Klimatbloggen

mars 1, 2006

Vintern som skapade Stormaktssverige

Filed under: Historia,Klimatperioder — by Daniel @ 19:28

När man pratar om klimat är enstaka händelser också intressanta. Inte för att man kan eller skall tillskriva en viss klimatregim till en händelse, utan för att flera händelser tillsammans utgör en klimatregim. Jag tänkte göra en liten detour från det storskaliga inom klimat ner på det säsongsberoende planet där väder, snarare än klimat, är dominerande. Låt oss ta en titt på historiska händelser där vädret spelade en avgörande roll.

Vi skall tillbaka till lilla istiden och tiden då Sverige var en stormakt i Europa. Året är 1645. I Sverige är Drottning Kristina regent sedan ett år tillbaka. I Danmark sitter Christian IV på tronen. De båda regenterna har samlats i Brömsebro för att sluta fred efter några års krig mellan länderna. Sverige fick av Danmark garanterad tullfrihet i Öresund och Bälten. Men kanske ännu viktigare för dagens Sverige var att Danmark ”för evigt” gav upp Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel. Dessutom fick Sverige Halland under en period av 30 år, vartefter vi skulle lämna tillbaka landskepet, eller ett annat valfritt sådant om vi kunde motivera bytet. Så långt allting gott.

Men tiderna förändras. Christian IV hade dött och ersatts med Frederik III. Kristina hade, som vi alla vet, abdikerat och flyttat till Rom. Sveriges nya regent blev nu Karl X Gustav. Som alla kungar under 1600-talet drog Karl X ut i krig. Han åkte ner till Polen 1657 och bråkade… men det gick inte så bra, tvärtom, det gick fruktansvärt dåligt. Frederik III såg nu sin chans när svenska kungen var borta. Frederik började terrorisera svenska områden och ockuperade bland annat Bremenområdet, som då var svenskt. Svenska skepp blev terroriserade i Öresund och Bälten. Detta gav en utmärkt ursäkt för den svenska kungen att dra sig ur den kniviga situationen i Polen. Karl X Gustav gjorde en reträtt och satte hela sin armé på att marschera 800 kilometer från Polen till Danmark – på ovanligt kort tid. På vägen till Danmark återtog den svenska armén återigen Bremen utan några större problem. Vad som är svenskt skall ju förbli svenskt.

Väl i Danmark intogs Jylland utan större stridigheter. Sista striden skulle bli den när Fredriksodde, idag Fredericia, skulle intas. Här hade danskarna byggt en toppmodern fästning, som man trodde skulle ta lång tid att inta. När stridigheterna började tog det endast 90 minuter för svenskarna att inta fästningen. Förlusterna var dock stora (för danskarna); lite mindre än hälften av de uppskattningsvis 5000 danskarna stupade samtidigt som endast 56 svenskar gick samma öde till mötes. Nu började Karl X Gustav fundera på hur han skulle ta sig och hela sin armé från Jyllands fastland till Själland, där Köpenhamn ligger – två öar och sund ”bort”. Att ta sig över Lilla Bält var en stor tankenöt. Det fanns egentligen bara två alternativ. Alternativ ett var att kalla på svenska flottan, som skulle kunna skeppa över armén. Detta ville kungen gärna inte göra eftersom man hade stor respekt för den starka danska flottan (den var bättre, smidigare och starkare än den svenska) och man vill inte riskera att hamna i sjöslag. Tidigare under hösten 1657 hade danskarna slått den svenska flottan rejält. Den andra anledningen var risken för is på havet. Skeppen kunde frysa fast och det ville man gärna inte. Alternativ två var att vänta till vinterns slut för att då ta sig över med båt till Fyn. Oavsett såg det ut att bli några månaders vila för den svenska armén. Så blev det inte.

I mitten av januari 1658 började en svår frost att ta vid. Snart blev det uppenbart för svenska kungen att enda sättet för armén att ta sig över till Fyn var om vattnet i Lilla Bält frös såpass hårt att isen kunde bära en hel armé. Det blev kallare och kallare. I slutet av januari var isen såpass tjock att man kunde skicka ut rekogniseringsgruppen på isen för att se om isen höll. Det gjorde den. Karl X Gustav gav order om att armén skulle förflytta sig några kilometer söderut, mot Kolding, för att gå över Lilla Bält där. Nu kanske man undrar varför svenskarna skulle gå över isen där det är 4 kilometer brett, istället för på det smalaste stället, uppe vid Fredriksodde, där det bara var 500 meter brett. Det förhöll sig helt enkelt så att man kände till de fludimekaniska lagarna redan då. Där det var som smalast var också strömmarna starkast, vilket gör att isen därmed är svag. Genom att korsa Lilla Bält längre söderut kunde man garantera att få så tjock is som möjligt under fötterna.

Den 30 januari konstaterades att isen i Lilla Bält var tjock nog; ordern om att börja marschera kom. Soldaterna gick inte raskt över isen eftersom snön var djup. Man tog god tid på sig för att försäkra sig om att inte råka ut på tunn is. Det uppskattas att den första styrkan, som gick över isen, utgjordes av cirka 3000 ryttare. På andra sidan Lilla Bält, på Fyn, stod danskarna och väntade. Stridigheter uppstod, men ganska snart var det uppenbart att svenskarna hade segrat. Danskarnas förluster var stora medan det för svenskarnas del var förvånansvärt få som stupat eller drunknat på vägen över isen.

Fyn intogs med bara lite motstånd. De danska soldater som ännu fanns på ön kapitulerade nästan direkt och införlivades i den svenska hären (så var det på den tiden). Men målet var inte att stanna på Fyn, det var ju till Själland man ville. Hur skulle svenskarna ta sig från Fyn – över stora Bält – till Själland? Den raka vägen mellan Nyborg på Fyns östkust och Korsör på Själlands västkust (i princip den sträckning den 13 kilometer långa Stora Bältbron går idag) var för lång och osäker. En ny plan utarbetades och man såg det mest lämpligt att gå vägen över Langeland, Lolland och Falster – öarna strax söder om Fyn och Själland. Mellan dessa öar var avstånden kortare och isen därmed mer pålitlig. Den svenska armén anlände Svendborg i södra Fyn den 4:e februari för att börja vandringen över Stora Bält.

Natten mellan den 4:e och 5:e februari bjöd på ett väderomslag. Kraftigt töväder och storm gjorde att snön och isarna började smälta. Karl X Gustav blev orolig… tänk om han inte kunde ta sig till Själland nu. Han behövde inte vara så orolig särskilt länge. Ganska snabbt kom återigen ett väderomslag till mycket kraftig frost. Isen och snön som hade smält frös igen och gjorde faktiskt isen starkare än vad den var innan. Vid middagstid den 6:e februari började den svenska kungen och 4400 man vandra över Stora Bält (ytterligare 3000 man gick en lite annan väg dagen efter tillsammans med general Wrangel) och tre timmar senare hade man nått Lolland. Den franske ambassadören i Sverige var med under hela resan. Vid övergången på Stora Bält antecknade han att det var så kallt att brödet måste huggas med yxa och köttet i glödheta pannor. Dessutom klagade han på vinets kvalité eftersom det blev dåligt av att tinas upp över öppen eld.

Den 11 februari mötte Karl X Gustaf och general Wrangel upp varandra för att tillsammans börja vandra mot Köpenhamn. Strax efter den svenska hären anlänt Själland kom det engelska sändebudet Medowe, utskickad av den danske kungen, och erbjöd fredsförhandlingar. Både Sverige och Danmark ville ha ett slut på kriget så snabbt som möjligt, vilket man också lyckades med. Den 26:e februari undertecknades freden i Roskilde. I fredsavtalet stod det bland annat att Danmark för all framtid skulle avträda Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm samt Trondheims län. Tvåtusen ryttaren gavs också från Danmark till Sverige. Vidare gick båda länderna med på att avträda alla allianser som var till nackdel för det andra landet. Dessutom ingick en del smådetaljer i fredsavtalet, exempelvis skulle några för Sverige skymfande tapeter på Frederiksborgs Slott målas över.

Trots att fredsavtalet skulle innebära en ”evig fred” mellan Sverige och Danmark var just Roskildefreden grunden för ytterligare tre krig mellan länderna; 1675-1679, 1700 och 1709-1710. Noteras bör att i alla dessa tre krig var Danmark både angripare och förlorare. Notera också att hade inte vädret slagit om till det kallare under vintern 1658 hade utgången i det danska kriget kanske sett annorlunda ut. Dessutom var det inte helt självklart att Bälten skulle frya över. Att de gjorde det vintern 1658 tillhör ovanligheterna, man måste gå tillbaka minst 100 år från 1658 för att hitta den tidspunkt då Bälten frös över sist gång.

TrackBack URI

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: