Norska glaciärer i tillväxt under mild period

Vad får vi om vi kombinerar inläggen om hur konst kan hjälpa till kartlägga glaciärers dynamik samt det om som visar en varm period i Östersjöregionen under 1700-talet? Resultatet skulle inte komma allt för långt bort från en av våra norska grannar ny artikel som kommer publiceras i Climate Dynamics.

Under 1700-talets första hälft växte många av de norska glaciärerna med några hundra meter. Det är kanske inte så anmärkningsvärt eftersom vi då befinner oss mitt i den lilla istiden. Som jag pekade på i min artikel verkar det som om den lilla istiden inte alls var särskilt homogent kall, och absolut inte under första hälften av 1700-talet. Milda vintrar (och ganska normala somrar) låter inte som det bästa receptet på tillväxt i norska glaicärer, men det kanske är just det är.

Författarna till glaciärartikeln fann att tillväxten främst berodde på en ihållande period av milda vintrar och ökad nederbörd, vilket förmodligen är ett resultat av ihållande positiv fas av NAO – mycket av som det var under 1990-talet (och en del glaciärer i Skandinavien hade tillväxt då – Storglaciären är ett svenskt exempel). För att sätta det i perspektiv till mina egna resultat kan jag bara hålla med om att första hälften av 1700-talet var ovanligt mild (se figur) och att det verkar som att färskvattentillförseln till Östersjön var något högre än normalt.

Alla dessa resultat tyder på att det är av stor vikt att vidare undersöka det Skandinaviska regionala klimatet, och dess variabilitet, eftersom det så tydligt visar att det långt ifrån är förstått. Kan vi förstå variabiliteten och vilka gränser vårt klimate naturligt har kan vi också förbättra framtidsscenarierna för regionen, något alla vinner på. Klimatsystemet är långt ifrån linjärt och stora luckor finns fortfarande på många ställen. Återigen ger det anledning att önska mer grävande i arkiv och andra gamla källor för att ge en bättre bild av hur klimatet har varierat över tid i vår region. I historien ligger nyckeln till framtiden.

Östersjöns havsklimat varierar mer än tidigare trott

Östersjön är som bekant vårt innanhav, omfamnat av de baltiska staterna, Ryssland, Finland, Polen, Tyskland, Danmark samt Sverige. Det är inte bara klimatet som påverkar systemet. I runda slängar bor det 85 miljoner människor i innanhavets avrinningsarea, vilket självklart också sätter sina spår; förändrad landanvändning, ökad tillförsel av närsalter och överfiskning, för att bara nämna några effekter. Dessa effekter kan ibland förväxlas med klimatförändringar, även om de inte har med varandra att göra. Då denna region är ”vår” region har vi stor önskan om att förstå hur klimatet i framtiden kommer variera. Men för att underlätta den sortens studier måste vi först förstå hur klimatet har varierat över tid. Vi vet att den Lilla Istiden generellt varade från cirka 1400-talet och tog slut runt mitten av 1870-talet. Därefter har vi haft en värmande tendens lufttemperaturmässigt, och en vintertid för det mesta reducerad isutbredning. Men hur har klimatet varierat i mer detalj? När var det varmt och när var det kallt? Och framförallt, hur stor kan vi anta att den interna variationen över tid?

I en ny artikel i Climate Dynamics, författad av mig (Daniel) och Anders Omstedt vid Göteborgs Universitet, har vi försökt få fram mer information om Östersjöns vattentemperatur [vertikal- och horizontalintegrerad för att ta hänsyn till hela värmebalansen] och isutbredning över de senaste 500 åren, vilket är första gången något sådant görs. Vi använde oss av en havsklimatmodell, och drev den med meteorologiska data från multiproxyrekonstruktioner av temperatur- och tryck (mellan 1500 och 1658 användes dokument och naturliga arkiv för att härleda temperatur och tryck, medan uppmätta temperaturserier införlivades allt eftersom de påbörjades). Det häftiga med en sådan metod är att vi ur meteorologiska rekonstruktioner kan extrahera helt andra typer av data som vi tidigare inte haft tillgång till. På så sätt kan vi förlänga vår kunskap bakåt i tiden, förbi den tidpunkt då instrumentella dataserier inte existerar. Exempelvis har vi en relativt bra uppfattning om isutbredningen i Östersjön från 1720 och framåt. Vad gäller vattentemperatur finns det mätningar från början av 1900-talet, men riktigt bra heltäckande data började komma först under 1970-talet i och med övervakning och användandet av CTD. Med vår metod kunde vi förlänga denna kunskap tillbaka till år 1500, vilket självklart är en stor landvinning.

Vi kan börja konstatera att Östersjöns vattentemperatur under 1900-talet i medeltal uppgick till cirka 4,6 grader. Variationen över dekader är ganska stor och det kommer nog inte som någon överraskning att både 1930- och 1990-talet, tätt följt av 1950-talet, står ut som varma perioder under denna tid. Även om 1990-talet är det varmaste årtiondet i vattentemperatur, så är det svårt att avgöra om den är den ensamt varmaste perioden sedan 1500-talet. Under 1720- och 1730-talen inträffade också en betydande varm period, och den matchar 1990-talet i magnitud. Rent siffermässigt är 1990-talet något varmare än 1730-talet, men statistiskt sett går det inte att skilja dem åt. Uppvärmningstakten är också densamma. Under de tjugo år som 1700-talets värmeperioden varade var trenden en halv grad per årtionde. Under slutet av 1900-talet var uppvärmningstakten 0,4 grader per årtionde. Inte heller här är det statistiskt sett inte någon skillnad. Om vi istället undersöker århundraden så är det tjugonde århundradet (1900-talet) det varmaste sedan 1500-talet. Lika snabbt som 1700-talets värmeperiod uppstod, lika snabbt försvann den igen, då avkylningstakten mellan 1740 till 1759 uppgick till hela 0,4 grader per årtionde.

Innan någon rusar iväg och övertolkar det resultatet bör det i bakhuvudet hållas att mängden data bakåt i tiden minskar ju längre bakåt man går. Dessutom infaller 1700-talets värmeperiod samtidigt som Uppsalas lufttemperatur introduceras i den rekonstruerade lufttemperaturen, som bland annat används för att driva vår klimatmodell. Uppsala är den första, och längsta, temperaturserie från Östersjöregionen och påbörjades av Anders Celcius år 1722. Det man bör veta är att lufttemperaturen under den första tiden mättes i ett välventilerat rum – alltså inte i en fristående termometer utomhus. För att undkomma detta problem har Uppsalaserien genomgått homogenisering och betraktas för tillfället vara det bästa tillgängliga som går att få. Idag vet vi inte om temperaturen i Uppsala fram till 1750 är för hög eller inte – statistiska tester ger inget entydigt svar. Men, för att göra lite rättvisa kan man studera den maximala isutbredningen i Östersjön vilken, som ovan beskrevs, finns tillgänglig sedan 1720. Denna serie är inte beroende av någon lufttemperatursmätning (men är mycket starkt korellerad med Uppsalas lufttemperatur), men visar ändock på en varm period med liknande isförhållande som idag. I samtida mätserier från Västeuropa var 1720- och 1730-talen ovanligt milda, varför man kan anta att det faktiskt var en värmeperiod då. Trots det bör man vara lite försiktig då data från denna tid är starkt begränsad och något osäker.

Nog om värmeperioder, vad med köldperioder? Har det inträffat några sådana under de senaste 500 åren? Javisst! De starkaste inträffade både innan och efter 1700-talets värmeperiod; 1694-1697 och 1782-1789. Kylan var kanske kortvarig, men desto mer intensiv (jämför de kalla perioderna under 1940- och 1980-talen). Köldperioden i slutet av 1600-talet inföll samtidigt som Late Maunder Minimum, vilken är sammankopplad med ovanligt låg solaktivitet. Om just den ovannämnda köldperioden har något med solaktiviteten att göra går inte utifrån våra data att avgöra, men det har vi å andra sidan inte heller undersökt. Samtidigt var det under just denna köldperiod som det kallaste året i både vattnet och luften inträffade; 1695. Det var också det kallaste året i Europa sedan 1500-talet fram till våra dagar (det varmaste året för vattentemperaturen var 1975 medan det var 1989 för lufttemperaturen).

Det är tydligt hur en uppvärmningsperiod tar till vid den Lilla Istidens slut, 1875. En långsiktlig uppvärmande trend höll i sig fram till 1935, vilket visar att en ny mildare regim (alltså mer maritim regim, mer påverkad av Nordatlanten än de ryska högtrycken) tog vid. Därefter blev det sakta kyligare igen, fram till 1980-talet då en ny uppvärmning tog fart. Några egentliga trendanalyser över den tiden är alltså meningslöst och säger inte så mycket.

Vi har nu diskuterat vattentemperaturen ganska ingående, så vad med isen? Som de flesta vet är is och temperatur ganska tätt sammanknutet. Framförallt är isformationen i Östersjön beroende av medeltemperaturen över månaderna december, januari och februari. Milda vintrar har alltså mindre is (jag skämtar inte). Sedan 1500-talet har flertalet milda vinterperioder inträffat, och de med minst is (egentligen lägst maximal isutbredning) var 1730-, 1740-, 1930- och 1990-talen (i den ordningen). Att isutbredningen var mindre under dessa perioder hänger förmodligen samman med en ökad lågtrycksaktivitet, vilket gör att mildre luft pumpas in i regionen. De år med minst is är 1989 och 1961, och dessa rekord har inte slagits. I kontrast till detta har vi 1780-, 1810- och 1690-talen, som är de årtionden med mest is. Detta uppkommer alltså istället av att det kontinentala högtrycket under vintersäsongen får starkare fotfäste, vilket pumpar in kall luft från öst och blockerar lågtryck att ta sig in i området. På en årlig basis är det mycket stor variation i isutbredning, och så även mellan årtionden och århundraden.

Vår modell spottar ut resultat för hela perioden mellan år 1500 och 2001. Men hur kan vi lita på våra resultat egentligen? Vattentemperaturen för Östersjön går att sätta samman med hjälp av instrumentella data från 1970 och framåt. Modelldata jämfört med dessa uppmätta data visar mycket bra överensstämmelse, vilket gör att vi kan lita på våra resultat. Dessvärre önskar man att temperatur fanns tillgängligt längre bak i tiden, men då det inte finns får man helt enkelt vara lycklig över de korta 30 år som finns, och vara medveten om osäkerheten. Det finns självklart massor av data från enstaka punkter runt om i Östersjön innan dess, och kontinuerliga serier för flera av Östersjöns bassänger (exempelvis Arkona, Bornholm eller Östra Gotlandsbassängen) finns att tillgå. Dessa går dock inte att sätta samman till ett gemensamt medel för hela innanhavet. Ytvattentemperaturer har mätts under mycket längre tid (runt början av 1900-talet), och när dessa mätningar jämförs med vår modellerade data är överenskommelsen överväldigande.

Information om isutbredning har vi sedan 1720, varför det inte är så svårt att validera modellerad isutbredning mellan 1720 och 2001. Men hur skall man göra med de 219 åren innan 1720? Det finns en hel del information om isförhållandena runt om i Östersjön nedtecknade i journaler och andra dokument sedan lång tid tillbaka. Tyngdpunkten på dessa anteckningar ligger på södra och sydvästra Östersjön (Danmark, Tyskland och i viss mån Polen), där fartygstrafiken var som intensivast. Flera rekonstruktioner i form av vintersvårighetsgrad samt sammanställande av nedtecknade vinterförhållanden har tidigare gjorts (dock inga rekonstruktioner av Östersjöns maximala isutbredning) och dessa skulle egentligen enkelt kunna användas för att validera modellens resultat. Riktigt så enkelt är det inte, eftersom flera av dessa sammanställningar använts för att rekonstruera lufttemperaturen, som vi använder för att driva vår modell. Skulle vi försöka validera våra resultat mot dessa sammanställningar skulle vi helt enkelt jämföra samma data med varandra, även om det manglats igenom en klimatmodell. Oberoenda data måste alltså användas. Efter en del läsande hade jag och min kollega samlat in tillräckligt med material för att kunna validera vår modellerade isutbredning. För att ett år med modellerad isutbredning skall anses vara validerad skall den modellerade isutbredningen vara över eller under långtidsmedlet för den observerade isutbredningen (1720-2001) så länge som det finns dokument som stödjer modellresultaten. En vinter som visar på under normal ismängd, samtidigt som det finns indikationer på att vintern var kall eller isrik är alltså inte validerad. Totalt fann vi 100 år, spridda jämnt över den 219 år långa perioden, med bevis för milda eller stränga vintrar och av dessa var 68% validerade, vilket är ett mycket bra resultat. Av dessa var 57% av de milda och 71% av de kalla vintrarna validerade. Delar vi istället upp perioden 1500 till 1719 i två 110 år långa perioder och validerar ser man att det blir bättre över tid. Mellan åren 1500 till 1609 var 64% av vintrarna validerade (63% av de kalla och 64% av de milda) med det mellan 1610 och 1719 var 73% av vintrarna som var validerade (81% för de kalla och 44% för de milda). Att de milda vintrarna lyckas mindre bra i valideringen beror bland annat på att antalet nertecknade milda vintar var väsentligt färre än nedtecknade kalla vintrar (i de källor vi letade). Kanske var det viktigast att hålla kolla på de kalla vintrarna, eftersom de förde störst risk med sig. Dessutom är våra modellresultat något för kalla jämfört med den observerade isutbredningsserien. Det medför att milda vintrar blir svårare att validera, eftersom långtidsmedlet för den observerade serien är lägre än för den modellerade. Flera av de milda vintrarna ligger dessutom på vippen att bli validerade (hade isarean bara varit nästan försumbart mindre hade valideringsgraden istället varit 89% för milda vintrar). Så vad gäller trovärdigheten till våra modellersultat anser jag den vara hög. Dessutom kan vi notera att Östersjön sedan 1500-talet aldrig varit isfri, vilket jag betvivlar att den någonsin kommer bli.

Rent allmänt kan man notera att det trots andra mekanismer, som påverkar klimatet idag jämfört med förindustriell tid, inte är helt klart och tydligt att värmeperioden under 1990-talet och framåt är något som går utanför den interna variabilitetens gränser för området under de senaste 500 åren. Det betyder att den interna variabiliteten är större än vad vi tidigare trott, att förändringarna över tid gått snabbare än vi tidigare trott och att vi kanske ännu inte är helt utanför det område som är naturligt förkommande över århundranden hos oss – oavsett vad det är som ligger bakom den nuvarande värmeperidoen. Det är också en slutsats som ligger i linje med BACC-rapporten. Med detta i bagaget blir det enklare att göra scenarier för framtiden.

För att avsluta kan jag också nämna att vi försökte oss på att använda utdata från en global klimatmodell, nämligen den tyska kopplade ”EcHo-G”-modellen (ECHAM för generell atmosfärcirkulation kopplas med oceanmodellen HOPE-G). Vi nöjde oss med att jämföra dess lufttemperatur för Östersjöregionen med de rekonstruerade lufttemperaturen vi använt för vår 500 år långa modellkörning, samt de uppmätta vid riktiga stationer runt om i regionen. Det visade sig tyvärr att global klimatmodelldata ännu har allt för låg kvalité för att kunna användas på detta sätt. Den säsongsmässiga variationen var mycket snäv; allt för kalla somrar och orealistiskt varma vintrar. Dessutom fanns det en stark värmande trend från 1750-talet i EcHo-Gs simulerade lufttemperatur, något som inte går att finna i varken rekonstruerade lufttemperaturer eller i uppmätta data. Hur kvalitén från andra vida använda klimatmodeller är har vi tyvärr ännu inte analyserat. Jag kan bara hoppas att de är bättre.

Dags för en mycket kort sammanfattning. Vad har vi lärt oss?

• Proxyrekonstruktioner av temperatur och tryck går utmärkt att använda som bas för att driva en klimatmodell över de senaste 500 åren. De nödvändiga drivningarna (vattenstånd, färskvattentillförsel etc) går att härleda ur dessa.
• Flera värmeperioder har inträffat mellan 1500 och 2001; 1730-, 1930- och 1990-talen, vilka var ungefär likbördiga i magnitud
• Förändringar mellan normaltillståndet i regionens klimat, mot värme- och köldperioder har gått snabbare än vi tidigare trott, samtidigt som de varit större än vi tidigare trott.
• Köldperioder inträffade i slutet av 1600-talet och i mitten av 1700-talet, men också flertalet korta sådana, så som tidiga 1940-talet och mitten av 1980-talet
• Vattentemperaturen var som kallast år 1695 och som varmaste år 1975, samtidigt var 1900-talet det varmaste århundradet sedan 1500-talet
• Isen har under fler gånger reducerats på grund av milda vinterperioder. Det skedde under 1730-, 1740-, 1930- och 1990-talen då likvärdiga isförhållanden rådde i Östersjön.
• År 1989 var isen den minsta uppmätta, medan 1961 var den näst minsta uppmätta. Arean då uppgick till cirka 52 000 kvadratkilometer (jämförbart med Bottenhavets yta). Isfri har Östersjön aldrig varit sedan 1500-talet, och kommer troligen inte bli i framtiden.

För den som är intresserad att läsa hela artikeln är det bara att maila och be mig snällt om en pdf-version. Det finns mycket mer att upptäcka.

Uppdatering 28/10: Jag har skapat en figur över vattentemperaturen och isutbredningen i Östersjön. Se här. Gråa linjer och staplar är individuella år, röda linjer är 11-årigt glidande medelvärde.

Konst i glaciärdynamikens tjänst

Under 1800-talet kunde man nog knappast ana att dåtidens konstverk i form av målade vyer skulle komma i till vetenskapligt bruk över 150 år senare. I en ny artikel i Global and Planetary Change har tavlor och fotografier av glaciärer i Alperna har avslöjat hur dessa har växt till och smält över en längre period. Tack vare detta har dynamiken för glaciärerna blivit lite bättre kartlagd. De två glaciärerna (Lower Grindelwald Glacier i Schweiz & Mer de Glace i Frankrike) är varit föremål för en serie tavlor under 1820-talet, och fotografier under 1850-talet. Genom att koppla dessa momentana bilder av glaciärer med rekonstruerade temperaturer för regionen, går det att fördjupa förståelsen kring hur glaciärer (iallafall dessa två) beter sig i ett föränderligt klimat.

De två undersökta glaciärerna nådde sitt absoluta maximum under 1600-talet och har därefter inte uppnått samma storlek igen. Under 1820-talet nådde glaciärerna ett nytt maximum i sin utbredning om än några hundratal meter mindre än tidigare. Lite senare, under 1850-talet, växte de åter till sig och nådde ytterligare ett maximum, innan de ganska kraftigt började smälta av. Den snabbaste avsmältningen skedde under 1800-talets senare del då glaciärerna under en 20-årsperiod retirerade över 1 kilometer innan mer stabila förhållanden erhölls (Grindelwald-glaciären retirerade 1 kilometer mellan 1860 och 1880 medan Mer de Glace smalt av 900 meter mellan 1867 till 1878). Ytterligare 1 kilometer retirerade glaciärerna under hela 1900-talet – framförallt mellan 1940- och 1970-talen.

Snabba förändringar i glaciärernas massbalans är inte något konstigt. Den Lilla Istiden tog slut och ersattes av en mildare klimatregim under slutet av 1800-talet. Om glaciärerna då hade en större massa än vad den nya klimatregimen kunde upprätthålla behövde alltså en ny balans uppnås. Sådana anpassningar går relativt snabbt och är ofta dramatiska. Den nya mildare klimatregimen tog plats nästan synkront i hela Europa och Nordamerika, och vi ser förändringen tydligt även i dataserier från Östersjöregionen, som exempelvis den maximala isutbredningen. Åter till glaciärerna. Vilka mekanismer var det som gjorde att glaciärerna växte och retirerade under 1800-talet? Tillväxten under 1820-talet berodde främst på något lägre sommartemperaturer och högre nederbördsmängd under hösten medan smältperioden under 1800-talets senare del snarare var dominerad av de högre vårtemperaturer som kom i och med den nya klimatregimen fick fotfäste, men även mindre nederbörd spelar såklart en viktig roll. I motsats till 1820-talets tillväxtperiod, då lägre sommartemperaturer spelade en stor roll, är sommarens temperatur under smältperioden av mycket liten vikt. Det kan sättas lite i perspektiv till att det faktiskt är vårtemperaturerna som är dem som ökar snabbast för tillfället, med vintern strax efter följt av sommaren och sist hösten (hos oss i Östersjöregionen har dock inte höstarna riktigt bestämt sig om de vill bli varmare eller inte).

Gamla målningar är inte bara vackra att titta på, de är också viktiga för att förstå klimatsystemet. I övrigt vill jag upplysa om att det är mycket att göra just nu och att frekvensen på inläggen tenderar att bli något lägre än förut.

Is i Arktis år 2050?

Kommer det finnas sommaris kvar i Arktis år 2050? Räknat utifrån isexperterna och deltagarna i IPYs sommarskola för havsis, som jag deltog i under sommaren, var det ganska jämnt skägg  mellan dem som trodde isen vara borta år 2050 och dem som trodde den skulle överleva minst till år 2100. En minoritet trodde att isen skulle vara borta innan år 2050. Vem som har rätt återstår ju att se, men tydligt är att åsikterna är många och diversifierade vilket också stimulerar till en livlig och givfull diskussion.

Det finns i forskarsamhället en uppsjö av modeller, där vissa mer framgånsrikt än andra lyckas modellera delar av klimatsystemet. Isarnas framtida utbredning i Arktis är en sådan aspekt, som dessutom är en av de viktigare att få någorlunda korrekt uppskattning för. En stor del av jordklotets albedo beror på isarna på polerna, och mindre krympande arealer kan ge en positiv feedback till systemet. Så hur bra är modellerna när de modellerar Arktis isar? En ny artikel i Geophysical Research Letters har utvärderat tillförlitligheten bland de modeller som användes för framtida isutbredningens uppskattning i IPCC 2007. Genom en screening mot observerad data (1979-1999) sollades de modeller, som inte gjorde ett bra resultat för Arktis som helhet och dess delhav, bort. Av 20 modeller fick nästan hälften kasseras då endast 11 kunde ge tillräckligt bra resultat för Arktis som helhet. För de olika delhaven är det annorlunda; centrala Arktis anses vara godkänt för 15 modeller, för Karahavet/Laptevhavet, Chukchihavet och Beauforthavet kunde 4, 8 respektive 11 modeller användas med tillräcklig tillförlitlighet, 7, 12 och 5 modeller kan användas för att få ordning på isen i Berings hav, Okhotskhavet och Barents hav. Modellerna kördes med SRES A1B-scenariet, vilket bör vara tillräckligt eftersom 2050 ligger nära i tiden och i kombination att de närmsta årens utsläpp kommer vara den primära drivningen eftersom CO2 inte agerar momentat på systemet. Extrapolering av nutiden är alltså mer realistisk än några djupdykningar i socio-ekonomiska gissningar för vår utveckling fram till 2050.

Av modellerna tyder 7 av 11 på en minskning med mer än 40% av sommarisen (augusti-september) i Arktis som helhet fram till år 2050. Likadant visar en majoritet av de godkända modellerna för respektive delhav i Arktis (se ovan för antalet modeller per region). Den enda delbassäng, som inte uppvisar större tecken på förändring, är Labradorhavet och Baffin bay väster om Grönland. Detta område är dock sedan tidigare känt att förmodligen inte uppleva någon signifikant värmning den kommande tiden varför heller inte isutbredningen påverkas nämnvärt. I centrala Arktis ger modellerna lustigt nog två olika lösningar; en med realtivt liten minskning av isutbredningen och en med nästan ingen is. På sina håll sker också vissa ändringar i isutbredningen under vinterhalvåret. Framförallt är det haven längst ifrån centrala Arktis där sommarisen normalt inte är särskilt utbredd eller inte ens finns; Okhotskhavet, Berings hav och Barents hav.

En 40%-ig minskning av isarna till 2050 var budet. Med det är nog inte sista ordet sagt i denna fråga.

Snabbt, men saktare…

Klimatet hotar Mount Everest skriver SvD, men reflekterar inte över att Everest är ett berg och lär finnas kvar ganska länge ännu. Det tar lång tid för regn och vindar att nöta bort världens högsta berg. Trots det syftas det på Rongbukglaciären på Mount Everest nordsida. Jag blev intresserad av att de skriver att glaciären ”nu smälter i snabb takt”. Det är sant och visst är det riskabelt för framtida vattenresurser i området. De siffror jag finner tyder på en reträtt på cirka 20 meter per år [wiki & nichols]. Men jag finner också andra siffror som kanske bör nämnas i sammanhanget. Det finns ett papper från 1988 i GeoJournal som sammanställer avsmältningshastigheterna för glaciären sedan 1921 till 1984. Mellan åren 1921 till 1966 retirerade glaciären med en hastighet av 53,3 meter per år. Åren 1966 till 1974 ökade hastigheten till 68,8 meter per år för att mellan 1974 till 1985 minska till 45 meter per år. I ett correspondence i Journal of Glaciology finner jag dessutom följande:

By comparing the maps surveyed in 1959 and 1966, Zheng and Shi (1975) concluded that during the period 1959-66 the terminus of East Rongbuk Glacier had retreated 550 m, at 78 m a-‘. In 1997, the termini of the Rongbuk glaciers and their seracs were resurveyed using a global positioning system (Ren and others, 1998). The survey indicated that during the period 966-97 Far East Rongbuk Glacier had retreated about 230 m, at 7.4 m/a, and the lower boundaries of the seracs for the nearby Middle Rongbuk Glacier and East Rongbuk Glacier had retreated 170 and 270 m, at 5.5 and 8.7 m/a , respectively. In the Khumbu Himalaya, the glaciers had also retreated considerably since the 1960s (Mayewski andjeschke, 1979; Higuchi and others, 1980). One glacier there had retreated about 60m, at 4.6m/a, from September 1976 to November 1989 (Yamada and others, 1992).

Så även om glaciären smälter av snabbt idag så verkar den smälta lite långsammare än förr. Bra eller dåligt? Det beror på hur utveckligen går framöver.

Jag funderar på om den snabbare avsmältningstakten i början av seklet har att göra med en massobalans från Lilla Istiden. Den hade avslutas knappt 50 år tidigare, och det tar ett tag för iskroppar att nå sin nya massbalans. Om det då fanns för mycket is i glaciären skulle det ta många dekader innan en ny massbalans uppnåddes då en ny klimatregim etablerats. Hur lång tid det tar för jämvikt att uppnås vet jag inte, men det verkar iallafall vara så att glaciären smält under större delen av 1900-talet och (det är förmodligen inte en allt för magstark gissning att anta att avsmältningen skett sedan slutet av 1800-talet även om observationer för perioden saknas) med högre hastighet direkt efter lilla istiden än idag. Dagens avsmältning skulle alltså antingen vara en fortsatt massobalans från lilla istiden utöver förstärkt växthuseffekt eller så är massbalansen från lilla istiden nådd och det vi ser idag är endast beroende av nuvarande klimatförändringar. Hur stor del som beror på temperatur och hur stor del som beror på förändrade nederbördsmönster skulle vara en utmaning att ta reda på.

Mer om isvintern 2006/7

Häromdagen filosoferade jag lite om att orsaken till den gångna vinterns mildhet förmodligen åtminstone delvis var kopplad till en positiv fas av den nordatlantiska oscillationen. En positiv fas ökar chanserna för mild luft och mycket nederbörd, vilket är överensstämmande med hur vintern hos oss var (bortsett från sista hälften av februari).

För att komplettera bilden liten är det kanske bra att redovisa hur isen i Östersjön lade sig. Även om issäsongen började ovanligt tidigt (början av november var mycket under normala temperaturer), på trots en mild höst tog det ett tag för isläggningen att ta fart. Isutbredningen är en integrerad faktor över havets avkylning under hösten samt kylan under vintertid. Den maximala utbredningen nås normalt i slutet av februari eller början av mars, varför kylan under januari och februari är starkt styrande för isläggningen. December 2006 och januari 2007 var en hel del över normala temperaturer i regionen iår, varför avkylningen av Östersjöns vatten var försenad. Allt rättade dock till sig under februari när kylan så småningom kunde infinna sig, om än stundvis avbruten av mildare passager (eller så var värmen avbruten av kyligare passager – är glaset halvfullt eller halvtomt?). Den maximala isutbredningen skedde den 6:e mars enligt SMHI (se iskarta). I skrivandets stund finns det endast mycket lite is kring Karlö (Hailuoto) och issäsongen kan därför räknas som över för i år.

Finska Havsforskningsinstitutet rapporterar att kulmen för isläggningen i Östersjön nåddes den 23:e februari (skillnaden mot SMHI antar jag beror på mätmetoder). Den maximala isutbredningen blev således 134 000 kvadratkilometer, vilket är 32% av Östersjöns area. För att en vinter skall räknas som normal krävs en area på 139 001 kvadratkilometer. Inte så konstigt alltså att vintern räknas som lindrig, men knappast som extrem på något sätt (extremgränsen går enligt våra finska kollegor vid 81 000 kvadratkilometer). Att det numera är färre extremkalla vintrar gäller alltså, men ännu ser vi ingen tendens till att de extremmilda blir vanligare, snarare verkar isvintrarna under 2000-talet ”återhämtat” sig något sedan det milda 1990-talet, även om det är ganska irrelevant (se figur [signifikant över perioden 1990-2007]). Årets isvinter var första vintern sedan 2002 som var mildare än normalt.

Och som vanligt kan man alltid lära sig något av historien, för där har vi nyckeln till framtiden. Till nästa vinter kan vi därför passa på att läsa lite om isvintern 1929/20.

Perspektiv på vintern 2007

Säkert är de flesta glada att det äntligen är sommaren som ringer på dörren om dryga halvmånaden. Jag tror inte många längre sitter och funderar över hur vintern, som vi precis haft, var och lägger olika perspektiv på sakerna. Det tänkte jag däremot göra.

Vintern 2007 var mild och det var en del prat om Östersjöns isar. I skrivandets stund håller de sista isarna på att försvinna i norra delen av Östersjön, vilket är ganska normalt för denna årstid (har det var riktigt kallt ligger de kvar in i juni). Men det tog ett bra tag innan isbildningen tog fart på grund av milda lufttemperaturer.

Isbildningen är ganska känslig för förändringar i lufttemperatur. Det räcker med mycket små förändringar i medellufttemperaturen över december till och med februari för att det skall få stora konsekvenser för isbildningen. I en artikel visade jag och min handledare att vintertemperaturen inte får överstiga +2 grader över Östersjön eftersom det då inte kommer bildas någon havsis. Faller temperaturen däremot under -6 grader är hela Östersjön islagd, vilket vore ganska jobbigt för sjöfarten. Temperaturspannet mellan fullkomligt istäckt och isfritt är endast 8 grader, och då skall man betänka att vi i medeltemperatur normalt sett befinner oss vid -2 eller -1 grader vintertid – alltså rakt i mitten av temperaturspannet. Att temperaturen iår låg i övre delen av detta spann under vintern kanske inte förvånar någon. Men vad är det som kan ha bidragit till att höja temperaturen?

Vi vet att den nordatlantiska oscillationen (NAO) i stor utsträckning påverkar vårt vinterklimat (de övriga säsongerna är relativt fria från större påverkan av oscillationen). Är NAO i en negativ fas är det mestadels förknippat med kyla och lite nederbörd i vår region. En positivt fas är istället förknippad med milda temperaturer och mycket nederbörd, vilket är ganska likt vad vi upplevde i vintras. Och mycket riktigt så var årets vinter förmodligen ganska påverkat av den positiva fas som NAO befann sig i. Indexet, som oscillationen redovisas med, visade på +1,8. Senast ett högre index än det nåddes var vintern 2000. NAO i december 2006 var ovanligt starkt positivt med värde på +3,1, vilket inte inträffat sedan december 1986 (alternativt februari 2000 om vi ser till andra månader). En ganska stark positiv fas av NAO underlättar för fuktig, och framförallt mild, luft från Atlanten att svepa upp över Östersjöregionen. Under de hittills mildaste vintrarna, 1989 och 1961, visade indexet +3 respektive +2 (se figur).

För vintern 2007 var även sommaren och hösten 2006 mycket gynnsam för att bädda för en mild vinter. Både sommaren och vintern var varmare än normalt och gav ett betydligt tillskott i högre än normala vattentemperaturer i Nordatlanten, vilket i sin tur delvis kan ha gynnat en positiv fas av NAO. Exakt vad NAO är har man ännu inte kunnat klargöra, även om det är ganska populärt att ta tryckskillnaden mellan Azorerna och Island. En förklaring som kom på EGU i Wien var istället atmosfärisk vågbrytning över Grönland, som orsakade blockering över Europa.

Under 1990-talet var NAO nästan uteslutande i en positiv fas. Endast 1996 var i en stark negativ fas (också det enda år under 1990-talet med under normal temperatur i vår region) och 1997 var svagt negativ. Det verkar som 1990-talet var en kulmen på en trend från början av 1960-talet. Från 1920-talet fram till 1960-talet istället trenden den motsatta (se figur). De år med svaga eller moderata NAO-index, vare sig negativa eller positiva, är inte lika lätta att placera in på en skala hur de påverkat utgången av vintern i vår region. De år med starka negativa/positiva index är däremot betydligt lättare att se ett samband för, vilket inte är så konstigt.

Att vintern 2007 blev mild är troligen till ganska stor del en förklaring med ett positivt NAO-index, som pumpade in mildluft över regionen. Det är däremot svårare att veta om den inpumpade luften skulle vara varmare än sig bör, det finns det ingen som kan säga. Tyvärr användes den milda vintern en aningen felaktigt hos vissa tv-personligheter (ingen nämnd, ingen glömd) som ett ”bevis” på antropogen uppvärmning. Det kan vi dock inte uttala oss något om, eftersom de årliga variationerna är såpass stora. En underliggande trend finns det, men att den skulle slå igenom på ett år är inte troligt.

Vad den kommande vintern 2008 kommer bjuda på är för tidigt att säga. Men om sommaren blir mycket varm kan det bidra till varma vatten, och därmed dämpa kylan – förutsatt att hösten också blir varm, vilket ju inte är en självklarhet. Avkylningsperioden över hösten är en mycket viktig faktor för vintertemperaturen i området. Hösten 2006 var som bekant ganska mycket mildare än normalt, vilket förhindrade en annars vanlig avkylning av havsvattnen i området. Det vi med säkerhet kan uttala oss om redan nu är att vintern 2008 kommer, den kommer att vara kallare än sommaren och att is kommer att läggas i Östersjön återigen, precis som varje år. Tills dess skall vi ut i sommarvärmen och njuta… och kanske även bada i havet.

Data över NAO-indexet för den intresserade finns att hämta bland annat hos ClimateExplorer.

Extremmilda vintrar vanligare? Ett isperspektiv.

Vintern 2007 har under den senaste veckan nått sitt slut i större delen av landet. I och med detta kan man också via SMHIs istjänst notera att isutbredningen i Östersjön nu åter är på reträtt. Det betyder därmed att isen med största sannolikhet nådde sin maximala isutbredning någon gång under första veckan i mars. Hur stor denna utbredning var vet vi ännu inte, men om jag får gissa så tror jag inte att årets maximala isutbredning kommer slå något rekord i minsta area. Det håller fortfarande vintern 1989 följt av vintern 1961.

Is är en viktig del av Östersjöns årliga cykel, och det finns många djur som är beroende av den. Sälar är ett typiskt exempel. De använder isen flitigt under vintertid, och om isen retirerar måste även sälarna göra det. Förr i tiden jagades säl i ganska stor omfång, och de år med milda vintrar (och därmed lite is) sågs stora fångster av säl längs Östersjökusten. Kalla år var däremot mindre bra för sälfångsten, eftersom sälarna då befann sig mycket längre ut till havs på isen, och dit tog sig inte människorna lika lätt.

Att vintrarna ibland är mycket milda är inget konstigt, ungefär lika konstigt som de ibland är väldigt kalla. Det händer. Men frågan är om det blivit fler mycket milda vintrar på senare tid? Jag tänkte ta reda på det i en grov uppskattning där jag använder mig av den maximala isutbredningen för Östersjön (se källförteckning längst ner). Den integrerade vinterlufttemperaturen över Östersjön är nära korrellerad med den maximala isutbredningen, vilket jag bland annat visat i en publikation (vintern är definierad som december, januari, februari). Det kommer kanske därför inte som en chock i sig att man i bland annat Finland bestämmer en vinterns mild- eller stränghet utefter ismängden i Östersjön. Det är ett gott mått. Faktiskt bättre än medeltemperatur i sig skulle jag vilja säga.

Den maximala isutbredningen börjar sina observationer år 1720. De förrsta 150 åren kanske inte är dunderpålitliga tyvärr eftersom det där snarare handlar om rekonstruktioner utifrån nyhetsartiklar, resejournaler, strandobservationer och liknande. Först när fyrskeppen kom under slutet av 1800-talet blir mätningarna mer pålitliga, och först när satelliter kom upp under 1970-talet får vi mer exakta mätningar. Men, eftersom isens utbredning är så nära korrellerad med lufttemperaturen kan man gott påstå att tillförlitligheten från 1720 och framåt är tillfredsställande, även om osäkerheten självklart är större.

Den maximala arean i Östersjön är cirka 420 000 km², lite olika beroende på vilka områden man räknar in i Östersjön – här inkluderar jag även Kattegat. Den första frågan jag ställer mig är inte om de extremmilda vintrarna blivit fler, utan om de extremkalla vintrarna blivit färre. Rimligtivs borde de ha blivit det om vintertemperturerna ökat. Jag definierar extremkall som en vinter då den maximala isutbredningen i Östersjön är lika med eller överstiger 350 000 km². Under de 286 år av data, som finns tillgängligt, matchar 52 vintrar detta kriterie. De är fördelade med 14 stycken under 1700-talet, 24 under 1800-talet, 14 under 1900-talet och ingen under 2000-talet. Det går ju inte riktigt att dra någon större slutsats av det eftersom 2000-talet ännu bara är fram till och med 2007 jämfört med de andra som är 100 år (bortsett från 1700-talet som bara utgör 80 år i data då mätningarna påbörjades först 1720). Jag sammanställde det hela till en figur över antalet vintrar, som matchar kriteriet, för varje årtionde sedan 1720 fram till 2006. Det man ser är att 1730-, 1930-, 1990- och 2000-talen inte har haft någon vinter med en isutbredning överstigandes 350 000 km². Det är inte förvånande eftersom dessa alla karakteriseras av mildare vintrar. Samtidigt kan man notera att 1800-talet ”svämmar över” av kalla vintrar, men att den tendensen bryts i slutet av århundradet i samband med att Lilla Istiden tar slut. Tendensen är ganska tydlig, om än inte signifikant, att mycket kalla vintrar är något som kommer mer sällan, även om det inte är ovanligt att årtionden går förbi utan riktigt kalla vintrar.

Så hur är det nu med de mycket milda vintrarna då? Jag definierar en extremmild vinter som då maximala isutbredningen är lika med eller understiger 100 000 km². Av dessa finns det 58 stycken fördelade över 286 år. Fördelningen är ganska jämn över århundradena; 16 under 1700-talet, 20 under 1800-talet, 21 under 1900-talet och 1 under 2000-talet. Tittar man närmre på statistiken av dem så inser man att de är väldigt jämnt fördelade även på kortare tidsskalor. En sådan mild vinter återkommer ungefär omkring vart femte år, och har så gjort ända sedan 1720. Så det låter ju spännande. Jag sammanställde även detta till en figur över förekomsten av mycket lite is i Östersjön. Snabbt går det att identifiera två årtionden då isen aldrig var såpass begränsad; 1780- och 1800-talen. I övrigt är det ganska jämnt fördelat med dessa mycket milda vintrar med begränsat med is i Östersjön. Det finns ingen stark tendens till att det blir fler sådana vintrar. Dessa mycket milda vintrarna har alltså inte blivit vanligare, däremot är det en viss variation från årtionde till årtionde, men inget som kan anses vara onormalt under senare tid.

Men om man nu skall prata söta sälar som är beroende av is, så är det nog ingen större anledning att tro att sälarna kommer dö ut på grund av isbrist. I Bottenviken, Bottenhavet, Skärgårdshavet och Finska viken lägger sig isen varje vinter, även om vi i söder pratar om utslagna tussilagos och kantareller i skogarna. Is kommer det alltid att finnas även i framtiden, och vissa år kommer det vara extremt mycket och andra år en del mindre av den varan.

Källor för maximala isutbredningen:

1. A. Seina & E. Palosuo, 1996: The Classification of the Maximum Annual Extent of Ice Cover in the Baltic Sea 1720-1995 – Based on the material collected by Rirto Jurva (winters 1720-1940) and the material of the Ice Service of the Finnish Institute of Marine Research (winters 1941-1995) – Meri – Report Series of the Finnish Institute of Marine Research No. 27, 1996.
2. A. Seina, H. Gronvall, S. Kalliosaari & J. Vainio, 2001: Ice Seasons 1996-2000 in Finnish Sea Areas – Meri – Report Series of the Finnish Institute of Marine Research No. 43, 2001.
3. A. Seina, P. Ericksson, S. Kalliosaari & J. Vainio, 2006: Ice Seasons 2001-2005 in Finnish Sea Areas – Meri – Report Series of the Finnish Institute of Marine Research No 58, 2006.
4. Vintern 2006 är från finska istjänstens arkiv.

Vad har hänt i Arktis och Antarktis?

En artikel av John Turner (BAS), James E. Overland (NOAA/PMEL) och John E. Walsh (IARC) dök i dagarna upp i International Journal of Climatology. Pappret är en sammanfattning av en workshop (2004) om höglatituda klimatförändringar. Artikeln är ett nytt grepp där man vill sätta de pågående klimatförändringarna i polarområdena i ett perspektiv – inte minst eftersom de flesta studier fokuserar på bara det ena polområdet, istället för att jämföra de båda områdena; hur stor är variabiliteten, vad ger haven för effekt och vad ger atmosfärscirkulationen och hur bra är datamängderna? Det sistnämnda är vad som nästan alltid är den begränsande faktorn för att svara på de andra undringarna. För Arktis finns det i runda slängar 100 år av bra data medan det för Antarktis endast finns cirka 50 år. Dessa två tidsskalor jämförs i vardera område av författarna. Vi vet sedan tidigare att båda polarområdena har upplevt vissa förändringar under de senaste åren. Även om förändringarna är ojämnt fördelade i rummet kan man peka på några saker som skett nyligen. I Arktis är det temperaturökningar i östra Sibirien och nordvästra Nordamerika, avsmältning av is från Grönland, minskad sommarisutbredning i Arktis, viss upptinande av permafrost. I Antarktis är det framförallt den Antarktiska halvön som påverkats av högre temperatur och smältande isar, medan övriga kontinenten är relativt oförändrad.

Arktis

Temperatur och tryck

• Uppvärmningen var störst i Nordvästra Nordamerika och centrala Sibirien, även om uppvärmningen var ganska ojämn över Arktis (Prova gärna och gör en egen yttemperaturanalyskarta hos NASA-GISS).
• Temperaturtrenderna är störst i landregioner än i havsangränsande regioner.
• Mätstationer visar på generellt varma temperaturer i vinter- och vårsäsongen under 1990-talet samt under 1930-1950-talen.
• Från svenska mätstationer var 1800-talet under vintern cirka 1 grad kallare än under 1900-talet första hälft. Skiftet skedde kring år 1900 (eller 1877 enligt svenska studier). Slutet av 1700-talet var lite varmare än 1800-talet.
• Ökade varma lufttemperaturer kan främst härledas till att mildre luft advekteras från sydliga till nordligare latituder. Uppvärmningen under vintern och våren i Nordeuropa och Sibirien under 1980- och 1990-talet är en effekt delvis härledd till ökade västerliga vindar med en positivt fas av Arktiska oscillationen (AO). Av samma anledning och under samma tidpunkt sjönk temperaturerna i östra Kanada och södra Grönland.
• En stor del av uppvärmningen i Alaska inträffade under PDO-regimskiftet 1976/77. Även om PDO under senare år åter har börjat inta en mer neutral form är det tämligen säkert att generellt säga att Arktis fortsatt värmas upp.
• Tryckgradienten har ökat över delar av Arktis.
• AO var ofta i en positiv fas från 1960-talet fram till mitten av 1990-talet. Senare år har sett en mer neutralisering av oscillationen. Osäkert om växthusgaser påverkar AO-frekvensen positivt.

Nederbörd, snö och färskvatten

• Indikationer finns att nederbörden har ökat i Arktis, men det är svårt att avgöra med säkerhet då mätarna är glest uppsatta, samt att nederbörd varierar mycket lokalt på grund av exempelvis jordytans beskaffenhet (temperatur är inte lika beroende av denna faktor då det snarare är den storskaliga cirkulationen som spelar roll, vilket också är sant till viss del för nederbörd).
• Snötäcket varierar stort från år till år. En minskande tendens finns mellan 1973 till 2003 då snöytan minskade med ungefär 10% (motsvarande cirka 3,5 x10⁶ km²). Bakomliggande mekanismer är inte helt karlagda, ty snöutbredningen är inte en direkt funktion av exempelvis temperatur (mildare vintrar med hög luftfuktighet kan ger mer snö än kalla och torra vintrar).
• I Barrow, Alaska, börjar snön smälta cirka 10 dagar tidigare under mitten av 1990-talet än under 1970-talet. Detta är förmodligen en effekt av förändrat flödesmönster mellan norra Stilla Havet och Artkis.
• Generellt har färskvattenutflödet från de ryska floderna i Sibirien ökat mellan 1950- och 1990-talet. Vad som bidrar mest (varmare temperaturer, förändrad nederbörd, tinande permafrost och mänskliga aktiviteter i form av omledning och dammbygge) är under utredning.

Permafrost

• Jordtemperaturen i stora delar av Alaska och Sibirien närmar sig 0 grader Celcius.
• Ytvegetationen på tundran förändras mot fler buskar och våtmark då sommartemperaturerna oftare når 10 grader Celcius.
• Enligt satellitmätningar har tundraområdet minskat med 17% under de senaste 25 åren.

Havsis

• Från satellitmätningar har isutbredningsarealn i september minskat med 17% under de senaste 25 åren.
• Isens tjocklek har förmodligen förändrats negativt.  En del av denna utveckling kan möjligen ha att göra med förändrat vindfält och positiv fas av AO. Ytterligare minskning kan härledas till regionalt ökande temperaturer. Ytterligare avsmältning blottlägger med havsyta, vilket kan fungera som ytterligare en positiv feedback som absorberar med solenergi.

Glaciärer

• Massbalansen hos glaciärer i Nordamerika har vart negativ sedan 1970-talet, medan den vart positivt för skandinaviska glaciärer under samma period. Det finns dock indikationer på att dessa glaciärer uppnåt en negativ massbalans sedan slutet av 1990-talet.
• Grönlands glaciärer smälter vid kanterna samtidigt som det finns indikationer som visar på förtjockning av Grönalands inre. Författarna drar ingen slutsats vilken effekt som är störst utan hänvisar till den pågående debatten i ämnet (förtjockningen i Grönlands inre är okänd då data saknas).

Hav

• Ytvattentempepraturer visar samma lågfrekventa beteende som lufttemperaturen.
• De Grönländska, Isländska och Norska haven färskas upp, vilket kan ge svagare konvektion.
• Under 1990-talets början försvann det kalla haloklina lagret från vissa av bassängerna i Norra Ishavet, samtidigt som AO kom i en än mer positiv fas. Sedan 1998 har lagret återigen börjat återetablera sig. Detta lager har stor betydelse för värmebalansen och därmed isbildningen. Frånvaro av lagret ger förmodad mer avsmältning på grund av ökat vertikalt värmeflöde.

Antarktis

Temperatur och tryck

• Förändrinar i temperatur varierar stort över kontinenten, med Antarktiska halvön som en utstickare med kraftigt uppvärmning sedan 1950-talet. Stationen vid Faraday/Vernadsky visar en årlig uppvämning på 0,56 grader Celcius per dekad, eller 1,09 grader Celcius per dekad under vintern. Temperaturen har vart näst intill konstant stigande sedan stationen upprättades 1947 med endast ett fåtal kallare år. Temperaturen vid denna station är nära relaterad till isutbredningen. Mycket (lite) is ger låg (hög) temperatur.
• Temperaturökningen på Antarktiska halvön är begränsad till ett mindre område med minskade uppvärmning i nordlig riktning.
• Utanför den Antarktiska halvön är antalet statistiskt signifikanta temperturförändrinar låg, ofta som ett led i stora årliga variationer. Av totalt 19 stationer visade 11 en värmande och 7 en kylande trend (den sista stationen har för lite data för att fastslå en årlig trend).
• Det finns bara en station med genomgående kylande trend i alla säsonger; Amundsen-Scott-stationen vid Sydpolen. Dock är endast den årliga trenden på -0,17 grader Celcius per årtionde signifikant (denna station är i princip den enda som finns för Antarktis inland, övriga stationer är belägna nära eller vid kusten – Vostok-stationen undantagen).
• Southern Hemisphere Annular Mode (en oscillation för Antarktis liknande AO för Arktis) gick in i en positiv fas 1957 och har ökat mest under sommarhalvåret, vilket förmodligen bidragit till de ökande temperturerna vid Antarktiska halvön.

Nederbörd, snö och färskvatten

• Nederbörd, vilken nästan helt uteslutande (bortsett från Antarktiska halvön) kommer som snö, är mycket svårt att mäta i Antarktis på grund av vind som advekterar snön.
• Visuella observationer från stationer på Antarktiska halvön visade att det förekommer 50% mer nederbördshändelser nu än under 1950-talet.
• Från studier av nya data för hela Antarktis mellan åren 1979-1993 fann man ingen förändring av nederbörden i Antarktis, även om 15 år är lite för kort tid att dra slutsatser ifrån.
• Klimatmodeller föreslår ökad nederbörd i Antarktis, vilket dock ännu inte hittas stöd för i observationer (det är dock ingen hemlighet att klimatmodeller på dessa latituder inte uppvisar sin starkaste sida).

Permafrost

• Permafrost fins framförallt längs vissa kuststräckor och på den Antarktiska halvön. En viss upptining har skett enligt mätningar runt stationer, men det finns ingen uppskattning på hur stor denna upptining är.

Havsis

• Tillförlitliga havsisdata finns sedan 1970-talet med införandet av satellitmätningar. Under perioden 1973-1977 minskade havsisen markant med över 15%, men har sedan dess återhämtat sig fram till 2002. Minskningen under 1970-talet tros bero på en stor positiv avvikelse i havsisutbredningen under 1960-talet.
• Isutvecklingen är olika i olika havsområden. I Wedellhavet, Stilla Havssektorn och Rosshavet var isutvecklingen positiv mellan 1979-1998. I Indiska oceansektorn var trenden något negativ medan den i Amundsenhavet var starkt negativ, vilket kan kopplas till uppvärmningen kring den Antarktiska halvön.

Glaciärer

• På den Antarktiska halvön har 87% av de 244 studerade galciärerna smält tillbaka och att denna reträtt har ökat i hastighet.
• I övriga Antarktisk är det svårt att dra en generell slutsats om isen smält eller blivit tjockare. På regional skala finns dock indikationer på att vissa isområden har blivit tunnare under 1990-talet.

Sammanfattningsvis drar författarna slutsatsen att de klimatförändringar Arktis upplevt under det senaste århundradet beror på en kombination av förändringar i den storskaliga atmosfärscirkulationen (förmodligen förstärkt av växthusgaser) och lokala feedback-mekanismer. Däremot finner inte författarna stöd för att AOs mer frekventa läggning i en positiv fas skulle vara rent växthusgasdriven, vilket några modellstudier tidigare föreslagit. Därför anser författarna att ACIA-rapporten till viss mån överdriver växthusgasernas roll i de närliggande förändringarna bakåt och framåt i tiden. De lägger också till att på grund av de stora positiva feedback-mekaniserm som nu verkar i området blir det svårt för en framtida intern variabilitet att motverka fortsatt positiv feedback-respons (exempelvis att isutbredningen fortsätter vara tillbakadragen trots att AO numera är i en mer neutral fas). Social och ekonomisk anpassning till ett förändrerligt klimat är därför något som krävs för området (samma sak torde gälla globalt också).

För Antarktis del ser författarna det som mindre troligt att den snabba uppvärmningen på Antarktiska halvön kommer att fortsätta i samma takt. Detta eftersom temperaturen där är nära kopplad till isutbredningen. När isen smält undan bör därför temperaturen stabiliseras någorlunda, om än på en högre nivå.

Det finns uppenbarligen en hel del kvar att fokusera på vad gäller klimatförändringar på höga latituder, inte minst fördjupad förståelse av feedback-mekanismer. I och med att International Polar Year startar den 1:a mars kanske vi får svar på flera av våra funderingar och frågor.

Kan is vara beroendeframkallande?

Is är spännande grejer måste jag säga. Speciellt nu i vintertid och kylan gör sig påmind i omgångar. För några kan det vara en jobbig tid, inte bara för att det är mörkt ute, vilket kan ge depressioner hos vissa, eller att det är glatt och några faller och bryter både det ena och det andra benet. Nej, för vissa kan det vara jobbigt eftersom ytterligare en tung last i vardagslivet gör sig påmind (som om inte chokladbegäret ibland skulle vara nog) – SMHIs istjänst. Jag vet inte varför, men kartor är väldigt fascinerande. Det går att stirra i timtal på dem och ändå upptäcka något nytt (för att inte tala om antika kartor – don’t get me started). Att dessutom studera hur isen växer till och smälter av i Östersjön är som att få en upprymd känsla inombords. Absolut och ytterligt fascinerande. Dessutom, finns det en bättre vintertemperaturindikator än is för en region som Östersjön?

I vart fall är vi bara några dagar ifrån att vintern officiellt tar slut och våren börjar, men isen kommer bestå och förmodligen växa ett litet tag till. Den maximala isutbredningen brukar normalt ske någon gång mellan slutet av februari och mitten av mars.

I övrigt såg jag att SVDs ledarblogg uppmärksammat mig i en kort liten text. Man tackar.

UPPDATERING: I min lilla iver att skriva blev första rubriken lite skum, det händer så ibland när man tänker på många saker samtidigt. Vet inte om is i sig kan vara beroende, men den kan mig veterligen ge beroende.

Balanserande komplexitet hos smältande isar

Alltid öppnar vetenskapen upp för två nya frågeställningar när en annan fråga blivit besvarad. Och hur var det nu med trender? Tillförlitliga, nja, skulle inte tro det. Science Express har idag en förpublicering angående nya analyser av satellitdata kring Grönlands glaciärers massbalans. Som bekant har det vart mycket prat om att Grönlands glaciärer ökat avsmältningen de senaste åren (så länge det inte råder nyhetstorka och man istället rapporterar det man redan insett). Men, den nya artikeln på ännu mer detaljerad satellitdata visar att den ökade avsmältningen under 2004 och 2005 inte var en, än så länge, ihållande trend. Det visar på att isdynamiken förmodligen är ännu mer komplex än vad vi hittills anat, samtidigt som andra studier kan ha överskattat avsmält is på grund av grövre uppskattningsmetoder. Det hela bör också sättas lite i perspektiv speciellt med tanke på vad som skedde under första hälften av 1900-talet då temperaturen steg upp och över dagens nivåer på många håll runt i Arktis. Den intresserade finner ytterligare lite ytlig förklaring hos DN.

Samtidigt skriver Roger Pielke Sr. om mer detaljer vad gäller Antarktiska glaciärers fram- och tillbakafart på den Antarktiska halvön.

Återigen väcks nya frågor, även om vår förståelse kanske ökat ett litet snäpp. Mer data ger större förståelse för massbalansen, dynamiken och komplexiteten hos isarna, men samtidigt öppnar det för andra frågeställningar att knapra på.

Ett år har avslutats, ett nytt har påbörjats

Det nya året 2007 har börjat, och det har börjat milt. Förra året 2006 däremot bjöd på en del överraskningar, såväl i kyla som i värme (i den ordningen). Låt oss summera hur året utvecklade sig i Sverige och världen.

Sverige

Man skulle kunna säga att 2006 var ett kontrasternas år i Nordeuropa, inte minst för Sverige. Vintern fick kopplat ett stadigt grepp om landet med en hel del kyla och en lång snösäsong. Generellt kallare än normala temperaturer varade långt in i april, även om vissa regioner hade varmare än normalt stundtals. I maj kom en värmebölja med höga temperaturer, men ersattes snart med under normala temperaturer, för att sedan växla fram och tillbaka. Våren slutade på nära normal temperatur. Sommaren började kallt, med temperaturer under det normala i stora delar av landet under den första veckan. Juni var överlag omväxlande med stundvis temperaturer över det normala och stundvis temperaturer under det normala. Sedan började sommaren på allvar. Juli var en varm månad med varmare än normala temperaturer, undantaget Norrland som hade en köldbölja i mitten av månaden. Juli slutade ändock som varmare än normalt för Norrlands del tack vare en värmebölja tidigare under månaden. Sedan följde några månader med nästan uteslutande varmare än normala temperaturer för hela landet (mindre lokala avvikelser förekom dock). Samtidigt regnade det, och regnade och regnade. Bönderna, som under sommaren var rädda att få för lite vatten, fick nu se sina skördar delvis ruttna bort i vattenmängderna. I mitten av oktober kom kyla, som höll i sig för norra halvan av Sverige resten av månaden. November bjöd på årets kanske mest omtalade köldbölja (eller ‘köldchock’, som vissa skulle beskriva det). Tre dagar bjöd på stark kyla långt under det normala i hela landet, med tillhörande stora mängder snö. I mitten av månaden vände det rejält och blev varmare än normalt resten av månaden. När december väl började fortsatte det milda vädret hela månaden ut, med endast enstaka dagar med normala temperaturer på vissa platser i landet. 

I helhet är 2006 ett av de varmaste åren hittills i landet då andra halvåret var mycket milt. SMHI skriver

Efter en otroligt varm andra årshalva kom årsmedeltemperaturen för 2006 så gott som i kapp de fem åren i topp (1934, 1938, 1989, 1990, 2000). Det fattas bara ett par tiondelar till toppnoteringen på 5.0 grader (medel för 37 utvalda stationer).

För den intresserade finns fria tillgänglia data (årliga, månatliga, säsong och ibland också dagliga mätningar) för temperaturen på några svenska orter under 2006. Observera att årliga medelvärdet för 2006 definieras med start 1:a december 2005 och slut sista november 2006 (detta för att täcka HELA säsonger). Vidare är all data blended, vilket innebär att dagar med saknade värden kompletteras med värden från omgivande stationer max 50 km bort och max 50 meter i höjdskillnad. Följande platser finns (via nederländska KNMI och amerikanska NASA): Falun, Göteborg (Säve), Haparanda, Holmögadd, Jönköping (flygplats), Karesuando, Karlstad (flygplats), Kvikkjokk/Årrenjarka, Linköping, Malung, Stockholm, Visby (flygplats), Växjö, Östersund,

Snöiga jul(!?)

På många ställen var det barmark under julafton, även på platser som oftast har snö under julhelgen. SMHI hade strax innan jul en överblick om hur vanligt det är med vita juldagsmorgnar i vårt land (varför jag tar mig friheten att göra denna lilla utvikning från 2006 års återblick). En tabell finns också för åskådliggörandet av exakta uppmätta snödjup. Baserat på detta kan vi ta en titta på hur snösituationen på juldagarna utvecklat sig sedan år 1900. I Karesuando, Haparanda och Stensele kan man notera en positivt trend i snödjupet sedan 1914 (Karesuando) och 1904 (Haparanda & Stensele). I Karesuando beror denna trend i stor utsträckning på åren 1966 och 1993, vilka hade ovanligt mycket snö. Tas dessa år bort visar snödjupet svag positiv trend. Enligt snödjupskartan hade Karesuando under juldagen 2006 uppskattningsvis mellan 30-50 cm snö (Haparanda hade 1-10 cm snö och Stensele någonstans mellan 10-50 cm snö). I Haparanda var juldagen 1966 också rekordsnörik, men påverkar inte nämnvärt trenden. I Stensele påverkar inte heller rekordsnörika juldagar trenden. Situationen efter mitten av 1990-talet lite mindre snö än tidigare, men i jämförbara mängder med 1930- och 1950-tal.

Från Östersund och Härnösand och söderut är trenderna i snötäcket negativa (p≤0,5, 50% eller mindre chans att trenden är ett utslag av slump; Östersund, Härnösand, Stockholm) eller svaga/odefinierbara (p>0,50, mer än 50% chans att trenden är påverkad av slumpen; Falun, Karlstad, Linköping, Göteborg, Växjö och Lund). I Visby är trenden däremot positivt, vilket helt och hållet beror på 1996, som var kraftigt avvikande. Utan detta år är även Visbys trend negativ, men svag/odefinierbar. Stockholms trend förändras kraftigt och blir odefinierbar om rekordet från juldagen 1915 tas bort. Juldagen 2006 bjöd på barmark söder om Östersund och längs den norrländska kusten (lite klurigt är det att utläsa ur snödjupskartan).

Även om det inte är av större värde kan det noteras att ingen av ovanstående nämnda trender är statistiskt signifikanta på 95%-nivån (dvs p≤0,05). Endast Stensele uppvisar statistiskt signifikant trend på 90%-nivån.

Världen

År 2005 slutade antingen som det näst varmaste, eller det varmaste, året beroende på vem man frågar. Det gågna året, 2006, var däremot inte lika varmt, även om det tog plast i top-10 av de varmaste åren sedan 1850. Preliminära siffror ger 2006 en placering som det sjätte varmaste året med en global temperaturavvikelse på +0,42 grader Celcius (plats 5 är 2004 och plats 7 är 2001 enligt CRU). Till det kan läggas att alla de tio varmaste åren hittills inträffat under de senaste tolv åren. Hemisfärsmässigt var den norra hemisfären varmare än den södra. År 2006 var det femte varmaste året i norra hemisfären och det sjunde varmaste i södra hemisfären.

För den som är intresserad att veta hur den rumsliga fördelningen av värmen på vår jord varierade från månad till månad kan jag tipsa om att spana in GHCN Data Maps. För det globala årliga medlet (upplösning: 250 km eller 1200 km) syns det tydligt hur Europa haft ett milt andra halvår. Även Arktis har haft ett milt år med stora temperaturöverskott. Landområden, som haft ett kallt eller normalt år, är bland annat Sibirien, västra Australien och delar av Antarktis. Världshavens yttemperaturer varierar med temperaturöverskott dominerande i Atlanten och Indiska oceanen, medan västra Atlanten, södra Indiska oceanen och delar av Stilla Havet haft ett normalt eller kallare än normalt år i ytvattnet.

Vägen över isen

Is är något som vi är vana vid varje vinter i vår region och det har emellanåt spelat en stor roll för historiens utveckling (och därmed också samhällets formgivning). Tänkte fördjupa mig lite i kända händelser då isen (indirekt indikator på vinterklimatet) spelade en avgörande roll.

Hur temperaturen står sig idag jämfört med tidigare perioder under holocene (de senaste 12 000 åren) är lite svårt att säga med säkerhet – än vet vi inte om vår region är varmare än tidigare under tidsperioden och det skall till en hel del fler ansträngningar innan vi kan säga det med säkerhet. Men, det finns perioder som var avsevärt mycket kallare än idag. En generellt kallare klimatregim (Lilla Istiden) kopplade ett hårt grepp om regionen kring år 1400. Under de kommande 500 åren som följde skulle isen i Östersjön breda ut sig mer varje vinter än vad den gör idag. Det i sig gav fler möjligheter, än vi är vana vid, för människor att utnyttja situationen för att förlytta sig över isen, speciellt över Bottenhavet, Bottenviken och Finska viken. Inte bara den lilla människan använde isen för transport. Statsmakten var inte heller sen att se fördelen i att transportera arméer över frusna havsområden. Detta skulle dock försvåras när 500 år hade passerat. Lilla istiden bröts i Östersjöregionen år 1877 vartefter temperturen steg fram till 1930-talet, då temperaturen nådde ett maxima, för att därefter falla tillbaka lite innan den ökade igen under slutet av 1900-talet. Som vi skall se längre ner hindrar detta ändå inte alltid isen från att breda ut sig ordentligt – för även om temperaturen generellt har stigit under 1900-talet finns det år då vintrarna var riktigt superkalla, exempelvis vintrarna 1940-1942 och 1985-1987. Dock skall det understrykas att tillfällena idag är färre och längre mellan dem än vad de var under lilla istiden.

Jag skall försöka koncentrera mig mest kring de gånger då isarna användes av arméer, eftersom dessa tillfällen egentligen är mest intressanta. Inte alla isar håller för trycket när en hel armé (ibland inklusive kanoner) drar fram. Däremot håller betydligt fler isar då ett fåtal människor går över. Två av de första tillfällen som detta finns registrerat är åren 1235 och 1296 (finns tyvärr ingen bättre referens online) då Kattegatt frös till och folk kunde vandra mellan Norge och Jylland. Inga arméer uppges ha korsat havet under dessa vintrar. Här uppstår dock ett problem då det inte är närmre specificerat till/från vilken del av Norge människorna kom/gick. Norge under denna tid inkluderade även nuvarande Bohuslän och det är en stor skillnad i prestation att gå över is från nuvarande Sydnorge till Jylland eller från exempelvis Kungälvstrakten till Jylland. Å andra sidan specificeras Kattegatt som tillfryst, vilket ger starka indikationer på att det är trakterna i södra Bohuslän som gäller. Men det utesluter heller inte att även Skagerak var fruset, även om den sannolikheten är mycket lägre. Liknande händelser inträffade 1635, 1709 och 1838 då havet frös mellan Bornholm, Sverige och Rügen i Tyskland. Människor kunde förflytta sig mellan ön och fastlandet utan problem och det ansågs vara en extraordinär händelse. Enligt Speerschneider (artikel från 1912, ej online) var tydligen förhållandena ungefär detsamma vintern 1893, men då kunde folk inte förflytta sig på grund av båttrafiken, som såg till att farlederna var fria från is (eller åtminstone gjorde så att isen inte kunde bära vandrande människor). Ett annat problem vad gäller årtal, speciellt längre tillbaka i historien, är att man sällan vet exakt vilken vinter det är som nämns, så vida inte också månaden specificers. Exempelvis betyder är vintern vi nu närmar oss vintern 2007, eftersom vintern oftast definieras som december, januari och februari. Står det i en källa om vintern 1134 utan att en månad specificeras kan det vara svårt att avgöra om det är i slutet av året eller i början av året (och därmed två helt olika vintrar). I denna text står dock vintern 1134 för vintern som inträffar i årsskiftet 1133/34.

Under krigstider finns flera kända fall då militären utnyttjade isbelagda havsområden. Bland de första kända var år 1495 och inträffade i Finska viken då ryska trupper härjade omkring i östra Finland. De svenska trupperna försökte hålla tillbaka angreppet i det belägrade Vyborg (då Viborg). Flera attacker skedde mot staden från havssidan (Finska viken) som en överraskning mot stadens försvar. De ryska trupperna retirerade dock i december samma år på grund av extrem kyla samt dåligt med proviant. Därför kan man anta att vintern det året började ovanligt tidigt med stark kyla. Finska viken skulle också vara skådeplats för ytterligare två militära isvandringar inom de kommande 100 åren; 1577 och 1581.

Vintern 1577 återvände de ryska trupperna till svensk territorie. Nu stod kampen istället om Tallinn (då var namnet Reval). Det var den förste officiella tsaren, Ivan IV (eller Ivan den förskräcklige), som skickade ut trupperna. Tallinn hade vart under svenskt styre sedan 1561 och den ryske tsaren ville minska den svenska makten. Vem som kontrollerade Östersjön var mycket viktigt på den tiden, och var så under mycket lång tid (kanske även i viss mån idag). Tallinn var också en mycket viktig stad då det var bland de viktigaste hamnstäderna i Östersjön. Den som kontrollerade Tallinn kontrollerade stora delar av handeln med Europa. Självklart var detta ett starkt incitament för den ryske tsaren att vilja erövra staden. Under vintern 1576 gick ryska trupper över isen i Rigabukten och intog de svenska öarna Ösel (idag Saaremaa) och Dagö (idag Hiiumaa) samt flertalet städer på den idag estniska västkusten. I januari 1577 kom så en trupp på 50 000 ryska soldater på isen mot Tallinn. Med sig hade de bland annat kanoner, men trots det lyckades de inte inta staden. Istället vände en styrka bestående av 1 200 tatarer på klacken och marscherade mot Helsingfors – 80 km norrut. På grund av isvallar skonades Helsingfors och omkringliggande landområden plundrades och fångar togs. På vägen tillbaka började isen ge vika och uppskattningsvis 500 tatarer drunknade. Tallinn intogs dock inte denna gång.

Några år senare, vinter 1581, red Pontus de la Gardie med hjälp av en kompass från Vyborg över Finska viken till ett område i närheten av Tallinn. Med sig hade han cirka 3 500 soldater. Syftet var att förstärka den svenska närvaron i Estland. En del av krigsbytet, som togs i samband med detta, skickades över isen till Helsingfors. Isen kom till mycket stor användning här.

Det skulle sedan dröja till mars i senvintern 1940, mitt under Vinterkriget, innan nästa större truppförflyttning skedde i Finska viken. Denna vinter var en av de allra kallaste under 1900-talet, och förmodligen en av de kallaste under de senaste 500 åren (Jämförbar med den något kallare vintern 1942. I övrigt är 1695 den rapporterade strängaste vintern någonsin i Europa överlag, så även i Östersjöregionen), varför istäcket bredde ut sig över hela Östersjön – inklusive Kattegat och delar av Skagerack. Sovjet visade tämligen stor aggressivitet mot Finland och hade smidit en plan kring att invadera Vyborg, som då tillhörde Finland under namnet Viipuri. Tidigare i historien hade kanoner dragits över isen vid slag i Finska viken. De sovjetiska trupperna gjorde ett mer djärvt drag denna gång genom att placera ut lättare stridsvagnar ute på isen. På så sätt kunde de, under stormningen av staden, bombardera området i stöd för sina trupper. Som historien sedan visade erövrade Sovjet stora delar av Karelen, där Vyborg ligger.

Andra områden av Östersjön har också använts för militära ändamål. Ryssarna invaderade Sverige under vintern 1809 genom att förflytta sig dels över bottenhavet från Vaasa till Umeå, och dels från Åbo via Åland till Grisslehamn norr om Stockholm. Under strapatsen över isen stötte ryssarna på varken större motstånd eller missöden i form av brusten is. Händelsen med de invaderande ryska trupperna inträffade bara två dagar efter statskuppen den 13:e mars, där Gustav IV Adolf tvingades i husarrest och senare fick lämna sitt ämbete. Fredsfördraget dikterade att Sverige skulle avsäga sig Finland och Åland till Ryssland. En rolig detalj kan tilläggas angående denna invasion. Ryssland hade avtalat med Danmark att kriget skulle föras på fler fronter. Danskarna skulle invadera via Skåne över Öresunds is (det var väldigt kallt denna vinter). En storm förhindrade dock danskarna att angripa då stormen slet upp isen och gjorde den allt för osäker att korsa. Istället påbörjade danskarna snillrikt en sorts psykologisk krigsföring genom att sända upp ballonger, som bar meddelanden, som sedan damp ner på svenskt territorie.

Men, för att återgå till att använda isen i Östersjön. Den mest kända händelsen är självklart den jag nämnt flertalet gånger; Karl X:s strapats över lilla och stora bält år 1658. Detta är en spektakulär händelse, som saknar motsvarighet i svensk historia (och förmodligen likaså i alla Östersjöländers historia). Även om avståndet var relativt kort att ta sig över Lilla och Stora Bält är det ett område som sällan fryser till såpass hårt. Det är därför mer förvånande att använda isen i detta område för att förflytta en hel armé. Både Finska viken och Bottenhavet fryser alltid till varje vinter, och är isbelagda en längre tid, åtminstone 2 månader eller längre. Därför är det en större chans att isarna i Östersjöns östra och norra delar är mer bärkraftiga och kommer som en mer naturlig del i invånarnas liv. I sydvästra Östersjön är det däremot en raritet. Att våga sig ut på isen här är antingen dumdristigt eller genialiskt, allt beroende på vem som betraktar och hur utgången blir. Givet är att det inte är en självklarhet att isen lägger sig eller håller för att gå på. Dessutom är risken större för ett väderomslag i denna region då området är mer påverkat av det mildare nordatlantiska vädersystemet än Finska viken och Bottenhavet (vilka är mer dominerade av det kalla kontinentala vädersystemet). Och även om lilla istiden sträckte sig från 1400-talet fram till 1877 i Östersjöregionen är det inte säkert att Bälthavet var mycket mer isbelagt förr än nu. Till en viss grad var det förmodligen så, men inte på långa vägar så som Bottenhavet och Finska viken är idag. Det är också svårt att veta då vi har en större påverkan idag i form av sjöfart, som måste ha isfria farvatten (speciellt i Bälten och Öresund ger detta förmodligen ganska stora konsekvenser på isläggningen).

Självklart finns det en rad andra tillfällen, stora som små, då tillfrusna sjöar och havsområden använts i militärt syfte. Ett exempel som jag kan nämna för de potentiella danskar, som eventuellt läser detta inlägg, är att Danmark invaderade Sverige vintern 1520 och 1568, vilket var två kalla vintrar, vilket i sin tur gjorde att danskarna kunde vandra över tillfrusna sjöar och träskmarker som annars skulle vara svåra hinder. Om isen kommer användas för militära manövrar i framtiden får tiden visa. Och hur isens beläggning i området kommer utvecklas återstår också att se. Hittills har isen minskat något i omfång under 1900-talet vilket gör den mindre lämplig att bege sig ut på.

För den intresserade finns det mer att läsa i följande artiklar, som bland annat ligger till grund för detta inlägg:

• J Neumann: Great Historical Events That Were Significantly Affected by the Weather: 3, The Cold Winter of 1657–58, The Swedish Army Crosses Denmark’s Frozen Sea Areas. Bulletin of the American Meteorological Society.
• S Lindgrén & Neumann J: Crossings of ice-bound sea surfaces in history. Climatic Change.

Gullig kortis…

SR Vetenskapsradion har idag gulligaste rubriken jag förmodligen sett i dessa sammanhang på mycket länge: Grönland smälter som forskarna trott. Det var ju ”bra”.

Tre nyheter om vind, septembervärme och vågor

Lite tidspressad skall jag ändå försöka ge några upplysningar över tre av senaste tidens händelser som fångat mina ögon.

Vi börjar med en ny vindrapport från SMHI. Jag har inte läst den men enligt texten på SMHIs hemsida redovisar rapporten att vindarna minskat med 3% i Sverige under perioden 1991-2004 jämfört med perioden 1961-1990 (den mest spridda och använda normalperioden). Under januari till mars i samma period har däremot vindarna generellt ökat. Det är lite intressant om man jämför med slutsatserna från BACC. Där fann man att man inte kunde se någon tendens alls för vindarnas utveckling, vare sig tidigare eller i framtidsscenarier. Dock skall man komma ihåg att BACC har med vindstationer för hela Östersjöområdet, medan SMHI (tror jag) endast använder sig av svenska stationer. Där emellan kan det finnas en skillnad. Samtidigt är vindanalysen i BACC för en längre period jämfört med 14 år i SMHIs rapport. En kort reflektion över framtidens vindar i samband med detta. Enligt klimatmodeller, som används i BACC, finns det en viss tendens att vindarna skall öka då temperaturen ökar i östersjöområdet, även om den signalen är klart för diffus för att egentligen konstatera med säkerhet. Vi vet också att vi fått lite varmare de senaste årtiondena hos oss vilket i så fall skulle ha synts i vindutvecklingen, men några sådana tendenser verkar alltså inte synas. Scenarierna är dock inte helt jämförbara och det återstår en del arbete med att utreda hur vindarna kommer förändras i framtiden. Än så länge kan vi nöja oss med att väldigt små förändringar skett och att några tendenser på längre sikt inte är urskönjbara ännu.

September, som ni nog har hört och läst, slog värmerekord (de exakta värdena är i skrivandes stund ännu inte klara, men det verkar som både septembervärmen från 1999 och 1949 kommer att slås). Göteborg är den station som slog sitt rekord med största marginal; ca 0,8 grader över rekordet från 1999. Även andra länder fick rekordvärme varav Storbritannien är ett av dem. Den 29:e september låg septembermedlet 3,1 grader över normaltemperaturen för september. Det är 0,7 grader varmare än tidigare rekordet. Vad de slutgiltliga siffrorna för Sveriges och Storbritanniens del slutar på får vi reda på senare i veckan när dessa publiceras av respektive lands vädertjänst. Danmark, som ändå ligger direkt i anslutning till Sverige, slog inte rekord för september. Det var tätt på och istället blir nu årets september på delad förstaplats med 1999. Återstår att se om kylan i norr kan besegra de stabila vädersystemen i söder och därmed sprida lite mer höstlikt väder i vårt avlånga land. Snön har ju redan börjat falla längst i norr.

Något mer storskaligt är den nya artikel (endast läst pressmeddelandet ännu) som visar hur en storm i Alaska fick ett isberg i Antarktis att brytas sönder. Ovädret gav upphov till vågor, som begav sig rakt söderut. Under sex dagar färdades de genom hela Stilla Havet för att sedan gunga ett isberg, som gått på grund, så att det sprack upp i flera bitar. Det får lite av karaktären från myten om en fjäril på Röda torget ger upphov till en storm i Kina med skillnaden att stormen och isberget är sant (om vi antar ‘bevisningen’ i artikeln är det). Tillvägagångssättet, som vågorna bröt sönder isberget, är ganska enkelt. Eftersom isberget gått på grund kunde de små vågorna lyfta upp isberget från grundet, för att direkt efter vågen passerat, släppa ner isberget rakt på grundet igen. Krafterna blir ganska stora och om detta upprepas flera gånger kan även små rörelser få stora saker att krossas. Detta ger lite annat perspektiv på hur stormar kring vår jord kan hjälpa till att bryta ner isberg i polarområden (eller ge upphov till andra möjliga tänkbara effekter på relativt stormen avlägsna platser). Frågan återstår hur vanligt detta fenomen är och om det kan komma att öka ifall antalet stormar skulle bli fler i framtiden. Pressmeddelandet avslutas med att nästa steg i projektet är att undersöka hur vågorna från tsunamin annandagen 2004 påverkade isberget.

Uppdatering 4/10: Från Metoffice finns nu tillgängliga septembervärden för de olika delarna av Storbritannien.