Klimatbloggen

september 7, 2006

Återblick; Temperatur i Europa under femhundra år

Filed under: Regionalt,Rekonstruktioner,Temperaturer — by Daniel @ 19:03

För cirka 2,5 år sedan kom det en ganska uppmärksammad artikel i Science skriven av ett schweiziskt forskarlag. Titeln var European Seasonal and Annual Temperature Variability, Trends, and Extremes Since 1500. Varför är den intressant kanske någon frågor? Svaret är att den för första gången gav ett ordentligt europeiskt perspektiv på hur temperaturen varierat i medeltal i Europa sedan år 1500, och det är viktigt kunskap för att förstå variabilitet, regimskiften och oscillationer. Fram tills 2004 hade vi mest kunskaper om den globala eller hemisfäriska temperaturdistributionen på en tvåtusenårsskala och hur fördelningen såg ut i rummet var också ganska dåligt känt på grund av grov upplösning. I och med den ovanstående artikeln fick man för första gången tillgång till data i ett så fint nät som en halv gånger en halv grad över hela Europa. Självklart finns det inga direkta temperaturmätningar hela vägen bak till år 1500, istället fick författarna använda sig av proxydata i form av exempelvis iskärnor, träringar, dokument och dylikt fram till år 1659 då de första temperaturmätningarna påbörjades i Storbritannien. Upplösningen i data blir därför lite lägre de första 168 åren (säsongsupplösning) medan de därefter kom i månatlig upplösning. Allt eftersom tiden förlöper i rekonstruktionen kommer allt fler datakällor in, och efter år 1900 är det rena mätningar.

Under de 500 år som finns med i rekonstruktionen befinner sig cirka 400 av dem i det som benämns Lilla Istiden. Det varierar rumsligt hur stor påverkan den hade på temperaturen, men generellt var det kallare än under 1900-talet (Lilla Istiden tog slut kring 1850-1875). Dock finns det två perioder under vintern, en under 1530-talet och en på 1730-talet, som sticker ut som extra varma än resten av Lilla Istiden och  liknar därmed mer vintertemperaturen under 1900-talet. Kallast var det däremot från slutet av 1500-talet till slutet av 1600-talet samt under slutet av 1800-talet med en avvikelse på -0,8 grader Celcius från långtidsmedelvärdet (i artikeln definierat som medelvärdet under perioden 1901-1995). Ser man till enskilda år var vintern 1709 (alltså december 1708, januari-februari 1909) absolut kallast med en temperaturavvikelse på hela -3,6 grader (i Ryssland var det hela -7 grader under normalen). Författarna räknade också ut hur många år det statistiskt bör gå innan en liknande vinter återkommer. Från att den tiden uppskattades till 200 år 1750 till 500 år 1900 gick den ganska kraftigt upp till 100 000 år vid millennieskiftet. Dock lägger författarna in en brasklapp att osäkerheterna i den beräkningen är stora och att man måste ta dessa kvantifieringar med stor försiktighet.

Under perioden 1684 till 1738 hände det något med vintertemperaturen i Europa. Då ökade temperaturen, enligt en linjär trendanalys, med 0,32 grader Celcius per dekad (felmarginal: 0,18 grader Celcius). Utöver denna period inträffade det inte någon gång under de 500 åren igen. Mest påverkat blev Östersjöregionen där temperaturen steg med 0,8 grader Celcius per dekad. Vi vet också att Uppsala, som påbörjade sina mätningar 1722, är ovanligt varmt under denna tiden samt att isen i Östersjön reducerades markant (något också artikelförfattarna skriver). En möjlig förklaring kan vara att solaktiviteten steg under denna period, vilket påverkade nordatlantiska oscillationen att ställa sig i ett mer positivt läge, vilket betyder mildare vintar i nordeuropa.

Väl framme i 1900-talet steg vintertemperaturen i Europa något långsammare; 0,08 grader Celcius per dekad (felmarginal: 0,07 grader Celcius). Vintern 1990 var den varmaste med en temperaturavvikelse på 2,4 grader Celcius över normalen. Likaså var årtiondet 1989-1998 den varmaste under de senaste 500 åren.

Så hur har sommartemperaturerna utvecklat sig under samma period? Sett till långtidsmedelvärdet (fortfarande definierat som medelvärdet under perioden 1901-1995) var somrarna mellan 1530 till 1570 något varmare än normalt. Likaså är somrarna från 1750 till andra hälften av 1800-talet varmare än normalen vilket skulle kunna bero på inhomogeniteter i det tillgängliga materialet. Författarna tar exempelvis upp Uppsalaserien som under sommarsäsongen kan ha en överskattning på 0,7-0,8 grader Celcius från 1722 till 1860 på grund av otillräckligt skydd mot värmestrålning. Idén får stöd av att rekonstruktioner för norra hemisfären är kallare än normalt under samma period. Trender hittar man ändå i sommartemperaturen. Bland annat sjönk sommartemperaturen från 1757 och framåt med -0,06 grader Celcius (felmarginal: 0,02 grader Celcius) per årtionde fram till 1900-talets början. Sommaren 1902 är den kallaste under hela 500-årsperioden. Därefter ökar temperaturen fram till 1947, då den istället faller. Efter 1977 stiger den igen med den största trenden under 500-år; 0,7 grader Celcius per årtionde (felmarginal: 0,2 grader Celcius). Somrarna mellan 1994 och 2003 är med största sannolikhet den varmaste dekaden under de senaste 500 åren och sommaren 2003 var den varmaste (det kan ha ändrats sedan artikelns publicering, lite osäker är jag på vart årets sommar placerar sig i den skalan) med en avvikelse på 2 grader Celcius från normalen. På samma sätt som med vintern beräknades hur många år det statistiskt skall förlöpa innan en liknande sommar återvänder. Under mitten av 1700-talet är den siffran 5000 år och stiger upp till miljontals år under förra sekelskiftet. Vid millennieskiftet däremot sjunker siffran ner till cirka 100 år. Återigen innehåller den stora osäkerheter och författarna gör oss uppmärksamma på att inte övertolka resultatet.

Kvar har vi nu att titta på hur temperaturerna varierat på helårsskalan snarare än säsongsskalan. Från rekonstruktionen får vi att 1800-talet var det kallaste århundradet under de senaste 500 åren. På årtioendeskalan är andra hälften av 1800-talet, slutet av 1600-talet och kring år 1600 kallast. Författarna föreslår att variabiliteten innan industrialismen drevs till största sannolikhet av solens variationer och vulkanism (täta utbrott ger mer och förlängd kylande effekt). Avskogning är också en mekanism som kan ha påverkat temperaturen under slutet av 1800-talet. I motsats till 1800-talet var 1900-talet det varmaste århundradet under rekonstruktionens tid. Temperaturen hade en trend på +0,08 grader Celcius (felmarginal: +0,03 grader Celcius) per dekad under 1900-talet. Vidare var medeltemperaturen under de sista 30 åren av 1900-talet cirka 0,43 grader Celcius över normalen och 0,45 grader varmare än någon annan trettioårsperiod under de senaste 500 åren. År 1989 anses vara det varmaste (medeltemperatur +1,3 grader Celcius över normalen) och perioden 1994-2003 var det varmaste årtiondet (cirka 0,84 grader Celcius över normalen).

TrackBack URI

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: