Klimatbloggen

oktober 16, 2007

Konst i glaciärdynamikens tjänst

Under 1800-talet kunde man nog knappast ana att dåtidens konstverk i form av målade vyer skulle komma i till vetenskapligt bruk över 150 år senare. I en ny artikel i Global and Planetary Change har tavlor och fotografier av glaciärer i Alperna har avslöjat hur dessa har växt till och smält över en längre period. Tack vare detta har dynamiken för glaciärerna blivit lite bättre kartlagd. De två glaciärerna (Lower Grindelwald Glacier i Schweiz & Mer de Glace i Frankrike) är varit föremål för en serie tavlor under 1820-talet, och fotografier under 1850-talet. Genom att koppla dessa momentana bilder av glaciärer med rekonstruerade temperaturer för regionen, går det att fördjupa förståelsen kring hur glaciärer (iallafall dessa två) beter sig i ett föränderligt klimat.

De två undersökta glaciärerna nådde sitt absoluta maximum under 1600-talet och har därefter inte uppnått samma storlek igen. Under 1820-talet nådde glaciärerna ett nytt maximum i sin utbredning om än några hundratal meter mindre än tidigare. Lite senare, under 1850-talet, växte de åter till sig och nådde ytterligare ett maximum, innan de ganska kraftigt började smälta av. Den snabbaste avsmältningen skedde under 1800-talets senare del då glaciärerna under en 20-årsperiod retirerade över 1 kilometer innan mer stabila förhållanden erhölls (Grindelwald-glaciären retirerade 1 kilometer mellan 1860 och 1880 medan Mer de Glace smalt av 900 meter mellan 1867 till 1878). Ytterligare 1 kilometer retirerade glaciärerna under hela 1900-talet – framförallt mellan 1940- och 1970-talen.

Snabba förändringar i glaciärernas massbalans är inte något konstigt. Den Lilla Istiden tog slut och ersattes av en mildare klimatregim under slutet av 1800-talet. Om glaciärerna då hade en större massa än vad den nya klimatregimen kunde upprätthålla behövde alltså en ny balans uppnås. Sådana anpassningar går relativt snabbt och är ofta dramatiska. Den nya mildare klimatregimen tog plats nästan synkront i hela Europa och Nordamerika, och vi ser förändringen tydligt även i dataserier från Östersjöregionen, som exempelvis den maximala isutbredningen. Åter till glaciärerna. Vilka mekanismer var det som gjorde att glaciärerna växte och retirerade under 1800-talet? Tillväxten under 1820-talet berodde främst på något lägre sommartemperaturer och högre nederbördsmängd under hösten medan smältperioden under 1800-talets senare del snarare var dominerad av de högre vårtemperaturer som kom i och med den nya klimatregimen fick fotfäste, men även mindre nederbörd spelar såklart en viktig roll. I motsats till 1820-talets tillväxtperiod, då lägre sommartemperaturer spelade en stor roll, är sommarens temperatur under smältperioden av mycket liten vikt. Det kan sättas lite i perspektiv till att det faktiskt är vårtemperaturerna som är dem som ökar snabbast för tillfället, med vintern strax efter följt av sommaren och sist hösten (hos oss i Östersjöregionen har dock inte höstarna riktigt bestämt sig om de vill bli varmare eller inte).

Gamla målningar är inte bara vackra att titta på, de är också viktiga för att förstå klimatsystemet. I övrigt vill jag upplysa om att det är mycket att göra just nu och att frekvensen på inläggen tenderar att bli något lägre än förut.

6 kommentarer

  1. Det hindrar ändå inte att våran klart varmaste vår var så långt tillbaka som 1921.Riktigt kyliga vårar har ju förekommit på senare tid.Fjolårets vår var ju kylig.Dock inte lika kylig som 1997 som är en av de absolut kallaste under 1900-talet.

    Anledningen till uppvärmningen vi haft sen lilla istiden beror enligt mig på två saker.Det första är att städerna växer och mätarna in i dem och ger således ett betydligt högre värde än vad det är i verkligheten.Sen en naturlig varm period efter den mycket kalla lilla istiden.Koldioxiden tror jag inte har nåt med uppvärmningen att göra.

    Att ovädren blir så mycket mer förödande än de var förr trots att styrkan inte ökat måste man dock skylla på människan.Våran landomändring med skogsskövling och det nya moderna samhället gör att det är så mycket mer sårbart än för 100 år sedan,så antalet naturkatastrofer som orsaker stor förödelse på samhället lär öka.

    Kommentar av Danne — oktober 17, 2007 @ 17:20

  2. Det där var väl mer än åsikt än en fråga.Har dock en fråga med och det gäller vårat enligt mig klart största miljöprobelm.
    Som inte är koldioxiden utan östersjön.

    Du som arbetar som forskare med östersjön,finns det tecken på att den har återhämtat sig något?.Hur tror du framtiden ser ut då det gäller östersjön och dess tillstånd.

    Kommentar av Danne — oktober 17, 2007 @ 17:24

  3. Danne: Några säger sig se vissa förbättringar i vissa områden, men generellt för Östersjön verkar det inte hända särskilt mycket, dessvärre. Det som pekas ut som positiva tecken kan mycket gott vara förändringar inom normala ramar för det nuvarande tillståndet. Vi vet inte hur framtiden kommer bli för Östersjön, eftersom mycket hänger på frekvensen av syresatt vatten genom de danska sunden. Och där är det för tillfället väldigt glest mest sådant vatten. Det finns försök på papper, som man gärna vill sätta upp och prova, men det är ett tag kvar innan dessa blir verklighet.

    Kommentar av Daniel — oktober 17, 2007 @ 22:22

  4. Har en fråga om fjolårets isvinter.det står att den totala isutbredningen var 139 000 km2.Ändå räknas isvintern som mild,var det inte där gränsen gick för en normala isvinter?.Om inte var går isåfall gränsen för en sådan.

    Kommentar av Danne — oktober 20, 2007 @ 12:32

  5. Att isvintrarna nu blivit strängare än under 90-talet(då främst åren runt 1990 var väldigt lindriga) och det rekordlindriga 30-talet.

    Är det fler nackdelar med det då det gäller begränsad framkomlighet för sjöfart tex,eller överväger fördelarna?.

    Kommentar av Danne — oktober 20, 2007 @ 12:37

  6. Danne: För att isutbredningen skall vara normal bör den överstiga 139000 kvadratkilometer, men iår var utbredningen 134000, dvs lindrig (se inlägg). För framkomligheten för sjöfart är mindre is egentligen bara till fördel, eftersom fler fartyg som inte har lika hög isklass kan trafikera sträckorna. Dessutom har hamnarna norrut sedan 70-talet vinteröppet. Å andra sidan är isbrytarservicen bra utbyggd, så de flesta har ändå inga problem att ta sig fram oavsett ismängd. Men det är klart, skulle en jättekall vinter inträffa (likt de kalla krigsvintrarna) skulle det bli stora problem om inte isen hanns brytas tillräckligt snabbt.

    Kommentar av Daniel — oktober 22, 2007 @ 7:16


RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: