Notis: Mars var varm

Efter en kall avslutning av vintern fick vi en ny varm månad. Årets marsmånad blir därför lika varm eller varmare sedan 1990 (sammanräkning är ännu inte klar ty månaden avslutas om cirka 6 timmar i skrivandets stund). Sedan pålitliga mätningar började i Sverige  under andra hälften av 1800-talet är detta också förmodligen den varmaste (eller delad 1:a plats). DN hade en liten bra sammanställning över några stationer och hur mycket temperaturen överstigit detta år. För Göteborg och Stockholm ligger medeltemperaturen cirka 4,5 grader över normalt. Förra året, för samma månad var det istället ett kraftigt temperaturunderskott på 3 grader (för Göteborg innebar det kallaste mars sedan 1969). Den årliga variationen i vår region är stor på grund av de två angränsande luftmassorna, som tävlar om att få grepp om oss. Att det var en mild vinter och varm marsmånad beror alltså på trycket, vilket driver den storskaliga atmosfärscirkulationen. I detta fall var det lågtryck under vintern, som pressade in mildluft i området följt av ett högtryck i Sydosteuropa med varm luft i mars.

De som är intresserade över avvikelser i månaden kan spana in SMHIs avvikelsekartor. För danskarnas rapportering rekommenderas DMI.

Vinterregn i Europa, åren 1700-2000

Nederbörd är en viktig parameter att studera när klimatet förändras. För stora delar av Europa är nederbörden under sommaren direkt avgörande för avkastningen från sådden. För lite regn ger torka och dålig växt, för mycket regn ger också dålig tillväxt och risk att skörden ruttnar bort. I området kring medelhavet är det istället vinternederbörden som är viktig då den bestämmer vattentillgången över återstoden av året. Sett till den storskaliga cirkulationen är vinternederbörd, på samma sätt som vintertemperaturen, en parameter som snabbt förändras när klimatet förändras i motsats till sommarnederbörden, vilken är mer kopplad till lokala effekter. I en ny artikel i EGUs open access-tidskrift Climate of the Past studeras frekvensen av nederbördsextremer vintertid i Europa sedan år 1700 och framåt. Data tidigare finns, men har på grund av sin dåliga kvalité valts bort (för få källor ger mindre realistisk variabilitet). Fyra regioner i Europa studeras speciellt: Irland, Spanien, Centraleuropa och nordöstra Europa.

Vad fann man så? Det visade sig att nederbörd varierat ganska mycket över tioårs- och hundraårsskalan, vilket är föga förvånande. Risken för en extrem, både åt det torra eller blöta hållet, har inte varit konstant sedan 1700-talet, istället har det varierat ganska kraftigt runt om i Europa och ej alltid i harmoni med varandra. Extremtorra vintrar inträffade under första hälften av 1700-talet ungefär var 5-10 år medan de under artikelns referensperiod (1951-2000) inträffade var 20 år. Geografiskt var torra vintrar mer sällan förekommande på den Iberiska halvön, sydöstra Europa och de brittiska öarna från början av 1700-talet till mitten av 1800-talet. Under första hälften av 1800-talet var torra vintrar sällsynta i hela Europa, jämfört med 1951-2000. För väldigt våta vintrar var det under första hälften av 1700-talet dubbelt så vanligt i centrala och östra Europa jämfört med referensperioden, men sett från 1750 till 1950 var blöta vintrar mindre vanligt än under andra hälften av 1900-talet. Generellt sett har vinternederbörden blivit mer extrem över tid.

Så vad beror dessa förändringar över tid på? Det mest uppenbara som kommer till minnet är tryck. Tryckförändringar spelar en mycket stor roll (ett bättre ord är kanske ‘styrande’) för hur atmosfärscirkulationen blir. NAO (nordatlantiska cirkulationen) är en sådan mekanism som under vinterhalvåret har mycket stor inflytande över nederbörd och temperatur i Europa (förvisso inte stationär över tid, men näst intill). En positiv fas ger milda vintrar och mycket nederbörd medan en negativ fas ger kalla och torra vintrar – i Nordeuropa (nederbördsmässigt gäller omvänt förhållande i Sydeuropa). Som bekant var NAO i en förlängd positiv fas under 1990-talet. För Spaniens del var det under samma period en lång torka, vilket kan vara kopplat till NAO. Exakt hur NAO fungerar är däremot inte riktigt känt, men flera hypoteser ligger på bordet. En liknande händelse om än omvänd inträffade under maunderminimat (åren runt sekelskiftet 1699/1700). Då var vintrarna kalla och torra eftersom det ryska högtrycket var starkt och kunde pumpa in kall luft över Europa. I Spanien var det istället omvänt förhållande och torra vintrar inträffade sällan. Dessa förhållanden ger en indikation på att NAO var i negativ fas. Eftersom maunderminimat tros hänga ihop med att solfläckarna var få har förslag lagts att solinstrålningen tvingande in NAO i negativ fas, och när perioden var på avslutning tvingande den ökande solinstrålningen NAO att gå in i en mer positiv fas. Mekanismerna bakom detta är dock mycket komplexa och dåligt kartlagda. Andra förslag är att ytvattentemperaturerna i nordatlanten var höga och att det blockerade västvindarna att tränga in i Europa. En kombination är också trolig.

Författarna hävdar att det är mycket svårt att tillskriva rätt mekanism (vulkanism, solaktivitet, växthusgaser etc) till de observerade förändringarna i nederbördsmönstret över de senaste 300 åren. För solens del kan det finnas ett samband, men vi har inte förstått dess mekanism. Vulkanism ger endast upphov till förändringar på korta tidsskalor (<10 år) varför den mekanismen inte förklarar särskilt stor del av det observerade. Intern variabilitet skulle mycket väl kunna stå själv för stora delar av det observerade, framförallt vad gäller förändringar i tryck. Att hitta en förbindelse med växthusgaser är inte lätt heller. Rent allmänt skulle gaserna under andra hälften av 1900-talet ha kunnat gett upphov till mer nederbörd genom en förstärkning av den hydrologiska cykeln, men förändringar likt de observerade har inträffat tidigare, varför en annan mekanism inte går att utesluta. Den bästa gissningen, om man vill helgardera sig, är att förändringarna beror på en mycket komplex sammanvävning av allt det ovan nämnda.

TV-tips – Brist på syre i fjordar

Ni missar väl inte Vetenskapslandet ikväll i Kunskapskanalen? Där intervjuas min kollega Carina Erlandsson angående sin artikel om varför det blir syrebrist i svenska fjordar (speciellt Gullmarsfjorden).

Vattnet rör sig med hjälp av vindens rörelse, och röra sig måste det eftersom syrefattigt vatten måste bytas ut mot syrerikt. I Gullmarsfjorden byts vattnet bara ut en gång om året. Och det här påverkar djurlivet i området. Carina Erlandsson, forskare i geovetenskap, har undersökt hur syresättningen i fjordar fungerar.

Inslaget går också att se via webben.

Diffusa rekord

Det pratas mycket om rekord i vädersammanhang. Inte konstigt kanske eftersom hösten var mycket mild, vintern var mild och vi har i dagarna haft mycket milt väder för mars månad. Men ibland blir jag lite trött på att läsa allt om rekord, för det säger inte alltid något. Bland annat kunde man i dagens GP (27/3) läsa ‘God Morgon’-rutan:

Högtrycket ger rekodvärme i Serige. I Göteborg noterades 18,9 grader i går, den varmaste marsdagen sedan mätningarna startade 1859. Det tidigare rekordet var 18,0 grader, och sattes 1894. I Halmstad var 18,5 grader den hösta marstemperaturen sedan 1945. Årsbästa 19,3 grader uppmättes i Fägerhult, sydost om Borås, och i Umeå kunde man glädjas åt 14,2 grader. SMHI lovar värme ända fram till fredag.

Att det var högsta temperatur i mars i Göteborg är ju helt riktigt att notera, för där har vi en relativt lång mätserie (148 år). För Halmstads del handlar det istället om en jämförelse mellan två år och inte om ett absolut rekord, eftersom det inte står något om det i texten. För Fägerhult handlar det om årets högsta temperatur istället och inte om något rekord egentligen mer än på väldigt kort tidsskala (det står inget i texten om att gårdagens temperatur var den högsta sedan år XXXX eller sedan mätningarna började). Och att Umeå hade relativt hög temperatur, utan att slå något rekord utan bara för att glädjas, har ju egentligen ingen större mening, däremot kan det vara intressant att läsa att norrlandskusten också hade det varmt. Det finns väldigt många mätstationer och en himla många olika aspekter att mäta temperatur på. Statistiskt sett är därför ”risken” överhängande att något rekord slås varje dag.

Uppdatering: SvD ger lite fylligare besked i en artikel. För Umeås del rörde det sig också om varmaste marsdagen sedan 1859 (eller 1881 om man det skall vara helt tillförlitligt). För Luleås del, som också nämns i SvD, var det rekord sedan mätningarna började… men eftersom de startade först 1944 vid Kallax flygplats är den dataserien alldeles för kort för att säga så mycket för ett längre perspektiv (den missade bland annat helt varma 1930-talet och den dunderkalla starten av 1940-talet).

Uppdatering 28/3: I dagens GP kan vi läsa om fler rekord för mars för Göteborgs del – och kanske lära oss lite om den mycket stora årliga variabilitet som återfinns i vår region:

• Årets mars, med en medeltemperatur på 5,6 grader hittills i Göteborg, är den tredje varmaste marsmånaden sedan början av 1900-talet. Först kommer 1938 med 6 grader och 1989 med 5,8 grader.
• Förra året kom mars på en sjundeplats bland de kallaste marsmånaderna under samma tid. I Göteborg var medeltemperaturen -1,7 grader.

Utreda eller agera?

Dagens rubrik ”Miljöpengar har lagts på fel åtgärder” är intressant ur många aspekter och inte bara för att jag surrar ihop ett inlägg lite på ett sidospår mot det vanliga. I grunden handlar rubriken på både ett filosofiskt och politiskt plan om hur vi skall agera för eventuella problem vi finner i vår omvärld. Jag tänker inte specifikt på diverse klimatförändringar här, utan alla olika sorters problem som finns. Det mest kända rörande Östersjön är övergödning och algblomningar, vilket ställer till stora problem för kreti och pleti. Trots många miljarders investering i att rena kväve från våra utsläpp till innanhavet har ingenting skett. Fortfarande mår havet ganska dåligt och algblomningarna finns kvar (jag har nämnt det några gånger tidigare). ”Problemet” har också vart en oenig forskarkår då en aspekt av problemet har gynnats betydligt mer än en annan, varför exempelvis forskningen kring kväve vart mycket mer framträdande än kunskapen om fosfor och dess roll i systemet. Det är först på senare år som fosfor simmat upp som en ny viktig kandidat till problemen i Östersjön. Det krävdes, lite grovt förenklat, en oberoende internationell panel för att ens kunna få myndigheter att förstå vad fosfor är – även om den panelen också inte var direkt enig om kväve och fosfor. Och här kommer då det filosofiska i det hela; om man har begränsad kunskap, hur skall man agera? Skall man bygga upp en miljöpolitik på det lilla man har och satsa många miljarder pengar för att förhoppningsvis det skall leda till en förbättring? Risken är ju att ‘förbättringen’ faktiskt inte leder till någon som helst förbättring, och i värsta fall till en försämring (vem vill berätta det för sina väljare?). Och OM det nu skulle leda till en förbättring, vilket inte ens är säkert, kommer det ändå ta tiotals år innan en skillnad märks. Skall man istället sondera forskarkåren och ge mer stöd till dem som har förslag på andra mekanismer som spelar roll, det vill säga att vänta med att agera tills andra aspekter är utredda? Risken med det blir istället att problemen kan fortsätta och kan eventuellt förvärras, om man inte vet vad som är fel till kretis och pletis förtvivlan. Självklart kan man också tänka sig ett alternativ där man slår ihop både aktion och stöd till nya idéer… men riktigt så verkar det inte ha fungerat hittills.

Det är bra att sådana här frågor kommer upp och får diskuteras ordentligt för det är viktiga för både mig och dig. Att diskutera dem är det enda sättet att utveckla den dialog som forskare bör ha med beslutsförfattare. Samtidigt ställer det ansvarstagande på sin spets. Beslutsfattare sitter som regel i fyra år, problemen tar inte fyra år att rätta till då förändringar – till det bättre eller sämre – först syns tiotals år senare. Vem kan då stå till svars om effekten blev totalt motsatt den man ville ha? Och vad gör man i en situation där man vet att något behövs göras men diagnosen inte går att fastställa: agerar man eller fortsätter man utreda saken? Ger de båda samma resultat i slutänden eller är det ena värre än det andra? Svaren på det finns tyvärr inte.

Lästips – Sand och syreisotoper identifierar orkaner

Ett pressmeddelande från Lousiana State University fångade min uppmärksamhet i veckan. Några forskare har rekonstruerat orkanfrekvensen för de senaste knappt 4000 åren. Artikeln publicerades i American Scientist härom veckan. Då orkaner passerar in över land blåser sand upp och deponeras i sjöar. Detta sedimentarkiv kan sedan avläsas och ge en indikation på hur orkanstyrkorna varierat. För varje givet år är risken 0,3% att en orkan i de kraftigaste kategorierna (alltså 4 och 5) gör landfall på den amerikanska kusten (gulfkusten). Katrina var inte en av dessa, den orkanen var ”endast” kategori 3 vid landfall. Det är intressant att läsa om nya metoder att kartlägga den historiska variabiliteten.

Det får mig också att tänka på en annan och lite äldre artikel om rekonstruktioner av orkanvariabilitet i Proceedings of the National Academy of Sciences. Där presenterades en rekonstruktion för de senaste 220 åren baserat på syreisotoper i träd.

Fascinerande vad mycket intressant proxydata man kan plocka fram med hjälp av olika metoder.

Extremmilda vintrar vanligare? Ett isperspektiv.

Vintern 2007 har under den senaste veckan nått sitt slut i större delen av landet. I och med detta kan man också via SMHIs istjänst notera att isutbredningen i Östersjön nu åter är på reträtt. Det betyder därmed att isen med största sannolikhet nådde sin maximala isutbredning någon gång under första veckan i mars. Hur stor denna utbredning var vet vi ännu inte, men om jag får gissa så tror jag inte att årets maximala isutbredning kommer slå något rekord i minsta area. Det håller fortfarande vintern 1989 följt av vintern 1961.

Is är en viktig del av Östersjöns årliga cykel, och det finns många djur som är beroende av den. Sälar är ett typiskt exempel. De använder isen flitigt under vintertid, och om isen retirerar måste även sälarna göra det. Förr i tiden jagades säl i ganska stor omfång, och de år med milda vintrar (och därmed lite is) sågs stora fångster av säl längs Östersjökusten. Kalla år var däremot mindre bra för sälfångsten, eftersom sälarna då befann sig mycket längre ut till havs på isen, och dit tog sig inte människorna lika lätt.

Att vintrarna ibland är mycket milda är inget konstigt, ungefär lika konstigt som de ibland är väldigt kalla. Det händer. Men frågan är om det blivit fler mycket milda vintrar på senare tid? Jag tänkte ta reda på det i en grov uppskattning där jag använder mig av den maximala isutbredningen för Östersjön (se källförteckning längst ner). Den integrerade vinterlufttemperaturen över Östersjön är nära korrellerad med den maximala isutbredningen, vilket jag bland annat visat i en publikation (vintern är definierad som december, januari, februari). Det kommer kanske därför inte som en chock i sig att man i bland annat Finland bestämmer en vinterns mild- eller stränghet utefter ismängden i Östersjön. Det är ett gott mått. Faktiskt bättre än medeltemperatur i sig skulle jag vilja säga.

Den maximala isutbredningen börjar sina observationer år 1720. De förrsta 150 åren kanske inte är dunderpålitliga tyvärr eftersom det där snarare handlar om rekonstruktioner utifrån nyhetsartiklar, resejournaler, strandobservationer och liknande. Först när fyrskeppen kom under slutet av 1800-talet blir mätningarna mer pålitliga, och först när satelliter kom upp under 1970-talet får vi mer exakta mätningar. Men, eftersom isens utbredning är så nära korrellerad med lufttemperaturen kan man gott påstå att tillförlitligheten från 1720 och framåt är tillfredsställande, även om osäkerheten självklart är större.

Den maximala arean i Östersjön är cirka 420 000 km², lite olika beroende på vilka områden man räknar in i Östersjön – här inkluderar jag även Kattegat. Den första frågan jag ställer mig är inte om de extremmilda vintrarna blivit fler, utan om de extremkalla vintrarna blivit färre. Rimligtivs borde de ha blivit det om vintertemperturerna ökat. Jag definierar extremkall som en vinter då den maximala isutbredningen i Östersjön är lika med eller överstiger 350 000 km². Under de 286 år av data, som finns tillgängligt, matchar 52 vintrar detta kriterie. De är fördelade med 14 stycken under 1700-talet, 24 under 1800-talet, 14 under 1900-talet och ingen under 2000-talet. Det går ju inte riktigt att dra någon större slutsats av det eftersom 2000-talet ännu bara är fram till och med 2007 jämfört med de andra som är 100 år (bortsett från 1700-talet som bara utgör 80 år i data då mätningarna påbörjades först 1720). Jag sammanställde det hela till en figur över antalet vintrar, som matchar kriteriet, för varje årtionde sedan 1720 fram till 2006. Det man ser är att 1730-, 1930-, 1990- och 2000-talen inte har haft någon vinter med en isutbredning överstigandes 350 000 km². Det är inte förvånande eftersom dessa alla karakteriseras av mildare vintrar. Samtidigt kan man notera att 1800-talet ”svämmar över” av kalla vintrar, men att den tendensen bryts i slutet av århundradet i samband med att Lilla Istiden tar slut. Tendensen är ganska tydlig, om än inte signifikant, att mycket kalla vintrar är något som kommer mer sällan, även om det inte är ovanligt att årtionden går förbi utan riktigt kalla vintrar.

Så hur är det nu med de mycket milda vintrarna då? Jag definierar en extremmild vinter som då maximala isutbredningen är lika med eller understiger 100 000 km². Av dessa finns det 58 stycken fördelade över 286 år. Fördelningen är ganska jämn över århundradena; 16 under 1700-talet, 20 under 1800-talet, 21 under 1900-talet och 1 under 2000-talet. Tittar man närmre på statistiken av dem så inser man att de är väldigt jämnt fördelade även på kortare tidsskalor. En sådan mild vinter återkommer ungefär omkring vart femte år, och har så gjort ända sedan 1720. Så det låter ju spännande. Jag sammanställde även detta till en figur över förekomsten av mycket lite is i Östersjön. Snabbt går det att identifiera två årtionden då isen aldrig var såpass begränsad; 1780- och 1800-talen. I övrigt är det ganska jämnt fördelat med dessa mycket milda vintrar med begränsat med is i Östersjön. Det finns ingen stark tendens till att det blir fler sådana vintrar. Dessa mycket milda vintrarna har alltså inte blivit vanligare, däremot är det en viss variation från årtionde till årtionde, men inget som kan anses vara onormalt under senare tid.

Men om man nu skall prata söta sälar som är beroende av is, så är det nog ingen större anledning att tro att sälarna kommer dö ut på grund av isbrist. I Bottenviken, Bottenhavet, Skärgårdshavet och Finska viken lägger sig isen varje vinter, även om vi i söder pratar om utslagna tussilagos och kantareller i skogarna. Is kommer det alltid att finnas även i framtiden, och vissa år kommer det vara extremt mycket och andra år en del mindre av den varan.

Källor för maximala isutbredningen:

1. A. Seina & E. Palosuo, 1996: The Classification of the Maximum Annual Extent of Ice Cover in the Baltic Sea 1720-1995 – Based on the material collected by Rirto Jurva (winters 1720-1940) and the material of the Ice Service of the Finnish Institute of Marine Research (winters 1941-1995) – Meri – Report Series of the Finnish Institute of Marine Research No. 27, 1996.
2. A. Seina, H. Gronvall, S. Kalliosaari & J. Vainio, 2001: Ice Seasons 1996-2000 in Finnish Sea Areas – Meri – Report Series of the Finnish Institute of Marine Research No. 43, 2001.
3. A. Seina, P. Ericksson, S. Kalliosaari & J. Vainio, 2006: Ice Seasons 2001-2005 in Finnish Sea Areas – Meri – Report Series of the Finnish Institute of Marine Research No 58, 2006.
4. Vintern 2006 är från finska istjänstens arkiv.

Lästips – Från Arktis till stendöda koraller

Medan jag väntar på att min feber skall lägga sig får ni nöja er med vidarelänkning till två läsvärda texter.

SR: Omfattande klimatforskning i Arktis

WHOI/Oceanus: Dead corals do tell tales

Namnchocken!

Att Aftonbladet startat en klimatblogg är kanske skoj för dem, men att de kallar den för Klimatbloggen är lite väl att ta i. Varför ge den samma namn som min blogg? Ett snällt mail till redaktionen har fortfarande inte gett några svar.

De kunde kallat den för vad som helst (variationerna är ändlösa), men valde exakt samma namn som jag använt i över ett år redan, vilket orsakar en del förvirring. Lite mer kreativitet kunde de lagt ner på bloggnamnet och åtminstone gjort lite research i form av en enkel googling ifall det fanns en existerande blogg med samma namn. Men som ni vet är det här ni hittar originalet med fokus enbart på klimatvetenskapen. You can’t beat the real thing!

I övrigt kan man fundera på varför Socialdemokratiska Partistyrelsen har registrerat domännamnet klimatbloggen.se.

Dags att sadla om? Bli doktorand!

Intresserad av klimatforskning och nyfiken på att veta hur jorden fungerar som system? Vill du ligga i frontlinjen? Inom den nya plattformen för tellurologi, Tellus, vid Göteborgs Universitet finns det just nu 6 doktorandpositioner att söka inom kemi (första, andra), miljövetenskap, geografi och oceanografi (första, andra). Utöver plattformens positioner finns det också i ytterligare några dagar en position att söka inom maringeologi. Har du ett genuint intresse, tror dig ha vad som krävs och dessutom vill bo i underbara Göteborg – tveka inte att söka!

Notis: Mer om interoceaniskt färskvattentransport

I mitt förgående inlägg skrev jag bland annat om Anders Stigebrandts artikel om hur färskvattentransporten från Atlanten till Stilla Havet håller igång djupvattenformationen i Nordatlanten och därmed vidlivhåller Golfströmmen. I Nature kom det för någon vecka sedan en artikel i ämnet, men satt i relation till långa tidsskalor. Artikeln rekonstruerar salthalten i Stilla Havet 90 000 år tillbaka och kartlägger hur Dansgaard/Oeschger– och Heinrich-händelser i samverkan med ITCZs latitudinella position påverkar flödet av färskvatten mellan de båda oceanerna. En kall period, oftast i samband med en migration söderut av ITCZ, ger saltare Stilla Havsvatten. Då regnar det mesta av vattnet ner i Amazonas (eftersom Anderna blockerar transport av färskvatten västerut) och mer sötvatten kommer ut i Atlanten via floder. Salthalten kan därför inte öka så mycket i Atlanten, samtidigt som salthalten ökar i Stilla Havet – saltskillnaden haven emellan minskar.

Abstract:

Moisture transport from the Atlantic to the Pacific ocean across Central America leads to relatively high salinities in the North Atlantic Ocean and contributes to the formation of North Atlantic Deep Water. This deep water formation varied strongly between Dansgaard/Oeschger interstadials and Heinrich events—millennial-scale abrupt warm and cold events, respectively, during the last glacial period. Increases in the moisture transport across Central America have been proposed to coincide with northerly shifts of the Intertropical Convergence Zone and with Dansgaard/Oeschger interstadials, with opposite changes for Heinrich events. Here we reconstruct sea surface salinities in the eastern equatorial Pacific Ocean over the past 90,000 years by comparing palaeotemperature estimates from alkenones and Mg/Ca ratios with foraminiferal oxygen isotope ratios that vary with both temperature and salinity. We detect millennial-scale fluctuations of sea surface salinities in the eastern equatorial Pacific Ocean of up to two to four practical salinity units. High salinities are associated with the southward migration of the tropical Atlantic Intertropical Convergence Zone, coinciding with Heinrich events and with Greenland stadials. The amplitudes of these salinity variations are significantly larger on the Pacific side of the Panama isthmus, as inferred from a comparison of our data with a palaeoclimate record from the Caribbean basin. We conclude that millennial-scale fluctuations of moisture transport constitute an important feedback mechanism for abrupt climate changes, modulating the North Atlantic freshwater budget and hence North Atlantic Deep Water formation. [länk]

Salt, strömmande, torsk

Har haft lite ont om tid för nya inlägg den senaste veckan, men här kommer två blänkare.

Min biträdande handledare i mitt doktorandprojekt, Anders Stigebrandt, har i senaste numret av Geologiskt Forum (nr 53) en bra, intressant och högst aktuell artikel om Golfströmmen: Golfströmmen är trög (saknar länk). Däri redogör han för varför Golfströmmen inte kommer att stanna av i första taget, och att det är saltskillnaden mellan Stilla Havet och Atlanten som upprätthåller den storskaliga havscirkulationen. Tyvärr förekommer det ju vissa tendenser i media att överdriva ”hotet” för en nedstängd Golfström. Att den kan försvagas eller förflytta sig lite söderut är möjligt, men inte att den stängs av. Det är det atmosfäriska flödet av färskvatten från Atlanten till Stilla Havet som är en mycket viktig drivande mekanism. Den utgör idag ett flöde på cirka 200 000 kubikmeter per sekund. På så sätt håller sig Atlanten saltare och Stilla Havet sötare, och det driver hela termohalina cirkulationen (av vilken Golfströmmen är en del). Och som Stigebrandt själv skriver:

Det finns ingen anledning att förmoda att Nordatlanten inte kommer att fortsätta att producera djupvatten för Världshavet även vid ändrade klimatförhållanden. Tidsskalan för den termohalina cirkulationen är cirka 1 000 år. Det betyder att det tar hundratals år innan förändringar i de interoceaniska atmosfärstransporterna av vatten får effekt på salthaltsfördelningen mellan oceanerna och därmed på den termohalina cirkulationen. /…/

Vilken betydelse har ett extra färskvattentillskott från en smältande inlandsis på Grönland? Den extra tillförseln av färskvatten måste ställas i relation till den totala tillförseln av färskvatten till regionen, som är av storleksordningen 200 000 kubikmeter per sekund, medan den extra tillförseln av färskvatten från den smältande Grönlandsisen har uppskattats till cirka 5 000 kubikmeter per sekund. Eftersom allt färskvatten blandas in i djupvattnet betyder det att salthalten på nytt djupvatten sjunker från cirka 34,92 till 34,91 promille. /…/

Den världsomspännande vertikala meridionala cirkulationen kallas ofta för den termohalina cirkulationen för att markera att den kräver att tyngre vatten skapas av termohalina processer vid havsytan. Cirkulationen drivs dock inte av djupvattenbildningen utan av den vertikala blandningen som bringar upp djupvattnet till ytskiktet. Blandningen i djuphavet drivs av turbulens som till största delen får sin energi från interna vågor som bildas då tidvattnet sveper över ryggar och trösklar i havsbottnen. Vertikalcirkulationen bör därför vara oberoende av klimatförändringar. Ökande transport av färskvatten i atmosfären mot högre latituder kan ge reducerad salthalt av djupvattnet. Men djupvattenbildningen upphör inte, möjligen flyttas den till ett annat område. /…/ För att djupvattenbildningen skall flytta från Atlanten till exempelvis Stilla Havet måste de atmosfäriska medelflödena av vatten mellan oceanerna byta riktning. Detta skulle kräva en annan atmosfärscirkulation än den vi känner.

Spana in tidningen och läs hela artikeln!

Min huvudhandledare, Anders Omstedt, pratar om förändringar i Östersjön hos Vetenskapsradion. Det handlar framförallt att nederbörden skulle öka, och på så sätt söta ut Östersjön. Men som jag och Anders visade i en artikel att det krävs ganska stora förändringar i ökad sötvattentillförsel för att Östersjön skall gå  mot ett mer sjölikt stadie. Idag är färskvattentillförseln till Östersjön cirka 15 000 kubikmeter per sekund. För att vårt innanhav skall bli som en sjö krävs att färskvattentillförseln ökar till 60 000 kubikmeter per sekund. Det mest extrema skulle kunna vara att det börjar ösa ned väldigt mycket vatten och medeltalet ökade till 20 000 kubikmeter per sekund. Då skulle salthalten så småningom minska med cirka 2,5 psu. Men tidsskalan Östersjön reagerar på i salthalt ligger på cirka 30 år, varför en förändring i salthalt inte syns omedelbart. Att Östersjön blivit något sötare på senare tid verkar stämma, men samtidigt är sådana variationer inte något nytt. Från Havsklimatgruppens hemsida (forskargruppen jag ingår i) går det att hämta en publicerad datafil över salthaltsförändringen i Östersjön sedan början av 1900-talet. Som framgår av data (se bild) förekommer stora variationer över tid och förändringar på i medeltal 1 psu är inte främmande. Att salthalten kommer förändras är inte något konstigt, för det har den alltid gjort. För 8500 år sedan var ”Östersjön” en sötvattenssjö som öppnades mot havet. Två tusen år senare nådde salthalten sitt maximum (mellan 10-15 psu), för att därefter successivt sjunka igen (idag ligger salthalten på 7-8 psu). Hur salthalten kommer variera i framtiden är alltså inte helt givet. Än mindre säkert är det hur torsken kommer att reagera.

Ingen rekordmild vinter i Sverige

Idag har våren börjat, om man anser att våren sträcker sig mellan mars till och med maj. Vintern (december, januari och februari) var väldigt mild, speciellt de två första månaderna, men under februari slog kylan till i omgångar. För landet som helhet var denna vinter inte alls den mildaste hittills sedan pålitliga mätningar påbörjades, endast för den absolut södra delen av landet var det rekordmilt. Grovt sett slutade februari för norra halvan av Sverige som kallare än  normalt, mellersta Sverige var ganska normalt medan södra Sverige var varmare än normalt.

I vårt grannland Danmark slog denna vintern rekordet från vintern 1988/89 med några tiondels grader. Vintern 1989 var också väldigt mild i Sverige och hela Östersjöområdet. Inte minst hade isen i Östersjön den vintern den minsta utbredningen någonsin. För denna vintern kan vi inte avgöra något ännu då säsongen för isen fortfarande pågår.

I Storbritannien var denna vintern den näst varmaste sedan mätningarna började 1914. Satt i perspektivet av världens längsta instrumentella temperaturserie, Central England Temperature, var årets vinter däremot den fjärde varmaste.

Om vintern nu är slut, även om säsongen som sådan är slut, går inte att säga med bestämdhet. Det kan mycket väl fortsätta att vara kallt ett tag. Inte minst var förra årets vår under lång tid ”gisslan” hos vintern, och våren undkom kylans stenhårda grepp först i slutet av mars eller början av april.

Samtidigt verkar det nu som om El Niño i Stilla Havet givit med sig och är på avveckling. Istället kanske en La Niña är påväg enligt NOAA.

UPPDATERING 27/4: Fann följande text hos Finska havsforskningsinstitutet; Denna vinter inte unik.