I och med att år 2007 snart är slut samtidigt som jag går in i en intensivare fas med att slutföra min avhandlig väljer jag nu att prioritera andra saker än bloggen. Detta inlägg är därför det sista i sedvanlig ordning på bloggen. På ett eller annat sätt kommer jag säkert finnas kvar, för det finns alltid frågor inom mig som bubblar och som har behov av att skrivas ner. Men hur det kommer göras får jag se. Klimatbloggen har däremot nått sitt slut. Det betyder inte att jag blir onåbar, för det går alltid att följa med i mina framsteg, där man också kan kontakta mig. För bloggens del innbär avslutet att den kommer ligga kvar som ett arkiv. Möjligheten att kommentera stängs dock av, men ni är mer än välkomna att fortsätta höra av er via mail.

Mitt syfte med bloggen har hela tiden varit att skapa ett arkiv för mig själv över mina egna tankar, och hur de utvecklas över tid. En sorts experimentell tidskapsel. Det är väldigt spännande att gå fram och tillbaka i arkiven och läsa vad jag tyckte då och nu i samma fråga. En del håller jag fortfarande med om, en del annat har jag ändrat åsikt om. Så är vetenskapen, och man skall vara benägen att ändra åsikt allt eftersom. Det skall bli intressant att läsa bloggen igen i framtiden och reflektera över hur jag ser på frågorna då. Samtidigt vill jag passa på att tacka för alla kommentarer. Det har varit utvecklande att läsa dem alla och det har oftast gett en bra dialog. Det är viktigt att låta alla komma till tals och inte försöka kväva någon åsikt, även om man inte alltid håller med. Speciellt i vetenskapen där i princip ingenting är varken säkert eller exakt.

Med dessa ord önskar jag er alla en fortsatt trevlig dag och på återseende vart än det blir.

För att bredda vårt perspektiv visar jag här figurer över utvecklingen i nordatlanten över perioden 1851 till 2007 (svart linje visar årsvis data, röd linje visar 10-årigt glidande medelvärde).

• Antalet tropiska stormar
• Antalet orkaner
• Antalet orkaner i kategori 3 eller större (major hurricanes)
• Accumulated Cyclone Energy (se wikipedia)

Observera att årtal tidigt i serien inte är direkt jämförbara med senare år på grund av olika metoder för observation. Satellitmätningar infördes under 1960/70-talen och det är först därefter vi kan vara säkra på att inte ha missat någon cyklon (jmfr med endast land- och fartygsobsevationer och senare även flygspaning).

Det är ganska intressant att ett område, som egentligen bara motsvarar drygt 10% av världens tropiska cykloner, får så stort utrymme i vårt vardagliga liv (till och med hos oss som inte ens berörs direkt av det), speciellt med tanke på att nordatlanten är mindre än hälften så aktiv som nordvästra stilla havet (och ytterligare två områden).

I en ny artikel i ett kommande nummer av Climate Dynamics utreds stormigheten i Europa i lite mer detalj. Tre områden med långa lufttrycksserier (1880 och framåt) undersöks; Centraleuropa [Wien - Prag - Kremsmünster], Nordeuropa [Stockholm - Oksöy - Lund] och Nordvästeuropa [Bergen - Torshavn - Aberdeen]. Författarna finner att vindstyrkan i Europa generellt var starkare runt sekelskiftet 1899/1900 för att därefter minska. Från 1960-talet och framåt ökar vindarna igen i norra och nordvästra Europa till sekelskiftsnivåerna, för att i mitten av 1990-talet återigen falla till normala nivåer, vilket råder nu. I Centraleuropa uppnås inte de höga nivåerna igen, utan varierar istället mycket och är ur fas med norra och nordvästra Europa.

En mekanism, som undersöktes och som möjligen skulle kunna ligga bakom variationer i stormighet, är NAO. Relation är ganska svag för norra och nordvästra Europas del, och ännu svagare (med omvänt tecken) i Centraleuropa. Det är därför inte troligt att NAO skulle vara någon form av drivande faktor i stormighet över de tidsskalor som beaktas. Om det nu skulle finnas något samband, om än mycket svagt, varierar det från område till område samt över tid.

