Klimatbloggen

oktober 30, 2006

Vägen över isen

Filed under: Östersjön,Glaciärer/Is,Historia,Klimatperioder,Regionalt — by Daniel @ 20:15

Is är något som vi är vana vid varje vinter i vår region och det har emellanåt spelat en stor roll för historiens utveckling (och därmed också samhällets formgivning). Tänkte fördjupa mig lite i kända händelser då isen (indirekt indikator på vinterklimatet) spelade en avgörande roll.

Hur temperaturen står sig idag jämfört med tidigare perioder under holocene (de senaste 12 000 åren) är lite svårt att säga med säkerhet – än vet vi inte om vår region är varmare än tidigare under tidsperioden och det skall till en hel del fler ansträngningar innan vi kan säga det med säkerhet. Men, det finns perioder som var avsevärt mycket kallare än idag. En generellt kallare klimatregim (Lilla Istiden) kopplade ett hårt grepp om regionen kring år 1400. Under de kommande 500 åren som följde skulle isen i Östersjön breda ut sig mer varje vinter än vad den gör idag. Det i sig gav fler möjligheter, än vi är vana vid, för människor att utnyttja situationen för att förlytta sig över isen, speciellt över Bottenhavet, Bottenviken och Finska viken. Inte bara den lilla människan använde isen för transport. Statsmakten var inte heller sen att se fördelen i att transportera arméer över frusna havsområden. Detta skulle dock försvåras när 500 år hade passerat. Lilla istiden bröts i Östersjöregionen år 1877 vartefter temperturen steg fram till 1930-talet, då temperaturen nådde ett maxima, för att därefter falla tillbaka lite innan den ökade igen under slutet av 1900-talet. Som vi skall se längre ner hindrar detta ändå inte alltid isen från att breda ut sig ordentligt – för även om temperaturen generellt har stigit under 1900-talet finns det år då vintrarna var riktigt superkalla, exempelvis vintrarna 1940-1942 och 1985-1987. Dock skall det understrykas att tillfällena idag är färre och längre mellan dem än vad de var under lilla istiden.

Jag skall försöka koncentrera mig mest kring de gånger då isarna användes av arméer, eftersom dessa tillfällen egentligen är mest intressanta. Inte alla isar håller för trycket när en hel armé (ibland inklusive kanoner) drar fram. Däremot håller betydligt fler isar då ett fåtal människor går över. Två av de första tillfällen som detta finns registrerat är åren 1235 och 1296 (finns tyvärr ingen bättre referens online) då Kattegatt frös till och folk kunde vandra mellan Norge och Jylland. Inga arméer uppges ha korsat havet under dessa vintrar. Här uppstår dock ett problem då det inte är närmre specificerat till/från vilken del av Norge människorna kom/gick. Norge under denna tid inkluderade även nuvarande Bohuslän och det är en stor skillnad i prestation att gå över is från nuvarande Sydnorge till Jylland eller från exempelvis Kungälvstrakten till Jylland. Å andra sidan specificeras Kattegatt som tillfryst, vilket ger starka indikationer på att det är trakterna i södra Bohuslän som gäller. Men det utesluter heller inte att även Skagerak var fruset, även om den sannolikheten är mycket lägre. Liknande händelser inträffade 1635, 1709 och 1838 då havet frös mellan Bornholm, Sverige och Rügen i Tyskland. Människor kunde förflytta sig mellan ön och fastlandet utan problem och det ansågs vara en extraordinär händelse. Enligt Speerschneider (artikel från 1912, ej online) var tydligen förhållandena ungefär detsamma vintern 1893, men då kunde folk inte förflytta sig på grund av båttrafiken, som såg till att farlederna var fria från is (eller åtminstone gjorde så att isen inte kunde bära vandrande människor). Ett annat problem vad gäller årtal, speciellt längre tillbaka i historien, är att man sällan vet exakt vilken vinter det är som nämns, så vida inte också månaden specificers. Exempelvis betyder är vintern vi nu närmar oss vintern 2007, eftersom vintern oftast definieras som december, januari och februari. Står det i en källa om vintern 1134 utan att en månad specificeras kan det vara svårt att avgöra om det är i slutet av året eller i början av året (och därmed två helt olika vintrar). I denna text står dock vintern 1134 för vintern som inträffar i årsskiftet 1133/34.

Under krigstider finns flera kända fall då militären utnyttjade isbelagda havsområden. Bland de första kända var år 1495 och inträffade i Finska viken då ryska trupper härjade omkring i östra Finland. De svenska trupperna försökte hålla tillbaka angreppet i det belägrade Vyborg (då Viborg). Flera attacker skedde mot staden från havssidan (Finska viken) som en överraskning mot stadens försvar. De ryska trupperna retirerade dock i december samma år på grund av extrem kyla samt dåligt med proviant. Därför kan man anta att vintern det året började ovanligt tidigt med stark kyla. Finska viken skulle också vara skådeplats för ytterligare två militära isvandringar inom de kommande 100 åren; 1577 och 1581.

Vintern 1577 återvände de ryska trupperna till svensk territorie. Nu stod kampen istället om Tallinn (då var namnet Reval). Det var den förste officiella tsaren, Ivan IV (eller Ivan den förskräcklige), som skickade ut trupperna. Tallinn hade vart under svenskt styre sedan 1561 och den ryske tsaren ville minska den svenska makten. Vem som kontrollerade Östersjön var mycket viktigt på den tiden, och var så under mycket lång tid (kanske även i viss mån idag). Tallinn var också en mycket viktig stad då det var bland de viktigaste hamnstäderna i Östersjön. Den som kontrollerade Tallinn kontrollerade stora delar av handeln med Europa. Självklart var detta ett starkt incitament för den ryske tsaren att vilja erövra staden. Under vintern 1576 gick ryska trupper över isen i Rigabukten och intog de svenska öarna Ösel (idag Saaremaa) och Dagö (idag Hiiumaa) samt flertalet städer på den idag estniska västkusten. I januari 1577 kom så en trupp på 50 000 ryska soldater på isen mot Tallinn. Med sig hade de bland annat kanoner, men trots det lyckades de inte inta staden. Istället vände en styrka bestående av 1 200 tatarer på klacken och marscherade mot Helsingfors – 80 km norrut. På grund av isvallar skonades Helsingfors och omkringliggande landområden plundrades och fångar togs. På vägen tillbaka började isen ge vika och uppskattningsvis 500 tatarer drunknade. Tallinn intogs dock inte denna gång.

Några år senare, vinter 1581, red Pontus de la Gardie med hjälp av en kompass från Vyborg över Finska viken till ett område i närheten av Tallinn. Med sig hade han cirka 3 500 soldater. Syftet var att förstärka den svenska närvaron i Estland. En del av krigsbytet, som togs i samband med detta, skickades över isen till Helsingfors. Isen kom till mycket stor användning här.

Det skulle sedan dröja till mars i senvintern 1940, mitt under Vinterkriget, innan nästa större truppförflyttning skedde i Finska viken. Denna vinter var en av de allra kallaste under 1900-talet, och förmodligen en av de kallaste under de senaste 500 åren (Jämförbar med den något kallare vintern 1942. I övrigt är 1695 den rapporterade strängaste vintern någonsin i Europa överlag, så även i Östersjöregionen), varför istäcket bredde ut sig över hela Östersjön – inklusive Kattegat och delar av Skagerack. Sovjet visade tämligen stor aggressivitet mot Finland och hade smidit en plan kring att invadera Vyborg, som då tillhörde Finland under namnet Viipuri. Tidigare i historien hade kanoner dragits över isen vid slag i Finska viken. De sovjetiska trupperna gjorde ett mer djärvt drag denna gång genom att placera ut lättare stridsvagnar ute på isen. På så sätt kunde de, under stormningen av staden, bombardera området i stöd för sina trupper. Som historien sedan visade erövrade Sovjet stora delar av Karelen, där Vyborg ligger.

Andra områden av Östersjön har också använts för militära ändamål. Ryssarna invaderade Sverige under vintern 1809 genom att förflytta sig dels över bottenhavet från Vaasa till Umeå, och dels från Åbo via Åland till Grisslehamn norr om Stockholm. Under strapatsen över isen stötte ryssarna på varken större motstånd eller missöden i form av brusten is. Händelsen med de invaderande ryska trupperna inträffade bara två dagar efter statskuppen den 13:e mars, där Gustav IV Adolf tvingades i husarrest och senare fick lämna sitt ämbete. Fredsfördraget dikterade att Sverige skulle avsäga sig Finland och Åland till Ryssland. En rolig detalj kan tilläggas angående denna invasion. Ryssland hade avtalat med Danmark att kriget skulle föras på fler fronter. Danskarna skulle invadera via Skåne över Öresunds is (det var väldigt kallt denna vinter). En storm förhindrade dock danskarna att angripa då stormen slet upp isen och gjorde den allt för osäker att korsa. Istället påbörjade danskarna snillrikt en sorts psykologisk krigsföring genom att sända upp ballonger, som bar meddelanden, som sedan damp ner på svenskt territorie.

Men, för att återgå till att använda isen i Östersjön. Den mest kända händelsen är självklart den jag nämnt flertalet gånger; Karl X:s strapats över lilla och stora bält år 1658. Detta är en spektakulär händelse, som saknar motsvarighet i svensk historia (och förmodligen likaså i alla Östersjöländers historia). Även om avståndet var relativt kort att ta sig över Lilla och Stora Bält är det ett område som sällan fryser till såpass hårt. Det är därför mer förvånande att använda isen i detta område för att förflytta en hel armé. Både Finska viken och Bottenhavet fryser alltid till varje vinter, och är isbelagda en längre tid, åtminstone 2 månader eller längre. Därför är det en större chans att isarna i Östersjöns östra och norra delar är mer bärkraftiga och kommer som en mer naturlig del i invånarnas liv. I sydvästra Östersjön är det däremot en raritet. Att våga sig ut på isen här är antingen dumdristigt eller genialiskt, allt beroende på vem som betraktar och hur utgången blir. Givet är att det inte är en självklarhet att isen lägger sig eller håller för att gå på. Dessutom är risken större för ett väderomslag i denna region då området är mer påverkat av det mildare nordatlantiska vädersystemet än Finska viken och Bottenhavet (vilka är mer dominerade av det kalla kontinentala vädersystemet). Och även om lilla istiden sträckte sig från 1400-talet fram till 1877 i Östersjöregionen är det inte säkert att Bälthavet var mycket mer isbelagt förr än nu. Till en viss grad var det förmodligen så, men inte på långa vägar så som Bottenhavet och Finska viken är idag. Det är också svårt att veta då vi har en större påverkan idag i form av sjöfart, som måste ha isfria farvatten (speciellt i Bälten och Öresund ger detta förmodligen ganska stora konsekvenser på isläggningen).

Självklart finns det en rad andra tillfällen, stora som små, då tillfrusna sjöar och havsområden använts i militärt syfte. Ett exempel som jag kan nämna för de potentiella danskar, som eventuellt läser detta inlägg, är att Danmark invaderade Sverige vintern 1520 och 1568, vilket var två kalla vintrar, vilket i sin tur gjorde att danskarna kunde vandra över tillfrusna sjöar och träskmarker som annars skulle vara svåra hinder. Om isen kommer användas för militära manövrar i framtiden får tiden visa. Och hur isens beläggning i området kommer utvecklas återstår också att se. Hittills har isen minskat något i omfång under 1900-talet vilket gör den mindre lämplig att bege sig ut på.

För den intresserade finns det mer att läsa i följande artiklar, som bland annat ligger till grund för detta inlägg:

2 kommentarer

  1. Jag läste för ett tag sen om hur hollänska flottan en kall vinter frös fast och besegrades av kavaleri. Detta skall vara enda gången i historien kavaleri besegrar flottenheter – men den typen av drabbningar förekommer inte ofta :-)
    [Googlade…]
    http://www.napoleon-series.org/military/battles/c_jonge.html
    Det var vintern 1794-5

    Kommentar av Dag — oktober 31, 2006 @ 23:21

  2. Tack för tipset.

    Kommentar av Daniel — november 4, 2006 @ 9:57


RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: