Klimatbloggen

januari 31, 2007

Stormar i ett kallare klimat

Filed under: Atmosfären,Klimatperioder,Modeller — by Daniel @ 21:54

Att stormar fascinerar oss människor är inget nytt, det har länge vart så. I och med att mer fokus har kommit på orkaner i Atlanten har frågan om framtiden innebär fler stormar hos oss kommit på tapeten (något som det inte finns ett svar på, men hittills har man inte märkt någon förändring). Ett sätt att försöka förstå problematiken är att studera en utvald tidsperiod, som var speciell. Det har gjorts i en nypublicerad artikel i Climate Dynamics. Den period känd som Maunder Minimum (år 1640-1715), kännetecknad av låg solaktivitet och flertalet vulkanutbrott, var en mycket kall period, till och med för Lilla Istiden. För de enskilda människorna var det väldigt besvärligt med missväxt och svält/sjukdomar som följd. Men inte nog med det, studier har indikerat att Lilla Istiden kan ha vart stormigare (eller kanske snarare mer extremt) än vad det är idag, vilket uppenbarligen måste ha vart tämligen jobbigt. Ett exempel är julöversvämningen år 1717, som dränkte nästan 15 000 människor längs Nordsjökusten.

Författarna till artikeln har studerat extremer i cyklonbildning (dvs stormar), dess antal och intensitet med hjälp av en GCM (general circulation model) vid namn CCSM2 (de medger dock att det är en svaghet att endast använda en modell snarare än en ensamble av modeller). Man ville veta om det var stormigare under Lilla Istiden, speciellt under Maunder Minimum, och om det därmed skulle skilja sig mot idag. Jag skall inte gå in i några detaljer hur modellen sattes upp och drevs, men kan nämna att det totalt gjordes sex körningar och en kontrollkörning.

Resultaten tyder på att antalet stormar under Maunder Minimum märkbart sjönk i polarområdena (dvs från Arktis ner till Sub-arktis, där Skandinavien ligger), men att antalet stormar istället ökade söder om 50N, allra mest i medelhavsområdet, gällandes för alla säsonger på året. På samma sätt minskar nederbördextremer i norr men ökar i söder. Samtidigt som antalet stormar minskade, ökade intensiteten av de kvarvarande stormarna över hela Nordatlanten jämfört med idag, och allra mest skedde det under vintertid. Mekanismen bakom detta slår författarna fast borde bero på den ökade temperaturgradienten mellan pol och ekvator samt nedre troposfärens baroklinitet (skiktning). Resultaten indikerar alltså att Lilla Istiden, under åtminstine sina kallare perioder, kan vart stormigare än idag för Europas del samtidigt som det var blötare i Medelhavsområdet och torrare hos oss. De stormar som väl drog in över Skandinavien var också mer intensiva än idag, samtidigt drabbades sydskandinavien och Central- och Sydeuropa oftare av extrema stormar. Förmodligen hade NAO med ett finger i spelet. Genom att vara oftare i negativ fas blockerades lågtrycken ganska effektivt från att nå in över Skandinavien, vilket är i motsats till denna vinter, med mestadels positiv fas (många lågtryck vilka därmed bidragit till en hittills mildare vinter).

TrackBack URI

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: