Mer om isvintern 2006/7

Häromdagen filosoferade jag lite om att orsaken till den gångna vinterns mildhet förmodligen åtminstone delvis var kopplad till en positiv fas av den nordatlantiska oscillationen. En positiv fas ökar chanserna för mild luft och mycket nederbörd, vilket är överensstämmande med hur vintern hos oss var (bortsett från sista hälften av februari).

För att komplettera bilden liten är det kanske bra att redovisa hur isen i Östersjön lade sig. Även om issäsongen började ovanligt tidigt (början av november var mycket under normala temperaturer), på trots en mild höst tog det ett tag för isläggningen att ta fart. Isutbredningen är en integrerad faktor över havets avkylning under hösten samt kylan under vintertid. Den maximala utbredningen nås normalt i slutet av februari eller början av mars, varför kylan under januari och februari är starkt styrande för isläggningen. December 2006 och januari 2007 var en hel del över normala temperaturer i regionen iår, varför avkylningen av Östersjöns vatten var försenad. Allt rättade dock till sig under februari när kylan så småningom kunde infinna sig, om än stundvis avbruten av mildare passager (eller så var värmen avbruten av kyligare passager – är glaset halvfullt eller halvtomt?). Den maximala isutbredningen skedde den 6:e mars enligt SMHI (se iskarta). I skrivandets stund finns det endast mycket lite is kring Karlö (Hailuoto) och issäsongen kan därför räknas som över för i år.

Finska Havsforskningsinstitutet rapporterar att kulmen för isläggningen i Östersjön nåddes den 23:e februari (skillnaden mot SMHI antar jag beror på mätmetoder). Den maximala isutbredningen blev således 134 000 kvadratkilometer, vilket är 32% av Östersjöns area. För att en vinter skall räknas som normal krävs en area på 139 001 kvadratkilometer. Inte så konstigt alltså att vintern räknas som lindrig, men knappast som extrem på något sätt (extremgränsen går enligt våra finska kollegor vid 81 000 kvadratkilometer). Att det numera är färre extremkalla vintrar gäller alltså, men ännu ser vi ingen tendens till att de extremmilda blir vanligare, snarare verkar isvintrarna under 2000-talet ”återhämtat” sig något sedan det milda 1990-talet, även om det är ganska irrelevant (se figur [signifikant över perioden 1990-2007]). Årets isvinter var första vintern sedan 2002 som var mildare än normalt.

Och som vanligt kan man alltid lära sig något av historien, för där har vi nyckeln till framtiden. Till nästa vinter kan vi därför passa på att läsa lite om isvintern 1929/20.