Klimatbloggen

oktober 31, 2006

Mediastorm kring bra data?

Postat i: Havet,Oceancirkulation,Politik/Media — by Daniel @ 19:40

Ett väldigt hett ämne i dessa klimatlarmsdagar är golfströmmen. En av våra kvällstidningar (behöver jag nämna att det var Expressen?) publicerade en tämligen skakande artikel om golfströmmen och om hur den hux flux bara hade stannat av under 10 dagar i november 2004. Bakgrunden till historien har Expressen säkerligen fått från The Guardian, som körde samma nyhet i fredags. Själv var jag bortrest i helgen men såg i besökstatistiken att antalet besökare exploderade under helgen (och fortsatt vara relativt högt, även om en viss avmattning ny kan urskönjas) – alla inkommande via sökmotor relaterade med sökordet golfströmmen. Jag hade inte tänkt skriva något om det från början, men nu såg jag att RC skrivit ett inlägg om just detta och jag känner för att uppmana alla att läsa det. Tydligen är det inte bara i Sverige folk har fått sökmani på ordet. Tidigare har jag uppmärksammat en del av de vetenskapliga artiklarna, som behandlar golfströmmens framtid – och det är slående att nästan alla kan dra olika slutsatser. Det betyder inte att forskningen i ämnet är dålig, tvärtom. Så när Expressen i lördags publicerade en artikel som påstod att golfströmmen stängts av i 10 dagar fick folk tydligen lite panik. Nu säger det sig självt för dem som har lite mer koll på havens dynamik att golfströmmen inte bara kan stängas av och på som en strömbrytare på de korta tidsskalor som det pratas om i Expressens artikel.

Egentligen är de resultat, som ligger till bakgrund för artikeln samma resultat som Bryden presenterade i sin artikelNature för nästan ett år sedan. Med fem expeditioner tvärs över Atlanten under de senaste 50 åren (det vill säga fem mätpunkter utspridda på 50 år) kom Bryden och medförfattare fram till att golfströmmen minskat i styrka med 30%. Samtidigt framhöll författarna specifikt att osäkerheterna var större än den explicita siffran, vilket inte är så konstigt med tanke på de få mätpunkter som finns tillgängliga. Dessa synpunkter uppmärksammades inte alls i så stor utsträckning som 30%-resultatet gjorde. Utöver detta har Bryden kunnat uppmäta – surprise, surprise – att golfströmmen varierar i styrka över tid. Ett medelvärde på en sådan variation gör att styrkan ibland är svagare än medelvärdet och ibland starkare än medelvärdet. Under 10 dagar i november 2004 var styrkan den lägsta som uppmätts, och det är det här som journalisterna helt plötsligt blev till sig och fick för sig att golfströmmen stannat av (eller mer troligt är att man försöker sälja fler lösnummer med katastrofrubriker och därmed medvetet missleder läsaren). Och skall vi vara riktigt petiga så var det inte golfströmmen som ”stannade av”, det var en av djupvattenströmmarna (western boundary current), som bär med sig kallt vatten norrifrån söderut. Så vad säger det att styrkan under 10 dagar var den lägsta som någosin uppmätts? Tja, ingenting faktiskt. För det är väldigt nyligen som vi börjat övervaka just denna del av strömsystemet mer kontinuerligt och vi vet väldigt lite om det än så länge. Datamängden är relativ återhållsam fortfarande och vi vet inte om sådana här minima inträffar ofta eller sällan. Men att påstå att golfströmmen stannat av i 10 dagar är bara absurt. De enda slutsatser man egentligen kan dra utifrån allt detta är att vi behöver mer forskning kring dynamiken i havet och att media reagerar väldigt häftigt på att datamängden blivit bättre. Jag är rädd för att ”larm” som dessa trubbar av många människor och får det att framstå som om de är maktlösa.

Nu drar jag iväg till Oslo på konferens i några dagar.

oktober 30, 2006

Vägen över isen

Postat i: Östersjön,Glaciärer/Is,Historia,Klimatperioder,Regionalt — by Daniel @ 20:15

Is är något som vi är vana vid varje vinter i vår region och det har emellanåt spelat en stor roll för historiens utveckling (och därmed också samhällets formgivning). Tänkte fördjupa mig lite i kända händelser då isen (indirekt indikator på vinterklimatet) spelade en avgörande roll.

Hur temperaturen står sig idag jämfört med tidigare perioder under holocene (de senaste 12 000 åren) är lite svårt att säga med säkerhet – än vet vi inte om vår region är varmare än tidigare under tidsperioden och det skall till en hel del fler ansträngningar innan vi kan säga det med säkerhet. Men, det finns perioder som var avsevärt mycket kallare än idag. En generellt kallare klimatregim (Lilla Istiden) kopplade ett hårt grepp om regionen kring år 1400. Under de kommande 500 åren som följde skulle isen i Östersjön breda ut sig mer varje vinter än vad den gör idag. Det i sig gav fler möjligheter, än vi är vana vid, för människor att utnyttja situationen för att förlytta sig över isen, speciellt över Bottenhavet, Bottenviken och Finska viken. Inte bara den lilla människan använde isen för transport. Statsmakten var inte heller sen att se fördelen i att transportera arméer över frusna havsområden. Detta skulle dock försvåras när 500 år hade passerat. Lilla istiden bröts i Östersjöregionen år 1877 vartefter temperturen steg fram till 1930-talet, då temperaturen nådde ett maxima, för att därefter falla tillbaka lite innan den ökade igen under slutet av 1900-talet. Som vi skall se längre ner hindrar detta ändå inte alltid isen från att breda ut sig ordentligt – för även om temperaturen generellt har stigit under 1900-talet finns det år då vintrarna var riktigt superkalla, exempelvis vintrarna 1940-1942 och 1985-1987. Dock skall det understrykas att tillfällena idag är färre och längre mellan dem än vad de var under lilla istiden.

Jag skall försöka koncentrera mig mest kring de gånger då isarna användes av arméer, eftersom dessa tillfällen egentligen är mest intressanta. Inte alla isar håller för trycket när en hel armé (ibland inklusive kanoner) drar fram. Däremot håller betydligt fler isar då ett fåtal människor går över. Två av de första tillfällen som detta finns registrerat är åren 1235 och 1296 (finns tyvärr ingen bättre referens online) då Kattegatt frös till och folk kunde vandra mellan Norge och Jylland. Inga arméer uppges ha korsat havet under dessa vintrar. Här uppstår dock ett problem då det inte är närmre specificerat till/från vilken del av Norge människorna kom/gick. Norge under denna tid inkluderade även nuvarande Bohuslän och det är en stor skillnad i prestation att gå över is från nuvarande Sydnorge till Jylland eller från exempelvis Kungälvstrakten till Jylland. Å andra sidan specificeras Kattegatt som tillfryst, vilket ger starka indikationer på att det är trakterna i södra Bohuslän som gäller. Men det utesluter heller inte att även Skagerak var fruset, även om den sannolikheten är mycket lägre. Liknande händelser inträffade 1635, 1709 och 1838 då havet frös mellan Bornholm, Sverige och Rügen i Tyskland. Människor kunde förflytta sig mellan ön och fastlandet utan problem och det ansågs vara en extraordinär händelse. Enligt Speerschneider (artikel från 1912, ej online) var tydligen förhållandena ungefär detsamma vintern 1893, men då kunde folk inte förflytta sig på grund av båttrafiken, som såg till att farlederna var fria från is (eller åtminstone gjorde så att isen inte kunde bära vandrande människor). Ett annat problem vad gäller årtal, speciellt längre tillbaka i historien, är att man sällan vet exakt vilken vinter det är som nämns, så vida inte också månaden specificers. Exempelvis betyder är vintern vi nu närmar oss vintern 2007, eftersom vintern oftast definieras som december, januari och februari. Står det i en källa om vintern 1134 utan att en månad specificeras kan det vara svårt att avgöra om det är i slutet av året eller i början av året (och därmed två helt olika vintrar). I denna text står dock vintern 1134 för vintern som inträffar i årsskiftet 1133/34.

Under krigstider finns flera kända fall då militären utnyttjade isbelagda havsområden. Bland de första kända var år 1495 och inträffade i Finska viken då ryska trupper härjade omkring i östra Finland. De svenska trupperna försökte hålla tillbaka angreppet i det belägrade Vyborg (då Viborg). Flera attacker skedde mot staden från havssidan (Finska viken) som en överraskning mot stadens försvar. De ryska trupperna retirerade dock i december samma år på grund av extrem kyla samt dåligt med proviant. Därför kan man anta att vintern det året började ovanligt tidigt med stark kyla. Finska viken skulle också vara skådeplats för ytterligare två militära isvandringar inom de kommande 100 åren; 1577 och 1581.

Vintern 1577 återvände de ryska trupperna till svensk territorie. Nu stod kampen istället om Tallinn (då var namnet Reval). Det var den förste officiella tsaren, Ivan IV (eller Ivan den förskräcklige), som skickade ut trupperna. Tallinn hade vart under svenskt styre sedan 1561 och den ryske tsaren ville minska den svenska makten. Vem som kontrollerade Östersjön var mycket viktigt på den tiden, och var så under mycket lång tid (kanske även i viss mån idag). Tallinn var också en mycket viktig stad då det var bland de viktigaste hamnstäderna i Östersjön. Den som kontrollerade Tallinn kontrollerade stora delar av handeln med Europa. Självklart var detta ett starkt incitament för den ryske tsaren att vilja erövra staden. Under vintern 1576 gick ryska trupper över isen i Rigabukten och intog de svenska öarna Ösel (idag Saaremaa) och Dagö (idag Hiiumaa) samt flertalet städer på den idag estniska västkusten. I januari 1577 kom så en trupp på 50 000 ryska soldater på isen mot Tallinn. Med sig hade de bland annat kanoner, men trots det lyckades de inte inta staden. Istället vände en styrka bestående av 1 200 tatarer på klacken och marscherade mot Helsingfors – 80 km norrut. På grund av isvallar skonades Helsingfors och omkringliggande landområden plundrades och fångar togs. På vägen tillbaka började isen ge vika och uppskattningsvis 500 tatarer drunknade. Tallinn intogs dock inte denna gång.

Några år senare, vinter 1581, red Pontus de la Gardie med hjälp av en kompass från Vyborg över Finska viken till ett område i närheten av Tallinn. Med sig hade han cirka 3 500 soldater. Syftet var att förstärka den svenska närvaron i Estland. En del av krigsbytet, som togs i samband med detta, skickades över isen till Helsingfors. Isen kom till mycket stor användning här.

Det skulle sedan dröja till mars i senvintern 1940, mitt under Vinterkriget, innan nästa större truppförflyttning skedde i Finska viken. Denna vinter var en av de allra kallaste under 1900-talet, och förmodligen en av de kallaste under de senaste 500 åren (Jämförbar med den något kallare vintern 1942. I övrigt är 1695 den rapporterade strängaste vintern någonsin i Europa överlag, så även i Östersjöregionen), varför istäcket bredde ut sig över hela Östersjön – inklusive Kattegat och delar av Skagerack. Sovjet visade tämligen stor aggressivitet mot Finland och hade smidit en plan kring att invadera Vyborg, som då tillhörde Finland under namnet Viipuri. Tidigare i historien hade kanoner dragits över isen vid slag i Finska viken. De sovjetiska trupperna gjorde ett mer djärvt drag denna gång genom att placera ut lättare stridsvagnar ute på isen. På så sätt kunde de, under stormningen av staden, bombardera området i stöd för sina trupper. Som historien sedan visade erövrade Sovjet stora delar av Karelen, där Vyborg ligger.

Andra områden av Östersjön har också använts för militära ändamål. Ryssarna invaderade Sverige under vintern 1809 genom att förflytta sig dels över bottenhavet från Vaasa till Umeå, och dels från Åbo via Åland till Grisslehamn norr om Stockholm. Under strapatsen över isen stötte ryssarna på varken större motstånd eller missöden i form av brusten is. Händelsen med de invaderande ryska trupperna inträffade bara två dagar efter statskuppen den 13:e mars, där Gustav IV Adolf tvingades i husarrest och senare fick lämna sitt ämbete. Fredsfördraget dikterade att Sverige skulle avsäga sig Finland och Åland till Ryssland. En rolig detalj kan tilläggas angående denna invasion. Ryssland hade avtalat med Danmark att kriget skulle föras på fler fronter. Danskarna skulle invadera via Skåne över Öresunds is (det var väldigt kallt denna vinter). En storm förhindrade dock danskarna att angripa då stormen slet upp isen och gjorde den allt för osäker att korsa. Istället påbörjade danskarna snillrikt en sorts psykologisk krigsföring genom att sända upp ballonger, som bar meddelanden, som sedan damp ner på svenskt territorie.

Men, för att återgå till att använda isen i Östersjön. Den mest kända händelsen är självklart den jag nämnt flertalet gånger; Karl X:s strapats över lilla och stora bält år 1658. Detta är en spektakulär händelse, som saknar motsvarighet i svensk historia (och förmodligen likaså i alla Östersjöländers historia). Även om avståndet var relativt kort att ta sig över Lilla och Stora Bält är det ett område som sällan fryser till såpass hårt. Det är därför mer förvånande att använda isen i detta område för att förflytta en hel armé. Både Finska viken och Bottenhavet fryser alltid till varje vinter, och är isbelagda en längre tid, åtminstone 2 månader eller längre. Därför är det en större chans att isarna i Östersjöns östra och norra delar är mer bärkraftiga och kommer som en mer naturlig del i invånarnas liv. I sydvästra Östersjön är det däremot en raritet. Att våga sig ut på isen här är antingen dumdristigt eller genialiskt, allt beroende på vem som betraktar och hur utgången blir. Givet är att det inte är en självklarhet att isen lägger sig eller håller för att gå på. Dessutom är risken större för ett väderomslag i denna region då området är mer påverkat av det mildare nordatlantiska vädersystemet än Finska viken och Bottenhavet (vilka är mer dominerade av det kalla kontinentala vädersystemet). Och även om lilla istiden sträckte sig från 1400-talet fram till 1877 i Östersjöregionen är det inte säkert att Bälthavet var mycket mer isbelagt förr än nu. Till en viss grad var det förmodligen så, men inte på långa vägar så som Bottenhavet och Finska viken är idag. Det är också svårt att veta då vi har en större påverkan idag i form av sjöfart, som måste ha isfria farvatten (speciellt i Bälten och Öresund ger detta förmodligen ganska stora konsekvenser på isläggningen).

Självklart finns det en rad andra tillfällen, stora som små, då tillfrusna sjöar och havsområden använts i militärt syfte. Ett exempel som jag kan nämna för de potentiella danskar, som eventuellt läser detta inlägg, är att Danmark invaderade Sverige vintern 1520 och 1568, vilket var två kalla vintrar, vilket i sin tur gjorde att danskarna kunde vandra över tillfrusna sjöar och träskmarker som annars skulle vara svåra hinder. Om isen kommer användas för militära manövrar i framtiden får tiden visa. Och hur isens beläggning i området kommer utvecklas återstår också att se. Hittills har isen minskat något i omfång under 1900-talet vilket gör den mindre lämplig att bege sig ut på.

För den intresserade finns det mer att läsa i följande artiklar, som bland annat ligger till grund för detta inlägg:

oktober 26, 2006

Notis: Hett vatten i jordens begynnelse

Postat i: Notiser,Rekonstruktioner,Temperaturer — by Daniel @ 18:28

Hur skulle det kännas om man en dag kom ner till stranden, slängde sig i och upptäckte att temperaturen i vattnet var 60-80 grader varmt? För cirka 3,5-0,5 miljarder år sedan, under prekambrium, var detta kanske inte en omöjlighet. Den uppseendeväckande temperaturrekonstruktionen publicerades i senaste numret av Nature. Under prekambrisk tid fanns det inget liv på jorden och systemet såg totalt annorlunda ut; sammansättningen i atmosfären var annorlunda, ingen vegetation, inga plankton (åtminstone inte i början). Temperaturen har man uppskattat utifrån kiselisotoper från chert (vilket jag antar är en sorts kompakt flintasten [geolog någon?]), och flertalet antaganden har gjorts för att rekonstruktionen skall kunna göras (systemet var inte samma då som nu) vilket i sig självklart ökar osäkerheterna. Det har dock gjorts liknande försökt tidigare med syreisotoper och de resultaten tillsammans med den nya kiselisotopmetoden gav ungefär likvärdigt svar; för 3,5 miljarder år sedan var vattentemperaturen kring 70 grader för att ha sjunkt till cirka 20 grader för 800 miljoner år sedan (se speciellt figur 4 i artikeln). Det ger också vidare huvudbry kring hur jorden blev åtminstone delvis täckt av glaciärer under slutet av denna tid (det finns lämningar från det), samt hur temperaturen bidrog till livets utveckling (vilket gjorde att atmosfären började syresättas). För varje ny upptäckt kommer det alltid många nya frågor.

oktober 25, 2006

Ljummet i Sverige – Hett i USA

Postat i: Politik/Media,Samhälle — by Daniel @ 18:27

Efter lite tekniska problem (en sladd som råkade brinna upp – inte bra), som nu är lösta, är jag åter på banan. Via Vetenskapsnytt blev jag uppmärksammad på att Svenska Dagbladet haft en liten kulturkrönika där min blogg omnämndes som hastigast. Det är alltid lite läskigt att läsa om sig själv (eller snarare sina prestationer) i en tidning, speciellt om man inte känner till att de finns och råkar bara snubbla över dem samt är skriven av en människa man inte har en aning om vem denne är (nej, jag prenumererar inte på SvD). Ännu mer läskigt känns det när man blir uppringd av vissa kvällstidningar när man sitter som mest koncentrerad på att fixa ihop en poster inför nästa veckas konferens. Vad finns det som jag kan säga till dem (och framförallt hoppas jag att jag i förvirringen inte sa något som kan tryckas)?

För att återgå till SvD igen. Susanna Baltscheffsky konstaterar mycket riktigt att det inte debatteras så mycket på svenska (vetenskaps)bloggar som det gör i amerikanska dito. Det är inget konstigt, för precis som Malin Sandström på Vetenskapsnytt skriver så har vi ingen tradition av vetenskapsdebatt i detta land. Dem som har det har alltid skött det på annat språk (främst engelska, men även tyska och franska innan 1900-talets början). Svenskar vill gärna läsa/lyssna men inte lägga sig i debatten. Jag ser ju själv hur många som läser denna blogg (och det är ju alltid skoj att ni är intresserade) jämfört med hur många som kommenterar. På politikfronten är det dock annorlunda. Många läsare och många tyckare, men där kan de flesta relatera på ett helt annat sätt än vad många kan inom vetenskap (återigen beror det kanske också på vilken typ av vetenskap). Det andra som gör att det är så få debattörer är självklart språket. Det är inte många utanför Norden som tar sig tid att lära sig förstå skriven svenska, däremot är det väldigt många som kan engelska. Det stimulerar absolut till en högre debattfart. Framförallt märker man hur hämmade vi är när man skall försöka skriva texter på svenska. Av de orden som man använder i arbetet kan det ibland vara väldigt svårt att hitta en svensk motsvarighet; allt sker ju på engelska i normalfall (vetenskapliga rön publiceras på engelska, men kan vid popularisering komma på svenska… men med det kanske man inte alltid når den bästa debatten). Av den anledningen ser jag själv bloggandet som en utveckling i att kommunicera resultat på mitt eget språk. En sådan träning får man inte i lika stor utsträckning vid universiteten. Utan reservationer kan jag säga att jag lärt mig väldigt mycket på det. Förhoppningsvis har även delar av min pedagogik utvecklats samtidigt.

Sen har vi det där med att tycka och kommentera saker man skriver. Susanna saknar det i vissa bloggar. Ja, det är klart man gör, men det är ju inget krav från bloggarens sida att tycka till om allt som skrivs. Även här delar jag vad Malin Sandström på Vetenskapsnytt skriver, nämligen att det tar tid att reflektera och kommentera när man skriver, och om man inte tar sig den tiden så blir det inte alltid särskilt bra. Det hindrar ju inte mig (eller Malin) från att skriva om saker utan att tillföra särskilt mycket egna kommentarer och reflektioner, antingen för egen skull (många saker jag skriver ner i bloggen är för att jag skall komma ihåg dem till en senare tidpunkt) eller för att det kanske är folk som läser bloggen som kan tycka det är intressant. Jag skriver själv med lite olika syften ibland beroende på tid, situation och hur insatt jag är. Klimatforskning är ett gigantiskt område och jag är ju inte mer insatt än i en liten del av det (så sett skiljer jag mig inte från någon annan i gemet), men försöker samtidigt för egen skull hålla lite koll på vad som händer här och var i branschen. Dem kan det vara bra att plita ner i ord på bloggen, men då tar jag mig också friheten att inte kommentera eller reflektera så mycket över det hela på ett djupare plan. Istället sparar jag det som en anteckning att ha i bakhuvudet och skriver ett mindre inlägg med källhänvisningar så jag kan kolla upp det när jag känner det passande. Inget konstigt med det. Att skribenten skall tycka och kommentera saker är alltså inget krav för att bloggen skall bli bra och intressant, men klart det är skoj när så sker.

oktober 22, 2006

Tekniska problem

Postat i: Allmänt — by Daniel @ 9:18

På grund av datortrubbel kommer antal inlägg vara mycket begränsat de kommande dagarna. Förhoppningsvis är problemet åtgärdat under kommande vecka.

oktober 20, 2006

Gullig kortis…

Postat i: Glaciärer/Is,Politik/Media — by Daniel @ 17:46

SR Vetenskapsradion har idag gulligaste rubriken jag förmodligen sett i dessa sammanhang på mycket länge: Grönland smälter som forskarna trott. Det var ju ”bra”.

oktober 17, 2006

Allt Om Vetenskap

Postat i: Lästips,Politik/Media — by Daniel @ 18:30

Senaste numret av Allt Om Vetenskap utkom idag. Där i finns en artikel om vetenskapliga bloggar och jag är en av de intervjuade. Ut och köp och läs om du är intresserad.

oktober 16, 2006

Legenden om Hannibal

Postat i: Historia — by Daniel @ 23:11

Det finns en lite äldre (publicerad 1992), men mycket intressant, artikel av J. Neumann i tidsskriften Climatic Change med titeln Climatic conditions in the Alps in the years about the year of Hannibal’s crossing (218 BC). Eftersom jag är en person som älskar att kombinera klimat och historia är detta en händelse som jag därför anser förtjäna en smula uppmärksamhet då händelsen sällan sätts i ett i klimatsammanhang.

Karthago var en viktig handelsstat i medelhavet i nuvarande Tunisien århundradena innan vår tideräkning påbörjades. Länge var Karthago, som var fri från det romerska riket, i princip hatat av Rom… kanske eftersom Karthago var en stormakt i området (staten sträckte sig från Libyen till södra Spanien). Alla känner nog till Cato den Äldres yttringar, med vilket han avslutade sina tal; Ceterum censeo Carthaginem esse delendam (för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras). Rom fick sin vilja igenom under det tredje puniska kriget (149-146 f.kr), då Karthago slutligen förintades av Rom under ledning av generalen Scipio Aemilianus (dock återuppstod staden, som koloni, i romersk regi år 44 f.kr men förstördes återigen 698 e.kr av muslimska angripare).

Den mest kände Karthagoinvånaren är förmodligen Hannibal Barca, född 247 f.kr. Under sin livstid skulle han för all framtid bli känd som en av de bästa och framgångsrika generalerna i historien, bland annat därför att han nästan aldrig under sin tid i Italien förlorade ett enda slag mot Rom. Det intressanta i sammanhanget är att Hannibals närvaro i Italien satte djupa spår i den romerska kulturen, och än idag kan anspelningar på Hannibals rykte åberopas om något mindre trevligt sker. I Italien befann sig Hannibal med sin armé i cirka femton år innan krigslyckan sakta började vändas emot honom och Rom invaderade Karthago, varför Hannibal blev hemkallad för att försvara sitt land. Allt detta utspelades dock efter det mest spektakulära och mytomspunna i Hannibals karriär – vandringen över Alperna år 218 f.kr.

Klimatet är mycket variabelt genom historien och det har vart en hel del värmeperioder såväl som kallare perioder. År 218 f.kr. inföll förmodligen under den romerska värmeperioden (dateringen är komplicerad, men klart är att en kallare period hade avslutades några årtionden innan) då, enligt uppskattningar från bland annat trädringar, temperaturen var likartad den idag i området. Glaciärerna i det område Hannibal vandrade var förmodligen tillbakadragna och bjöd inte på några större hinder, varför man kan anta att glaciärsituationen på den tiden mycket väl kunnat vara ungefärlig som den är idag (se karta för Hannibals vandring). Vissa historiker, som exempelvis Silius Italicus, ger dock en annan bild av isläget i Alperna vid Hannibals vandring. Silius skriver i sin Punica att Alperna var en region helt täckt med is, som aldrig smalt trots solstrålarnas ihärdiga försök. Dock skall man komma ihåg att Silius förmodligen beskrev läget i Alperna utefter sin egen uppfattning då han skrev ned berättelsen cirka 300 år efter Hannibals vandring (Silius kände förmodligen inte till konceptet med klimatförändringar). Vid den tidpunkten hade klimatet förändrats och glaciärerna förmodligen växt till (vid gynnsamma klimatförändringar kan tillväxt/avsmältning ske mycket snabbt – över bara några få generationer). Det är alltid ett problem i nedskrivna berättelser eftersom antecknarna endast har sin egen omvärld att förhålla sig till. Subjektiviteten är mycket hög. Exempelvis skulle en person, som levde under slutet av 1600-talet, kunna uppleva ett år som milt, medan vi idag skulle upplevt samma temperaturer i vår referensram som kallt.

Med en armé bestående av cirka 25 000 soldater, tusentals packdjur och 27 elefanter var det viktigt för Hannibal att välja rätt väg genom Alperna. Ett felsteg skulle kunna leda hela armén i döden om de råkade bli instängda när vintern anlände. Exakt vilken rutt Hannibal valde är dock inte känt, men de flesta historiker verkar anse att passet Col du Clapier (2182 m.ö.h – snölinjen, dvs där snön är permanent, ligger idag mellan 2400 – 3000 m.ö.h) på sydsidan av Mount Cenis är den mest logiska vägen som han borde ha valt. Man är inte heller säker på exakt när själva vandringen ägde rum, alltså vilken månad. Enligt historikern Livy hade den första snön redan svept in bergstopparna i ett snötäcke när Hannibal och hans armé påbörjade vandringen. I den ovan nämnda artikeln av Neumann undersöks, med hjälp av meteorologisk data, vilken tidspunkt som passar bäst in på beskrivningen av vandringen. Neumann kommer fram till att september är den månad som vandringen med största sannolikhet bör ha ägt rum eftersom det är den sista månaden för året med medeltemperaturer över nollstrecket (samtidigt som nysnö fallit på bergstopparna), och det finns inga nedskrivna hänvisningar till att någon led av frostskador under vandringen, vilket annars hade vart ett mycket viktigt tillstånd att hålla koll på. Dessutom är elefanter inte direkt lämpade i frystemperaturer. Det är lite svårt att konstatera att det verkligen var september som Hannibal tog sin armé över Alperna eftersom den meteorologiska data som använts är från 1900-talets första hälft. Men med antagandet att förhållandena var ungefär lika då som nu är det en rimlig ansats.

Vandringen över Alperna tog cirka två veckor. Och tydligen finns det en nyinspelad TV-film om Hannibal, likaså en kommande film.

Danskar, moln och kosmisk strålning

Postat i: Atmosfären,Solen — by Daniel @ 18:14

Det danska rymdcentret, ett forskningscenter som lyder under danska vetenskaps- och teknologidepartementet, har i dagarna släppt ett intressant pressmeddelande. En forskargrupp har där genomfört ett experiment (SKY), som visar att kosmiska strålar kan hjälpa till att bilda moln på jorden, och på så sätt hjälpa till att reglera planetens albedo. Enligt resultaten ökar låghöjdsmoln vid högre strålning (kylande effekt) och minskar när strålningen avtar (värmande effekt). Detta sker då strålningen, som har hög energi, kommer in i atmosfären och där producerar joner och fria elektroner. Dessa elektroner hjälper till att bygga upp de partiklar i atmosfären, som vattenånga senare kan kondensera på och på så sätt bilda ett moln.

Hittills har det vart väldigt omdebatterat om ens kosmiska strålar skulle kunna påverka någon del av klimatsystemet. Att det nu åtminstone finns ett labexperiment som svagt bekräftar misstankarna gör det än mer angeläget att undersöka saken närmre och se om mekanismen har någon större betydelse för molnbildningen eller ej. Exakt vilka implikationer detta har för vår förståelse av det globala/regionala/lokala klimatet, om ens några, är för tidigt att uttala sig om.

oktober 15, 2006

Världstemperaturen i september

Postat i: Klimatdata,Temperaturer,Väder — by Daniel @ 22:54

I ett tidigare inlägg uppmärksammade jag att september iår i Sverige på många platser i framförallt Sydsverige slog rekord som varmaste septembermånaderna sedan regelbundna och kontinuerliga mätningar påbörjades under andra hälften av 1800-talet. På samma sätt som för julitemperaturen tänkte jag att det kunde vara intressant att grafiskt redovisa hur temperaturutvecklingen under månaden vart under de senaste åren. Från GISSTemp har jag hämtat värden från år 1980 fram till iår. På en global skala med enbart meteorologiska stationer var september 2006 den tredje varmaste sedan 1880. Samma placering fås om även med SST medräknas. För norra hemisfären var placeringen dock som näst varmast. I södra hemisfären var september inte ‘dundervarm’, även om temperaturen var över det normala. Årets september var där den nionde varmaste. Visualisering av septembertemperaturerna finns här. Notera skillnaden av temperaturutvecklingen mellan juli och september. Från 1995 har september en betydligt mer utpräglad ökning jämfört med juli. Notera också hur tydligt de förmodade kylande effekterna från Pinatubos utbrott juni 1991 syns i temperaturen året efter.

oktober 9, 2006

Till havs…

Postat i: Allmänt — by Daniel @ 19:52

Så skall jag återigen iväg på en kort liten resa, en exkursion till havs, och försöka vara så pedagogisk som möjligt när det gäller undervisning av analysmetoder för havsvatten. Inga inlägg kan väntas under resten av veckan.

oktober 5, 2006

Fler bud om Golfströmmens framtid

Postat i: Havet,Klimatdata,Oceancirkulation — by Daniel @ 19:11

Ett antal gånger har det kommit bud på hur golfströmmen kommer reagera på framtidens klimat (se här, här och här) och fler lär komma. Då jag råkade snubbla över ytterligare ett bud känner jag mig manad att uppmärksamma detta. Det är publicerat av forskare från Kiel i Tyskland (Mojib Latif som förstaförfattare) i Journal of Climate; Is the Thermohaline Circulation changing?. Tänker inte gå in på några detaljer, istället låter jag dig få läsa abstraktet och slutsatserna.

Abstraktet lyder som följer:

Analyses of ocean observations and model simulations suggest considerable changes in the thermohaline circulation (THC) during the last century. These changes are likely to be the result of natural multidecadal climate variability and driven by low-frequency variations of the North Atlantic Oscillation (NAO) through changes in Labrador Sea convection. Indications of a sustained THC weakening are not seen during the last few decades. Instead a strengthening since the 1980s is observed. The combined assessment of ocean hydrography data and model results indicates that the expected anthropogenic weakening of the THC will remain within the range of natural variability during the next several decades.

Diskussionen och artikelns sammanfattning lyder såhär:

We have investigated the multidecadal variability of the Atlantic MOC during the 20th century by making use of a characteristic relationship between MOC and SST found in global climate models. The simulated Atlantic SST response to multidecadal changes in the MOC is the interhemispheric dipole pattern, with opposite changes in the North and South Atlantic. An index of the MOC during the 20th century was derived by computing the observed SST difference between the North and South Atlantic. This index exhibits pronounced multidecadal variability during the 20th century. We found evidence that these multidecadal MOC variations can be understood as the lagged response to the multidecadal variations in the NAO and the associated variations in Labrador Sea convection. Finally, we estimated from the analysis of ocean model simulations that the observed density change over the period 1970-2000 in the region of Denmark Straight translates into an MOC change of about 1Sv, which is well within the range of the natural multidecadal variability that we estimated to amount to about ±1.5-3 Sv.

While the combined evidence from surface observations, the hydrographic data and model simulations suggests that the variations in the MOC over the last decades can primarily be regarded as a response to the NAO variability, a continuing freshening (or warming) trend in the Nordic Seas must be considered as a key additional factor for the future evolution of the MOC in view of anthropogenic climate change. A recent assessment of global warming simulations by Schweckendiek and Willebrand, 2005 suggests that 21st-century projections of the MOC are mainly tied to the evolution of hydrographic conditions in the Nordic Seas. Most global climate model projections for the 21st century suggest a gradual anthropogenic weakening of the MOC of up to 40% (IPCC, 2001; Gregory et al., 2005). As described above, the level of internal multidecadal varability has been estimated to about 1.5-3 Sv. Thus, such a weakening will not exceed the range of multidecadal variability within the next several decades.

Our analysis does not provide indications for a sustained weakening of the MOC during the last few decades, which is consistent with the study of Knight et al. 2005. Recently , however, Bryden et al. 2005 found some evidence of such a weakening of the MOC by analyzing a transatlantic section at 25°N that has been occupied five times since 1957. Thus, the current state of the MOC is discussed controversially. As a cautionary remark it is noted that the possibility of increased melting of the Greenland ice sheet, which could substantially change the freshwater budget in the Nordic Seas, is not included in present models. In this regard a monitoring of the tendencies in the hydrographic properties of the overflow should constitute a key element of a long-term observing system for the MOC in the Atlantic Ocean.

En ‘pre-print’-kopia finns att läsa här. Frågor rörande metoder eller resultat bör ställas till de berörda författarna.

oktober 4, 2006

Drivning av Östersjöregionens klimat

Postat i: Östersjön,Regionalt,Växthusgaser — by Daniel @ 20:15

Gavin Schmidt har ett bra inlägg på RealClimate. Det är om en fråga, som jag ofta får mail om och som jag också brottas med dagligen i min forskning. Det är därför lägligt att skriva om problemet ur det perspektiv jag befinner mig i (fokus kommer också vara lite annorlunda). Inlägget handlar om ifall det går att bestämma hur stor del av den globala uppvärmningen som går att härleda till koldioxid (eller andra växthusgaser alternativt andra drivningar). Det korta svaret är ”nej”. Däremot går det att göra vissa sifferexcersiser, som Gavin demonstrerar i sitt inlägg. Systemet är dock olinjärt, så uppskattningar i en sådan form är ganska meningslösa eftersom osäkerheterna kring de olika drivningarna är varierande (vissa drivningar vet vi en hel del om medan andra är väldigt osäkra – och vi vet inte med säkerhet om det finns fler drivningar som kan spela roll, även om vi inte antar det för ögonblicket). Men även om vi skulle kunna ha en bra uppfattning kring det hela skulle vi bara ha en siffra, vilken i sig inte skulle sagt så mycket. Att urskilja ett antropogent mönster utifrån en naturlig trend är mycket svårt, oavsett vilket som dominerar. Än värre blir det om man skall försöka urskilja de olika komponenterna från varandra, eller om man vill försöka dela upp den antropogena klimatpåverkande delen från den antropogena icke-klimatpåverkande delen. Då har man ett gigantiskt nystan att reda ut.

Det finns olika sätt att studera energibalanser, från det globala till det lokala. Gavin förklarar det hela på ett ganska generellt plan som mest är direkt applicerbart på den globala skalan. Östersjö”fetishist” som jag är vänder jag blicken ner på det regionala planet. Om vi skulle vilja uppskatta påverkan på Östersjön från olika klimatdrivningar ställs vi inför ett helt annat dilemma. Drivningarna kan globalt uppskattas med olika framgång (som jag nämnde ovan), men de tar där inte hänsyn till den rumsliga variationen. Beroende på i vilken region vi befinner oss dominerar olika drivningar. I vissa områden kanske albedo dominerar, i andra områden dominerar koldioxid, i andra dominerar landanvändningen och så vidare. Frågan jag ställer mig då är givetvis hur de olika drivningarna påverkar oss i Östersjöregionen.

Så hur mycket påverkar varje drivning klimatet i Östersjön? Precis som på global nivå är det på regional nivå svårt att svara på, om inte ännu svårare och tätt på en omöjlighet. Östersjön, vars avrinningsområde är cirka fyra gånger större än själva Östersjön och hem för 85 miljoner människor, lider av stark antropogen påverkan. En typisk klimatpåverkan (spelar ingen roll om den är naturlig eller antropogen), som exemeplvis förändrat ekosystem, kan likaväl vara en påverkan från rena antropogena icke-klimatologiska effekter, som övergödning eller överfiskning. Båda händelserna ger samma resultat, men den ena drivningen är från klimat och den andra är inte kopplad till klimat. Dessutom kan händelserna samverka med varandra, vilket gör det hela ännu mer komplext och olinjärt. Dessutom ligger Östersjön just där två olika vädersystem möts (det mildare nordatlantiska och det kallare kontinentala). Den interna variabiliteten i systemet blir därför väldigt hög och svängningar behöver därför inte nödvändigtvis bero på en antropogent driven klimatförändring. Övergången från den lilla istiden till det varmare 1900-talet berodde exempelvis på att det kontinentala vädersystemet, som dominerade regionen under lilla istiden, försvagades och gav mer plats åt det nordatlantiska vädersystemet (det går inte att avgöra om växthusgaserna var orsak till detta). Samtidigt kan vi konstatera att området under 1900-talet värmts upp snabbare än den globala medeltemperaturen (främst under våren). Trots det är de drivningar i områdets klimatsystem, som inte är relaterade till växthusgaser, förmodligen mer framträdande för klimatets utveckling. Det går inte att hitta en robust länk till en antropogen klimatförändring i området även om det förmodligen finns en koppling i ljuset av vad som sker på global nivå, vilket är vad BACC konstaterade. Uppskattningen av koldioxidens påverkan blir därför förhållandevis lägre i Östersjöregionen än vad den är globalt.

Som synes är det, i dagsläget, en omöjlig uppgift att med små osäkerheter kvantifiera hur stor del av den uppvärmning vi ser omkring oss på olika nivåer är en direkt orsak av ökade växthusgaser. Vi kan göra en sorts bästa gissningar, men kommer dras med osäkerheter. Och visst, den bästa gissningen är att koldioxid är den ensamt största drivningen för det globala klimatet (men det handlar inte bara om koldioxid). Å andra sidan är det inte heller intressant i sig (vilket inte på något sätt rättfärdigar ett oansvarligt användande av fossila bränslen) eftersom huvudpoängen i första hand är att förstå hur klimatsystemet fungerar, inte veta hur stor den antropogena påverkan är (det förstnämnda gör att vi hittar lösningar, det sistnämnda tar resurser från att hitta dem).

oktober 3, 2006

Tre nyheter om vind, septembervärme och vågor

Lite tidspressad skall jag ändå försöka ge några upplysningar över tre av senaste tidens händelser som fångat mina ögon.

Vi börjar med en ny vindrapport från SMHI. Jag har inte läst den men enligt texten på SMHIs hemsida redovisar rapporten att vindarna minskat med 3% i Sverige under perioden 1991-2004 jämfört med perioden 1961-1990 (den mest spridda och använda normalperioden). Under januari till mars i samma period har däremot vindarna generellt ökat. Det är lite intressant om man jämför med slutsatserna från BACC. Där fann man att man inte kunde se någon tendens alls för vindarnas utveckling, vare sig tidigare eller i framtidsscenarier. Dock skall man komma ihåg att BACC har med vindstationer för hela Östersjöområdet, medan SMHI (tror jag) endast använder sig av svenska stationer. Där emellan kan det finnas en skillnad. Samtidigt är vindanalysen i BACC för en längre period jämfört med 14 år i SMHIs rapport. En kort reflektion över framtidens vindar i samband med detta. Enligt klimatmodeller, som används i BACC, finns det en viss tendens att vindarna skall öka då temperaturen ökar i östersjöområdet, även om den signalen är klart för diffus för att egentligen konstatera med säkerhet. Vi vet också att vi fått lite varmare de senaste årtiondena hos oss vilket i så fall skulle ha synts i vindutvecklingen, men några sådana tendenser verkar alltså inte synas. Scenarierna är dock inte helt jämförbara och det återstår en del arbete med att utreda hur vindarna kommer förändras i framtiden. Än så länge kan vi nöja oss med att väldigt små förändringar skett och att några tendenser på längre sikt inte är urskönjbara ännu.

September, som ni nog har hört och läst, slog värmerekord (de exakta värdena är i skrivandes stund ännu inte klara, men det verkar som både septembervärmen från 1999 och 1949 kommer att slås). Göteborg är den station som slog sitt rekord med största marginal; ca 0,8 grader över rekordet från 1999. Även andra länder fick rekordvärme varav Storbritannien är ett av dem. Den 29:e september låg septembermedlet 3,1 grader över normaltemperaturen för september. Det är 0,7 grader varmare än tidigare rekordet. Vad de slutgiltliga siffrorna för Sveriges och Storbritanniens del slutar på får vi reda på senare i veckan när dessa publiceras av respektive lands vädertjänst. Danmark, som ändå ligger direkt i anslutning till Sverige, slog inte rekord för september. Det var tätt på och istället blir nu årets september på delad förstaplats med 1999. Återstår att se om kylan i norr kan besegra de stabila vädersystemen i söder och därmed sprida lite mer höstlikt väder i vårt avlånga land. Snön har ju redan börjat falla längst i norr.

Något mer storskaligt är den nya artikel (endast läst pressmeddelandet ännu) som visar hur en storm i Alaska fick ett isberg i Antarktis att brytas sönder. Ovädret gav upphov till vågor, som begav sig rakt söderut. Under sex dagar färdades de genom hela Stilla Havet för att sedan gunga ett isberg, som gått på grund, så att det sprack upp i flera bitar. Det får lite av karaktären från myten om en fjäril på Röda torget ger upphov till en storm i Kina med skillnaden att stormen och isberget är sant (om vi antar ‘bevisningen’ i artikeln är det). Tillvägagångssättet, som vågorna bröt sönder isberget, är ganska enkelt. Eftersom isberget gått på grund kunde de små vågorna lyfta upp isberget från grundet, för att direkt efter vågen passerat, släppa ner isberget rakt på grundet igen. Krafterna blir ganska stora och om detta upprepas flera gånger kan även små rörelser få stora saker att krossas. Detta ger lite annat perspektiv på hur stormar kring vår jord kan hjälpa till att bryta ner isberg i polarområden (eller ge upphov till andra möjliga tänkbara effekter på relativt stormen avlägsna platser). Frågan återstår hur vanligt detta fenomen är och om det kan komma att öka ifall antalet stormar skulle bli fler i framtiden. Pressmeddelandet avslutas med att nästa steg i projektet är att undersöka hur vågorna från tsunamin annandagen 2004 påverkade isberget.

Uppdatering 4/10: Från Metoffice finns nu tillgängliga septembervärden för de olika delarna av Storbritannien.

Toni-temat. Create a free website or blog at WordPress.com.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.