd beror förmodligen på att torskarna överlevde längre. I slutet av 1800-talet förändrades fångstmetoderna ganska radikalt då båtar fick bättre redskap i form av större och bättre båtar och nät, motorkraft och hydrauliska vinschar började användas samtidigt som fisket flyttades längre ut från kusten.

Att torsken förekom i större mängder ändå upp till Stockholm och Finland under slutet av 1500- och början av 1600-talet visar på ett stort bestånd, eftersom det bara är då de brukar komma så långt norrut – såvida inte Östersjön var saltare än nu, och på så sätt gynnade torskens spridning norrut. Tidigare rekonstruktioner av Östersjöns salthalt, baserat på proxydata har indikerat att 1500- och 1600-talets salthalt i Östersjön var lite sötare än 1900-talet var. Vad har jag då att säga om det? Av mina och mina kollegors resultat av den rekonstruerade flodtillförseln för de senaste 500 åren verkar det som om tillrinningen av färskvatten var i den högre änden av spektrat under 1500- och 1600-talen. Detta höll i sig över en längre period (cirka 75 år), varför Östersjön med största sannoliket fick lägre salthalt under denna period. Vi vet ju att salthalten har en responstid på cirka 33 år, och perioden med den höga färskvattentillförseln översteg denna längd. Dock skall jag be om att få återkomma lite mer specifikt i denna fråga längre fram när jag tittat närmre på andra aspekter också. Att salthalten skulle vara den primärt gynnande effekten för torsk att breda ut sig så långt norrut som Stockholm och Finland är förmodligen mindre troligt.

Även om det inte kommer som en överraskning är det intressant att läsa om hur stor betydelse torsken ändå har haft för ekonomin i Sverige och de andra Östersjöländerna. Att fisket var såpass intensivt som det ändå var är för mig en överraskning. Hur det kommer bli i framtiden är svårt att sia om, eftersom torsken idag verkar vara starkt begränsad, vilket förmodligen till största del har med ett tidigare överuttag att göra. En starkt decimerad population behöver tid för att återhämta sig.

september 23, 2007

Det glömda tonfisket

Filed under: Östersjön,Ekologi,Havet,Historia,Regionalt,Temperaturer — by Daniel @ 19:52

Att sillen haft blomstrande perioder, som vart enormt viktiga för västkusten (min hemkommun Lysekil är delvis ett resultat av sillperioden under 1700-talets andra hälft, även om bebyggelse fanns där redan under 1500-talets sillperiod), är väl känt för de flesta. Men hur är det med andra fiskeperioder? Torskfisket har ju vart betydande under lång tid, även om det numera är ganska begränsat på grund av upptagskvoter. Det finns ytterligare en fiskperiod, som blomstrade för endast 50 år sedan, men som idag nästan är bortglömd av gemene man; tonfisket under slutet av 1800-talet fram till 1960-talet. Vad som skedde med tonfisken under den här perioden har vart relativt ovisst under lång tid, eftersom några sammanställningar av tillgängliga fiskelandningar inte har gjorts. Varför tonfisken helt plötsligt försvann från Västerhavet och Öresund under 1960-talet har förhöjts i dunkel. Var det temperaturförändringar, naturliga variationer i fiskebeståndet, utfiskning eller något helt annat? Dessa frågor har nu några danska fiskeriforskare nu försökt kartlägg i en ny artikel i Fisheries Research.

Tonfisken dök upp i vårt närhav under sommaren, typiskt juni eller juli, och försvann igen under hösten. Under sin närvaro i Kattegat och Öresund åt den sig mätt på sill och makrill. Till en början var yrkesfiskarna inte jätteintresserade av att fånga tonfisken eftersom de bland annat inte visste hur de skulle bära sig åt eller hade rätt utrustning (trålning fungerar inte värst bra –  fällor eller spö fungerade bäst). De gånger de lyckades skapade det däremot relativt stor uppståndelse i fiskelägren. Successivt lärde sig yrkesfiskarna hur de skulle tackla tonfisken, och började fånga den i allt större omfång. Först under 1930-talet öppnades tonfiskfabriker i Danmark. 

Anteckningar om fångsternas storlek finns under lång tid tillbaka, men de gör dessvärre inte rättvisa vad gäller varken mängden fångad tonfisk, precis som med all annan fisk, eller den potentiella biomassan i havet. Allt som fångas rapporteras inte in till de berörda myndigheterna i respektive land, vissa gånger bokförs fisken som en annan art än tonfisk och förändringar i ansträngning från yrkesfiskarna avspeglar inte antalet tonfiskar under respektive år. De tillgängliga data är alltså till största sannolikhet underskattade och inte en enkel avspegling av den egentliga mängden tonfisk i Västerhavet. De slutsatser som går att dra av tillgänglia bokföringar är alltså (1) huruvida tonfisken var tillgänglig under det aktuella året, (2) att antalet fiskar i havet vida överstiger det inrapporterade uppfiskade antalet och att (3) data som pekar på inga uppfiskade tonfiskar inte är enstydigt med att tonfiskar inte fanns i Västerhavet under berörda tidsramen. Som mest fångade Sverige, Danmark och Norge cirka 1000 ton tonfisk vardera per år under 1940-talet i Öresund, Kattegat, Skagerak och Nordsjön.

Att tonfisken förekom under sommarhalvåret, främst juni till oktober, i våra hav indikerar att den förmodligen var något temperaturkänslig. Det faller sig därför naturligt att undersöka om förändringar i vattentemperaturen på något sätt påverkat fiskbeståndets utbredning. Fanns det lika mycket tonfisk oavsett om det var varma eller kalla år? Baserat på mätningar av temperatur från Nordsjön och Norska havet i jämförelse med första och sista dag med tonfisksobservationer samt antalet dagar per år fiskarna kunde beskådas finner man omgående att temperatur inte verkar ha någon större betydelse för tonfiskens mängd eller dess försvinnande under 1960/1970-talen.

Vad var det då som ledde till att tonfisken försvann? Vi vet inte riktigt om det var av naturliga orsaker (planktonstruktursförändringar, Nordatlantiska oscillationen, lufttrycksförändringar etc) eller om överfiskning skulle kunna ha något med det att göra. Det ger fog för att studera ubredningsmönstren ur andra perspektiv också eftersom det kan ge bäring på hur vi skall förvalta de fiskebestånd vi har i våra hav inför framtiden. Vad vi kan säga är att temperaturförändringar under denna period förmodligen hade mycket lite med saken att göra. Med andra ord, tonfisk i våra närhav är inte en bra temperaturindikator.

september 5, 2007

Fimbulvintern 1740

Filed under: Historia,Klimatdata,Regionalt,Rekonstruktioner,Temperaturer,Väder — by Daniel @ 20:26

Vintern började redan i september och varade till maj månad. De tyska floderna var isbelagda redan i oktober. Mellan den 6 till den 8 januari var kylan outhärdlig. Fåglar föll ner från himlen, hönsen tappade sina kammar, människor miste öron och näsor eller frös till döds och juvren på kossorna frös till is. Rovdjur trängde in i landsbyarna och strök omrking utanför Königsbergs stadsmurar. Vargarna grävde sig in i stallarna och åt boskapen. [not: sammanfattning enligt C.I.H. Speerschneider]

Så beskriver Johann Goeze vintern 1740. Från detta förstår man ganska snabbt att vintern detta år var av mycket sträng natur, även om beskrivningen av densamma förmodligen är starkt överdriven. Christian Speerschneider sammanställde 1915 många nedskrivna källor från åren efter 1740 och det är tydligt att denna vinter satte stort avtryck på befolkningen. Inte helt oväntat var lilla Bält och Öresund tillfruset i januari och februari och fraktvagnar kördes i skytteltrafik över isen. En del fauna bytte regent; renar hjortar vandrade från Själland till Skåne och vargar från Skåne till Själland (vilket får mig att osökt tänka på reklamen med fiskbullarna som byter burk; ”Mmm, hummersås. Finns det plats för en till?”). I Sverige transporterades posten mellan Grisselholm och Åbo över isen utan problem, något som kanske inte var helt ovanligt under många vintrar (det skedde också några gånger under 1900-talet), men ändå beaktningsvärt. Runt om i Europa frös de flesta floder till (inte minst Themsen, Rhen och Seine), vilket inte hade skett i samma omfång sedan 1709. Enligt vissa samtida skribenter var vintern 1740 tillsammans med vintern 1608 den kallaste på hela årtusendet och varade från 24 oktober till 13 juni (vilket kanske är en överdrift). I delar av Storbritannien skulle det tar 223 år innan en kallare vinter inträffade 1963. Tyvärr verkar vintern 1740 inte ha bjudit på några kända spektakulära isvandringar (danskarna verkade inte vara revanschsugna), om vilket jag skrivit om tidigare och även skrivit en krönika om i Berlingske Tidende.

Även om vintern 1740 var otroligt kall i Europa bör man ha i minnet tidspunkten för dess inträffande. Det var inte så att vintern var ovanligt kall i en annars ganska ”normal” tid med våra moderna ögon sett. Nej. Sedan 1720-talet hade temperaturerna stigit och 1730-talet var varmare än omkringliggande årtionder i Väst- och delar av Nordeuropa. På många platser skulle det inte bli varmare förren 200 år senare under 1930-talet. Människan anpassar sig ganska snabbt till de mildare vintertemperaturerna och en rejäl skillnad från ett år till ett annat gör en mycket kännbar skillnad i medvetandet hos folk – inte minst med de faror en sådan kall vinter kunde medföra i form av svält och andra otrevligheter. För en tids sedan satte en artikel den avvikande vintern 1740 i kontext med omkringliggande och nuvarande år. I England, Holland och Tyskland var medeltemperaturen flera grader under det normala, och jämfört med årtiondet innan var vintern ner till 3 grader kallare. I Sverige har vi för den här tiden endast en tidsserie med temperatur och den härstammar från Uppsala vilket påbörjades 1722 av Anders Celcius själv. Vintertemperaturerna i Uppsala fram till slutet av 1730-talet är liknande dem under 1930- och 1990-talet, även om det kan diskuteras en hel del hur pålitliga dessa tidiga mätningar är – trots intensiv kvalitetssäkring (samma mönster upprepas, med mindre variationer, i både Central Englands, DeBilts och Berlins temperaturserier). Under den första tiden mättes temperaturen i Uppsala inomhus i ett välventilerat rum, vilket såklart ger en del frågor rörande kvalitén, men korrigeringar har gjorts med närliggande stationer och ger bra överensstämmelser. Trots osäkerheter i början av 1720- och 1730-talet var dekaderna förmodligen varmare än efterföljande årtionder. Skillnaden mellan Uppsala och Västeuropa är att vintern 1740 inte står ut som osedvanligt kall. Detta trots att det i delar av Svealand, Götaland, våra grannländer och längs Östersjöns sydkust finns rikligt med kvarlämningar i form av skrifter som dokumenterar den extremt kalla vintern. I Göteborg kunde exempelvis tre av Ostindiska kompaniets fartyg inte lämna landet förren i april eftersom de var infrusna i isen. Östersjöns is var denna vinter enligt uppskattningarna utbredd till sitt maximum, vilket indikerar en mycket kall vinter åtminstone söder om Åland. Omkring och norr om Åland fryser det nästan alltid helt utan problem vid normala vintrar och där ger isutbredningen mindre hjälp. Tallins vintertemperataturserie, sträckandes från 1500 till idag, rekonstruerad från frys- och uppbrytsdatum i Tallins hamn, indikerar att första halvan av 1700-talet var ovanligt mild, men också att vintern 1740 var mycket kall. I Riga bröt isen upp mycket sent under våren och det tyder på en rejält kall vinter.

Frågan blir varför mellersta Sverige inte upplevde en ovanligt kall vinter när resten av Europa gjorde det, och trots att hela Väst- och Nordeuropa precis avslutat en ovanligt mild vinterperiod. Inte heller närliggande uppbrytningsdatum från Mälaren indikerar en speciellt kall vinter i historiskt perspektiv, även om uppbrytningsdatumet under perioden 1712-1740 var den senaste. Går vi längre upp i regionen, till Tornio älv, finner vi att den rekonstruerade vårtemperaturer (april-maj) var något kall, men ändå inte anmärkningsvärd på grund av en ganska högfrekvent förekomst av sådana kalla vårar (isuppbrytningen skedde cirka 20 dagar senare än normalt jämfört med 1961-1990). Det är lite orättvist att jämföra vår med vintertemperaturer, men förmodligen finns det ett ”minne” i isuppbrytningen som kan påvisa mycket milda/stränga vintrar. 

Författarna till ovannämnda artikel föreslår att temperaturgradienten över Nordeuropa, och speciellt Sverige, under vintern 1740 var försvagade hög/lågtryck över Azorerna/Island och ett starkt högtryck över Nordeuropa. Beroende på positionen på högtrycket blev inflödet av kall luft i området reglerat. Vad som är anmärkningsvärd är den snabba uppvärmningen under 1720-1730-talen och det snabba skiftet under vintern 1740 – från mycket milt till extremt kallt på ett år. En liknande situation inträffade under milda 1930-talet och de tre mycket kalla påföljande krigsvintrarna. Detta ger en fingervisning över vilka variationer man kan förvänta sig i vårt område i normalfall, ty det är fortfarande så att vi inte riktigt förstått hur stor den interna variationen är i regionen. Även om tendensen med stor sannolikhet är stigande temperaturer framöver kommer det med någorlunda säkerhet att bli några vintrar som slår till och ge riktigt vargakyla. Kanske inte såpass kallt som vintern 1740, men vem vet. I takt med att fler gamla dataserier och dokument ser dagens ljus kan studier fortsätta den kartläggningen. Ju mer vi vet om det, ju bättre bli våra klimatmodeller och våra framtidsscenarier.

juni 20, 2007

Historiskt perspektiv på hösten 2006 och vintern 2007

Den första prognosen för vintern 2007 (alltså den vinter vi har vart igenom) pekade på lite mer normaliserade temperaturer efter en varm höst. Så blev inte fallet och vi vet alla att vintern var ganska mild i stora delar av landet, även om det blev uppvägt med betydligt kallare väder mot slutet av säsongen. Om vi blickar utanför rikets gränser och ser till Europa som helhet var de sex månaderna, som utgör höst och vinter, mellan september 2006 till och med februari 2007 den varmaste sexmånadersperiod som någonsin uppmätts i Europa. I en ny artikel publicerad i Geophysical Research Letters av våra Schweiziska vänner sätts hösten 2006 och vintern 2007 i lite längre tidsperspektiv.

Tidigare artiklar av våra vänner var en rekonstruktion, som sträcker sig över de senaste 500 åren. Denna rekonstruktion, om än uppdaterad att inkludera data till och med februari 2007, användes för att uppskatta hur varm de sex månaderna från september 2006 till februari 2007 var. Författarna fann att det var extremt troligt (>95% enligt samma metod som används av IPCC) att dessa månader var de två varmaste höst- och vintersäsongerna i Europa på över 500 år. Både hösten (1,7°C varmare än normalen [1961-1990]) och vintern (2,4°C varmare än normalen) var mer än tre standardavvikelser från normalen, vilket är ganska ovanligt. Dock skall man väl komm ihåg att det kan vara så att data bakåt i tiden, då tillgängliga mätserier och proxy-data blir färre och sämre upplöst, kan ge en lite sämre representation av verkligheten och att osäkerheterna kan vara underskattade. Det är inte till att veta eftersom vi inte kan jämföra med något, men vi får tillsvidare antaga att så inte är fallet. På samma sätt som ovan var hela sexmånadersperioden i princip uteslutande säkert (>99% säkerhet) den varmaste på över 500 år.

Innan år 1500, vilket är det år rekonstruktionen som använts ovan startar, finns flera nedskrivna dokument, som kan användas för att jämföra om någon liknande händelse, som den som inträffade 2006/2007 skett tidigare. För vintrarna och på regional skala (alltså inte Europeisk skala vad vi vet) verkar vintrarna 1186/87, 1205/06 och 1360/61 vara liknande vintern 2007, med skillnaden att de förgående höstarna inte var exceptionellt varma. Men det finns ett år, som verkar ha liknande karaktär som höst- och vinterperioden 2006/07; året var 1289/90 och en okänd skribent i Basel antecknade att övergången från höst till vår skedde utan avbräck (alltså ingen vinter), att träden behöll sina löv fram tills dess att nya kom, att jordgubbar åts vid jul (whoa, vilken flashback), att druvrankorna knoppade, växte och till och med blommade i januari samt att fruktträden blommade i Venedig i januari precis som de gör i maj.

Orsaken till den varma perioden härleds till inströmmande varm luft från subtropiska områden i Atlanten, vilka hade ovanligt höga ytvattentemperaturer under perioden. Även, som jag tidigare diskuterat, den nordatlantiska oscillationens positiva fas under vintern bidrog starkt till att underlätta inflödet av mild luft. Fler faktorer kan också ha spelat in, och det är svårt och osäkert att säga hur stor varje del är. Andra faktorer inkluderar interaktion mellan atmosfär och land, albedoeffekter från snö, teleconnection med varma ytvattentemperaturer, havsströmmar och antropogena effekter. 

Den varma perioden 2006/07 bidrog också till viss rubbning av växternas blomning, speciellt hassel och snödroppar (I Sverige hade vi också rapporter om tussilago och kantareller i december). För både växterna skedde blomningen iår 37,6 och 22,2 dagar tidigare än normalt (1951-2007). Det är kanske inte så  konstigt eftersom 75% respektive 72% av variansen för blommningsdatumet för hassel och snödroppar kan förklaras av temperaturerna i januari och februari. Författarna gör en enkel regressionsanalys och finner att hassel och snödroppar blommar 11,3 respektive 8,3 dagar tidigare för varje grad över det normala från februaritemperaturen. På samma sätt finner de att blomningsdatumet kommer tidigare för varje år; 0,41 dagar per år för hassel och 0,28 dagar per år för snödroppar, även om det finns stora årliga variationer.

Vi skall nu avverka en sommar innan nästa höst kommer. Det skall bli intressant och se om även den kommande hösten och vintern bär samma signatur som förra året.

Uppdatering 26/6: I en annan artikel, som just nu befinner sig i open access review, beräknas händelsefrekvensen för en  höst av 2006 års kaliber. Uppskattningsvis vart 200 år bör en sådan höst infalla vid ett föränderligt klimat mot varmare temperaturer (om man antar stationäritet bör det istället vara 10 000 år).

juni 9, 2007

Klimat hos Västnytt

Västsveriges nyhetsprogram hos SVT – Västnytt – har under veckan sänt fyra inslag med intervjuer av lärare, elever och forskare rörande klimatförändringar. Se del 1, del 2 (med Anders Omstedt), del 3 (med Tore Påsse), del 4.

maj 23, 2007

Mer om isvintern 2006/7

Filed under: Östersjön,Glaciärer/Is,Havet,Historia — by Daniel @ 23:20

Häromdagen filosoferade jag lite om att orsaken till den gångna vinterns mildhet förmodligen åtminstone delvis var kopplad till en positiv fas av den nordatlantiska oscillationen. En positiv fas ökar chanserna för mild luft och mycket nederbörd, vilket är överensstämmande med hur vintern hos oss var (bortsett från sista hälften av februari).

För att komplettera bilden liten är det kanske bra att redovisa hur isen i Östersjön lade sig. Även om issäsongen började ovanligt tidigt (början av november var mycket under normala temperaturer), på trots en mild höst tog det ett tag för isläggningen att ta fart. Isutbredningen är en integrerad faktor över havets avkylning under hösten samt kylan under vintertid. Den maximala utbredningen nås normalt i slutet av februari eller början av mars, varför kylan under januari och februari är starkt styrande för isläggningen. December 2006 och januari 2007 var en hel del över normala temperaturer i regionen iår, varför avkylningen av Östersjöns vatten var försenad. Allt rättade dock till sig under februari när kylan så småningom kunde infinna sig, om än stundvis avbruten av mildare passager (eller så var värmen avbruten av kyligare passager – är glaset halvfullt eller halvtomt?). Den maximala isutbredningen skedde den 6:e mars enligt SMHI (se iskarta). I skrivandets stund finns det endast mycket lite is kring Karlö (Hailuoto) och issäsongen kan därför räknas som över för i år.

Finska Havsforskningsinstitutet rapporterar att kulmen för isläggningen i Östersjön nåddes den 23:e februari (skillnaden mot SMHI antar jag beror på mätmetoder). Den maximala isutbredningen blev således 134 000 kvadratkilometer, vilket är 32% av Östersjöns area. För att en vinter skall räknas som normal krävs en area på 139 001 kvadratkilometer. Inte så konstigt alltså att vintern räknas som lindrig, men knappast som extrem på något sätt (extremgränsen går enligt våra finska kollegor vid 81 000 kvadratkilometer). Att det numera är färre extremkalla vintrar gäller alltså, men ännu ser vi ingen tendens till att de extremmilda blir vanligare, snarare verkar isvintrarna under 2000-talet ”återhämtat” sig något sedan det milda 1990-talet, även om det är ganska irrelevant (se figur [signifikant över perioden 1990-2007]). Årets isvinter var första vintern sedan 2002 som var mildare än normalt.

Och som vanligt kan man alltid lära sig något av historien, för där har vi nyckeln till framtiden. Till nästa vinter kan vi därför passa på att läsa lite om isvintern 1929/20.

april 23, 2007

Stort, skoj och svulstigt i Wien

En vecka i Wien är intensiv, inte bara på grund av alla mozartkulor och sachertårtor. Ännu mer intensivt blir det när tusentals och ännu mer tusentals geovetare träffas i en och samma konferensbyggnad. Det var första gången jag deltog på en EGU-konferens, och det var nog större än vad jag hade förväntat mig. Att ta in all information är inte varken praktiskt eller teoretiskt möjligt. Tur nog fick jag antecknat en hel del av vad som sades där nere, och jag fick också träffat några av dem jag läst artiklar av (och ibland även skrivit om här på bloggen).

Så vad fick jag reda på? Jag tänker inte redovisa person efter person vad de sa (det blir allt för stort) eller gå in på något i detalj (det mesta av det nedanför sysslar jag ju inte med själv utan bara finner intressant), istället tar jag det i stora drag varför många föredrag och postrar inte kommer att omnämnas även om de var se- och hörvärda.

Solforskarna verkade inte riktigt nöjda med senaste IPCC-rapporten då de anser den underskatta solens roll i systemet. Att varje ny satellit, som skjuts upp för att mäta solstrålningen, ger olika resultat är lite problematiskt och ett stort pusslande. Från proxyfolket är det problem med att datumsätta proxyserierna eftersom den metod man hittills använt är ganska oexakt. Vi fick också veta att Dansgaard Oeschger-händelserna inte är periodiska och att de inte drivs av externa faktorer såsom solstrålning.

Mycket pratades det om värmetransporterna i haven och deras betydelse för klimatet. Som vi vet varierar det ganska mycket på en sub-årlig skala hur mycket värme som transporteras norrut (och söderut) i systemet. Det kan ju få som följd att vissa skriker vargen när det egentligen är en liten guldfisk. Det krävs betydligt längre mätningar än 1 år för att förstå hur variabiliteten är i haven. Med den transektmetod som användes, och som sedan blev en vargen kommer-nyhet, krävs det en tidsskala på århundraden för att kunna konstatera förändringar i MOC. En ny mätmetod, bestånde av flera fasta kontinuerligt mätande bojar tvärs Atlanten, kan istället vara bättre. Använder man den metoden behöver vi bara vänta någonstans i storleksordningen 50-60 år innan vi kan se någon förändringar i MOC. Används istället både transekter och bojar samtidigt förkortas tidsskalan ytterligare till ett antal årtionden. Det går alltså inte med dagens mätningar att skilja på variationer och/eller trender i data gällande MOC. I övrigt noterade jag att den händelse, som inträffade i november 2004 och som fick stor skrämselgenomslag i världsmedia snarare betecknas som lite kuriosa hos forskarna och inte som särskilt katastrofal eller ens direkt märkvärdig i sig. Det enda man kan säga är att instrumenten blev fler och bättre i början av 2000-talet och att man helt plötsligt bara fick bättre upplösning. I övrigt fick vi också lära oss om att minnet i haven är olika – från Atlanten som har ett ganska långt minne till Stilla Havet som snarare verkar lida av alzheimers.

Värmeinnehållet i haven är en ganska het fråga. Beroende på vem man frågar kan man få helt olika resultat, dessutom har man nyligen upptäckt ganska stora felkalibreringar hos instrumenten, varför vissa föredrar att utesluta instrument. Jag har anledning att återkomma till detta ganska snart i och med en just sådan rättelse till ett tidigare inlägg. Enligt Levitus, som höll ett föredrag i Wien, rasar för tillfället en ganska hetsig debatt om hur man skall korrigera alla data som visat sig vara fel, och det är inte världens lättaste uppgift. Dessutom har man bara under de senaste åren börjat täcka in även södra halvklotets hav i värmemätningarna, och det påverkar också data i viss utsträckning.

Högupplösta tidsserier av temperatur eller nederbörd i olika områden upptog också en del av veckan. En serie från Island visade bland annat på höga ytvattentemperaturer under medeltida värmeperioden, och att temperaturen sedan dess minskat. Mycket snabba förändringar på uppåt 1 grad skedde när värmeperiden började och avslutades. För Atlantens djupvatten, och ventilationen av djupvatten är kalla perioder goda nyheter då ventilationen sker oftare trots att transporten upp i Atlanten via flordiaströmmen är svagare. Som kompensation får istället vattnet en högre densitet, vilket ger mer djupvattenventilation. I Medelhavet var det under den medeltida värmeperioden också högre produktion då det nuvarande sydeuropeiska klimatet förflyttades längre söderut. Gränsen, som idag går i nordafrika, har flera gånger förskjutits fram och tillbaka över Medelhavet. I västafrika var det under den romerska värmeperioden mycket blötare än idag. Nordafrika fungerade ju som Roms kornbod, men sedan blev det helt plötsligt torrare, vilket gav mindre mat till rikets invånare, vilket i sig skulle kunna vara en bidragande orsak till rikets kollaps. Jag gillar dessa teorier, även om man inte kan förklara samhällens kollaps med en enda faktor – det är alltid många som samverkar. Iallafall verkar nederbördsmönstret i nordafrika variera i cykler på 500 år och att det efter medeltida värmeperioden har blivit betydligt torrare än vad det varit tidigare i området.

Stormar (inte orkaner) är ett ämne som många pratar om, speciellt nu efter vi har haft flera i vårt område – inte minst Gudrun och Per, och allt annat vad de nu heter. Även om många redan vet det har inte stormarna i Europa ökat nämnvärt på senare tid. På längre sikt, sedan slutet av 1800-talet, har de istället minskat, förutsatt att man har tilltro till data. En viss ökning skedde 1960-1990, men därefter minskade stormigheten igen. Och det är liknande resultat som BACC fann för Östersjöområdet, att stormigheten inte har en trend alls. Vi skall dock hålla oss kvar i atmosfären lite och vända blicken mot NAO, detta fenomen som ofta styr vintrarna hos oss. Normalt brukar man se det som tryckgradienten mellan Azorerna och Island, men en ny tolkning ger en annorlunda bild. Man skall tänka sig NAO som brytande vågor i stratosfären över Grönland, vilket föranleder blockeringar över Europa. Blir NAO positiv betyder det att färre vågbrytningar sker, och ett negativt NAO följdaktligen att fler vågor bryts.

Känslorna svallade ibland ganska mycket på föredragen. Jag var med om iallafall två sådana tillfällen. Dels var det en fransk professor inom solmagnetism som retade gallfeber på en kvinnlig modellör genom att säga att solens magnetfält är direkt ansvarigt för intensiva orkansäsonger, smältande isar och förändrade ekosystem. Ganska kontroversiellt må jag säga, och tyvärr var jag inte med under hela föredraget så jag missade på vilka data han underbyggde sina teorier. Men nog var det väldigt underhållande gräl de hade, lite på catfight-stadiet. Den andra händelsen var när Fred Singer höll låda. Han pratade om CCSP-rapporten (vilken ingen europeisk forskare verkar ha läst eftersom nästan ingen räckte upp handen när Singer frågade vilka som läst den – jag har inte läst den) och hur själva rapporten skiljer sig från sammanfattningen. Han tyckte det var den fullständiga rapporten man skulle läsa och inte sammanfattningen eftersom sammanfattningens slutsatser inte har stöd i rapporten. Singer uppmuntrade därför alla att läsa den fullständiga rapporten snarare än sammanfattningen (han hänvisade bland annat till skillnader i modellresultat kontra mätningar de olika lagrens temperaturvariationer i atmosfären). Givetvis fick detta mothugg från en annan amerikan som ansåg att Singer inte höll sig till sanningen. Denna person, vem det nu var, tyckte istället man skall läsa sammanfattningen, eftersom den är lättare att förstå (jag antar också han anser att sammanfattningen och rapporten ge samma stöd till vad som än står däri). Men, det man kunde dra som slutsats var att Singer ansåg man skulle läsa en fullständig rapport och hans kommentator att man skulle läsa sammanfattningen. Det gav inte så mycket klarhet, men det var inte oväntat.

En liten kuriosa är att dagarna, på grund av växthusgaserna, kommer bli längre i framtiden, hela 0,65 millisekunder längre till år 2100. Dessutom kommer vikten att öka hos en människa som väger 80 kg idag; år 2100 kommer han eller hon att väga 0,001 milligram mer.

Och för dig som brukar illustrera solen med hjälp av en apelsin – byt till en citron istället eftersom det är mer likt formen på solen.

I övrigt hade jag två postrar där nere och det var väldigt givande. Fick träffat många människor som var intressanta och genuint intresserade av vad man sysslade med. Sånt gillar jag, speciellt eftersom det var första gången på en sådan konferens och man inte känner många folk ännu. Men även om det kan se så ut är det inte alltid lätt att stå med ett stort brett leende i två timmar. Dags att ta den här vitamininjektionen och använda den till något vettigt i arbetet…

februari 14, 2007

Tack Tambora för Frankensteins monster!

Filed under: Historia,Klimatdata,Rekonstruktioner,Samhälle,Temperaturer — by Daniel @ 22:35

Hur hade världen sett ut om inte boken Frankenstein eller den moderne Prometheus funnits? Förmodligen hade den vart lite tristare och många hade gått miste om den där kittlande skräckslagna känslan, som lätt kan infinna sig när man läser boken. Om man är lite djärv kan man påstå att boken skrevs på grund av dåligt väder under den kalla sommaren 1816 tack vare ett vulkanutbrott året innan. Jag säger inte att det är så, för det kan vi inte bevisa, men det var kanske en av anledningarna till att Mary Shelly skrev boken, som hon fick idén till under en semester sommaren 1816. För knappt ett år sedan skrev jag ett litet inlägg om bakgrunden till året utan sommar, eller artonhundra-frys-ihjäl som vissa känner året vid. Tambora i Indonesien fick utbrott och slungade upp stora mängder stoft i atmosfären, vilket kylde ner jorden ganska rejält det kommande året/åren (de långtgående effekterna av ett vulkanutbrott sträcker sig över knappt en dekad, även om största skillnaden infinner sig relativt omgående efter utbrottet). Detta år är ett fascinerande år, men tyvärr finns inte dundermycket nedskrivet om det, vilket lämnar rum för en del utsvängningar. Jag har grubblat ett tag på hur den geografiska utbredningen av denna kalla sommar såg ut, speciellt i Europa. Var det så att temperaturen föll överallt eller fanns det ett geografiskt mönster? Det tänkte jag skissa grovt på nu. Men först låt oss ta en titt på lite äldre litteratur kring detta.

En forskare, som skrivit många intressanta klimthistoriska artiklar, har skrivit den artikel som kom att ligga till grund för min grubblan. För 17 år sedan publicerade J. Neumann i Climatic Change en artikel om 1810-talet i Östersjöregionen, i vilken han lägger tyngdpunkten på året 1816. Han jämförde uppmätt lufttemperatur, dödlighet och tillgång på spannmål som mått på hur stor impact Tamboras utbrott hade på Östersjöregionens befolkning. Vad gäller lufttemperatur verkar han inte se tendenser till att sommaren 1816 var ovanligt kall i regionen. Serier från Trondheim, Göteborg, Köpenhamn, Uppsala, Stockholm, Vöyri och St Petersburg användes för ändamålet. Ser man kortsiktligt (jämförelse av lufttemperaturen 1816 kontra 1814) var 1816 kallare, men år 1812 var till och mer ännu kallare än 1816 i Östersjöregionen under de varma månaderna (april till september).

Men, även om temperaturen inte verkade vara helt galen det året så kanske dödligheten eller tillgången på spannmål var sämre? Han fann att spannmålstillgången inte var utanför rimliga intervall. Det var till och med så att överskottet av importerat spannmål jämfört med vad som gick på export var en femtedel av det som var under 1813, det vill säga året efter missväxtåret 1812. Det indikerar att växtsäsongen (vår och sommar) 1812 var kall och ofruktsam medan växtsäsongen 1816 inte var särskilt påverkad av kyla. Neumann noterar till och med att medeltemperaturen i april, maj och juli var 6,6 grader Celcius år 1812, medan den år 1816 var 9,1 grader och året efter hela 10,2 grader Celcius. Det är nästan 5, 2 respektive 1 grad kallare än medeltemperaturen samma månader perioden 1990-2006.

Dödligheten då, var den annorlunda dessa år? Från Neumanns artikel kan man enkelt plotta upp de siffror han återger (se bild här), vilket visar att 1812 var dödlighetstoppar i Sverige och Danmark (året efter i Norge). Det kalla året 1816 var däremot ett minimum (!) vad gäller dödlighet i Sverige. På det hela sett verkar inte landet ha blivit särskilt påverkat av Tamboras utbrott, åtminstine inte i temperatur, spannmålstillgång eller dödlighet.

Efter att ha letat igenom ett antal artikel kan jag dessvärre inte finna en förklaring över vilka områden av Europa som blev påverkade i form av en kylig sommar 1816 av Tambotas utbrott året innan. Endast i generella ordalag går att läsa att Västeuropa var drabbat av en ovanligt kall sommar, medan de Östersjöangränsande länderna däremot var så gott som opåverkade. Kanske nöjer sig de flesta med det, men inte jag. På eget bevåg har jag därför gjort en mycket snabb, enkel och grov genomgång av sommartemperaturen år 1816 runt i Nordeuropa. Jag spanade in 5 stationer lite nämre, spridda generellt över Nordeuropa, och där mätningar för hela året 1816 fanns med. Stationerna utgjordes av Bergen i Norge, Köpenhamn i Danmark, Stockholm i Sverige, Vilnius i Litauen och Archangelsk i Ryssland. Basperioden, det vill säga mot vad jag räknade avvikelser från normalen, satte jag till åren 1900-1999 för alla serier som inkluderade dessa årtal. Vissa serier saknar något enstaka värde i denna period, varför det året ej är med.

Så hur avviker nu sommaren 1816 från normalen? Ser vi till de fem stationerna står det att se att Köpenhamn, Bergen och Archangelsk har medeltemperaturer under det normala, medan Vilnius och Stockholm har en normal sommar respektive varmare än normal sommar. Bergens serie börjar 1816 och det året är också det kallaste fram till 1830, men är ändå inte en ovanlig avvikelse från normalen därefter. Inte heller för Archangelsk eller Köpenhamn är den negativa avvikelsen från normalen något ovanligt. Däremot går det inte att utesluta helt att Tambora kan ha spelat en mindre roll i temperaturavvikelsen i Köpenhamn och Bergen. Deras anomali är negativ och vad som bidrar till det är svårt att veta – aska i atmosfären kan vara en delförklaring. Oavsett verkar det ändå sant att Östersjöregionen och Rysslands ishavskust inte var särskilt påverkad av vulkanutbrottet. Detta beror förmodligen på att askan inte nådde in i regionen då den borde ha tvättats ur atmosfären på vägen.

MEN, i övriga Europa, bortsett från Östeuropa, var det andra bullar som gällde. Jag plottade upp avvikelsen för sommaren 1816 från en mycket välkänd och vitt använd griddad temperaturrekonstruktion (upplösning 0,5 x 0,5 grader) för Europa. Det syns tydligt i bilden att Västeuropa blev hårt påverkat, i negativ anomaliavvikelse, den sommaren. I nästan hela Frankrike indikerar rekonstruktionen på en avvikelse på -3 grader Celcius för sommaren jämfört med perioden 1900-1999. Då skall man komma ihåg att sommartemperaturerna då var ungefär likadana som nu, varför detta är en ganska stor skillnad (en viss frekvensändring kan ha inträffat – men det är fortfarande under utredning). Lite motsägelsefullt kanske det är för Skandinavien, speciellt Stockholm, som enligt sin egen temperaturserie hade lite varmare än normalt sommaren 1816 medan rekonstruktionen visar på en negativ anomali (anomalierna är beräknade på samma basperiod; 1900-1999). Förmodligen beror skillnaden på griddningsmetoden som använts och att mätvärden som använts vid rekonstruktionen smetats ut. Trots det står bilden tydligt att sommaren var ovanligt kall i Västeuropa, medan den inte var särskilt ovanlig i Östersjöregionen. För informationens skull skall jag tillägga att inga andra år mellan 1806 till 1826 ens kommer i närheten till samma negativa anomali i Europa varför händelsen ändå kan klassas som ganska extrem (men kanske inte som unik). Däremot var sommaren 1819 ovanligt varm i Östersjöregionen, men det är en helt annan saga.

Min lilla genomgång är bara toppen på ett isberg. Det finns så mycket mer information att ta reda på gällandes detta år. Och det finns många liknande händelser som väntar på att bli kartlagda. Kanske blir de det så småningom. Eller vad sägs om den liknande händelse som skedde 1783 då Laki på Island fick utbrott, dödade en fjärdedel av Islands invånare i följderna och gav missväxt i Nildalen…

januari 28, 2007

Lästips – Da svenskerne gik over isen til Danmark

Filed under: Östersjön,Historia,Lästips,Regionalt — by Daniel @ 19:58

Jag har idag en krönika i den danska tidningen Berlingske Tidende. Mycket läsnöje!

november 8, 2006

Nyckeln till framtiden är att förstå historien

Filed under: Historia,Klimatdata,Rekonstruktioner — by Daniel @ 20:46

Jag är en stark anhängare till att använda historiska data i ett klimatologiskt perspektiv och driver mer än gärna tesen ”nyckeln till framtiden är att förstå historien”, vilket även är rubrik till detta inlägg. Instrumentella data är extremt begränsat i ett historiskt perspektiv och vi måste hitta andra metoder att få fram data för parametrar viktiga för klimatets utveckling (allt från temperatur, nederbörd, salthalt, flodtillförsel, isutbredning, vegetation, erosion, lufttryck etc). Mycket har hittills fokuserats på de naturliga datalagren som finns överallt, framförallt gäller det trädringar, speleothem, forams, islager, pollen, sediment och liknande metoder. Mycket, allt för mycket, finns också kvar att göra

Klimatet är dynamiskt och i konstant förändring. Att använda bara en metod för rekonstruktioner är därför en dålig idé eftersom olika metoder fångar upp olika frekvenser i klimatet (trädringar kan visa exempelvis temperatur och/eller nederbörd beroende på omgivande faktorer). Istället måste man använda sig av en kombination av metoder för att säkerställa en mer tillförlitlig datamängd. Dessa naturliga datakällor benämns för proxy-data och är väldigt användbara om vi skall gå riktigt långt bakåt i tiden. Men det finns andra sorters data med oftast högre upplösning, dock med nackdelen att de bara sträcker sig kanske maximalt 2000 år bakåt i tiden (undantag finns); historiska dokumenterade data.

Nature hade en spännande och mycket fascinerande news feature i en av sina oktobernummer. Med titeln The Real Sea Change berättades det om dokument och hur de används i forskning inom ekologi. Först och främst handlade det om anteckningar som pirater lämnat efter sig. En del av vad de skrev ner handlade självklart om sina bedrifter, men även en hel del data om vart man kunde hitta vissa arter (exempelvis om förekomsten av sköldpaddor eller vilka fiskar de kunde fånga) eller hur omgivningen såg ut (något som ger en referenspunkt till idag). Tydligen hade även Charles Darwin under sin världsomsegling med sig en redogörelse från en pirat, nedskriven cirka hundra år tidigare. Med hjälp av dem kunde Darwin bland annat orientera sig på Galapagos. Men det är självklart inte bara piraters anteckningar som är värdefulla. Skeppsjournaler har det skrivits under en mycket lång tid och de är överfyllda med referenser till omgivningsbeskrivningar samt även meteorologiska uppgifter, även om de ofta är mer subjektiva då instrument innan mitten av 1700-talet var en mindre ”lyxvara” (vindriktningen är väl nästan den enda parametern man kan uppskatta någorlunda korrekt utan instrument. Temperatur är mycket svårare utan träning).

Det finns en rad andra dokument som kan användas som källor. Ett exempel är fiskerinäringens anteckningar av allehanda sorters fiskar som kommer iland. Inte minst finns det utförliga beskrivningar om förekomsten av torsk i Nordatlanten. Dessa går mycket utmärkt att omvandla i termer av exempelvis vattentemperatur. Ett liknande exempel är fångsten av sälar i Östersjön och hur priserna på säl varierat genom tid som en direkt funktion av tillgång. Det är i sig en indikator på isutbredning. Och isutbredning visade jag i en artikel vara starkt beroende av säsongsmedeltemperaturen över vintern.

I en nyligen publicerad artikel av Brázdil, Pfister, Wanner, von Storch och Luterbacher i tidsskriften Climatic Change går man djupare in på vilka data som finns tillgängliga i Europa; både naturliga proxies samt dokument. Europa har de längsta observationerna i världen. Temperatur har uppmätts sedan 1659 i England, men de flesta tidsserier påbörjades inte förren under mitten av 1800-talet (i Sverige var Uppsala och Stockholm först år 1722 repsektive 1756). Men långa tidsserier finns även för tryck, nederbörd samt snö- och isläget. På dokumentsidan räknas ett mindre antal andra klimatindikatorer upp; naturkatastrofer, vattenstånd, snöfallsdag, fenologi, vinskörd, skördedag, sockerhalt i vin, målningar, epigrafik och arkeologiska lämningar. Inte minst, vilket inte nämns i listan, är böndernas almanackor väldigt värdefulla då de ger en stor mängd data rörande jordbruket, och det är väldigt beroende av rådande klimatregim. Andra händelser som anteckningar om när Thamsen i England frös är också viktiga, eller militärhistoria (återigen är Karl X ett bra exempel).

Dessa data kan inte enkelt användas rakt av (det gäller egentligen all typ av data). Det finns mycket problem med dessa anteckningar, precis som det finns även med de naturliga proxydata. Alla typer av data måste kalibreras och homogeniseras innan de används. Väldigt påtagligt är det i personliga anteckningar då dessa är en samling subjektiva bedömningar. Vad är kallt och vad är varmt i ett historiskt perspektiv? Det är inte samma referensram idag som under exempelvis slutet av 1600-talet. Under slutet av 1600-talet skulle en mild vinter kunna vara samma som en tämligen kall vinter idag allt beroende på referensram. Att tre hypotetiska bönder i Södermanland fryser om tårna en sommar 1423 betyder inte att sommaren i sig var ovanligt kall, också det beroende på referensram. Även om de för personerna kanske var en mild vinter eller kall sommar är inte klimatet stationärt och stora förändringar har skett över tid. Att översätta dessa subjektiva noteringar till en verklig temperatur blir därför en aning knivig, men med hjälp av flera oberoende källor kan man så småningom få en bra översikt av hur situationen verkligen var (en bra övergång är att använda sig av index-beskrivning istället, exempelvis winter severity index). Helst kalibreras det hela mot riktiga observerade data, men de är ju som sagt ganska sparsamma bakåt i tiden och det är inte säkert att anteckningar fortsatt föras fram till instrumentell tid. På samma sätt skall det också homogeniseras. Ett exempel på det är observationer av orkaner i Atlanten. Land- och fartygsobservationer var det enda tillgängliga fram till 1940-talet då flygövervakning klev in i bilden. Tjugo år senare var det satellitövervakning som tog vid. Att bara sätta ihop serien går inte då mängden information fram till 1940-talet är mer begränsat än när satelliter gjorde intog under 1960-talet. Serien måste därför kalibreras och homogeniseras för att kontinuiteten skall bevaras.

Historiska dokument i kombination med naturliga proxies är den i särklass starkaste metoden att rekonstruera klimatets gång och det är en intressant utveckling vi nu ser framför oss då allt fler dokument kommer upp i ljuset för använding i rekonstruktioner samtidigt som allt fler vänder sig till dokumenten i sin forskning. Dessa rekonstruktioner är viktiga då vi ännu faktiskt på många områden har dålig förståelse av den interna variabiliteten av klimatsystemet, inte allra minst på regional och lokal nivå där man bör koncentrera klimatstudierna ännu mer då det är på den nivån, inte på global nivå, som människorna individuellt påverkas. För att bättre förstå hur klimatet kommer att utvecklas i framtiden måste vi ha förstått hur klimatet förändrats under historiens gång (inom ramen för dokument gäller det främst att förstå magnituden och utbredningen av såväl lilla istiden som den medeltida värmeperioden vilket är långt ifrån avklarade frågor). Då kan vi också förbättra såväl klimatmodeller som scenarier. Jag ser stora framsteg komma…

oktober 30, 2006

Vägen över isen

Filed under: Östersjön,Glaciärer/Is,Historia,Klimatperioder,Regionalt — by Daniel @ 20:15

Is är något som vi är vana vid varje vinter i vår region och det har emellanåt spelat en stor roll för historiens utveckling (och därmed också samhällets formgivning). Tänkte fördjupa mig lite i kända händelser då isen (indirekt indikator på vinterklimatet) spelade en avgörande roll.

Hur temperaturen står sig idag jämfört med tidigare perioder under holocene (de senaste 12 000 åren) är lite svårt att säga med säkerhet – än vet vi inte om vår region är varmare än tidigare under tidsperioden och det skall till en hel del fler ansträngningar innan vi kan säga det med säkerhet. Men, det finns perioder som var avsevärt mycket kallare än idag. En generellt kallare klimatregim (Lilla Istiden) kopplade ett hårt grepp om regionen kring år 1400. Under de kommande 500 åren som följde skulle isen i Östersjön breda ut sig mer varje vinter än vad den gör idag. Det i sig gav fler möjligheter, än vi är vana vid, för människor att utnyttja situationen för att förlytta sig över isen, speciellt över Bottenhavet, Bottenviken och Finska viken. Inte bara den lilla människan använde isen för transport. Statsmakten var inte heller sen att se fördelen i att transportera arméer över frusna havsområden. Detta skulle dock försvåras när 500 år hade passerat. Lilla istiden bröts i Östersjöregionen år 1877 vartefter temperturen steg fram till 1930-talet, då temperaturen nådde ett maxima, för att därefter falla tillbaka lite innan den ökade igen under slutet av 1900-talet. Som vi skall se längre ner hindrar detta ändå inte alltid isen från att breda ut sig ordentligt – för även om temperaturen generellt har stigit under 1900-talet finns det år då vintrarna var riktigt superkalla, exempelvis vintrarna 1940-1942 och 1985-1987. Dock skall det understrykas att tillfällena idag är färre och längre mellan dem än vad de var under lilla istiden.

Jag skall försöka koncentrera mig mest kring de gånger då isarna användes av arméer, eftersom dessa tillfällen egentligen är mest intressanta. Inte alla isar håller för trycket när en hel armé (ibland inklusive kanoner) drar fram. Däremot håller betydligt fler isar då ett fåtal människor går över. Två av de första tillfällen som detta finns registrerat är åren 1235 och 1296 (finns tyvärr ingen bättre referens online) då Kattegatt frös till och folk kunde vandra mellan Norge och Jylland. Inga arméer uppges ha korsat havet under dessa vintrar. Här uppstår dock ett problem då det inte är närmre specificerat till/från vilken del av Norge människorna kom/gick. Norge under denna tid inkluderade även nuvarande Bohuslän och det är en stor skillnad i prestation att gå över is från nuvarande Sydnorge till Jylland eller från exempelvis Kungälvstrakten till Jylland. Å andra sidan specificeras Kattegatt som tillfryst, vilket ger starka indikationer på att det är trakterna i södra Bohuslän som gäller. Men det utesluter heller inte att även Skagerak var fruset, även om den sannolikheten är mycket lägre. Liknande händelser inträffade 1635, 1709 och 1838 då havet frös mellan Bornholm, Sverige och Rügen i Tyskland. Människor kunde förflytta sig mellan ön och fastlandet utan problem och det ansågs vara en extraordinär händelse. Enligt Speerschneider (artikel från 1912, ej online) var tydligen förhållandena ungefär detsamma vintern 1893, men då kunde folk inte förflytta sig på grund av båttrafiken, som såg till att farlederna var fria från is (eller åtminstone gjorde så att isen inte kunde bära vandrande människor). Ett annat problem vad gäller årtal, speciellt längre tillbaka i historien, är att man sällan vet exakt vilken vinter det är som nämns, så vida inte också månaden specificers. Exempelvis betyder är vintern vi nu närmar oss vintern 2007, eftersom vintern oftast definieras som december, januari och februari. Står det i en källa om vintern 1134 utan att en månad specificeras kan det vara svårt att avgöra om det är i slutet av året eller i början av året (och därmed två helt olika vintrar). I denna text står dock vintern 1134 för vintern som inträffar i årsskiftet 1133/34.

Under krigstider finns flera kända fall då militären utnyttjade isbelagda havsområden. Bland de första kända var år 1495 och inträffade i Finska viken då ryska trupper härjade omkring i östra Finland. De svenska trupperna försökte hålla tillbaka angreppet i det belägrade Vyborg (då Viborg). Flera attacker skedde mot staden från havssidan (Finska viken) som en överraskning mot stadens försvar. De ryska trupperna retirerade dock i december samma år på grund av extrem kyla samt dåligt med proviant. Därför kan man anta att vintern det året började ovanligt tidigt med stark kyla. Finska viken skulle också vara skådeplats för ytterligare två militära isvandringar inom de kommande 100 åren; 1577 och 1581.

Vintern 1577 återvände de ryska trupperna till svensk territorie. Nu stod kampen istället om Tallinn (då var namnet Reval). Det var den förste officiella tsaren, Ivan IV (eller Ivan den förskräcklige), som skickade ut trupperna. Tallinn hade vart under svenskt styre sedan 1561 och den ryske tsaren ville minska den svenska makten. Vem som kontrollerade Östersjön var mycket viktigt på den tiden, och var så under mycket lång tid (kanske även i viss mån idag). Tallinn var också en mycket viktig stad då det var bland de viktigaste hamnstäderna i Östersjön. Den som kontrollerade Tallinn kontrollerade stora delar av handeln med Europa. Självklart var detta ett starkt incitament för den ryske tsaren att vilja erövra staden. Under vintern 1576 gick ryska trupper över isen i Rigabukten och intog de svenska öarna Ösel (idag Saaremaa) och Dagö (idag Hiiumaa) samt flertalet städer på den idag estniska västkusten. I januari 1577 kom så en trupp på 50 000 ryska soldater på isen mot Tallinn. Med sig hade de bland annat kanoner, men trots det lyckades de inte inta staden. Istället vände en styrka bestående av 1 200 tatarer på klacken och marscherade mot Helsingfors – 80 km norrut. På grund av isvallar skonades Helsingfors och omkringliggande landområden plundrades och fångar togs. På vägen tillbaka började isen ge vika och uppskattningsvis 500 tatarer drunknade. Tallinn intogs dock inte denna gång.

Några år senare, vinter 1581, red Pontus de la Gardie med hjälp av en kompass från Vyborg över Finska viken till ett område i närheten av Tallinn. Med sig hade han cirka 3 500 soldater. Syftet var att förstärka den svenska närvaron i Estland. En del av krigsbytet, som togs i samband med detta, skickades över isen till Helsingfors. Isen kom till mycket stor användning här.

Det skulle sedan dröja till mars i senvintern 1940, mitt under Vinterkriget, innan nästa större truppförflyttning skedde i Finska viken. Denna vinter var en av de allra kallaste under 1900-talet, och förmodligen en av de kallaste under de senaste 500 åren (Jämförbar med den något kallare vintern 1942. I övrigt är 1695 den rapporterade strängaste vintern någonsin i Europa överlag, så även i Östersjöregionen), varför istäcket bredde ut sig över hela Östersjön – inklusive Kattegat och delar av Skagerack. Sovjet visade tämligen stor aggressivitet mot Finland och hade smidit en plan kring att invadera Vyborg, som då tillhörde Finland under namnet Viipuri. Tidigare i historien hade kanoner dragits över isen vid slag i Finska viken. De sovjetiska trupperna gjorde ett mer djärvt drag denna gång genom att placera ut lättare stridsvagnar ute på isen. På så sätt kunde de, under stormningen av staden, bombardera området i stöd för sina trupper. Som historien sedan visade erövrade Sovjet stora delar av Karelen, där Vyborg ligger.

Andra områden av Östersjön har också använts för militära ändamål. Ryssarna invaderade Sverige under vintern 1809 genom att förflytta sig dels över bottenhavet från Vaasa till Umeå, och dels från Åbo via Åland till Grisslehamn norr om Stockholm. Under strapatsen över isen stötte ryssarna på varken större motstånd eller missöden i form av brusten is. Händelsen med de invaderande ryska trupperna inträffade bara två dagar efter statskuppen den 13:e mars, där Gustav IV Adolf tvingades i husarrest och senare fick lämna sitt ämbete. Fredsfördraget dikterade att Sverige skulle avsäga sig Finland och Åland till Ryssland. En rolig detalj kan tilläggas angående denna invasion. Ryssland hade avtalat med Danmark att kriget skulle föras på fler fronter. Danskarna skulle invadera via Skåne över Öresunds is (det var väldigt kallt denna vinter). En storm förhindrade dock danskarna att angripa då stormen slet upp isen och gjorde den allt för osäker att korsa. Istället påbörjade danskarna snillrikt en sorts psykologisk krigsföring genom att sända upp ballonger, som bar meddelanden, som sedan damp ner på svenskt territorie.

Men, för att återgå till att använda isen i Östersjön. Den mest kända händelsen är självklart den jag nämnt flertalet gånger; Karl X:s strapats över lilla och stora bält år 1658. Detta är en spektakulär händelse, som saknar motsvarighet i svensk historia (och förmodligen likaså i alla Östersjöländers historia). Även om avståndet var relativt kort att ta sig över Lilla och Stora Bält är det ett område som sällan fryser till såpass hårt. Det är därför mer förvånande att använda isen i detta område för att förflytta en hel armé. Både Finska viken och Bottenhavet fryser alltid till varje vinter, och är isbelagda en längre tid, åtminstone 2 månader eller längre. Därför är det en större chans att isarna i Östersjöns östra och norra delar är mer bärkraftiga och kommer som en mer naturlig del i invånarnas liv. I sydvästra Östersjön är det däremot en raritet. Att våga sig ut på isen här är antingen dumdristigt eller genialiskt, allt beroende på vem som betraktar och hur utgången blir. Givet är att det inte är en självklarhet att isen lägger sig eller håller för att gå på. Dessutom är risken större för ett väderomslag i denna region då området är mer påverkat av det mildare nordatlantiska vädersystemet än Finska viken och Bottenhavet (vilka är mer dominerade av det kalla kontinentala vädersystemet). Och även om lilla istiden sträckte sig från 1400-talet fram till 1877 i Östersjöregionen är det inte säkert att Bälthavet var mycket mer isbelagt förr än nu. Till en viss grad var det förmodligen så, men inte på långa vägar så som Bottenhavet och Finska viken är idag. Det är också svårt att veta då vi har en större påverkan idag i form av sjöfart, som måste ha isfria farvatten (speciellt i Bälten och Öresund ger detta förmodligen ganska stora konsekvenser på isläggningen).

Självklart finns det en rad andra tillfällen, stora som små, då tillfrusna sjöar och havsområden använts i militärt syfte. Ett exempel som jag kan nämna för de potentiella danskar, som eventuellt läser detta inlägg, är att Danmark invaderade Sverige vintern 1520 och 1568, vilket var två kalla vintrar, vilket i sin tur gjorde att danskarna kunde vandra över tillfrusna sjöar och träskmarker som annars skulle vara svåra hinder. Om isen kommer användas för militära manövrar i framtiden får tiden visa. Och hur isens beläggning i området kommer utvecklas återstår också att se. Hittills har isen minskat något i omfång under 1900-talet vilket gör den mindre lämplig att bege sig ut på.

För den intresserade finns det mer att läsa i följande artiklar, som bland annat ligger till grund för detta inlägg:

Nästa sida »

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.