Klimatbloggen

mars 8, 2007

Notis: Mer om interoceaniskt färskvattentransport

I mitt förgående inlägg skrev jag bland annat om Anders Stigebrandts artikel om hur färskvattentransporten från Atlanten till Stilla Havet håller igång djupvattenformationen i Nordatlanten och därmed vidlivhåller Golfströmmen. I Nature kom det för någon vecka sedan en artikel i ämnet, men satt i relation till långa tidsskalor. Artikeln rekonstruerar salthalten i Stilla Havet 90 000 år tillbaka och kartlägger hur Dansgaard/Oeschger– och Heinrich-händelser i samverkan med ITCZs latitudinella position påverkar flödet av färskvatten mellan de båda oceanerna. En kall period, oftast i samband med en migration söderut av ITCZ, ger saltare Stilla Havsvatten. Då regnar det mesta av vattnet ner i Amazonas (eftersom Anderna blockerar transport av färskvatten västerut) och mer sötvatten kommer ut i Atlanten via floder. Salthalten kan därför inte öka så mycket i Atlanten, samtidigt som salthalten ökar i Stilla Havet – saltskillnaden haven emellan minskar.

Abstract:

Moisture transport from the Atlantic to the Pacific ocean across Central America leads to relatively high salinities in the North Atlantic Ocean and contributes to the formation of North Atlantic Deep Water. This deep water formation varied strongly between Dansgaard/Oeschger interstadials and Heinrich events—millennial-scale abrupt warm and cold events, respectively, during the last glacial period. Increases in the moisture transport across Central America have been proposed to coincide with northerly shifts of the Intertropical Convergence Zone and with Dansgaard/Oeschger interstadials, with opposite changes for Heinrich events. Here we reconstruct sea surface salinities in the eastern equatorial Pacific Ocean over the past 90,000 years by comparing palaeotemperature estimates from alkenones and Mg/Ca ratios with foraminiferal oxygen isotope ratios that vary with both temperature and salinity. We detect millennial-scale fluctuations of sea surface salinities in the eastern equatorial Pacific Ocean of up to two to four practical salinity units. High salinities are associated with the southward migration of the tropical Atlantic Intertropical Convergence Zone, coinciding with Heinrich events and with Greenland stadials. The amplitudes of these salinity variations are significantly larger on the Pacific side of the Panama isthmus, as inferred from a comparison of our data with a palaeoclimate record from the Caribbean basin. We conclude that millennial-scale fluctuations of moisture transport constitute an important feedback mechanism for abrupt climate changes, modulating the North Atlantic freshwater budget and hence North Atlantic Deep Water formation. [länk]

TrackBack URI

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: