Klimatbloggen

september 10, 2007

Is i Arktis år 2050?

Filed under: Arktis/Antarktis,Glaciärer/Is,Modeller,Växthusgaser — by Daniel @ 22:00

Kommer det finnas sommaris kvar i Arktis år 2050? Räknat utifrån isexperterna och deltagarna i IPYs sommarskola för havsis, som jag deltog i under sommaren, var det ganska jämnt skägg  mellan dem som trodde isen vara borta år 2050 och dem som trodde den skulle överleva minst till år 2100. En minoritet trodde att isen skulle vara borta innan år 2050. Vem som har rätt återstår ju att se, men tydligt är att åsikterna är många och diversifierade vilket också stimulerar till en livlig och givfull diskussion.

Det finns i forskarsamhället en uppsjö av modeller, där vissa mer framgånsrikt än andra lyckas modellera delar av klimatsystemet. Isarnas framtida utbredning i Arktis är en sådan aspekt, som dessutom är en av de viktigare att få någorlunda korrekt uppskattning för. En stor del av jordklotets albedo beror på isarna på polerna, och mindre krympande arealer kan ge en positiv feedback till systemet. Så hur bra är modellerna när de modellerar Arktis isar? En ny artikel i Geophysical Research Letters har utvärderat tillförlitligheten bland de modeller som användes för framtida isutbredningens uppskattning i IPCC 2007. Genom en screening mot observerad data (1979-1999) sollades de modeller, som inte gjorde ett bra resultat för Arktis som helhet och dess delhav, bort. Av 20 modeller fick nästan hälften kasseras då endast 11 kunde ge tillräckligt bra resultat för Arktis som helhet. För de olika delhaven är det annorlunda; centrala Arktis anses vara godkänt för 15 modeller, för Karahavet/Laptevhavet, Chukchihavet och Beauforthavet kunde 4, 8 respektive 11 modeller användas med tillräcklig tillförlitlighet, 7, 12 och 5 modeller kan användas för att få ordning på isen i Berings hav, Okhotskhavet och Barents hav. Modellerna kördes med SRES A1B-scenariet, vilket bör vara tillräckligt eftersom 2050 ligger nära i tiden och i kombination att de närmsta årens utsläpp kommer vara den primära drivningen eftersom CO2 inte agerar momentat på systemet. Extrapolering av nutiden är alltså mer realistisk än några djupdykningar i socio-ekonomiska gissningar för vår utveckling fram till 2050.

Av modellerna tyder 7 av 11 på en minskning med mer än 40% av sommarisen (augusti-september) i Arktis som helhet fram till år 2050. Likadant visar en majoritet av de godkända modellerna för respektive delhav i Arktis (se ovan för antalet modeller per region). Den enda delbassäng, som inte uppvisar större tecken på förändring, är Labradorhavet och Baffin bay väster om Grönland. Detta område är dock sedan tidigare känt att förmodligen inte uppleva någon signifikant värmning den kommande tiden varför heller inte isutbredningen påverkas nämnvärt. I centrala Arktis ger modellerna lustigt nog två olika lösningar; en med realtivt liten minskning av isutbredningen och en med nästan ingen is. På sina håll sker också vissa ändringar i isutbredningen under vinterhalvåret. Framförallt är det haven längst ifrån centrala Arktis där sommarisen normalt inte är särskilt utbredd eller inte ens finns; Okhotskhavet, Berings hav och Barents hav.

En 40%-ig minskning av isarna till 2050 var budet. Med det är nog inte sista ordet sagt i denna fråga.

augusti 22, 2007

Regn igår, idag och imorgon

Filed under: Atmosfären,Östersjön,Modeller,Regionalt,Väder,Växthusgaser — by Daniel @ 22:49

Ytterligare en sommar är snart slut. De flesta kommer nog minnas sommaren 2007 som ganska kall och regnig, alltså ganska dålig för de flesta. Men kall var den egentligen inte, den var faktiskt ganska normal. Juni var något över normal, juli var normal eller under det normala och augusti ser ut att sluta på över normal temperatur. Vi var ju faktiskt bortskämda under förra årets sommar med höga temperaturer (längre än så brukar vi inte komma ihåg vädret om det inte är extremt). Regnigt var det däremot iår, framförallt i juli. Det regnade mer än normalt i södra och norra Sverige, men under normala mängder kom i mellersta Sverige. I samband med att regnet vräkte ner publicerades också en artikel  i Nature, som fick stort genomslag i media. Artikelförfattarna föreslog en viss koppling mellan ökad nederbörd och stigande temperaturer. Deras resultat indikerade att den mänskliga faktorn bakom ökad global och årlig nederbörd låg på 50-85% med en säkerhet på 5-95% under perioden 1925-1999 mellan latituderna 40S och 70N (på låga latituder på norra hemisfären var dock trenden negativ). Genom att köra 4-10 klimatmodeller med olika drivning (endast antropogen drivning, endast naturlig drivning samt en kombination av båda) fick man för varje latitud ett spann av modellerad förändring i nederbörd. Den observerade trenden befann sig i de flesta fall inom spannet. Varje enskild modell återgav dock inte trenderna korrekt över alla latituder, men genom att göra ett medelvärde med skalning av modellkörningarna kunde man få något som kunde se ut att vara okej (det är en teknik som används ofta i dessa sammanhang). Bästa korrellation mellan observationer och modellresultat erhölls då både antropogen och naturlig drivning togs med, vilket inte borde vara någon världsomskakande nyhet. De modellerade trenderna var dock alltid mindre än den observerade. Att nederbörden generellt ökar (på vissa ställen minskar den) om temperaturen ökar borde vara tämligen troligt redan från början. Det är också något som en artikelScience slog fast redan två veckor tidigare. Och om temperaturen ökar på grund av bland annat antropogena effekter så bör det vara mycket troligt att nederbördsmönstret påverkas något globalt. Regn är också den parameter som förmodligen är viktigast för framtida anpassning av samhället, eftersom vi har lättare att klara temperaturförändringar än rubbningar av tillgång till vatten alternativt kraftiga översvämningar.

I vart fall fick artikel i Nature, inte helt oväntat, de flesta medier att gå helt i taket och dra pralleller till årets regnrika sommar och hävda att morgondagen redan var kommen… precis som de gjorde förra sommaren med den tryckande värmen och brist på regn. Nå, fint så, det får stå för dem (de måste ju ha något att skriva om) – jag tar en annorlunda approach. Att det ibland regnar mycket under sommaren bör inte vara några konstigheter. Ibland fullkomligt vräker det ner, och ibland är det långa perioder utan en enda droppe regn. Sådan är sommaren. Jag skulle bli mer förvånad om en sommar var normal, än inte. För vädret är onormal mer normalt än normal – både igår, idag och imorgon.

Vad kan vi säga om förändringar i regnmönster hittills i vår region? Från BACC (BALTEX assesment of climate change for the Baltic Sea basin) får vi reda på att nederbörden ökat i Östersjöregionen under 1900-talet, men att det inte är jämnt fördelat över området. Den största förändringen har skett under vinter och vår, medan höstarna under senare delen av 1900-talet blivit torrare. Sommrarna har fått något mer nederbörd i norra regionen, men blivit torrare i söder. Väster har också fått mer nederbörd än öster. Framtiden, enligt modellresultat, bjuder på mer regn på årsbasis i regionen, speciellt vintertid (vilket skulle kunna ge mer snö om vi har tur), men det blir torrare somrar i söder (alltså motsats till iår). Dock är det inte helt glasklart hur det kommer bli eftersom den naturliga variationen i nederbörd varit tämligen stor på längre tidsskalor. Men, visst kan det komma att bli väldigt regnigt även på sommaren i södra Sverige ibland (och väldigt kallt på vintrarna då och då). Därför bör det vara frekvensförändring av extrem nederbörd som bör studeras närmre. För det är förmodligen inte mer regn under sommaren som sådan vi kan förvänta isåfall, utan att det oftare inträffar ett skyfall enligt definitionen på extrem nederbörd. Jag har vet inte hur sommaren 2007 platsar in på den listan. Skulle här också vilja återkoppla till ett tidigare inlägg. I Östersjöregionen sker relativt stora förändringar under ett sekel, och har så skett hela tiden; iallafall sedan år 1500. Kan vi klargöra denna variation bör det bli lättare att göra bättre modellscenarier för framtidens nederbörd; vilket som bör vara normal variation jämfört med ett tydligt påverkat system.

GöteborgsPosten hade för övrigt en bra artikel häromdagen om sommaren, och eftersom jag befann mig hos särbon i Danmark under semestern kan jag också rekommendera DMIs sammanställning.

Uppdatering 29/8: DMI har nu ytterligare en ny sammanställning. Sommaren är den tredje våtaste. Toppåren är 1980 och 1879.

april 23, 2007

Stort, skoj och svulstigt i Wien

En vecka i Wien är intensiv, inte bara på grund av alla mozartkulor och sachertårtor. Ännu mer intensivt blir det när tusentals och ännu mer tusentals geovetare träffas i en och samma konferensbyggnad. Det var första gången jag deltog på en EGU-konferens, och det var nog större än vad jag hade förväntat mig. Att ta in all information är inte varken praktiskt eller teoretiskt möjligt. Tur nog fick jag antecknat en hel del av vad som sades där nere, och jag fick också träffat några av dem jag läst artiklar av (och ibland även skrivit om här på bloggen).

Så vad fick jag reda på? Jag tänker inte redovisa person efter person vad de sa (det blir allt för stort) eller gå in på något i detalj (det mesta av det nedanför sysslar jag ju inte med själv utan bara finner intressant), istället tar jag det i stora drag varför många föredrag och postrar inte kommer att omnämnas även om de var se- och hörvärda.

Solforskarna verkade inte riktigt nöjda med senaste IPCC-rapporten då de anser den underskatta solens roll i systemet. Att varje ny satellit, som skjuts upp för att mäta solstrålningen, ger olika resultat är lite problematiskt och ett stort pusslande. Från proxyfolket är det problem med att datumsätta proxyserierna eftersom den metod man hittills använt är ganska oexakt. Vi fick också veta att Dansgaard Oeschger-händelserna inte är periodiska och att de inte drivs av externa faktorer såsom solstrålning.

Mycket pratades det om värmetransporterna i haven och deras betydelse för klimatet. Som vi vet varierar det ganska mycket på en sub-årlig skala hur mycket värme som transporteras norrut (och söderut) i systemet. Det kan ju få som följd att vissa skriker vargen när det egentligen är en liten guldfisk. Det krävs betydligt längre mätningar än 1 år för att förstå hur variabiliteten är i haven. Med den transektmetod som användes, och som sedan blev en vargen kommer-nyhet, krävs det en tidsskala på århundraden för att kunna konstatera förändringar i MOC. En ny mätmetod, bestånde av flera fasta kontinuerligt mätande bojar tvärs Atlanten, kan istället vara bättre. Använder man den metoden behöver vi bara vänta någonstans i storleksordningen 50-60 år innan vi kan se någon förändringar i MOC. Används istället både transekter och bojar samtidigt förkortas tidsskalan ytterligare till ett antal årtionden. Det går alltså inte med dagens mätningar att skilja på variationer och/eller trender i data gällande MOC. I övrigt noterade jag att den händelse, som inträffade i november 2004 och som fick stor skrämselgenomslag i världsmedia snarare betecknas som lite kuriosa hos forskarna och inte som särskilt katastrofal eller ens direkt märkvärdig i sig. Det enda man kan säga är att instrumenten blev fler och bättre i början av 2000-talet och att man helt plötsligt bara fick bättre upplösning. I övrigt fick vi också lära oss om att minnet i haven är olika – från Atlanten som har ett ganska långt minne till Stilla Havet som snarare verkar lida av alzheimers.

Värmeinnehållet i haven är en ganska het fråga. Beroende på vem man frågar kan man få helt olika resultat, dessutom har man nyligen upptäckt ganska stora felkalibreringar hos instrumenten, varför vissa föredrar att utesluta instrument. Jag har anledning att återkomma till detta ganska snart i och med en just sådan rättelse till ett tidigare inlägg. Enligt Levitus, som höll ett föredrag i Wien, rasar för tillfället en ganska hetsig debatt om hur man skall korrigera alla data som visat sig vara fel, och det är inte världens lättaste uppgift. Dessutom har man bara under de senaste åren börjat täcka in även södra halvklotets hav i värmemätningarna, och det påverkar också data i viss utsträckning.

Högupplösta tidsserier av temperatur eller nederbörd i olika områden upptog också en del av veckan. En serie från Island visade bland annat på höga ytvattentemperaturer under medeltida värmeperioden, och att temperaturen sedan dess minskat. Mycket snabba förändringar på uppåt 1 grad skedde när värmeperiden började och avslutades. För Atlantens djupvatten, och ventilationen av djupvatten är kalla perioder goda nyheter då ventilationen sker oftare trots att transporten upp i Atlanten via flordiaströmmen är svagare. Som kompensation får istället vattnet en högre densitet, vilket ger mer djupvattenventilation. I Medelhavet var det under den medeltida värmeperioden också högre produktion då det nuvarande sydeuropeiska klimatet förflyttades längre söderut. Gränsen, som idag går i nordafrika, har flera gånger förskjutits fram och tillbaka över Medelhavet. I västafrika var det under den romerska värmeperioden mycket blötare än idag. Nordafrika fungerade ju som Roms kornbod, men sedan blev det helt plötsligt torrare, vilket gav mindre mat till rikets invånare, vilket i sig skulle kunna vara en bidragande orsak till rikets kollaps. Jag gillar dessa teorier, även om man inte kan förklara samhällens kollaps med en enda faktor – det är alltid många som samverkar. Iallafall verkar nederbördsmönstret i nordafrika variera i cykler på 500 år och att det efter medeltida värmeperioden har blivit betydligt torrare än vad det varit tidigare i området.

Stormar (inte orkaner) är ett ämne som många pratar om, speciellt nu efter vi har haft flera i vårt område – inte minst Gudrun och Per, och allt annat vad de nu heter. Även om många redan vet det har inte stormarna i Europa ökat nämnvärt på senare tid. På längre sikt, sedan slutet av 1800-talet, har de istället minskat, förutsatt att man har tilltro till data. En viss ökning skedde 1960-1990, men därefter minskade stormigheten igen. Och det är liknande resultat som BACC fann för Östersjöområdet, att stormigheten inte har en trend alls. Vi skall dock hålla oss kvar i atmosfären lite och vända blicken mot NAO, detta fenomen som ofta styr vintrarna hos oss. Normalt brukar man se det som tryckgradienten mellan Azorerna och Island, men en ny tolkning ger en annorlunda bild. Man skall tänka sig NAO som brytande vågor i stratosfären över Grönland, vilket föranleder blockeringar över Europa. Blir NAO positiv betyder det att färre vågbrytningar sker, och ett negativt NAO följdaktligen att fler vågor bryts.

Känslorna svallade ibland ganska mycket på föredragen. Jag var med om iallafall två sådana tillfällen. Dels var det en fransk professor inom solmagnetism som retade gallfeber på en kvinnlig modellör genom att säga att solens magnetfält är direkt ansvarigt för intensiva orkansäsonger, smältande isar och förändrade ekosystem. Ganska kontroversiellt må jag säga, och tyvärr var jag inte med under hela föredraget så jag missade på vilka data han underbyggde sina teorier. Men nog var det väldigt underhållande gräl de hade, lite på catfight-stadiet. Den andra händelsen var när Fred Singer höll låda. Han pratade om CCSP-rapporten (vilken ingen europeisk forskare verkar ha läst eftersom nästan ingen räckte upp handen när Singer frågade vilka som läst den – jag har inte läst den) och hur själva rapporten skiljer sig från sammanfattningen. Han tyckte det var den fullständiga rapporten man skulle läsa och inte sammanfattningen eftersom sammanfattningens slutsatser inte har stöd i rapporten. Singer uppmuntrade därför alla att läsa den fullständiga rapporten snarare än sammanfattningen (han hänvisade bland annat till skillnader i modellresultat kontra mätningar de olika lagrens temperaturvariationer i atmosfären). Givetvis fick detta mothugg från en annan amerikan som ansåg att Singer inte höll sig till sanningen. Denna person, vem det nu var, tyckte istället man skall läsa sammanfattningen, eftersom den är lättare att förstå (jag antar också han anser att sammanfattningen och rapporten ge samma stöd till vad som än står däri). Men, det man kunde dra som slutsats var att Singer ansåg man skulle läsa en fullständig rapport och hans kommentator att man skulle läsa sammanfattningen. Det gav inte så mycket klarhet, men det var inte oväntat.

En liten kuriosa är att dagarna, på grund av växthusgaserna, kommer bli längre i framtiden, hela 0,65 millisekunder längre till år 2100. Dessutom kommer vikten att öka hos en människa som väger 80 kg idag; år 2100 kommer han eller hon att väga 0,001 milligram mer.

Och för dig som brukar illustrera solen med hjälp av en apelsin – byt till en citron istället eftersom det är mer likt formen på solen.

I övrigt hade jag två postrar där nere och det var väldigt givande. Fick träffat många människor som var intressanta och genuint intresserade av vad man sysslade med. Sånt gillar jag, speciellt eftersom det var första gången på en sådan konferens och man inte känner många folk ännu. Men även om det kan se så ut är det inte alltid lätt att stå med ett stort brett leende i två timmar. Dags att ta den här vitamininjektionen och använda den till något vettigt i arbetet…

april 13, 2007

Lästips – Troligen ett varmare hav

IPPC är en välkänd organisation för de flesta. Den motsvarande organisationen, som kartlagt litteraturen och var vetenskapen står idag rörande klimatförändringar i Östersjöregionen, BACC, är destu mindre känd. Något konstigt kanske eftersom det klimat vi har i vår region borde vara av stort intresse för oss att känna till hur det förändras, förändrats och kan förändras. I senaste Kemivärlden finns det en artikel i vilken min handledare, Anders Omstedt, intervjuas om projektet som i sommar kommer ut med en sammanställning i bokform. Artikeln finns att läsa som pdf här:

BACC har sammanställt och värderat tillgängliga data om historiska, nuvarande och förväntade klimatförändringar. Genom att använda mätdata tillbaka till cirka 1800 har man sett att den uppvärmning som skett de senaste hundra åren är drygt 0,7 °C. Observationer som kortare issäsong och minskad istjocklek på sjöar och floder är statistiskt signifikanta men ligger ändå inte utanför vad man kan förvänta inom den naturliga variationen. Lägger man däremot in dessa data i regionala klimatscenarier för hundra år framåt slår ökningen igenom och ger en tydlig temperaturstegring på 3 – 4 °C.

För som vill veta mer om BACC kan man klicka sig vidare till deras hemsida.

februari 25, 2007

Vad har hänt i Arktis och Antarktis?

En artikel av John Turner (BAS), James E. Overland (NOAA/PMEL) och John E. Walsh (IARC) dök i dagarna upp i International Journal of Climatology. Pappret är en sammanfattning av en workshop (2004) om höglatituda klimatförändringar. Artikeln är ett nytt grepp där man vill sätta de pågående klimatförändringarna i polarområdena i ett perspektiv – inte minst eftersom de flesta studier fokuserar på bara det ena polområdet, istället för att jämföra de båda områdena; hur stor är variabiliteten, vad ger haven för effekt och vad ger atmosfärscirkulationen och hur bra är datamängderna? Det sistnämnda är vad som nästan alltid är den begränsande faktorn för att svara på de andra undringarna. För Arktis finns det i runda slängar 100 år av bra data medan det för Antarktis endast finns cirka 50 år. Dessa två tidsskalor jämförs i vardera område av författarna. Vi vet sedan tidigare att båda polarområdena har upplevt vissa förändringar under de senaste åren. Även om förändringarna är ojämnt fördelade i rummet kan man peka på några saker som skett nyligen. I Arktis är det temperaturökningar i östra Sibirien och nordvästra Nordamerika, avsmältning av is från Grönland, minskad sommarisutbredning i Arktis, viss upptinande av permafrost. I Antarktis är det framförallt den Antarktiska halvön som påverkats av högre temperatur och smältande isar, medan övriga kontinenten är relativt oförändrad.

Arktis

Temperatur och tryck

  • Uppvärmningen var störst i Nordvästra Nordamerika och centrala Sibirien, även om uppvärmningen var ganska ojämn över Arktis (Prova gärna och gör en egen yttemperaturanalyskarta hos NASA-GISS).
  • Temperaturtrenderna är störst i landregioner än i havsangränsande regioner.
  • Mätstationer visar på generellt varma temperaturer i vinter- och vårsäsongen under 1990-talet samt under 1930-1950-talen.
  • Från svenska mätstationer var 1800-talet under vintern cirka 1 grad kallare än under 1900-talet första hälft. Skiftet skedde kring år 1900 (eller 1877 enligt svenska studier). Slutet av 1700-talet var lite varmare än 1800-talet.
  • Ökade varma lufttemperaturer kan främst härledas till att mildre luft advekteras från sydliga till nordligare latituder. Uppvärmningen under vintern och våren i Nordeuropa och Sibirien under 1980- och 1990-talet är en effekt delvis härledd till ökade västerliga vindar med en positivt fas av Arktiska oscillationen (AO). Av samma anledning och under samma tidpunkt sjönk temperaturerna i östra Kanada och södra Grönland.
  • En stor del av uppvärmningen i Alaska inträffade under PDO-regimskiftet 1976/77. Även om PDO under senare år åter har börjat inta en mer neutral form är det tämligen säkert att generellt säga att Arktis fortsatt värmas upp.
  • Tryckgradienten har ökat över delar av Arktis.
  • AO var ofta i en positiv fas från 1960-talet fram till mitten av 1990-talet. Senare år har sett en mer neutralisering av oscillationen. Osäkert om växthusgaser påverkar AO-frekvensen positivt.

Nederbörd, snö och färskvatten

  • Indikationer finns att nederbörden har ökat i Arktis, men det är svårt att avgöra med säkerhet då mätarna är glest uppsatta, samt att nederbörd varierar mycket lokalt på grund av exempelvis jordytans beskaffenhet (temperatur är inte lika beroende av denna faktor då det snarare är den storskaliga cirkulationen som spelar roll, vilket också är sant till viss del för nederbörd).
  • Snötäcket varierar stort från år till år. En minskande tendens finns mellan 1973 till 2003 då snöytan minskade med ungefär 10% (motsvarande cirka 3,5 x106 km2). Bakomliggande mekanismer är inte helt karlagda, ty snöutbredningen är inte en direkt funktion av exempelvis temperatur (mildare vintrar med hög luftfuktighet kan ger mer snö än kalla och torra vintrar).
  • I Barrow, Alaska, börjar snön smälta cirka 10 dagar tidigare under mitten av 1990-talet än under 1970-talet. Detta är förmodligen en effekt av förändrat flödesmönster mellan norra Stilla Havet och Artkis.
  • Generellt har färskvattenutflödet från de ryska floderna i Sibirien ökat mellan 1950- och 1990-talet. Vad som bidrar mest (varmare temperaturer, förändrad nederbörd, tinande permafrost och mänskliga aktiviteter i form av omledning och dammbygge) är under utredning.

Permafrost

  • Jordtemperaturen i stora delar av Alaska och Sibirien närmar sig 0 grader Celcius.
  • Ytvegetationen på tundran förändras mot fler buskar och våtmark då sommartemperaturerna oftare når 10 grader Celcius.
  • Enligt satellitmätningar har tundraområdet minskat med 17% under de senaste 25 åren.

Havsis

  • Från satellitmätningar har isutbredningsarealn i september minskat med 17% under de senaste 25 åren.
  • Isens tjocklek har förmodligen förändrats negativt.  En del av denna utveckling kan möjligen ha att göra med förändrat vindfält och positiv fas av AO. Ytterligare minskning kan härledas till regionalt ökande temperaturer. Ytterligare avsmältning blottlägger med havsyta, vilket kan fungera som ytterligare en positiv feedback som absorberar med solenergi.

Glaciärer

  • Massbalansen hos glaciärer i Nordamerika har vart negativ sedan 1970-talet, medan den vart positivt för skandinaviska glaciärer under samma period. Det finns dock indikationer på att dessa glaciärer uppnåt en negativ massbalans sedan slutet av 1990-talet.
  • Grönlands glaciärer smälter vid kanterna samtidigt som det finns indikationer som visar på förtjockning av Grönalands inre. Författarna drar ingen slutsats vilken effekt som är störst utan hänvisar till den pågående debatten i ämnet (förtjockningen i Grönlands inre är okänd då data saknas).

Hav

  • Ytvattentempepraturer visar samma lågfrekventa beteende som lufttemperaturen.
  • De Grönländska, Isländska och Norska haven färskas upp, vilket kan ge svagare konvektion.
  • Under 1990-talets början försvann det kalla haloklina lagret från vissa av bassängerna i Norra Ishavet, samtidigt som AO kom i en än mer positiv fas. Sedan 1998 har lagret återigen börjat återetablera sig. Detta lager har stor betydelse för värmebalansen och därmed isbildningen. Frånvaro av lagret ger förmodad mer avsmältning på grund av ökat vertikalt värmeflöde.

Antarktis

Temperatur och tryck

  • Förändrinar i temperatur varierar stort över kontinenten, med Antarktiska halvön som en utstickare med kraftigt uppvärmning sedan 1950-talet. Stationen vid Faraday/Vernadsky visar en årlig uppvämning på 0,56 grader Celcius per dekad, eller 1,09 grader Celcius per dekad under vintern. Temperaturen har vart näst intill konstant stigande sedan stationen upprättades 1947 med endast ett fåtal kallare år. Temperaturen vid denna station är nära relaterad till isutbredningen. Mycket (lite) is ger låg (hög) temperatur.
  • Temperaturökningen på Antarktiska halvön är begränsad till ett mindre område med minskade uppvärmning i nordlig riktning.
  • Utanför den Antarktiska halvön är antalet statistiskt signifikanta temperturförändrinar låg, ofta som ett led i stora årliga variationer. Av totalt 19 stationer visade 11 en värmande och 7 en kylande trend (den sista stationen har för lite data för att fastslå en årlig trend).
  • Det finns bara en station med genomgående kylande trend i alla säsonger; Amundsen-Scott-stationen vid Sydpolen. Dock är endast den årliga trenden på -0,17 grader Celcius per årtionde signifikant (denna station är i princip den enda som finns för Antarktis inland, övriga stationer är belägna nära eller vid kusten – Vostok-stationen undantagen).
  • Southern Hemisphere Annular Mode (en oscillation för Antarktis liknande AO för Arktis) gick in i en positiv fas 1957 och har ökat mest under sommarhalvåret, vilket förmodligen bidragit till de ökande temperturerna vid Antarktiska halvön.

Nederbörd, snö och färskvatten

  • Nederbörd, vilken nästan helt uteslutande (bortsett från Antarktiska halvön) kommer som snö, är mycket svårt att mäta i Antarktis på grund av vind som advekterar snön.
  • Visuella observationer från stationer på Antarktiska halvön visade att det förekommer 50% mer nederbördshändelser nu än under 1950-talet.
  • Från studier av nya data för hela Antarktis mellan åren 1979-1993 fann man ingen förändring av nederbörden i Antarktis, även om 15 år är lite för kort tid att dra slutsatser ifrån.
  • Klimatmodeller föreslår ökad nederbörd i Antarktis, vilket dock ännu inte hittas stöd för i observationer (det är dock ingen hemlighet att klimatmodeller på dessa latituder inte uppvisar sin starkaste sida).

Permafrost

  • Permafrost fins framförallt längs vissa kuststräckor och på den Antarktiska halvön. En viss upptining har skett enligt mätningar runt stationer, men det finns ingen uppskattning på hur stor denna upptining är.

Havsis

  • Tillförlitliga havsisdata finns sedan 1970-talet med införandet av satellitmätningar. Under perioden 1973-1977 minskade havsisen markant med över 15%, men har sedan dess återhämtat sig fram till 2002. Minskningen under 1970-talet tros bero på en stor positiv avvikelse i havsisutbredningen under 1960-talet.
  • Isutvecklingen är olika i olika havsområden. I Wedellhavet, Stilla Havssektorn och Rosshavet var isutvecklingen positiv mellan 1979-1998. I Indiska oceansektorn var trenden något negativ medan den i Amundsenhavet var starkt negativ, vilket kan kopplas till uppvärmningen kring den Antarktiska halvön.

Glaciärer

  • På den Antarktiska halvön har 87% av de 244 studerade galciärerna smält tillbaka och att denna reträtt har ökat i hastighet.
  • I övriga Antarktisk är det svårt att dra en generell slutsats om isen smält eller blivit tjockare. På regional skala finns dock indikationer på att vissa isområden har blivit tunnare under 1990-talet.

Sammanfattningsvis drar författarna slutsatsen att de klimatförändringar Arktis upplevt under det senaste århundradet beror på en kombination av förändringar i den storskaliga atmosfärscirkulationen (förmodligen förstärkt av växthusgaser) och lokala feedback-mekanismer. Däremot finner inte författarna stöd för att AOs mer frekventa läggning i en positiv fas skulle vara rent växthusgasdriven, vilket några modellstudier tidigare föreslagit. Därför anser författarna att ACIA-rapporten till viss mån överdriver växthusgasernas roll i de närliggande förändringarna bakåt och framåt i tiden. De lägger också till att på grund av de stora positiva feedback-mekaniserm som nu verkar i området blir det svårt för en framtida intern variabilitet att motverka fortsatt positiv feedback-respons (exempelvis att isutbredningen fortsätter vara tillbakadragen trots att AO numera är i en mer neutral fas). Social och ekonomisk anpassning till ett förändrerligt klimat är därför något som krävs för området (samma sak torde gälla globalt också).

För Antarktis del ser författarna det som mindre troligt att den snabba uppvärmningen på Antarktiska halvön kommer att fortsätta i samma takt. Detta eftersom temperaturen där är nära kopplad till isutbredningen. När isen smält undan bör därför temperaturen stabiliseras någorlunda, om än på en högre nivå.

Det finns uppenbarligen en hel del kvar att fokusera på vad gäller klimatförändringar på höga latituder, inte minst fördjupad förståelse av feedback-mekanismer. I och med att International Polar Year startar den 1:a mars kanske vi får svar på flera av våra funderingar och frågor.

oktober 4, 2006

Drivning av Östersjöregionens klimat

Filed under: Östersjön,Regionalt,Växthusgaser — by Daniel @ 20:15

Gavin Schmidt har ett bra inlägg på RealClimate. Det är om en fråga, som jag ofta får mail om och som jag också brottas med dagligen i min forskning. Det är därför lägligt att skriva om problemet ur det perspektiv jag befinner mig i (fokus kommer också vara lite annorlunda). Inlägget handlar om ifall det går att bestämma hur stor del av den globala uppvärmningen som går att härleda till koldioxid (eller andra växthusgaser alternativt andra drivningar). Det korta svaret är ”nej”. Däremot går det att göra vissa sifferexcersiser, som Gavin demonstrerar i sitt inlägg. Systemet är dock olinjärt, så uppskattningar i en sådan form är ganska meningslösa eftersom osäkerheterna kring de olika drivningarna är varierande (vissa drivningar vet vi en hel del om medan andra är väldigt osäkra – och vi vet inte med säkerhet om det finns fler drivningar som kan spela roll, även om vi inte antar det för ögonblicket). Men även om vi skulle kunna ha en bra uppfattning kring det hela skulle vi bara ha en siffra, vilken i sig inte skulle sagt så mycket. Att urskilja ett antropogent mönster utifrån en naturlig trend är mycket svårt, oavsett vilket som dominerar. Än värre blir det om man skall försöka urskilja de olika komponenterna från varandra, eller om man vill försöka dela upp den antropogena klimatpåverkande delen från den antropogena icke-klimatpåverkande delen. Då har man ett gigantiskt nystan att reda ut.

Det finns olika sätt att studera energibalanser, från det globala till det lokala. Gavin förklarar det hela på ett ganska generellt plan som mest är direkt applicerbart på den globala skalan. Östersjö”fetishist” som jag är vänder jag blicken ner på det regionala planet. Om vi skulle vilja uppskatta påverkan på Östersjön från olika klimatdrivningar ställs vi inför ett helt annat dilemma. Drivningarna kan globalt uppskattas med olika framgång (som jag nämnde ovan), men de tar där inte hänsyn till den rumsliga variationen. Beroende på i vilken region vi befinner oss dominerar olika drivningar. I vissa områden kanske albedo dominerar, i andra områden dominerar koldioxid, i andra dominerar landanvändningen och så vidare. Frågan jag ställer mig då är givetvis hur de olika drivningarna påverkar oss i Östersjöregionen.

Så hur mycket påverkar varje drivning klimatet i Östersjön? Precis som på global nivå är det på regional nivå svårt att svara på, om inte ännu svårare och tätt på en omöjlighet. Östersjön, vars avrinningsområde är cirka fyra gånger större än själva Östersjön och hem för 85 miljoner människor, lider av stark antropogen påverkan. En typisk klimatpåverkan (spelar ingen roll om den är naturlig eller antropogen), som exemeplvis förändrat ekosystem, kan likaväl vara en påverkan från rena antropogena icke-klimatologiska effekter, som övergödning eller överfiskning. Båda händelserna ger samma resultat, men den ena drivningen är från klimat och den andra är inte kopplad till klimat. Dessutom kan händelserna samverka med varandra, vilket gör det hela ännu mer komplext och olinjärt. Dessutom ligger Östersjön just där två olika vädersystem möts (det mildare nordatlantiska och det kallare kontinentala). Den interna variabiliteten i systemet blir därför väldigt hög och svängningar behöver därför inte nödvändigtvis bero på en antropogent driven klimatförändring. Övergången från den lilla istiden till det varmare 1900-talet berodde exempelvis på att det kontinentala vädersystemet, som dominerade regionen under lilla istiden, försvagades och gav mer plats åt det nordatlantiska vädersystemet (det går inte att avgöra om växthusgaserna var orsak till detta). Samtidigt kan vi konstatera att området under 1900-talet värmts upp snabbare än den globala medeltemperaturen (främst under våren). Trots det är de drivningar i områdets klimatsystem, som inte är relaterade till växthusgaser, förmodligen mer framträdande för klimatets utveckling. Det går inte att hitta en robust länk till en antropogen klimatförändring i området även om det förmodligen finns en koppling i ljuset av vad som sker på global nivå, vilket är vad BACC konstaterade. Uppskattningen av koldioxidens påverkan blir därför förhållandevis lägre i Östersjöregionen än vad den är globalt.

Som synes är det, i dagsläget, en omöjlig uppgift att med små osäkerheter kvantifiera hur stor del av den uppvärmning vi ser omkring oss på olika nivåer är en direkt orsak av ökade växthusgaser. Vi kan göra en sorts bästa gissningar, men kommer dras med osäkerheter. Och visst, den bästa gissningen är att koldioxid är den ensamt största drivningen för det globala klimatet (men det handlar inte bara om koldioxid). Å andra sidan är det inte heller intressant i sig (vilket inte på något sätt rättfärdigar ett oansvarligt användande av fossila bränslen) eftersom huvudpoängen i första hand är att förstå hur klimatsystemet fungerar, inte veta hur stor den antropogena påverkan är (det förstnämnda gör att vi hittar lösningar, det sistnämnda tar resurser från att hitta dem).

september 9, 2006

Bubblande metan i sibiriska sjöar

Filed under: Atmosfären,Växthusgaser — by Daniel @ 14:17

En ny studie presenterad i Nature försöker kvantifiera metanutsläpp från sjöar i norra Sibirien. Studien bekräftar att upptinandet av permafrost har bidragit, och bidrar, med mer metanutsläpp till atmosfären än tidigare uppskattningar visat. Den nya uppskattningen ligger någonstans mellan 10-63% högre än tidigare.

När permafrost tinas upp bildas sjöar på grund av att marken sjunker ihop något då permafrosten försvinner. Existerande sjöar kan på så sätt växa till sig. Metan (CH4), som kommer från nedbrytandet av organiskt material tidigare stabilt inbundet i permafrosten, sipprar ut genom att bilda bubblor och bubbla upp genom sjövattnet. Genom nya metoder, bland annat mätning av bubblor i is under vinterhalvåret, har gett en ny uppskattning. Samtidigt har regionen sedan mitten av 1970-talet upplevt en uppvärmning, varpå fler sjöar har bildats och därmed gett möjlighet till mer metan att ta sig upp från marken. Enligt beräkningar ökade sjöarealen i det studerade området med 14,7% under perioden 1974-2004, vilket skulle ha resulterat i 58% mer metanutsläpp under samma period. Men även om uppvärmning, sjöbildning/expansion och metanutsläpp går hand i hand påpekar författarna att feedback-mekanismen är mer invecklad än så och att olika processer spelar roll på olika tidsskalor (vilket är ett känt fenomen). Samtidigt skriver författarna att deras antaganden kan vara återhållsamma, men att det ändå visar att nordsibiriska sjöar är en viktig källa för metanutsläpp globalt (även om den senaste tidens ökande metanutsläpp är förhållandevis liten till de antropogena utsläppen). Dock beräknar man att det finns cirka 500 gigaton kol kvar inbundet i permafrost, som i ett värsta scenarie kan ombildas till metan och få fri lejd ut i atmosfären om regionens permafrost fortsätter tina upp.

Passar också härmed på att byta namn på kategorin ‘koldioxid’ till ‘växthusgaser’.

augusti 31, 2006

Fytoplankton, Antarktis och Kilimanjaro

Inför helgen finns det tre rykande färska och väldigt intressanta artiklar att läsa för den som har tid.

Controls on tropical Pacific Ocean productivity revealed through nutrient stress diagnostics (Nature 31/8). I de tropiska områdena i Stilla havet finns en upwelling av näringsrikt vatten, som innehåller mycket löst koldioxid. Av naturliga orsaker åker en del av den vattenlösta koldioxiden upp i atmosfären när vattnet når ytan. Av lika naturliga orsaker finns det i näringsrika områden en hel del alger vilka lever på bland annat näringsämnen och fotosyntes. I tropiska Stilla havet beräknas cirka 20% av världshavens produktion finnas, vilket betyder att 9-12 miljard ton kol per år i regionen binds via fotosyntes. Nya uppskattningar tyder dock på att fytoplankton i området lider av järnbrist och därmed inte tar upp lika mycket kol som tidigare trott. Storleksordningen ligger någonstans i intervallet 1,2 till 2,5 miljarder ton mindre per år, vilket skulle motsvara 4% av det totala kolupptaget i produktionen i världshaven. Det är av samma magnitud som skillnaden i primärproduktion mellan den största kända El Niño och efterföljande La Niña. Samtidigt skriver författarna att det är svårt att dra några slutsatser av de experiment med gödsling av järn på en större skala då provområdena vart väldigt små. Därmed kanske andra effekter gynnas, vilka inte är lika framstående på stor skala. En sådan effekt är hur mängden betare (organismer som äter fytoplankton) kan förändras. Exempelvis vet man inte om betarna blir såpass många att de väger upp nyttan med järngödning.

Antarctic temperatures over the past two centuries from ice cores (Geophysical Research Letters 30/8). Författarna har med hjälp av stabila vattenisotoper från iskärnor rekonstruerat temperaturen i Antarktis för de senaste 200 åren. Det finns stora skillnader i hur temperaturfördelningen vart enligt de mätserier vi har att tillgå. Exempelvis har antarktiska halvön upplevt den starkaste uppvärmningen på jorden under de senaste 50 åren, samtidigt som stora delar av Antarktis blivit lite kallare under samma period. Genom att försöka rekonstruera temperaturen kan vi kanske förstå hur Antarktis reagerar i olika klimatregimer, hur externa mekanismer ger utslag i temperaturen samt på vilken skala interna variabiliteten opererar. Rekonstruktionen uppvisar stora årliga och dekadala variationer under hela serien varav en del går att härleda delvis till SAM (Southern Annular Mode, ett mått på atmosfärens variabilitet). Enligt författarna kan cirka 17% av temperaturens variabilitet på månatlig, årlig och dekadal skala under de senaste 100 åren förklaras av SAM. Från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet var det en kall period i Antarktis. Från 1856 fram till 1975 steg temperaturen med 0,22 grader Celcius (felmarginal 0,26 grader Celcius) per hundra år vilket är statistiskt signifikant. Perioden 1975-1999 innebar en nedkylning på -2,2 grader Celcius (felmarginal 3,8 grader Celcius). Nedkylningsperioden är dock inte statistisk signifikant. Gör man en trendanalys på hela perioden 1856-1999 har temperaturen stigit med 0,18 grader Celcius (felmarginal 0,21 grader Celcius) per hundra år vilket är signifikant rent statistiskt. Jämförelse med södra hemisfärens temperaturutveckling visar att de två perioder med global uppvärmning (cirka 1910-1945 samt 1970-nu) även medföljs av en temperaturökning i Antarktis.

Kilimanjaro Glaciers: Recent areal extent from satellite data and new interpretation of observed 20th century retreat rates (Geophysical Research Letters 31/8). Glaciärerna på Kilimanjaro undersöks i perspektivet av 1900-talets klimatförändringar i östra Afrika. Artikeln föreslår att glaciärernas försvinnande beror på en obalans uppkommen av en snabb klimatförändring under 1800-talet, för vilket glaciärerna fortfarande försöker kompensera, snarare än 1900-talets klimatförändringar i sig. När de första observationerna av glaciärerna på Kilimanjaro påbörjades under 1880-talet hade avsmältningen redan startat. Då uppskattades arean vara 20 kvadratkilometer, idag återstår drygt 10%. I artikeln delas glaciärerna upp i två delar; platåglaciärer är dem som befinner sig på eller över 5700 meters höjd och därmed har plan mark under sig, sluttningsglaciärer är dem som befinner sig under 5700 meters höjd vilket betyder att de inte har plan mark under sig (utgör cirka 52% av hela ismassan på berget). Platåglaciärerna har haft en linjär tillbakagång sedan början av 1900-talet medan sluttningsglaciärerna haft en skarp avsmältningsfas mellan 1912-1953 vilken därefter minskat i avsmältningshastighet. Jämförelse med lufttemperatur gjordes, vilket visade att temperaturen vid 1000 hPa (ungefär marknivå) stigit mellan 0,14 till 0,16 grader Celcius per dekad under perioden 1948-2005. Vid 500 hPa (ungefär i höjd med glaciärernas belägenhet) finns dock ingen ökning i temperatur under samma tidsperiod. Däremot har luftfuktigheten minskat en aning under perioden. Ingen minskning kan skönjas vid marknivå, även om det finns en kraftig minskning av luftfuktigheten från 1979 och framåt. Då luften vid glaciärernas höjd blivit torrare men inte förändrats i temperatur under perioden 1948-2005 anser författarna att reträtten av glaciärerna inte uppvisar indikationer på att ha påverkats av förändringar i klimatet under 1900-talet. Istället är det mer troligt att formen på glaciärerna, och solinstrålningen, är av större betydelse. Själva skriver de i abstraktet:

Vertical wall retreat that governs the retreat of plateau glaciers is irreversible, and changes in 20th century climate have not altered their continuous demise. Rapid retreat of slope glaciers at the beginning of the 20th century implies a strong departure from steady state conditions during this time. This strong imbalance can only be explained by a sudden shift in climate, which is not observed in the early 20th century. Results suggest glaciers on Kilimanjaro are merely remnants of a past climate rather than sensitive indicators of 20th century climate change.

augusti 19, 2006

Koldioxidutsläppens ökningstakt

Filed under: Växthusgaser — by Daniel @ 17:37

Som de flesta vet släpper mänskligheten ut en hel del koldioxid i atmosfären då vi förbränner fossila bränslen, förändrar markanvändningen och så vidare. En del av mängden tas upp av hav, mark och växter men resterande stannar kvar i atmosfären. Sedan vi på allvar upptäckte möjligheten att revulotionera vårt samhälle med industrins hjälp under 1700-talets mitt fram tills idag har halten koldioxid i atmosfären ökat från cirka 260 ppm (miljondelar) till lite mer än 380 ppm (säsongsvärdena varierar). Detta vet vi.

Så hur är ökningstakten idag? Begav mig till NOAAs koldioxidmätningsprogram och fick de senaste siffrorna. Den årliga ökningstakten (förändringen av koldioxidhalten i atmosfären mellan början av januari och slutet av december under samma år) visar att koldioxidhalten den stiger linjärt, vilket inte är någon direkt skenande process1. Däremot är förändringen mycket högre nu än vad den vart tidigare eftersom vi släpper ut mer än vad de naturliga processerna själva gör (undantagsfall finns men har inte inträffat nyligen). Bästa korrellation fås med en linjär kurvanpassning snarare än en exponentiell kurva (vilket motsvarar något som skenar iväg), men korrellationen mellan en anpassad kurva och de uppmäta datapunkterna är såpass låg, på grund av de relativt stora årliga variationerna, att en korrekt värdering är svår att göra. Att utsläppstakten ökar linjärt överlag kanske räcker för många som svar ändå.

Jag gjorde också en plot över koldioxidens ökningstakt. Bilden finns att beskåda här. Som synes är de längsta kontinuerliga och direkta koldioxidmätningarna från Mauna Loa på Hawaii. Dessa startade 1959, pågår fortfarande, och avbildas som röd linje. År 1980 började man vikta ihop flera mätpunkter till ett globalt medelvärde vilket syns som den blå linjen. Notera att de streckade linjerna är årliga datapunkter och att de tjocka heldragna linjerna är ett femårigt glidande medelvärde för att reducera variansen. Intressant är den nedgång som sker under tidigt 1990-tal och kuliminerar 1992. Kan det kanske vara Sovjetunionens kollaps som orsakar den dippen där? Det hela återhämtade sig snabbt och utsläppen var tillbaka i samma hjulspår igen.


1Ordet ”skena” har många olika betydelser beroende på användningsområde. I detta fall hänvisar det till något som växer exponentiellt.

juli 19, 2006

Smådjur transporterar koldioxid i havet

Filed under: Ekologi,Växthusgaser — by Daniel @ 12:51

Från Woods Hole Oceanographic Institution kom i slutet av juni ett pressmeddelande med intressant information. I nordatlanten utanför nordamerikans östkust har man studerat ett litet djur, Salpa Aspera, som svärmar i många miljontals och äter upp stora delar av de koldioxdälskande planktonbeståndet i vattnet. När Salpa Aspera defekerar små pellets innehåller de kol, vilka snabbt sjunker till botten. Sjunkhastigheten av dessa pellets har uppmäts till 1000 meter per dag, vilket är snabbare än andra pellets. När en Salpa Aspera dör sjunker också den ner i vattnet med hög hastighet och det verkar som om djuret är sista anhalten i näringskedjan. Av denna anledning verkar det som om dessa smådjur i sina stora svärmar transporterar koldioxid ner i havet och därmed för bort koldioxiden helt från atmosfären. Enligt beräkningar tar en svärm, som täcker 100 000 kvadratkilometer (jämför Östersjön som är drygt 4 gånger så stor), bort uppåt 4000 ton koldioxid från atmosfären per dag. Forskarna vill nu se om det finns fler svärmar i andra ekosystem eller andra ställen på jorden. Bland annat vet man att de svärmar även utanför Antarktis. Det skulle vara intressant att veta hur, eller om, temperaturberoende dessa är.

maj 3, 2006

Klimat: En sammanfattning

Jag tänkte summera mina intryck, som jag tycker i huvudsak är viktigast, från de tre föreläsningar som Richard S Lindzen gav i Göteborg under sin vistelse då han mottog sitt pris.

  • Klimatet är föränderligt, har alltid varit och kommer alltid förbli. Om klimatet inte ändrade sig är det snarare ett större orosmoment.
  • Vi har haft varmare perioder än nu tidigare.
  • Upphetsningen kring den globala uppvärmningen handlar om tiondelar grader. Detta är litet i förhållande till de ihopviktade tidsseriernas naturliga temperaturspann. I dessa kan det mellan åren ofta skilja sig flera grader och erbjuda stor variation.
  • Teorin är att polerna blir varmare medan tropikerna inte förändras nämvärt. Därför bör alltså temperaturskillnaderna på klotet utjämnas.
  • Om temperaturskillnaderna utjämnas mellan ekvator och pol måste vindarna avta i styrka och extrema väderhändelser bli mer sällsynta eftersom mindre energi i form av gradienter kommer att tillskjutas systemet.
  • Trender är farligt att dra. De senaste sju åren har temperaturen inte förändrats alls globalt enligt trendanalys. Beroende på när man börjar dra trender får man olika resultat. Vilket skall man lita på?
  • Modeller är dåliga på att reproducera dagens klimat och ofta måste modellerna justeras med ofysikaliska knep eller anpassning av inputdata för att få ut något som liknar dagens klimat. Det finns en stark övertro på att modeller kan ge oss svaret.
  • En fördubbling av koldioxid ger idealiskt ytterligare 3,7 Watt per kvadratmeter, vilket skulle motsvara en ökning med 2% av jordens energibalans.
  • De globala klimatmodellernas felmarginaler ligger omkring 10 Watt per kvadratmeter. Hur kan de då upptäcka förändringar som är mindre än felmarginalerna?
  • Polarregionerna i modeller är mycket dåligt upplösta och det går i princip inte att säga något om dessa områden. Varken upplösningen i modellerna är tillfredsställande och instrumentella data saknas.
  • Under 1970-talet var oron stor för global nedkylning. Idag är det istället global uppvärmning.
  • Istället för att förklara fenomen vi ser tillskriver vi dem oproblematiskt global uppvärmning.
  • Media predikar hysteriskt om global uppvärmning och gör allt för att skrämma upp folk.
  • Kyotoprotokollet kom till bara för att göra något, trots att alla vet att det inte kommer att hjälpa. Inte ens de mest alarmistiska förespråkarna för Kyoto tror att det kommer ha någon märkbar effekt på temperaturen.

UPPDATERING: Ytterligare en punkt som Lindzen tryckte på ett antal gånger var att han anser IPCCs fullständiga rapport (TAR) från 2001 är en bra utgångspunkt. Däremot är sammanfattningen för beslutsfattare (SPM) inkorrekt och vinklar arbetet, osäkerheterna och slutsatserna felaktigt. Eftersom det är SPM som de flesta läser får de en felaktig bild av var forskarsamhället står i de olika frågorna.

maj 1, 2006

Stora klimatförändringar på Mars

Filed under: Solen,Växthusgaser — by Daniel @ 19:56

Från Illustrerad Vetenskap nr 7/2006:

[E]tt ishölje nära sydpolen drar sig tillbaka med dramatisk hastighet. … Ishöljet har observerats sedan 1999, och det minskar med cirka tre meter per Marsår (1,88 jordår), vilket tyder på att klimatet håller på att bli markant varmare.

EN sak är helt säker; människan påverkar inte klimatet på Mars. Så vad orsakar klimatförändringar på Mars? Enligt artikeln kan det bero på att koldioxid kommit upp i atmosfären. Inget svar ges på varför koldioxiden kommit upp i atmosfären (det uppkommer inte mysteriskt hur som helst). Är det bara jag som osökt kommer att tänka på att solen kanske har ett finger med i spelet?

april 27, 2006

Bilprovningen blir klimatinstitut?

Har du servat din bil hos Bilprovningen på senaste? Isåfall har du förmodligen fått ta del av deras kampanjmaterial i form av en folder, som förklarar hur temperaturen och koldioxidhalten skenar på jordklotet och i atmosfären. Syftet är att få fler att gå över på mer koldioxidutsläppssnåla bränslen.

Bland de bilder som illustrerar hur fruktansvärt det håller på att bli finns två bilder av Paluglaciären. Ett av dem är målat 1905 och ett är taget 2005. Man ser tydligt hur glaciären smält undan. Visst är det hemskt?! Det beror väl på vilket perspektiv man har. Jag vill återigen påminna om lilla istiden, då glaciärerna skjöt fram ordentligt och krossade byar och medförde svår svält i aplregionerna. Och lilla istiden slutade under 1800-talets andra hälft. Det finns inget som är ”normalstorlek” på glaciärer. De skjuter fram och smälter tillbaka, allt eftersom tiden går. Kan tipsa om ett tidigare inlägg i ämnet här.

En annan grafik i foldern är hur koldioxidhalten varierat i samtakt (eller rättare sagt dröjt sig 80 år efter temperaturen) med lufttemperaturen i Antarktis. Grafiken innehåller också det prognosticerade intervallet för temperatur och koldioxid. Det är smart, för man får verkligen en stark känsla av katastrof när man ser hur koldioxidhalten skenar upp till 1000 ppm. Men då skall man ju ha i åtanke att osäkerheten i den prognosen nästan är 100% mellan minsta och högsta prognosticerade värde (minst 550 ppm – högst 1000 ppm). Jag antar det är efter IPCCs utsläppsscenarier, där den maximala stegringen av koldioxid är ett senare som går ut på att inga tekniska innovationer för att minska CO2-utsläppen görs, samt att vi förbränner mer och mer i allt högre takt. Realistiskt? Nej.

Det som jag tänker på när jag ser grafiken är dock att CO2-halten är den högsta idag på 420 000 år, samtidigt är temperaturen långt ifrån att vara i närheten av maximal under dessa åren. Istället är temperaturen i alla toppar, som återkommer med cirka 120 000 års mellanrum, högre. Samtidigt ser man tydligt att koldioxidens inverkan på temperaturen, per enhet koldioxid i atmosfären, snabbt avtar. Trots att halten koldiox enligt prognoserna maximalt ökar 3 gånger över nuvarande värde, ökar temperturen som mest med 4 grader. Och detta där den interna naturliga variabiliteten är runt 14 grader!!!! Och även om vi ökar koldioxidhalten med absolut minsta möjliga enligt prognoserna (till 550 ppm) kommer temperaturen bara att höjas med cirka 1,5 grader. Då ligger temperaturen i Antarktis strax under de övriga topparna i grafen. 

Så hur hemskt är egentligen koldioxiden? Ja, enligt Bilprovningen verkar det ju inte vara jättestor fara på taket rent temperaturmässigt iallafall.

mars 23, 2006

Miljöministern är smart…

Filed under: Växthusgaser — by Daniel @ 15:57

SR Ekot rapporterar att Miljöpartiet hoppar av klimatpropositionen, som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommit överens om. Lena Sommestad tycker det är synd. Jag skall inte kommentera det närmre eftersom jag inte tänker lägga mig i klimatpolitiken utan ägna mig åt vetenskapen istället. Att Sverige skall reducera sina koldioxidutsläpp (eller ekvivalenter) med 4% från 1990 års nivå är inte något som är nytt. Lena Sommetad kommenterar det med följande:

Minus fyra är ett mycket högt satt mål, högre än det vi har i Kyotoprotokollet, vi är också det enda land i världen som har satt ett så högt mål

Jag undrar vad Sommetad menar med ”högre än det vi har i Kyotoprotokollet”, jag menar, enligt den överenskommelsen är vi ju tillåtna att öka våra utsläpp med 4% från 1990 års nivå. Det blir lite jämförelse av äpple och päron. Hela EU skall minska med 8% varav Luxemburg går i täten och skall minska med 28%, Danmark och Tyskland med 21%. Sverige är inte ensamt om att få öka sina utsläpp, även ekonomiskt svaga länder som Spanien, Portugal och Grekland får öka sina utsläpp (med mellan 15-27%). Även numera rika landet Irland får öka sina utsläpp. Senaste siffrorna från EU finns här.

mars 14, 2006

Britter är hysteriska. Danskar är avslappnade.

Filed under: Växthusgaser — by Daniel @ 18:16

Under 2005 steg CO2-halten i atmosfären med 2,6ppm, vilket ger den totala CO2-halten till 381 ppm. Kan vara värt att notera. Sen kommer vi till det där hur det rapporteras i nyhetsflödet. Än har jag inte sett någon notis på svenska, men det kommer säkert snart. Tills dess kan vi roa oss med att jämföra BBC (Storbritannien såklart) och DMI (Danmarks motsvarighet till SMHI).

Hos BBC, som tidigare är känt för rätt kraftig alarmistisk hållning med nästan domedagsliknande nyhetsrubriker, kan man idag läsa att detta är mycket oroande och att vi kanske närmar oss en tröskel där hela systemet helt plötsligt tippar. Samtidigt passar man på att intervjua Pieter Tans, som säger att CO2-halten i atmosfären accelererar. David King passa också på att slänga in de ack så slagkraftiga orden ”mankind is changing the climate”. Inget nytt på BBC-fronten alltså.

DMI har lite andra tongångar. Där lägger man fram mycket av grundfakta, som även BBC har, exempelvis att det var länge sedan halterna var såpass höga. Men något skrikande om accelererande halter återfinns inte. Istället konstateras att de årliga variationerna är stora vilket gör det ytterst svårt att säga något om en acceleration; 2003 var ökningen 2,3 ppm och året efter 1,54 ppm. Det sägs också att det finns mekanismer i klimatsystemet som vi ännu inte förstått, eftersom variationerna är såpass stora mellan åren.

Att CO2-halten går ökar är dock något som väldigt få betvivlar. Accelerationen däremot verkar vi inte veta så mycket om. Men oavsett känner jag att danskarna är rätt mycket mer avslappnade och sakliga än vad exmpelvis BBC är. Undrar hur svenkarna är i sammanhanget…

Nästa sida »

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.