Så, för att sammanfatta kan det konstateras att stormarna inte blivit stormigare på senare tid. Stormigheten har genomgått stora förändringar över det senaste århundradet, och ökade kraftigt (till liknande nivåer som rådde i slutet av 1800- och början av 1900-talet) fram till mitten av 1990-talet. Därefter har stormigheten återgått till normala eller lugna förhållanden.

Den uppdaterade prognosen från brittiska MetOffice visar på 60-70% sannolikhet för varmare än normal vinter i Sverige. I vissa områden är sannolikheten högre. NAO verkar enligt prognos ligga i en neutral fas i vinter, men då La Niña är etablerat i Stilla Havet kan det ge långväga kopplingar och främja en positiv NAO under senare delen av vintern (och det betyder mildväder), samtidigt ökar också chanserna för köldböljor i början av vintern. Även om en sådan koppling är existerande är den ganska svag. För nederbörd är chanserna varken högre eller lägre för mer eller mindre nederbörd.

Den intresserade kan också följa med i snödjup och isläget hos SMHI.

Uppdatering 28/11: För skojs skull beräknade jag trolig maximal isutbredning för den kommande vintern enligt min egen artikel. Data baseras på medelvintertemperaturen över Östersjön 1981-2005 samt DMIs prognos som uppskattar temperaturen avvika 0,5-1 grad för Östersjön. Isåfall kommer isen att breda ut sig någonstans mellan 120 000 till 148 000 kvadratkilometer. En normal vinter överstiger 139 000 kvadratkilometer, och förra vintern hade en maximal isutbredning på 134 000 kvadratkilometer. Korrelationen mellan använd ekvation och mätdata är stark på 0,81 (där 1 är max och 0 är minst). Skall bli intressant att se om slutvärdet i vår kommer hamna någonstans där i krokarna.

Nu har det 3000:e ARGO-flötet satts i vattnet, och delmålet är uppfyllt. Jag säger givetvis grattis till dem.

Med en täckning av 3000 flöten kan vi nu få en upplösning på i runda slängar 300 kilometer, vilket är en avsevärd förbättring jämfört med innan då vi mer eller mindre hade sporadiska mätningar några gånger per år ute i världshaven. En mätning sker ungefär var tionde dag. Varje flöte är beräknat att ha en livstid på 4 år, varför 800 nya flöten måste sjösättas varje år för att bibehålla täckningen.

För att se en karta vart flötena befinner sig just nu (inrapporterade under senaste månaden), klicka här (uppdateras dagligen).

Hela rapporten finns tillgänglig via Havet.nu. Är du intresserad av ”mitt” alster skall du titta här.

Trevlig läsning!

Finns också på: DN

Vår region är välsignad med en lång tradition av mätningar, varför vi har några av världens längsta dataserier med absolut högstklassig kvalité. Flertalet av dessa serier har använts i artikeln för att klassificera förändringar sedan 1500-talet. Vi har kunskap om hur svåra vintrarna varit ända tillbaka till 1300-talet, även om det är ganska framgenterat i den tidiga delen (och ännu tidigare). Tidsserier över isuppbrytningen runt om i floder och hamnar i Östersjöregionen började antecknats mellan mitten av 1500-talet till början av 1700-talet. Isutbredningen i Östersjön finns att uppskattad så långt tillbaka som 1720. De första temperaturserierna påbörjades runt mitten av 1700-talet och sträcker sig fram till våra dagar med dagliga värden. Det finns också rekonstruktioner av lufttryck och temperatur för området tillbaka till år 1500. Alla dessa data tog författarna och bearbetade. Genom att använda sig av Matching Pursuit-metoden (MP) kan man plocka ut händelser i en tidsserie som är viktiga och förklarar variationen i serien. Ju fler gånger man använder sig av MP på en serie, ju fler händelser plockas ut. Vi kan ta Uppsalas lufttemperatur som exempel. Första gången MP används på serien plockas den varma perioden mellan 1722-1744 ut som en viktig händelse, och kan förklara 8% av seriens varians. I nästa steg plockas de kalla krigsvintrarna under 1940-talet ut. Nu förklaras 13% av variansen. I de tre kommande stegen plockas perioderna 1966-1975, 1982-1993 och 1788-1791 ut (de är perioder med kalla följt på av milda vintrar). Med hjälp av dessa steg kan man nu förklara över en fjärdedel av variansen. Så håller det på, och när man kört MP tio gånger kan man förklara 40,1% av variansen. Detta gjordes alltså på alla serier, och ger en bild över vilka perioder som var milda eller kalla.

Då alla serier genomgått MP-metoden jämförs de utplockade perioderna i serierna med varandra. Jämförs endast de längsta perioderna, som MP-metoden plockade ut, ser man att flera serier har gemensamma drag. I sydvästra och centrala Östersjöregionen dominerar en mild period under första hälften av 1700-talet, följt av en kall period, som sträcker sig till slutet av 1800-talet, för att återigen domineras av en varm period under 1900-talet. I östra och norra Östersjöregionen verkar dock första hälften av 1700-talet inte vara lika uttalat varm. Där är det istället 1900-talet som sticker ut som en värmeperiod. Skalar man ner tidsperspektivet till kortare tidsskalor däremot förefaller det som om alla serier reagerar nästa simultant på de korta förändringarna. En typisk sådan period är 1930-talets milda vintrar i hela regionen, eller 1940-talets kalla krigsvintrar. Fler korta värme- och köldperioder kan också identifieras.

En annan metod, som komplementerar MP, är waveletanalys. Genom att filtrera serierna så att endast variationer över en viss tidslängd syns fås en förståelse för hur klimatet varierar under olika perioder. Den viktiga punkten är att en mild period har betydligt mindre variabilitet än en kall period. Det betyder att en mild period (som vi har idag) rent klimatmässigt är en mer stabil period. En fråga som seglar upp med detta är oundvikligt funderingen kring vad ett normaltillstånd för klimatet egentligen är – milt eller kallt?

Från de ovanstående metoderna kan 15 perioder sedan 1500-talet – alla med olika karaktär – identifieras. Det gäller kalla perioder mellan åren 1562-1576, 1597-1629, 1663-1706, 1750-1877 (och än ytterligare sträng period 1803-1820), 1940-1942 samt 1985-1987. Varma perioder inträffade dock åren 1522-1536, 1577-1591, 1630-1662, 1707-1750, 1877-2000  (med ytterligare intensivt milda perioder åren 1930-1940, 1971-1975 samt 1988-1993).

Som synes av det ovanstående är det ett naturligt drag för Östersjöregionens klimat att variera stort på en tioårsskala. Det är lätt att förstå då temperaturen över de senaste 500 åren varierat mellan -10 till 0 grader enligt rekonstruktioner. Att klimatet på 1700-talet och 1900-talet har mer gemensamt än vad det har med det mellanliggande 1800-talet är alltså inga konstigheter. Det ger också fog för diskussion till hur lämpligt det är att endast jämföra en 30-årsperiod som normal (typiskt 1961-1990), även om det rent logiskt går att argumentera att en sådan behövs av rent referensmässiga skäl (dock utan att den i sig säger något överdrivet mycket om onormalitet i klimatet då vi vet att variabiliteten är mycket stor).

Avslutningsvis öppnar författarna upp för en diskussion till hur stor den antropogena delen av uppvärmningen sedan 1870-talet som kan bero på mänsklig aktivitet. I normalfall brukar man ju säga att sådana effekter först kan urskiljas efter 1950, alltså en stund senare efter vi nådde en likvärdig värmeperiod som under 1990-talet (jmf 1930-talet, se även mitt andra inlägg). Det går naturligtvis inte att säga utifrån de data som presenteras, men de föreslår att vi i framtiden kan förvänta oss en värmande trend, men att det är svårt att avgöra hur stor den blir då vi nu vet att klimatet på naturlig basis (innan 1877) varierat kraftigt, mer och oftare än vi tidigare antagit. En sådan effekt skulle alltså kunna vara avgörande.

(svaret på rubriken är självfallet ‘nej’ enligt ovan nämnda faktorer)