Klimatbloggen

augusti 31, 2006

Fytoplankton, Antarktis och Kilimanjaro

Inför helgen finns det tre rykande färska och väldigt intressanta artiklar att läsa för den som har tid.

Controls on tropical Pacific Ocean productivity revealed through nutrient stress diagnostics (Nature 31/8). I de tropiska områdena i Stilla havet finns en upwelling av näringsrikt vatten, som innehåller mycket löst koldioxid. Av naturliga orsaker åker en del av den vattenlösta koldioxiden upp i atmosfären när vattnet når ytan. Av lika naturliga orsaker finns det i näringsrika områden en hel del alger vilka lever på bland annat näringsämnen och fotosyntes. I tropiska Stilla havet beräknas cirka 20% av världshavens produktion finnas, vilket betyder att 9-12 miljard ton kol per år i regionen binds via fotosyntes. Nya uppskattningar tyder dock på att fytoplankton i området lider av järnbrist och därmed inte tar upp lika mycket kol som tidigare trott. Storleksordningen ligger någonstans i intervallet 1,2 till 2,5 miljarder ton mindre per år, vilket skulle motsvara 4% av det totala kolupptaget i produktionen i världshaven. Det är av samma magnitud som skillnaden i primärproduktion mellan den största kända El Niño och efterföljande La Niña. Samtidigt skriver författarna att det är svårt att dra några slutsatser av de experiment med gödsling av järn på en större skala då provområdena vart väldigt små. Därmed kanske andra effekter gynnas, vilka inte är lika framstående på stor skala. En sådan effekt är hur mängden betare (organismer som äter fytoplankton) kan förändras. Exempelvis vet man inte om betarna blir såpass många att de väger upp nyttan med järngödning.

Antarctic temperatures over the past two centuries from ice cores (Geophysical Research Letters 30/8). Författarna har med hjälp av stabila vattenisotoper från iskärnor rekonstruerat temperaturen i Antarktis för de senaste 200 åren. Det finns stora skillnader i hur temperaturfördelningen vart enligt de mätserier vi har att tillgå. Exempelvis har antarktiska halvön upplevt den starkaste uppvärmningen på jorden under de senaste 50 åren, samtidigt som stora delar av Antarktis blivit lite kallare under samma period. Genom att försöka rekonstruera temperaturen kan vi kanske förstå hur Antarktis reagerar i olika klimatregimer, hur externa mekanismer ger utslag i temperaturen samt på vilken skala interna variabiliteten opererar. Rekonstruktionen uppvisar stora årliga och dekadala variationer under hela serien varav en del går att härleda delvis till SAM (Southern Annular Mode, ett mått på atmosfärens variabilitet). Enligt författarna kan cirka 17% av temperaturens variabilitet på månatlig, årlig och dekadal skala under de senaste 100 åren förklaras av SAM. Från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet var det en kall period i Antarktis. Från 1856 fram till 1975 steg temperaturen med 0,22 grader Celcius (felmarginal 0,26 grader Celcius) per hundra år vilket är statistiskt signifikant. Perioden 1975-1999 innebar en nedkylning på -2,2 grader Celcius (felmarginal 3,8 grader Celcius). Nedkylningsperioden är dock inte statistisk signifikant. Gör man en trendanalys på hela perioden 1856-1999 har temperaturen stigit med 0,18 grader Celcius (felmarginal 0,21 grader Celcius) per hundra år vilket är signifikant rent statistiskt. Jämförelse med södra hemisfärens temperaturutveckling visar att de två perioder med global uppvärmning (cirka 1910-1945 samt 1970-nu) även medföljs av en temperaturökning i Antarktis.

Kilimanjaro Glaciers: Recent areal extent from satellite data and new interpretation of observed 20th century retreat rates (Geophysical Research Letters 31/8). Glaciärerna på Kilimanjaro undersöks i perspektivet av 1900-talets klimatförändringar i östra Afrika. Artikeln föreslår att glaciärernas försvinnande beror på en obalans uppkommen av en snabb klimatförändring under 1800-talet, för vilket glaciärerna fortfarande försöker kompensera, snarare än 1900-talets klimatförändringar i sig. När de första observationerna av glaciärerna på Kilimanjaro påbörjades under 1880-talet hade avsmältningen redan startat. Då uppskattades arean vara 20 kvadratkilometer, idag återstår drygt 10%. I artikeln delas glaciärerna upp i två delar; platåglaciärer är dem som befinner sig på eller över 5700 meters höjd och därmed har plan mark under sig, sluttningsglaciärer är dem som befinner sig under 5700 meters höjd vilket betyder att de inte har plan mark under sig (utgör cirka 52% av hela ismassan på berget). Platåglaciärerna har haft en linjär tillbakagång sedan början av 1900-talet medan sluttningsglaciärerna haft en skarp avsmältningsfas mellan 1912-1953 vilken därefter minskat i avsmältningshastighet. Jämförelse med lufttemperatur gjordes, vilket visade att temperaturen vid 1000 hPa (ungefär marknivå) stigit mellan 0,14 till 0,16 grader Celcius per dekad under perioden 1948-2005. Vid 500 hPa (ungefär i höjd med glaciärernas belägenhet) finns dock ingen ökning i temperatur under samma tidsperiod. Däremot har luftfuktigheten minskat en aning under perioden. Ingen minskning kan skönjas vid marknivå, även om det finns en kraftig minskning av luftfuktigheten från 1979 och framåt. Då luften vid glaciärernas höjd blivit torrare men inte förändrats i temperatur under perioden 1948-2005 anser författarna att reträtten av glaciärerna inte uppvisar indikationer på att ha påverkats av förändringar i klimatet under 1900-talet. Istället är det mer troligt att formen på glaciärerna, och solinstrålningen, är av större betydelse. Själva skriver de i abstraktet:

Vertical wall retreat that governs the retreat of plateau glaciers is irreversible, and changes in 20th century climate have not altered their continuous demise. Rapid retreat of slope glaciers at the beginning of the 20th century implies a strong departure from steady state conditions during this time. This strong imbalance can only be explained by a sudden shift in climate, which is not observed in the early 20th century. Results suggest glaciers on Kilimanjaro are merely remnants of a past climate rather than sensitive indicators of 20th century climate change.

augusti 28, 2006

Nej, jag tänker inte recensera svensk klimatpolitik

Postat i: Politik/Media — by Daniel @ 20:52

Som de flesta vet är det val till riksdagen, landsting och kommun den 17:e september iår. Bland alla de vallöften som kommer från såväl Socialdemokraterna med stödpartier som från den borgerliga alliansen finns ett flertal som är direkt relaterade till klimat eller Östersjön (mina två ögonstensämnen här på bloggen). Valrörelsens intensifiering har föranlett att jag har mottagit flertalet mail från läsare, som önskar att jag skall ge dem en överskådlig guide till hur partierna behandlar och fokuserar på klimatfrågan i valet. Tyvärr måste jag göra er besvikna på att jag inte kommer göra detta. Det främsta skälet är att det för mig skulle kännas oseriöst att försöka blanda mig i hur svensk (eller något annant land för den delen) politik sköts. Politik är något högst subjektivt och därför anser jag det vara upp till den enskilde personen att avgöra hur vallöften och valmanifest skall tolkas… även om det kan kännas svårt och besvärligt. Min idé med bloggen är att presentera rön, som jag finner intressant, ur ett sakligt perspektiv och då får politiska tolkningar stå tillbaka. Vetenskap och politik skall inte blandas – det är min åsikt och mening.

Uppvärmning ger tidigare vår

Postat i: Ekologi,Temperaturer — by Daniel @ 18:40

BBC raporterade häromdagen om en ny studie där forskare studerat hur vårens ankomst påverkas av klimatförändringar. Inte helt oväntat drog man slutsatsen att varmare temperaturer gör att våren ankommer tidigare. Idag ankommer den i snitt 6-8 dagar tidigare än vad den gjorde för 30 år sedan och för varje år som går anländer våren ännu tidigare (sett ur ett rent linjärt perspektiv). Vissa år kommer våren väldigt tidigt eftersom temperaturen gynnat en sådan utveckling, vissa år, som iår, kommer våren senare än vanligt, men trenden är ändock att våren ankommer tidigare. Samtidigt upptäckte man att hösten ankommer allt senare. Under de senaste 30 åren har hösten fördröjts cirka 3 dagar. Varken en tidigare vår eller senare höst är något en människa generellt märker av (eftersom det är något som är statistiskt fastställt), däremot kanske vi märker av vissa år då våren ankommer väldigt tidigt eller hösten senare än normalt.

Av det studerade materialet (125 000 observationer av 542 växter och 19 djur från 21 europeiska länder) kunde man konstatera att 78% av växtaktiviteten (lövsprickning, blomstring och fruktsättning) inträffade tidigare på året än vad det gjorde för 30 år sedan. Samtidigt uppvisade 3% under samma period en signifikant försening av sin aktivitet. Orosmomentet som forskarna lägger ut är vad som händer om systemet förändrar sig i otakt. Isåfall skulle ekosystemet i vissa områden kunnas slås ut. Utöver detta understryker forskarna att de inte kan dra någon slutsats i förhållande till den mänskliga påverkan av klimatet, utan konstaterar att andra studier visat att ett samband med stor sannolikhet finns. Vi har samma situation i den utredning som presenterades i maj rörande Östersjöregionens klimat. Även där, trots en snabbare uppvärmning i regionen än globalt, är det svårt att hitta en robust länk till den mänskliga påverkan, även om man medger att den mänskliga påverkan till viss mån bör ha haft ett finger med i spelet.

Återigen visar sådana här studier att det är viktigt att förstå samband i olika delar av klimatsystemet samt den regionala betydelsen för klimatförändringar. Vegetation är en sådan del där det visat sig vara väldigt komplext och som modellerna har svårt för. Jag kommer närmast att tänka på Martin Claussens presentation vid HOLIVAR i juni. Han poängterade att klimatmodellerna har svårt att direkt få ihop den existerande lösningingen som finns i Afrika och Sydamerika. När det kommer till vegetation är det ett område som det forskas kring en hel del och ny vetenskap kring hur mekanismerna fungerar och hur dessa skall bättre implementeras i klimatmodellerna kommer ofta. Inte helt oväntat kan vegetationen vara det avgörande för lokal- och regionalklimatet. Fler studier i ämnet kommer med största säkerhet ge oss mer kött på benen och ge bättre resultat från våra modeller och på så vis får vi bättre scenarier inför framtiden.

augusti 24, 2006

Växande glaciärer i Himalaya

Postat i: Glaciärer/Is — by Daniel @ 19:24

Utan tvekan kan man säga att klimat är ett ämne med ‘twist’. När vi tror vi förstått en sak visar det sig att allt är mycket mer komplext än så. Olinjäriteten är stor och ju fler frågor vi tror oss ha löst, destu fler frågor återstår att besvara (vilket för övrigt gäller alla vetenskaper). En sådan sak är hur glaciärer reagerar på temperatur. Glaciärers uttunning är något som ofta härleds direkt till global uppvärmning. Och visst är det så, det är ganska logiskt. Ökad temperatur bör ge ökad avsmältning. Samtidigt som glaciärer smälter vet vi också att flera växer båda på höjd och bredd. De skandinaviska glaciärerna verkar vara sådana som mestadels växer (hittade en ganska grov, men bra, bild på det här). Det intressanta i det är att två glaciärer precis bredvid varandra kan uppvisa två helt olika beteenden. Den ena kan smälta och den andra kan växa. Det är intressant och visar hur komplext bara den mekanismen är, samtidigt som den tydligt visar att temperatur inte är allt för en glaciärs existens. Hela värmebalansen bör beaktas, men glöms tyvärr ofta bort. Små lokala skillnader i förutsättningarna kan ge en enorm skillnad på den regionala skalan och i sig påverkan den globala bilden.

Från Newcastle University kom det idag ett pressmeddelande om just glaciärer i Himalaya. Det är ett område där vi har ganska låg kunskap om hur glaciärerna beter sig (även om de på den hänvisade bilden ovan verkar smälta). I Hindu Kush har man upptäckt att flera glaciärer växer. Det beror på att sommartemperaturen fallit med en grad celcius sedan 1961 samtidigt som vintertemperaturen ökat. Detta har genererat ökad nederbörd i form av snö och regn vilket fått den konsekvensen att glaciärerna, som är högt placerade, växer. Runt 50 miljoner människor är beroende av smältvatten från detta område, och när man börjar förstå hur glaciärerna där reagerar blir det lättare att hushålla med vattenresurserna. Av smältvattnet kommer en tredjedel från de högt belägna glaciärerna medan två tredjedelar kommer från avsmältningen av snö. Ökad nederbörd under vintern ger mer vatten när snötäcket smälter och därmed större vattentillgång framåt sommarhalvåret. Samtidigt har avsmältningsvattnet från glaciärer till bergsfloder minskat med 20% sedan 1961 i takt med att sommartemperaturen sjunkt och glaciärerna växt. Detta i sig avslöjar det mycket komplexa spel som finns när det kommer till glaciärers dynamik. Vidare ger det betoning på hur viktigt värmebalansen är. Samtidigt ger det oss en tydlig fingervisning för hur viktigt det är att öka vår förståelse av det regionala klimatet.

Artikel, som pressmeddelandet ligger till grund för, utkommer i septembernumret av Journal of Climate och har titeln Conflicting signal of climatic change in the Upper Indus Basin.

augusti 22, 2006

Lästips – ”Katrina was an engineering catastrophe, OK?”

Postat i: Lästips — by Daniel @ 21:12

Kevin Vranes har på sin blog No Se Nada skrivit ett intressant inlägg rörande diskussionen omkring orkanen Katrina, som skyddsvallarna i New Orleans gav vika under för nästan ett år sedan. I Europa har vi inte berörts i någon direkt omfattning av orkandebatten av naturliga skäl då orkaner inte förekommer här, men debatten rasar helt vilt i USA. Det pratas om en ”Hurricane Katrina” och en ”Catastrophe Katrina”. Det förstnämnda är såklart själva orkanen medan det sistnämnda är själva effekten den fick. Dessa två blandas ofta ihop vilket fick Kevin att reagera (det vill säga att New Orleans översvämning i sig inte var global uppvärmning utan ett ingenjörmässigt problem). 

To continue to use Event Katrina as a global warming prop is to continue to diminish the relative roles between nature and man in making Catastrophe Katrina. And the longer we confuse the issue, the longer we avoid making the hard choices about engineering and land-use planning (about, for instance, allowing people to live well below sea level in flood-prone areas). These are the only useful tools that will help us avoid future Catastrophe Katrinas.

Eftersom alla verkar ha en egen åsikt i frågan och inte alla delar Kevins åsikt rekommenderas det att läsa kommentarerna samt de länkar han har i sitt inlägg. Intressant läsning är det iallafall. 

I övrigt noterar jag hur man nu löst ett namnproblem för orkaner. Orkaner namnges i bokstavsordning enligt det latinska alfabetet, men om fler orkaner än antal bokstäver uppstår under en säsong (vilket hände 2005) övergår man till det grekiska alfabetet istället. Det numera lösta problemet uppstod eftersom system med att ”pensionera” namn används. Ett namn går i ”pension” om orkanen är tillräckligt stor nog att förtjänas att kommas ihåg. Exempelvis kommer en ny orkan inte att namnges till Katrina, Mitch, Floyd eller Andrew eftersom dessa var stora och mycket intensiva orkaner. Däremot kommer det säkerligen komma fler orkaner med namn som Emily, Irene och Vince (vilka alla tre förekom som namn under säsongen 2005, men inte pensionerades) om några år. Att ”pensionera” en grekisk bokstav går däremot inte att göra, för vad skall då ta dess plats? Därför har man löst det som så att en orkan med grekisk bokstav, vid ett pensionstillfälle, tillförs året i namnet. Exempelvis kan orkan Beta vid pensionstillfälle bli Beta2006, om den nu skulle uppstå i år. På så sätt kan Beta fortfarande användas som namn andra år. En lista med de pensionerade namnen finns här.

augusti 20, 2006

Första vinterprognosen

Postat i: Prognoser,Väder — by Daniel @ 11:33

För en tid sedan kom den första prognosen inför den kommande vintersäsongen 2006/7. Det är brittiska MetOffice som står för den mycket preliminära analysen, och den gäller i första hand för de brittiska öarna. Men det kan likväl vara av intresse förr oss i Skandinavien att veta eftersom vädret här har relativ hög korrellation med det brittiska.

I motsats till årets vinter (2005/6) förutspås den kommande vintertemperaturen vara normal eller mildare än normalt samt innebära mer nederbörd. Notera att än så länge endast den statistiska analysen är färdig. De dynamiska modellerna har ännu inte analyserats klart. En mer detaljerad prognos är satt för release under september.

augusti 19, 2006

Koldioxidutsläppens ökningstakt

Postat i: Växthusgaser — by Daniel @ 17:37

Som de flesta vet släpper mänskligheten ut en hel del koldioxid i atmosfären då vi förbränner fossila bränslen, förändrar markanvändningen och så vidare. En del av mängden tas upp av hav, mark och växter men resterande stannar kvar i atmosfären. Sedan vi på allvar upptäckte möjligheten att revulotionera vårt samhälle med industrins hjälp under 1700-talets mitt fram tills idag har halten koldioxid i atmosfären ökat från cirka 260 ppm (miljondelar) till lite mer än 380 ppm (säsongsvärdena varierar). Detta vet vi.

Så hur är ökningstakten idag? Begav mig till NOAAs koldioxidmätningsprogram och fick de senaste siffrorna. Den årliga ökningstakten (förändringen av koldioxidhalten i atmosfären mellan början av januari och slutet av december under samma år) visar att koldioxidhalten den stiger linjärt, vilket inte är någon direkt skenande process1. Däremot är förändringen mycket högre nu än vad den vart tidigare eftersom vi släpper ut mer än vad de naturliga processerna själva gör (undantagsfall finns men har inte inträffat nyligen). Bästa korrellation fås med en linjär kurvanpassning snarare än en exponentiell kurva (vilket motsvarar något som skenar iväg), men korrellationen mellan en anpassad kurva och de uppmäta datapunkterna är såpass låg, på grund av de relativt stora årliga variationerna, att en korrekt värdering är svår att göra. Att utsläppstakten ökar linjärt överlag kanske räcker för många som svar ändå.

Jag gjorde också en plot över koldioxidens ökningstakt. Bilden finns att beskåda här. Som synes är de längsta kontinuerliga och direkta koldioxidmätningarna från Mauna Loa på Hawaii. Dessa startade 1959, pågår fortfarande, och avbildas som röd linje. År 1980 började man vikta ihop flera mätpunkter till ett globalt medelvärde vilket syns som den blå linjen. Notera att de streckade linjerna är årliga datapunkter och att de tjocka heldragna linjerna är ett femårigt glidande medelvärde för att reducera variansen. Intressant är den nedgång som sker under tidigt 1990-tal och kuliminerar 1992. Kan det kanske vara Sovjetunionens kollaps som orsakar den dippen där? Det hela återhämtade sig snabbt och utsläppen var tillbaka i samma hjulspår igen.


1Ordet ”skena” har många olika betydelser beroende på användningsområde. I detta fall hänvisar det till något som växer exponentiellt.

augusti 15, 2006

Torsk – både handelsvara och klimatindikator

Torskbestånden är idag ett ämne som engagerar många och det väcker många känslor till liv. På grund av utbrett fiske verkar det som om torsken är starkt reducerad vid våra kuster. Vi kan ofta höra på nyheterna om olika fiskekvoter och hur Fiskeriverket ligger i fejd med yrkesfiskarna. Utanför Newfoundland har det sedan ett antal år funnits ett fiskestopp av torsk eftersom beståndet där vart såpass reducerat och svagt att det inte kunnat reproducera sig i närheten av sådan takt som torsken fiskats upp. Trots förbud är återhämtningen ännu, vad jag vet, tämligen blygsam.

Brist på torsk har det inte alltid vart, tvärtom. Torsken är till och med, om man skall vara lite djärv, en av anledningarna till att vår civilisation överlevt och kunnat utforska planeten under flera hundra år. Samtidigt var den en av de saker som tragisk nog underlättade slavhandeln. Insaltad och torkad torsk har fungerat som en sorts stapelvara hos såväl sjöfarare, upptäcksresande och arméer som hos vanligt folk. Ja, till och med hela länders ekonomi och välmående har byggts upp av torskfisket genom tiderna. Island är ett sådant exempel där torskfisket efter andra världskriget i stor utsträckning hjälpt till att dra upp landet från ett hyffsat bakstående land till en modern europeisk stat. Eller som Mark Kurlansky i boken ”Torsk” uttrycker det:

Tack vare torskfisket hade landet på en generation förvandlats från en 1400-talskoloni till en modern efterkrigsnation.

Hur kom det sig att torsk blev så populär och framförallt, vad har torsk med klimatförändringar att göra?

Torsk har alltid funnits i människans diet, där fiskarten vart tillgänglig. Men själva hysterin började på 700-talet då den katolska kyrkan förklarade det möjligt för människor att äta ”kall” föda under fastan, kyrkliga helgdagar och fredagar, då man normalt inte fick äta något alls. ”Kall” föda avser sådant som kommer från havet, medan ”varm” föda, vilket fortfarande var förbjudet under de ovan uppräknade dagarna, består av rött kött (typ nötkött). Ganska snart blev det uppenbart att torsk, framför sill och val, blev folkets favorit bland den ”kalla” födan. Mycket tack vare att torkad och saltad torsk håller sig bättre i längre tid än både sill och valkött. Baskerna från Spaniens nordvästra hörn seglade upp som det dominerande torskhandelsfolket. Genom att kopiera vikingarnas båtkonstruktion samt använda sina gigantiska tillgångar av salt (något som de flesta länder i nordeuropa saknade) begav de sig långt ut på havet; upp till Island och förmodligen också hela vägen bort till Grand Banks utanför Newfoundland där havet var praktiskt taget sprängfyllt med torsk. Baskerna var alltså förmodligen före Columbus att hitta den nya världen (men förmodligen var de inte tidigare än Vikingarna). Det kan för kuriosans skull nämnas att två britter vid namn Thomas Croft och John Jay från Bristol under åren 1480-1481 skickade iväg fartyg till det så kallade Hy-Brasil, vilket var en mytomspunnen ö ute i Atlanten långt väster om Storbritannien. Deras fartyg återvände laddade till bristningsgränsen med torkad torsk. Någonstans hade de fiskat och torkat fisken eftersom de bestämt hävdade att den inte var köpt (det var förbjudet på den tiden att idka handel med icke brittiska handelsmän), och de går inte att torka fisk ombord på däck. Senare har man upptäckt ett brev där Croft och Jay anklagar Columbus för att vara medveten om att han inte var den förste europé att besöka Amerika. Huruvida det stämmer eller ej lär vi aldrig få reda på. I vart fall fortsatte kommersen med torsk ändra fram till våra dagar och den la grunden för kolonisering och expansion, militära kampanjer och upptäcksresor, välmående befolkning och ekonomi. Den historien är allt för lång att dra här dock och jag hänvisar därför för de intresserade till Kurlanskys bok.

En intressant aspekt med torsken är att den är väldigt temperaturkänslig. Dess optimala vattentemperatur är mellan 2-13 grader och för fortplantning vill fisken helst ha mellan 4-7 grader varmt vatten. Under vikingatiden var vattnen kring Grönland tillräckligt varma för att torsken skulle trivas där och man vet att fisken var en viktig del av de nyanlända grönländarnas kost. Efter en tid började dock fisket bli sämre, vilket kunde kopplas till att vattnet blev kallare. Samtidigt började isarna växa och isberg blev allt vanligare kring Grönlands sydspets. Torskbeståndet förflyttade sig söderut allt eftersom temperaturen sjönk. Under 1400-talet var det riktigt illa för den lilla kolonin på Grönland, såpass illa att den utraderades. Mycket på grund av den ökande kylan men också den alltjämt ökande bristen på föda, däribland torsk. Vattnet förblev kallt kring Grönland och det var inte förren 1930-talet som varmare vatten återigen började strömma in i området. Med den ökade temperaturen kom torsken tillbaka. Under 1933 fanns torskbeståndet hela vägen upp till 72 grader nord, och så bestod det fram till 1950-talet. Därefter blev vattnen kallare igen och torsken försvann. Nu har det kanske inte påverkat fiskeriindustrin i särskilt stor utsträckning eftersom de flesta fiskeriverksamheterna bedrevs en bra bit söder om Grönland. Men även söderut (och österut mot Island) kom problem.

Färöarna var en viktig utpost för torskfisket. Kring öarna fanns det rikligt med fisk. Men när lilla istiden blev allt mer påtagligt försämrades villkoren även här. Vissa år, exempelvis 1625 och 1629, var totala katastrofår för fisket. Under den allra värsta tiden av Maunderminimat (cirka 1645-1715) försvann torsken under långa tidsperioder. Så skedde exempelvis efter 1675. Shetlandsöarna, som ligger söder om Färöarna, drabbades också påtagligt av kraftigt minskade torskbestånd. Läget i området skulle inte förbättras förren under första hälften av 1800-talet. Grovt kan man säga att torsken nästan försvann helt och hållet mellan åren 1600-1830 i området, vilket sammanfaller med den period då lilla istiden var som allra kallast. För Islands del kollapsade torskfisket nästan helt under denna period. Så sent som 1756 omgavs Island av is i trettio veckor, vilket pekar på att torsken förmodligen hade flytt området. Vänder vi blickarna mot Norge var torskfisket väldigt begränsat under 1600-talet då vattentemperaturen understeg 2 grader i perioder av 20-30 år.

Uppenbarligen visar torskbeståndens spridning genom tiderna att temperaturen förändrats kraftigt (vilket inte är någon nyhet). Det finns nedtecknat en hel del om fångster i journaler lite här och var. En ordentlig genomgång av dem skulle kanske kunna ge ytterligare värdefull information beträffande klimatets variabilitet under lilla istiden, och om inte annat om torsken i sig. Precis som trädringar och nermalda bisontänder visar klimatförändringar kan också protokoll över torskfångst göra det. Dock får man hålla i minnet att det inte är en bra källa att använda sig av för dagens klimat då beståndet är såpass kraftigt påverkat av utfiskning. Men det är inte heller det viktiga! Det viktiga är att förstå hur klimatet har varierat och i vilken utsträckning det har gjort det. För om vi förstår historien kan vi också försöka förstå oss på framtiden.

augusti 14, 2006

Oförändrad nederbörd i Antarktis

Postat i: Arktis/Antarktis,Modeller — by Daniel @ 21:54

Antarktis är en het potatis i klimatsammanhang. Modeller har påvisat ökad nederbörd och allt mindre is på kontinenten i takt med att världen blir varmare. Nu visar det sig dock att modellerna haft fel, hittills. Under de senaste 50 åren har ingen förändring av nederbörd kunnat identifierats, trots klimatmodellernas resultat. Variationerna i nederbörd är såpass stora mellan åren att det inte går att peka på någon som helst trend relaterad till klimatförändringar. Däremot vet man att den mindre västra delen av Antarktis (WAIS) värmts upp en del och upplever ökad avsmältning (oklart om det går att koppla direkt till global uppvärmning dock), samtidigt som det inte hänt något alls på den större östra delen (EAIS) av kontinenten.

Det får en att fundera på om man verkligen skall ta saker för givet bara för att modellerna visar det. Vissa verkar ju tycka det… Det är inte allt för sällan man hör någon säga ”alla modeller visar att …” som ett argument till att det verkligen är så. Man bör nog vara lite mer realistisk och se saker för vad de är och acceptera att modeller är en förenkling av verkligheten och därmed inte kan förklara allt, hur mycket vi än vill. Vissa saker lyckas de exceptionellt bra med, andra saker lyckas de inte fullt lika bra med.

augusti 11, 2006

Världshaven kyls av…

Postat i: Havet,Klimatdata,Modeller,Temperaturer — by Daniel @ 17:26

Via Roger Pielke Sr:s blog blir jag uppmärksammad på att ett nytt intressant papper har accepterats för publikation i Geophysical Research Letters. Studiens titeln är ”Recent Cooling of the Upper Ocean” och är skriven av John Lyman, Josh Willis and Gregory Johnson. Endast den övre delen av världshaven har studerats, vilket utgör de första 750 metrarna.

Artikeln är intressant av flera anledningar. Bland annat har de med hjälp av nya mätmetoder kunnat etablera en liten osäkerhetsmarginal i nya mätningar där man bestämmer havens värmeinnehåll. Det är viktigt för att kunna tolka hur en uppvärmning i atmosfären påverkar haven. Världshaven har ändå 1000 gånger större värmekapacitet än atmosfären och därför är det rimligtvis en god idé att studera hur värmeinnehållet i haven förändras över tid. Det andra som artikeln visar är att värlshaven under perioden 2003-2005 kylts av med 3.2×1022 J (felmarginal: 1.1×1022 J), vilket motsvarar -1,01 W/m2 (felmarginal: 0,33 W/m2), vilket i sig kan jämföras med uppvärmningen mellan tioårsperioden 1993-2003 på 0.33 W/m2 (felmarginal: 0.23 W/m2). Denna nerkylning motsvarar en minskning med 21% av värmet som haven mottagit mellan 1955 och 2003. Värmeinnehållet är nu ungefär lika stort som det var 2001.

Orsaken till värmeförlusten är inte känd och den har skett i hela vattenkolumnen. Däremot verkar de största förlusterna ha skett mellan 300-750 meters djup och förmodligen djupare än så. Författarna gör oss också uppmärksamma på att någon minskning i det globala vattenståndet inte skett under samma tidsperiod, vilket skulle kunna förklaras av avsmältning från glaciärer runt om i världen, även om det inte går att dra en sådan slutsats än eftersom mätserierna är för korta.

Den största lärdomen som vi kan dra från artikeln är den som författarna själva lägger fram, nämligen att inte någon klimatmodell har lyckats fånga de interna variationerna i havens värmeinnehåll. Det är mycket viktigt för förståelsen av klimatsystemets dynamik att haven, med sin stora värmelagringsförmåga i förhållande till atmosfärens lilla förmåga, blir korrekt beskrivna i modellerna.

Orkansäsongen skrivs ner

Postat i: Atmosfären,Prognoser — by Daniel @ 15:22

Amerikanska NOAA, National Oceanic and Atmospheric Administration, skriver nu ner sina siffror för resterande orkansäsong. I maj kom den första prognosen vilken förutspådde 13-16 tropiska stormar, 8-10 orkaner varav 4-6 stora. Den nya prognosen visar lite lägre siffror; 12-15 tropiska stormar, 7-9 orkaner varav 3-4 stora. Prognosen ger 75% risk att orkansäsongen, som slutar den 30:e november, kommer vara över normalen (normalt är 11 stormar, 6 orkaner varav 2 stora). Att säsongen kommer vara nära normal ges en risk på 20%. Siffrorna i prognosen kan jämföras med förra årets säsong som gav upphov till 28 namngivna stormar, 15 orkaner varav 4 stora, som gjorde landfall i USA (trots att dåvarande augustiprognos gav försiktigare siffror).

En förklaring till en förmodad mindre aktiv säsong iår, jämfört med förra året, är att ytvattentemperaturen i området där tropiska stormar bildas är kallare än under 2005. Iår är temperaturen i ytvattnet 0,28 till 1,12 (0,5-2F) grader varmare än normalt jämfört med förra året då temperaturen var 1,12 till 1,68 (2-3F) grader varmare än normalt.

Hittills i år har Atlanten sett 3 tropiska stormar (Alberto, Beryl och Chris). Men det brukar bli livligare från augusti till och med säsongens slut, eftersom vattnet nu haft tid att värma upp sig. Vad slutresultatet blir återstår att se, men det verkar som om året med största sannolikhet kommer vara över det normala.

augusti 9, 2006

Nermalda tänder visar klimatvariationer

Postat i: Ekologi,Historia,Klimatdata,Rekonstruktioner,Temperaturer — by Daniel @ 18:38

Från trädringar, bottensediment, koraller, pollen, torv, fisk, iskärnor och en rad andra metoder har man länge kunnat få en bild över hur temperaturutveckligen varierat under tusentals år genom proxydata. Alla metoder har olika upplösning och regionstäckning samt visar lite olika parametrar (exempelvis kan trädringar visa temperatur eller nederbörd utan att man egentligen med säkerhet vet exakt vilket de visar). Nu är det dags att uppdatera listan över proxydatametoder med en lite annorlunda och lite mer bisarr metod. Genom att mala ner visdomständerna från bisonoxar kan man få information om vilka grässorter som växt över de stora slätterna i Nordamerika under de senaste 200 000 åren. Vet man vilka grässorter som fanns under vilka tidsperioder kan man bilda sig en uppfattning över hur temperaturen varierat genom tiden då gräs är en temperaturkänslig växt. Förhoppningen är att förstå hur känslig de stora slätterna är för klimatförändringar.

”We know from looking at evidence of past climatic conditions that we currently are in a warm period and that climates have changed dramatically. There have been times in the past, for example, when the climate was so dry that northern Nebraska was a desert with sand dunes. The Sand Hills are a remnant of that time,” Hoppe said. ”The better we understand what happened in the past, the better we can predict what will happen in the future,” she said.

Slår projektet väl ut kan man använda data från bisontänderna till att validera klimatmodellerna. Och precis som Hoppe säger så måste man ha förstått det förflutna innan man kan förstå framtiden, det gäller i synnerhet i sammanhang med klimatmodeller. Det finns tyvärr en tendens att det glöms bort i diskussionerna.

augusti 8, 2006

Världstemperaturen i juli

Postat i: Klimatdata,Temperaturer,Väder — by Daniel @ 18:20

I halva Sverige var det riktigt varmt i juli och en del rekord slogs. I övriga Europa slog julitemperaturen också rekord i ett antal länder, exempelvis Danmark och Storbritannien. Men hur var det i övriga världen? Nu har GISSTemp släppt sina julivärden baserade utifrån stationer runt om i världen. Ser vi till den globala temperaturen var julitemperaturen 0,81 grader varmare än långtidsmedelvärdet 1951-1980. Det var första gången iår som en månad översteg förra årets motsvarande temperatur (bortsett från februari då det var 0,01 grader varmare 2006 än 2005). Tidigare månader har temperaturen legat kring 0,1-0,3 grader lägre än ifjol. Årets globala julitemperatur var den näst varmaste hittils, slagen endast av juli 1998 och då med 0,09 grader. Denna temperatur är beräknad på endast landstationer. Tar vi även med havens yttemperatur avviker den med 0,54 grader, vilket är 0,01 grader kallare än juli 2005 eller, om man hellre ser det i form av ranking, den fjärde varmaste juli.

Som tidigare påpekats är en global medeltemperatur ganska intetsägande varför vi tittar på hur stort bidraget var från vardera hemisfär. För norra hemisfärens del avvek julitemperaturen med 0,87 grader, vilket placerar juli på en tredje plats. Varmaste julimånaden var 1998 följt av 2005. Även för södra hemisfärens del var årets juli den tredje varmaste sedan mätningarna började 1880. Där var temperaturen 0,76 grader över normalen, vilket i absoluta siffror är 80% högre än förra året. Södra hemisfären uppvisar dock en klart större variabilitet jämfört med den norra hemisfären.

UPPDATERING: Jag gjorde en liten figur över julitemperaturens utveckling 1980 till 2006. Se bilden här. Notera att temperaturen anges i avvikelse mot normalperioden 1951-1980. Global = global medeltemperatur; SH = Södra hemisfären; NH = Norra hemisfären; SST = Global temperatur inklusive ytvattentemperatur.

augusti 6, 2006

Förvirrande standardperioder

Postat i: Klimatdata,Temperaturer — by Daniel @ 20:52

Inom WMO, World Meteorological Organisation, har det under en längre tid pågått en diskussion om hur standardperioderna skall definieras. En standardperiod är den 30-åriga period som anses utgöra en normal för klimatet, det vill säga ett 30-årigt långtidsmedelvärde. Det verkar råda en viss oenighet om vilken 30-årsperiod som skall ligga till grund för normalberäkningarna. När vi i veckan hörde att medeltemperaturen i sydsverige låg fyra grader över normalen innebär det jämfört med perioden 1961-1990. Detta är den mest använda standardperioden och används också av IPCC. Frågan är dock hur länge en period kan anses för att vara normal, eftersom vi vet att klimatet varierar över tid. Det hade vart märkligt idag om någon föreslog att använda perioden 1901-1930 som en standardperiod, varför heller ingen skulle komma på tanken att föreslå den perioden (även om NASAs GISSTEMP använder 1951-1980 som standardperiod). Vissa länder, som exempelvis Storbritannien, använder sig istället av en normalperiod som uppdateras vart tionde år. Hos MetOffice jämförs därför alla temperaturer mot perioden 1971-2000. Det är om detta WMOs medlemmar tvistar.

Att en normalperiod omdefinieras har inga följder på uppmätt data, bara på hur ett medelvärde uppfattas gentemot ett annat medelvärde. Så rent avskalat handlar det bara om formalia. Frågan är därför hur länge en normalperiod kan betraktas som normal. Årsmedeltemperaturen på global eller hemisfärisk skala har under de senaste åren alltid legat över normalvärdet (regionalt och lokalt förekommer det dock variationer). Om medeltemperaturen ligger över normalmedeltemperaturen under lång tid, kan man då fortfarande säga att normalen är normal eller blir den då, rent filosofiskt, onormal? Eftersom klimatet är kontinuerligt föränderligt, vare sig vi vill det eller inte och vare sig vi blandar oss i eller inte, kommer obönhörligen en fördefinierad normal enligt standardperioden att bli ”onormal” efter en stund, så till vida att den sällan inträffar. En omdefiniering av standardperioden är därför kanske lämplig.

Det sägs att ett ”mannaminne” sträcker sig cirka 30 år. Det är möjligt att det är så (själv är jag inte ett mannaminne gammal ännu). Samtidigt passar det bra in på att en normalperiod är 30 år lång. Vad som vart normalt under de senaste 30 åren är därför en ganska lämplig vald normalperiod. Det bästa sättet är dock att anväda sig, som MetOffice, av de senaste 30 åren med dekadavslut. På så sätt slipper man uppdatera dem varje år, men ändå ha dem i relevant storleksskala i förhållande till nu observerat väder och klimat…

augusti 5, 2006

Snö på Teide

Postat i: Temperaturer,Vulkaner — by Daniel @ 9:26

Under sommaren var jag under en vecka på Teneriffa. Undviker man bara att hamna på en turistort så är ön faktiskt väldigt trevlig. Ännu trevligare blir den om man är mindre för sol och bad och mer för upptäcksfärd och äventyr på egen hand. När man tar sig runt på ön slås man av de stora kontrasterna i klimatzonerna (det gäller de flesta kanarieöar). I söder, där turisterna håller till, är det ökenliknande landskap och kaktusar är den dominerande vegetationen. Beger man sig däremot till nordsidan av ön är det väldigt grönt och frodigt med stora skogar och mer nederbörd. Det är vulkanen Teide som förhindrar passadvindarna att bära med sig fuktiga luftmassor till den södra delen av ön. Tar man sig upp på Teide kommer man snart över trädgränsen och ett till synes nästan dött landskap med förstenade lavafloder och pimpsten breder ut sig (underskatta dock aldrig ödlorna!).

För att detta inlägget inte skall få karaktär av någon reklam tänker jag nu försöka komma till min poäng. Under vinterhalvåret är det mer regel än undantag att Pico del Teide (den högsta punkten på Teneriffa, ca 3 700 m.ö.h) är snötäckt. Det varierar väldigt mycket hur lång själva snösäsongen är, men för det mesta är åtminstone toppen snötäckt under januari och februari. Den förgående vintern kom snön redan i november och försvann inte förren i april iår, något som betecknas som ovanligt länge. Det kanske är lite svårt att tänka sig när man ser på temperaturutvecklingen vid observatoriet i Izaña (2 400 m.ö.h), nordliga flygplatsen Los Rodeos (tror jag det är) eller huvudstaden Santa Cruz.

Jag begav mig upp till 3 555 meters höjd, vilket är den högsta höjd man får bestiga utan tillstånd. Det som imponerade mig mest, bortsett från utsikten, var att det fortfarande fanns snö kvar där uppe (bilden är tagen den 17:e juli 2006). Förvisso låg den mellan några lavabumblingar och ett okänt antal turister hade trampat omkring i snön (av ren glädje hoppas jag?), men det är ovanligt att det på Teides topp ligger kvar snö, ens i skrevor, så här sent på året. Knappast kommer snön överleva till när vintersäsongen sätter igång igen, men vem tycker inte det är en kul grej med snö där man inte riktigt förväntar sig det i juli? 

Nästa sida »

Toni-temat. Blogga med WordPress.com.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.