Klimatbloggen

mars 11, 2006

Vad är forskning?

Filed under: Allmänt — by Daniel @ 22:07

Tänkte ta upp ett ämne, som ligger närmre filosofi, policy och etik snarare än klimat även om det är tillämpbart där inom. Ämnet bör tas upp och diskuteras eftersom det påverkar så mycket i vad vi ser och hör varje dag även om de flesta inte är medvetna om det. Det finns en stor debatt som hela tiden pågår mellan forskare obunden av vetenskapliga ståndpunkter eller ämne, och det kanske inte heller bara är en debatt utan också en sorts attityd. Hur skall man se på forskning och resultat, vad är vetenskap och vad är det inte, vem bestämer vem som är trovärdig eller ej?

Det finns, som jag ser det, grovt uppdelat två sätt att se på vetenskap och forskning:

  • Man kan se forskningsprocessen som något absolut. Det som publiceras är det som råder och bör accepteras som det huvudsakligen sanna. Att debattera resultaten går alltid i viss mån (även om det ofta i dessa fall förekommer rena avfärdanden utan debatt), men meningsmotståndarna i alla läger tar gärna till auktoritetsargument och ofta är det den som kan säga flest källhänvisningar som anser sig vara överlägsen.
  • Det andra sättet man kan se på forskningsprocessen är det sätt som jag tycker känns mest naturligt; forskning är ett samtal om vad vi tror oss veta just nu. Ett resultat är inte taget förgivet som sant och det finns alltid många infallsvinklar på en och samma frågeställning. Samtidigt skall en forskare kunna komma fram till ett resultat i ena artikeln och publicera det, för att i nästa artikel komma fram till något annat som motsäger första artikeln, få det publicerat och därmed ändra uppfattning och stå för det utan att det uppfattas som något konstigt.

De flesta forskare verkar ha den sistnämnda uppfattning och det är sunt tycker jag. Samtidigt finns det alltid en liten andel som tycker att forskning är något absolut. Det är också denna del som oftast gör störst ljud av sig i samhällssammanhang, och även dem som får störst uppmärksamhet massmedialt. Detta gäller oavsett forskningsämne, vare sig det är fysik, kemi, biologi, psykologi, humaniora etc.

Ofta, men långt ifrån alltid, ställer sig forskare i den grupp som är störst (det vill säga anser sig ha störst auktoritet att uttala sig i en viss fråga). Det kan tyckas naturligt, åtminstone reflexmässigt. Människa gillar inte att stå ensam. Rent historiskt har dock auktoritetsargumenten ofta stått på de ”förlorandes” sida. Tänker man bara på vad som publicerats genom att rapa referenser missar man ofta att tänka utanför lådan eller se/angripa ett problem på ett nytt innovativt sätt. En sådan konflikt uppstod exempelvis när man inte kände till plattektoniken, men hade hittat väldigt mycket identiska fossil i såväl Afrika som Sydamerika. Det gick inte att förklara hur det kom sig att fossil fanns på båda sidor Atlanten, därför drogs slutsatsen att arterna uppkommit oberoende av varandra. En liten grupp forskare höll inte med utan ansåg att kontinenterna någon gång måste ha suttit ihop. Självklart blev de utskrattade med auktoritetsargument. Problemet för den lilla forskarskaran var ju att de bevisligen hade identiska fossiler på två olika ställen men inte kunde förstå mekanismen bakom förloppet. Senare skulle detta komma att lösas med hjälp av geologer, och den lilla utskrattade skara forskare blev istället respekterade och synen förändrades. Idag pågår samma sak fortfarande, men inom andra ämnen. Om någon inte håller med om det till synes etablerade, men samtidigt inte kan komma med egna förslag hur en mekanism fungerar, skall man då bortse från detta och hänvisa till referens och auktoriteter? Nej, inte alls. Då har forskningen gått över till att vara absolut istället för ett samtal. Ofta kan man med hjälp av två meningsmotståndare göra en syntes och komma fram till något bättre och kraftfullare. Ett aktuellt exempel, som skulle kunna tillämpas på detta med viss modifiering, är kväve/fosfor-problematiken vid rening av utsläpp till Östersjön.

Så vem har rätt och bestämmer vad som är seriöst respektive oseriöst att forska om? Krasst sett är det faktiskt inte forskarvärlden som bestämmer vem som skall anses vara mer trovärdig än någon annan. Detta är en aspekt som läggs på externt, ofta från intresseorganisationer eller från media och politiker, och från dem sprids i samhället. Det må låta som någon form av paranoia eller ifrånskyllning, men det är det inte. Det är väldigt högt till tak inom den akademiska världen. För det mesta har en forskare inget emot om nya resultat, som motsäger hans/hennes egna, kommer fram. Det är ju bara positivt ur forskningssynpunkt och man kan då gå vidare i samtalet, som jag ovan skrev att forskning ju faktiskt är. Däremot använder exempelvis intresseorganisationer forskning och forskare för att framhäva sin ståndpunkt. De forskare som däremot inte delar intresseorganisationens uppfattning framställs oftast som oseriösa eller förlöjligas på ett eller annat sätt, inte allt för sällan med auktoritetsargument. Detta trots att motstående uppfattningar inom den akademiska världen inte ses som något konstigt, utan som något naturligt och livsnödvändigt. Utan dem finns ingen dynamik och forskningen går inte framåt. Många utanför forskarvärlden verkar tro att forskning är linjärt trots att det egentligen är olinjärt, något som intresseorganisationer, media och politiker utnyttjar till deras fördel för att få fram sitt eget budskap… tyvärr ofta på forskarnas egna bekostnad.

TrackBack URI

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: