Klimatbloggen

juni 7, 2006

Fosfor är det nya svarta…

Filed under: Östersjön,Ekologi — by Daniel @ 20:45

I flera år har debatten om kväve/fosfor-dynamiken rasat bland Sveriges Östersjöforskare. Länge har synen att kväve vart problemet dominerat tänkandet i såväl politik som forskning. I Sverige har forskningen kring problematiken huvudsakligen kretsat kring systemekologernas syn (speciellt dem i Stockholm). De har envist hävdat att kvävereducering är lösningen till minskade algblomningar. Andra har propagerat för att det är fosfor som är det verkliga problemet. Under lång tid har dock ”kvävefolket”, med regeringens och Naturvårdsverkets stöd, avfärdat att fosfor har någon större avgörande betydelse för problemen. Över tio miljarder kronor har pumpats in i kväverening för att få till stånd en bättre Östersjö, med mindre algblomningar och färre döda bottnar. Tyvärr har det givit väldigt lite resultat, vilket SVT kunde konstatera i våras. Sent om sider insåg Naturvårdsverket att det kanske är dags att tillsätta en internationell panel, som skulle utvärdera om det är kvävet eller fosforn som spelar roll. De kom fram till att fosforn visst spelar roll – större roll än vad vi tidigare trodde. Över en natt vände Naturvårdsverket och började propagera för att fosfor är det nya svarta, och debatten gick från fientlig till mer öppen och konstruktiv.

Under förra året var det en mycket stor och besvärlig algblomning, som skrämde många badande människor. I år verkar det ha gett utslag på turistanstormningen på Gotland enligt en DN-artikel, även om en systemekolog från Stockholm säger att fosforhalten(!) i Östersjön bara är hälften så låg iår jämfört med förra året, varför risken för en lika stor algblomning är liten.

Så det är ju sunt att man ändå numera kör lite mer på samma bana att fosfor verkligen ÄR ett problem och att kväve kanske inte är så avgörande som man tidigare trott. Kan man då få ner fosforhalterna borde rimligtvis algblomningarna blir mindre/färre och syre kan återvända till bottnarna när sådana inflöden sker (vilket på senare tid har skett ganska sällan och i sig gett en ovanligt lång stagnationsperiod med tillhörande bottendöd som följd).

Men sen har vi det där med temperatur igen. I en debattartikel publicerad i Uppsala Nya Tidning för exakt ett år sedan argumenteras det för att temperaturen har stark koppling till de döda bottnarna. Under värmeperioder (kring år 0, under vikingatiden samt idag) kan man i sediment se att primärproduktionen var hög, vilket gav mer organiskt material, som behövdes brytas ned på bottnarna, vilket i sin tur gav syrefria bottnar. Under kalla perioder (exempelvis lilla istiden) var situationen den omvända. Så de syrefria bottnarna verkar både ha med fosfor och temperatur att göra, men vilken är den dominerande drivningen? Det vet vi faktiskt inte… än.

10 kommentarer

  1. Låt mig först slå fast att de flesta avloppssystemen i världen är konstruerade på feltänk.
    Det vi skiter och pissar ut räcker till vår övrlevnad om vi har system som kan ta tillvara på de här resurserna. Vi har liksom blandat bort korten.
    Dagens tankesätt bygger på destruktion, som var vanligt för 50 år sedan. Det finns inget som heter kvävereduktion eller kväverening. Kan vi inte här och nu besluta att det finns inget som heter kväverening! Jag har sysslat en hel del med den sk kvävereningen. Att destruera 1 ton ammoniumkväve genererar 3 antropogen koldioxid. Helt energividrigt. Det finns oändligt många systemfel som det här.
    Urea sönderfaller till ammoniumjon, den kommer till största delen från konstgödsel och till mindre del idag från kväveassimilerande växter och alger. Men andelen från kväveassimilerande organismer kommer att öka. Men vi ska ändå utforma system som återför bundet kväve. Bundet kväve är evigt om vi har bra systemlösningar.
    När det gäller fosforn kan sedimenten i Östersjön livnära 900 miljoner personer. Den frigörs när det blir syrebrist.
    Jag kan berätta om ett TV inslag där plattformar byggdes för skarvar i Sydafrika. Skarvarna sket ner hela plattformarna med fosforrik
    guano. När häckningssäsongen var över åkte man ut till plattformarna och samlade upp guanon i pappsäckar och sålde den som fosforgödsel.

    Kommentar av Inge Lindahl — augusti 29, 2006 @ 18:12

  2. Inge: Du har ett intressant resonemang, men vi har fortfarande problem med att Östersjön är kraftigt påverkat av mänskliga aktiviter vilket får konsekvenser i form av utsläpp. Vi har kvar problemet med syrebrist och så länge vi kan få bort fosfor och kväve från övergödningen så är alla idéer välkomna. Det finns ett antal intressanta förslag på hur vi kan syresätta bottenvattnet för att motverka den mänsklig påverkan. Vi får se hur det utvecklas framöver.

    Kommentar av Daniel — augusti 29, 2006 @ 20:12

  3. Daniel:delströmmen från reningsverkens rötkamrar innehåller en perfekt gödselsammansättning. Idag destrueras den här delströmmen. Det här är feltänk och tecken på lättja.
    Många företag är beroende av kvävedestruktion. Systemen är tröga.Utvecklingen går fort nu.
    Se vidare multifunktionellt kretslopp http://www.malardalsradet.se/kretsloppsguiden/2001/Exempel9.htm

    Kommentar av Inge Lindahl — augusti 30, 2006 @ 17:33

  4. Inge: Hur det funkar hos reningsverken vet jag inte, men tack för tipset. Som sagt, någonstans måste det göras något för att reducera de mängder som kommer ut till Östersjön. Än så länge har ju våra insatser inte hjälpt särskilt mycket… och om det beror på ett feltänk i delströmmarna på reningsverken så är det på tiden att någon påpekar det.

    Kommentar av Daniel — augusti 30, 2006 @ 17:55

  5. Daniel: Gödselindustrin kan avvecklas. Låt ammoniumjonen göra jobbet.

    Kommentar av Inge Lindahl — augusti 30, 2006 @ 18:24

  6. Daniel; det jag har att påpeka är att ammoniumjonen är evig

    Kommentar av Inge Lindahl — augusti 30, 2006 @ 18:31

  7. Problemet i det här sammanhanget är brist på vatten utan för höga salthalter. De system jag har studerat runt om i världen bryr sig inte om den sk restprodukten från vattenreningen. I Singapore finns ett system som återför avloppsvatten till dricks-och processvatten. Men det står inget på deras hemsida vad som görs med rejektet. Rejektet är ett perfekt gödselmedel. Skickar de det till havet? Jag tycker att rejektet ska tillbaka på åkern.
    Se vidare
    http://www.pub.gov.sg/NEWater_files/index.html

    Kommentar av Inge Lindahl — september 1, 2006 @ 19:32

  8. Hur är halterna av andra ämnen i rejektet? Allt beror väl på hur ”rent” det är innan det läggs på åkrarna. Hur är det med anrikningar av kadmium och liknande? Jag har för mig att detta har diskuterats länge och problemet är ofta just att denna gödning innehåller föroreningar… kan du reda ut begreppen inge?

    Kommentar av Lunken — mars 27, 2007 @ 9:40

  9. Lunken: Här slår du hammaren på tummen. Dagens avloppsvattensystem är felaktiga. Urin och fekalier och biologiska strömmar är mycket
    mer viktigare jämfört med avfall från industrin(tungmetaller och andra gifter). Är det inte biologiska avfallströmmar, då får inte de kommunala avloppsvattensystemet utnyttjas. Låt industrin ha sina egna avloppssystem, men de får absolut inte blandas, om de inte är av biologiskt ursprung. Varje kommun ska förbjuda industriella avlopp till det kommunala avloppsystemet, om det inte är av biologiskt ursprung. Jag föreslår att industrin får bygga sina egna avloppssystem och inrätta sina egna reningssystem. Både lokalt eller på distans. Här krävs lagstiftning.

    Kommentar av inge Lindahl — mars 27, 2007 @ 23:08

  10. Lunken: Vi får inte glömma vad vi själva spolar ner, är det biologiskt nedbrytbart.

    Kommentar av inge Lindahl — mars 27, 2007 @ 23:52


RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: