Klimatbloggen

maj 3, 2007

Orkaner dammas av

Filed under: Atmosfären,Havet,Modeller,Prognoser — by Daniel @ 20:28

Det är mycket damm på orkanfronten. Inte nog med att det är dags för en ny säsong från och med den 1:a juni, lite ny spännande orkanlitteratur har i dagarna också hittat ut i tidskrifterna (iallafall till Geophysical Research Letters). Det har bollats mycket fram och tillbaka om det är ytvattentemperaturer, atlantic multidecadal oscillation, aerosoler, vindstresser, ENSO eller något annat som i stort driver orkaner – speciellt de perioder med många eller färre orkaner. Nu kan vi lägga till lite extra till den högen.

I mitten av april kom det en artikel om hur vindens shear kan komma att utvecklas i framtiden. Det har föreslagits att om denna parameter ökar (minskar) blir orkansäsongen lindrigare (svårare). Författarna fann stöd för denna hypotes i en rad modellkörningar, där nästan alla modeller svarade entydigt med att öka vindens shear under en uppvärmande värld. Den största anledningen är att walkercirkulationen i Stilla Havet under dessa förhållande avtar. En liknande händelse inträffade så sent som orkansäsongen 2006, som ”snöpligt” avslutades då El Niño växte sig starkare utanför Sydamerikas kust. Författarna föreslår alltså att framförallt Atlanten och östra Stilla Havet inte kommer få särskilt mycket ökad orkanaktivitet fram till 2100, men att det finns andra områden som kan få det (exempelvis indiska oceanen). De understryker att vi vet ganska lite om hur shear påverkar orkaner, och att vi bara på ett generellt plan har förståelse för denna process. Därför är detta ett område som bör studeras närmre. Osäkerheter finns alltså och det är inte uteslutet att modellerna är för dåliga på dessa beskrivningar, men eftersom de är state-of-the-art-modeller, som använts till bland annat IPCCs sammanställningar, får vi anta dem vara relativt okej fram till vi kan förbättra dem – och där hjälper detta pappret till.

Författarna får också ökat stöd i en helt ny artikel, som utforskar hur orkaners maximala intensitet och Sahels klimat hänger ihop. Denna författaren argumenterar att ytvattentemperaturen i Atlanten, vilket är en älskling för många orkanforskare, faktiskt är ganska dålig korrelerad med orkanintensiteter i förhållande till andra parametrar – faktiskt inte statistiskt korrelerad alls. Istället finner författaren att bland annat nederbörden i Sahelregionen är nära relaterad till orkanaktiviteten i Atlanten. Starka orkaner (kategori 3-5) blir vanligare de år som Sahel har mer än normal nederbörd, och färre när det omvända sker. Genom att kombinera relativt fuktighet och vindshear till ett index, SEI, går det att få fram en bra korrelation med orkaners maximala intensitet (korrelation på 0,85) och att det kan vara denna mekanism som driver långtidstrenden. Att författaren inte finner någon statistisk korrelation mellan orkanernas maximala intensitet och ytvattentemperaturer skrev jag ovan, däremot är atlantic multidecadal oscillation (amo) korrelerad, även om det är lägre (ca 0,46). Trenderna i ytvattentemperatur och amo är högre än intensitetökningen, vilken snarare avspeglar SEI. Det betyder dock inte att man kan avstyrka vattentemperaturer och amo som drivande faktorer, istället kanske de är en del av SEI och att de därmed skulle kunna påverka intensiteten indirekt – det säger ju inte data något om. Generellt kan man i vart fall säga att mer (mindre) nederbörd i Sahel ger starkare (svagare) orkaner i Atlanten. Så skedde exempelvis under 1980-talet då intensiteten minskade samtidigt som Sahel upplevde torrare förhållanden och ökad vindshear och det idag istället är blötare, mindre vindshear och högre maximal intensitet. Intressant att tänka på.

Dessutom fortsätter diskussionen om huruvida tillgängliga dataserier över orkaner i framförallt Atlanten är tillräckligt tillförlitliga lång tid tillbaka. Christopher Landsea skriver om det i senaste numret av EOS (AGUs medlemstidning), vilket kan vara värt att läsa (via Prometheus).

TrackBack URI

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: